Fredrik Johansson; Såvitt Thage kan minnas
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
0:::
L.U
~
u
:Q
co
POLITISK BIOGRAFI
Såvitt Thage l<an minnas
Av Fredrik Johansson
Thage G. Peterson sparade intressanta reflektionerna
kring sin tid vid makten till en annan bok.
F
RÅN DET HAN 1971 blev
OlofPalmes statssekreterare i statsrådsberedningen
tills han lämnade regeringen nästan tre decennier
senare befann sig Thage Peterson i
maktens centrum. Under 15 år vara
han en av OlofPalmes närmaste medarbetare och -om man får tro honom
själv- en av hans främsta förtrogna.
Peterson borde därför ha något
intressant att berätta.
Också hans egen historia borde
ha sina poänger. Från enkla förhållanden i Kronoberg via SSU och
”folketshusrörelsen” till den absoluta makten i Stockholm. Det är en
klassresa som heter duga.
Det borde finnas alla förutsättningarna för god modern politisk
historieskrivning och en engagerande egen berättelse.
Tyvärr blir det inte så. Åtminstone får han inget vettigt skrivet. Det
är möjligt att han sparar sig till annat
tillfälle. Men den utomordentligt
produktive Petersson har i två volymer – den självbiografiska ”Resan till
Mars” och Palmebiografin ”Palmesom jag minns honom” – främst
visat sig förmögen att göra sand av
sin egen berättelse.
En nästan perfekt brist på självdistans kombineras med en ännu
större brist på empati och förståelse
för andras uppfattningar, värderingar och avsikter. Det verkar närmast
vara en mänsklig defekt- förklarad
av klass och ohejdad vana – att inte
vara socialdemokrat.
Socialdemokratins motståndare
är ”de besuttna”, ”överklassen”, ”officerarna” med flera Deras intressen
står alltid i konflikt med ”de svaga”
och ”de små”. Borgerligheten är i
grunden en enda stor konspiration
mot allt som är gott och sant.
I ”Olof Palme – som jag minns
honom” beskriver Peterson över fyrahundra sidor sin relation till Palme. Det
är bitvis ren parodi. OlofPalme f”ar Stålmannen att framstå som en astmasjuk
reumatiker i en isande sandstorm.
”Därför blev han ungdomens talesman.”; ”Olof Palme var mycket generös:’; ”Han levde på något sätt med världens fattigdom.”; ”OlofPalmes engagemang fick ungdomen att inse politikens
kraft och dess innersta väsen:’; ”Jag tror
att han bad en bön för mänskligheten
och framtiden.”; ”Så många tyckte om
hans vänliga ögon:’; ”Han kunde mycket om djur och natur.”
”Han valde ofta som barn att ta
parti för dem som låg illa till.” ”Han
var fri från maktens attribut.”; ”Alla
delar av Sverige stod Olof Palme
nära” ”Han smet aldrig undan.”;
”Han kunde namnen på en mängd
av Goltands fridlysta orkideer.”;
”Ibland sägs det att Olof Palme var
otydlig som regeringschef och
arbetsledare. Jag tycker inte det.”
Och så håller det på. Underhållningsvärdet är bitvis betydande.
Petersons huvudsakliga roll i
storyn är att säga kloka saker som
Palme, Tage Erlander med flera håller med om. Vem som stod Palme
närmast utreds med betydande noggrannhet och inte helt oväntat utfaller resultatet till Petersons fördel.
I en storartad passage- som fångar mycket av ton och ande i Petersons
författarskap- beskrivs hur riksdagsmannen Hjalmar Nilsson i Västernorrland direkt från hästens mun fått
höra hur Palme såg på sina vänner.
mlSvensk Tidskrift l2003, nr 1 l
”Friast och mest personligt pratar jag nog med Thage G.”, skall
Palme ha sagt till Nilsson.
Thage Petersons reaktion är magnifik: ”Jag blev överraskad när Hjalmar Nilsson berättade om samtalet.
Jag hade inte intrycket att de två stod
varandra så nära.”
Men om underhållningsvärdet
är stort är informationsvärdet mindre. Peterson har väldigt svårt för
att kritiskt diskutera eller problematisera någonting som rör den
egna gärningen, partiet eller Palme
som person.
HÄNDELSERIK PERIOD
Vilket naturligtvis är trist. De femton år boken i huvudsak spänner
över är en händelserik period i
svensk nutidshistoria. Olof Palme är
onekligen en av 1900-talets mest
komplexa och intressanta politiker.
Och Thage Peterson var ju faktiskt
med. Han satt vid borden när besluten togs. Han vet vilka genvägar som
togs, vilka bondeoffer som gjordes
och när saker gick snett.
De eventuella misstag som begås
förklaras istället oftast av andras tillkortakommanden och ”svek”. Palme
framställs inte sällan som maktlös inför
starka krafter utanför hans kontroll.
Pomperipossaaffären och skattemyndigheternas bryska hantering av
Ingmar Bergman 1976 var exempelvis i grunden Gunnar Strängs fel.
Palme förstod att man gjorde fel –
men det var Sträng som hindrade
honom från att göra rätt.
”Sträng var stelbent, oresonlig och
maktfullkomlig. Palme förstod att allt
hade blivit så fel, så fel, men samtidigt
insåg han att hans handlingsutrymme
var lika med noll.” Utan förmåga att
handla led statsministern svåra kval:
”Han plågades extra mycket eftersom
han visste att Astrid Lindgren var en
hederlig och ärlig människa.”
Löntagarfonderna – där ju den
officiella socialdemokratiska historieskrivningen allt mer gör gällande
att det inte var något man ”egentligen” ville- var förre LO-ordföranden Gunnar Nilssons fel. Palme var
emot löntagarfonder.
”Redan från första början insåg
han att löntagarfonderna inte hörde
hemma i Sverige. Ja, inte i något
annat demokratiskt samhälle heller.”
Påståendet – om det är riktigt –
ger en närmast hisnande inblick i
kvaliteten i OlofPaJmes politiska och
moraliska ledarskap. Thage Peterson
skriver rakt upp och ner att Palme
inte bara gick till val tre gånger på
ett förslag som han ansåg främmande för ett demokratiskt samhälle,
utan dessutom genomförde det.
”Kanske var det så att han saknade tillräcklig tyngd för att driva
sin egen linje?”, förklarar Peterson.
Men att gå till val på en odemokratisk politik ser Peterson inte som
något större tillkortakommande. De
svagheter som boken redovisar är
istället – med några undantag – i
grunden mycket positiva egenskaper.
Palme är möjligen ”för snäll” och
han ville inte lova för mycket.
POLITIKEN$ OMNIPOTENS
Intressanta frågeställningar och analyser om egna taktiska och strategiska misstag lämnas nästan helt därhän. Tappade socialdemokratin inte
bort individen under den senare
delen av 1960-talet? Var det inte så
att Torbjörn Fälldin och senare Gösta
Bohman fångade upp strömningar i
det svenska samhället som socialdemokratin aldrig riktigt förstod? Hade
inte socialdemokraterna kanske till
och med bidragit till att skapa dessa?
PaJmes enorma tro på ”det starka samhället” och den retorik och
politik han drev framför sig i skiftet
mellan 1960 och 1970-talet problematiseras inte. En ny individualism
är i värsta fall ett uttryck för att medborgarna är dåligt informerade om
politikens möjligheter.
Flyktigt berörs en antydan till tvekan kring politikens omnipotens.
Men Peterson skyndar snabbt vidare.
Politik är ju att vilja. Och räcker inte
viljan, så gäller det att vilja ännu mer.
Eftersom Peterson valt bort sin
egen möjlighet till analys, så ligger
det främsta värdet främst i det
omedvetna. I hur han skriver och i
det han inte skriver.
Den kanske mest intressanta
dimensionen är hur besatt Palme
och hans medarbetare, inte minst
Thage G. Peterson – förefaller ha
varit av ”Palmehatet”.
”Vi sökte förklaringar till det
oförsonliga hatet mot Olof
Palme i marinkretsar. Olof och
jag talade ofta om det. Han trodde att det var ett gemensamt
organiserat hat från marinofficerare och folk från näringslivet.”
”Olof Palme var djupt besviken
över att inte de stora medierna tog
upp de pågående hat- och rykteskampanjerna mot honom.”
Det fanns de som kände och
närde mycket starka känslor mot
Olof Palme. Det är nog säkert att
säga att ingen svensk politiker förr
eller senare berört så många. Onekligen positivt, men också negativt.
Det fanns de som hatade OlofPalme.
Det fanns ett Palmehat.
Men också här reducerar Petersson ner analysen till en närmast
infantil nivå. Konspirationsteoretikern äntrar scenen. Motståndet –
och det mesta motståndet är ”hat” –
mot Olof Palme kondenseras till en
angelägenhet för ”salongerna” på
Östermalm, för officersmässorna vid
landets marinbaser, för näringslivet
och för Svenska Dagbladet.
”Han hade övergivit sin klass.
Därför betraktades han som en förrädare. Hatet förstärktes när han
började driva kraven på rättvisa och
utjämning och ville ta bort överklassens privilegier.”
Om USA:s ambassadör J. Graham Parker – som fått Palme ”på
hjärnan”- skriver Peterson: ”Ledande moderater, kända industridirektörer, bankmän och höga militärer
hjälpte välvilligt till att förse hans
hjärna med farligt virus.”
Att det skulle ha funnits ett mer
folkligt förankrat motstånd verkar
närmast uteslutet. Att Palme skulle
kunna väcka starka negativa känslor
av politiska skäl eller att han själv var
en konfrontationspolitiker är långsökta förklaringar för Peterson. Det
framgår när han prövar dem.
PaJmes eventuellt egna skuld för
att röja upp starka känslor hänskjuts
”Olof Palme får stålmannen
att framstå som en
astmasjuk reumatiker.”
mest till att han ”ibland hade ett
drastiskt sätt att uttrycka sig.”
”Dräpande repliker brukar föda
hat, heter det ju.” konstaterar författaren och hävdar att en replik av
Palme – den hyggligt vassa: ”tjugo
lögner på tjugo minuter” – i en
debatt 1956 gjorde att ”Hatet kom
att gro på folkpartitidningarnas
ledarsidor en lång tid därefter.”
Och när Palme jämför KFML
och moderaterna förklarar Peterson
det med att Palme hade försmak för
”drastiska formuleringar”.
Palme är hatad för att han är lite
tuff i debatten och för att han är
klassförrädare.
Men det anmärkningsvärda ligger inte i Petersons försök att förenkla, utan i reaktionen. Hur man
valde att hantera frågan .
MAKTEN$ DYNAMIK
Peterson påstår sig ha haft ett explicit uppdrag att kartlägga och nysta i
var ”ryktesspridningen” hade sin
upprinnelse. Peterson är anmärkningsvärt uppriktig.
Som statssekreterare till statsministern ringer han till chefredaktö-
rer och journalister, som tvingas
hänvisa till källskydd när Peterson
vill veta vem som sagt vad.
”Jag kontaktade Svenska Dagbladet
med utgångspunkt i att den osmakliga
kampanjen [SvD hade på ledarplats
c:o
O:
n
;:>;;
m
;a
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lIIJ
tagit avstånd från förtal av PalmeJ var
förtal av Sveriges statsminister. Men tidningen ville inte gå vidare med hänsyn
till grundlagens meddelandeskydd:’
Peterson nöjer sig inte med telefonen: ”En gång försökte jag tränga
Svenska Dagbladets chefredaktör
Bertil Östergren mot väggen om hatkampanjerna. (… ) Han tog klart
avstånd från verksamheten. Men
samtidigt dolde han inte sitt eget hat
mot Olof Palme. ”Han är ett hot mot
den svenska friheten”, sa han.”.
Det är naturligt frestande att göra
kopplingar till IB och annan socialdemokratisk underrättelseverksamhet, vilka Petersson i likhet med
andra obehagligheter inte alls berör.
Och kanske ligger här bokens
verkliga värde. Det är här maktens
överväganden blir riktigt verkliga
och inte så smickrande. Det är här
vi kan förstå de stämningar och den
dynamik som fanns hos Palme och
hans medarbetare.
I vilken politisk kultur ringer en av
statsministerns närmaste män till tidningsredaktioner för att kartlägga politiska motståndare och för att nysta i
”ryktesspridning”? Och vad säger det
SVERIGES HISTORIA
Tyrannen, staten och
den svensl<a modellen
Av Mats Hallenberg
Den svenska statens historiska rötter har blivit ett hett
debattämne. Men det är fortfarande oklart varför både
bönder och adel slutade kämpa emot centralmakten
under 1500-talet.
D
ET ÄR INNE med statsbyggare just nu. Gunnar Wetterbergs två-
bandsverk om rikskanslern Axel Oxenstierna presenterades i början av
hösten. Före jul begåvades boklå-
dorna så med två nya biografier över
Gustav Vasa: Lars-OlofLarssons kritikerrosade Gustav Vasa. Landsfader
eller tyrann? samt Richard Ringmars
Gustaf Eriksson Vasa. Kung Kamrer
Koncernchef.
Vadan detta plötsliga intresse för
flera hundra år gamla statsmän? Är
det månne ett uttryck för nationens
behov av historisk identitet i dessa
tider av europeisk integration? Eller
bara en eftergift åt en läsekrets som
ständigt törstar efter fler böcker om
kungar och krig? Om Gustav Vasa
1111Svensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
finns ju dessutom sedan tidigare en
gedigen levnadsskildring, Ivan Svalenius femtio år gamla Gustav Vasa.
Historieprofessorn Lars-Olof
Larsson kan knappast anklagas för
att vara någon ytlig opportunist.
Larssons Vasabiografi är en frukt av
nära fyrtio års källforskning om
svensk äldre historia. Verket har kallats ”nydanande” och bemötts med
storögd respekt av dagspressens
recensenter. I december belönades
det också med Augustpriset, branschens finaste hedersbetygelse.
Larssons bok förtjänar mycket av
det beröm den fått. Den är både välskriven och innehållsrik, lika tilltalande för akademikern som för den
allmänt historieintresserade. Larsson nöjer sig inte med att skildra
kungens levnadsbana, utan sätter
om den person som gör det? Det kanske
Peterson funderar på inför sin nästa bok.
Snart sjutton år efter mordet på
Sveavägen förblir en balanserad, fullständig och verkligt informativ biografi över OlofPalme oskriven. Thage
Peterson har inte gjort arbetet lättare.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@kreab.com) är konsult på Kreab.
BOKFAKTA
Författare: Thage G.Peterson
Titel: Olof Palme- som jag minns honom
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2002
hela tiden in hans gärningar i större
sammanhang: politiska, religiösa,
sociala och kulturella. På köpet får
läsaren kunskap inte bara om Gustav
Vasa utan också om svensk och europeisk samhällsutveckling i stort. Men
nydanande?
UTDÖD HISTORIESYN?
Syftet med Larssons bok är att en
gång för alla ta död på uppfattningen om Gustav Vasa som den gode
landsfadern, en vresig patriark med
folkets bästa för ögonen. Larsson vill
lyfta bort det nationalromantiska
skimret och istället avslöja kung
Gustav som den hänsynslösa och
giriga maktmänniska han i själva
verket torde ha varit. Till sin hjälp
tar han Machiavelli, ständigt lika
aktuell när det gäller att diskutera
förhållandet mellan makt och moral.
Ett genomgående tema hos Larsson är att svenska historiker i gemen
haft en alltför överslätande inställning till den gamle ”tyrannen”. Man
har inte velat se övergreppen utan
hellre hänvisat till ”statsnyttan” och
det stora nationella projektet. Här
blir det hela lite övertydligt: de historiker Larsson argumenterar mot är
i huvudsak det tidiga 1900-talets
giganter, Gottfrid Carlsson och Emil
Hildebrand, samt populära historieberättare som Fryxell och Grimberg.
Deras bild av Gustav Vasa som fri-
L.U
~
u
:Q
co
POLITISK BIOGRAFI
Såvitt Thage l<an minnas
Av Fredrik Johansson
Thage G. Peterson sparade intressanta reflektionerna
kring sin tid vid makten till en annan bok.
F
RÅN DET HAN 1971 blev
OlofPalmes statssekreterare i statsrådsberedningen
tills han lämnade regeringen nästan tre decennier
senare befann sig Thage Peterson i
maktens centrum. Under 15 år vara
han en av OlofPalmes närmaste medarbetare och -om man får tro honom
själv- en av hans främsta förtrogna.
Peterson borde därför ha något
intressant att berätta.
Också hans egen historia borde
ha sina poänger. Från enkla förhållanden i Kronoberg via SSU och
”folketshusrörelsen” till den absoluta makten i Stockholm. Det är en
klassresa som heter duga.
Det borde finnas alla förutsättningarna för god modern politisk
historieskrivning och en engagerande egen berättelse.
Tyvärr blir det inte så. Åtminstone får han inget vettigt skrivet. Det
är möjligt att han sparar sig till annat
tillfälle. Men den utomordentligt
produktive Petersson har i två volymer – den självbiografiska ”Resan till
Mars” och Palmebiografin ”Palmesom jag minns honom” – främst
visat sig förmögen att göra sand av
sin egen berättelse.
En nästan perfekt brist på självdistans kombineras med en ännu
större brist på empati och förståelse
för andras uppfattningar, värderingar och avsikter. Det verkar närmast
vara en mänsklig defekt- förklarad
av klass och ohejdad vana – att inte
vara socialdemokrat.
Socialdemokratins motståndare
är ”de besuttna”, ”överklassen”, ”officerarna” med flera Deras intressen
står alltid i konflikt med ”de svaga”
och ”de små”. Borgerligheten är i
grunden en enda stor konspiration
mot allt som är gott och sant.
I ”Olof Palme – som jag minns
honom” beskriver Peterson över fyrahundra sidor sin relation till Palme. Det
är bitvis ren parodi. OlofPalme f”ar Stålmannen att framstå som en astmasjuk
reumatiker i en isande sandstorm.
”Därför blev han ungdomens talesman.”; ”Olof Palme var mycket generös:’; ”Han levde på något sätt med världens fattigdom.”; ”OlofPalmes engagemang fick ungdomen att inse politikens
kraft och dess innersta väsen:’; ”Jag tror
att han bad en bön för mänskligheten
och framtiden.”; ”Så många tyckte om
hans vänliga ögon:’; ”Han kunde mycket om djur och natur.”
”Han valde ofta som barn att ta
parti för dem som låg illa till.” ”Han
var fri från maktens attribut.”; ”Alla
delar av Sverige stod Olof Palme
nära” ”Han smet aldrig undan.”;
”Han kunde namnen på en mängd
av Goltands fridlysta orkideer.”;
”Ibland sägs det att Olof Palme var
otydlig som regeringschef och
arbetsledare. Jag tycker inte det.”
Och så håller det på. Underhållningsvärdet är bitvis betydande.
Petersons huvudsakliga roll i
storyn är att säga kloka saker som
Palme, Tage Erlander med flera håller med om. Vem som stod Palme
närmast utreds med betydande noggrannhet och inte helt oväntat utfaller resultatet till Petersons fördel.
I en storartad passage- som fångar mycket av ton och ande i Petersons
författarskap- beskrivs hur riksdagsmannen Hjalmar Nilsson i Västernorrland direkt från hästens mun fått
höra hur Palme såg på sina vänner.
mlSvensk Tidskrift l2003, nr 1 l
”Friast och mest personligt pratar jag nog med Thage G.”, skall
Palme ha sagt till Nilsson.
Thage Petersons reaktion är magnifik: ”Jag blev överraskad när Hjalmar Nilsson berättade om samtalet.
Jag hade inte intrycket att de två stod
varandra så nära.”
Men om underhållningsvärdet
är stort är informationsvärdet mindre. Peterson har väldigt svårt för
att kritiskt diskutera eller problematisera någonting som rör den
egna gärningen, partiet eller Palme
som person.
HÄNDELSERIK PERIOD
Vilket naturligtvis är trist. De femton år boken i huvudsak spänner
över är en händelserik period i
svensk nutidshistoria. Olof Palme är
onekligen en av 1900-talets mest
komplexa och intressanta politiker.
Och Thage Peterson var ju faktiskt
med. Han satt vid borden när besluten togs. Han vet vilka genvägar som
togs, vilka bondeoffer som gjordes
och när saker gick snett.
De eventuella misstag som begås
förklaras istället oftast av andras tillkortakommanden och ”svek”. Palme
framställs inte sällan som maktlös inför
starka krafter utanför hans kontroll.
Pomperipossaaffären och skattemyndigheternas bryska hantering av
Ingmar Bergman 1976 var exempelvis i grunden Gunnar Strängs fel.
Palme förstod att man gjorde fel –
men det var Sträng som hindrade
honom från att göra rätt.
”Sträng var stelbent, oresonlig och
maktfullkomlig. Palme förstod att allt
hade blivit så fel, så fel, men samtidigt
insåg han att hans handlingsutrymme
var lika med noll.” Utan förmåga att
handla led statsministern svåra kval:
”Han plågades extra mycket eftersom
han visste att Astrid Lindgren var en
hederlig och ärlig människa.”
Löntagarfonderna – där ju den
officiella socialdemokratiska historieskrivningen allt mer gör gällande
att det inte var något man ”egentligen” ville- var förre LO-ordföranden Gunnar Nilssons fel. Palme var
emot löntagarfonder.
”Redan från första början insåg
han att löntagarfonderna inte hörde
hemma i Sverige. Ja, inte i något
annat demokratiskt samhälle heller.”
Påståendet – om det är riktigt –
ger en närmast hisnande inblick i
kvaliteten i OlofPaJmes politiska och
moraliska ledarskap. Thage Peterson
skriver rakt upp och ner att Palme
inte bara gick till val tre gånger på
ett förslag som han ansåg främmande för ett demokratiskt samhälle,
utan dessutom genomförde det.
”Kanske var det så att han saknade tillräcklig tyngd för att driva
sin egen linje?”, förklarar Peterson.
Men att gå till val på en odemokratisk politik ser Peterson inte som
något större tillkortakommande. De
svagheter som boken redovisar är
istället – med några undantag – i
grunden mycket positiva egenskaper.
Palme är möjligen ”för snäll” och
han ville inte lova för mycket.
POLITIKEN$ OMNIPOTENS
Intressanta frågeställningar och analyser om egna taktiska och strategiska misstag lämnas nästan helt därhän. Tappade socialdemokratin inte
bort individen under den senare
delen av 1960-talet? Var det inte så
att Torbjörn Fälldin och senare Gösta
Bohman fångade upp strömningar i
det svenska samhället som socialdemokratin aldrig riktigt förstod? Hade
inte socialdemokraterna kanske till
och med bidragit till att skapa dessa?
PaJmes enorma tro på ”det starka samhället” och den retorik och
politik han drev framför sig i skiftet
mellan 1960 och 1970-talet problematiseras inte. En ny individualism
är i värsta fall ett uttryck för att medborgarna är dåligt informerade om
politikens möjligheter.
Flyktigt berörs en antydan till tvekan kring politikens omnipotens.
Men Peterson skyndar snabbt vidare.
Politik är ju att vilja. Och räcker inte
viljan, så gäller det att vilja ännu mer.
Eftersom Peterson valt bort sin
egen möjlighet till analys, så ligger
det främsta värdet främst i det
omedvetna. I hur han skriver och i
det han inte skriver.
Den kanske mest intressanta
dimensionen är hur besatt Palme
och hans medarbetare, inte minst
Thage G. Peterson – förefaller ha
varit av ”Palmehatet”.
”Vi sökte förklaringar till det
oförsonliga hatet mot Olof
Palme i marinkretsar. Olof och
jag talade ofta om det. Han trodde att det var ett gemensamt
organiserat hat från marinofficerare och folk från näringslivet.”
”Olof Palme var djupt besviken
över att inte de stora medierna tog
upp de pågående hat- och rykteskampanjerna mot honom.”
Det fanns de som kände och
närde mycket starka känslor mot
Olof Palme. Det är nog säkert att
säga att ingen svensk politiker förr
eller senare berört så många. Onekligen positivt, men också negativt.
Det fanns de som hatade OlofPalme.
Det fanns ett Palmehat.
Men också här reducerar Petersson ner analysen till en närmast
infantil nivå. Konspirationsteoretikern äntrar scenen. Motståndet –
och det mesta motståndet är ”hat” –
mot Olof Palme kondenseras till en
angelägenhet för ”salongerna” på
Östermalm, för officersmässorna vid
landets marinbaser, för näringslivet
och för Svenska Dagbladet.
”Han hade övergivit sin klass.
Därför betraktades han som en förrädare. Hatet förstärktes när han
började driva kraven på rättvisa och
utjämning och ville ta bort överklassens privilegier.”
Om USA:s ambassadör J. Graham Parker – som fått Palme ”på
hjärnan”- skriver Peterson: ”Ledande moderater, kända industridirektörer, bankmän och höga militärer
hjälpte välvilligt till att förse hans
hjärna med farligt virus.”
Att det skulle ha funnits ett mer
folkligt förankrat motstånd verkar
närmast uteslutet. Att Palme skulle
kunna väcka starka negativa känslor
av politiska skäl eller att han själv var
en konfrontationspolitiker är långsökta förklaringar för Peterson. Det
framgår när han prövar dem.
PaJmes eventuellt egna skuld för
att röja upp starka känslor hänskjuts
”Olof Palme får stålmannen
att framstå som en
astmasjuk reumatiker.”
mest till att han ”ibland hade ett
drastiskt sätt att uttrycka sig.”
”Dräpande repliker brukar föda
hat, heter det ju.” konstaterar författaren och hävdar att en replik av
Palme – den hyggligt vassa: ”tjugo
lögner på tjugo minuter” – i en
debatt 1956 gjorde att ”Hatet kom
att gro på folkpartitidningarnas
ledarsidor en lång tid därefter.”
Och när Palme jämför KFML
och moderaterna förklarar Peterson
det med att Palme hade försmak för
”drastiska formuleringar”.
Palme är hatad för att han är lite
tuff i debatten och för att han är
klassförrädare.
Men det anmärkningsvärda ligger inte i Petersons försök att förenkla, utan i reaktionen. Hur man
valde att hantera frågan .
MAKTEN$ DYNAMIK
Peterson påstår sig ha haft ett explicit uppdrag att kartlägga och nysta i
var ”ryktesspridningen” hade sin
upprinnelse. Peterson är anmärkningsvärt uppriktig.
Som statssekreterare till statsministern ringer han till chefredaktö-
rer och journalister, som tvingas
hänvisa till källskydd när Peterson
vill veta vem som sagt vad.
”Jag kontaktade Svenska Dagbladet
med utgångspunkt i att den osmakliga
kampanjen [SvD hade på ledarplats
c:o
O:
n
;:>;;
m
;a
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lIIJ
tagit avstånd från förtal av PalmeJ var
förtal av Sveriges statsminister. Men tidningen ville inte gå vidare med hänsyn
till grundlagens meddelandeskydd:’
Peterson nöjer sig inte med telefonen: ”En gång försökte jag tränga
Svenska Dagbladets chefredaktör
Bertil Östergren mot väggen om hatkampanjerna. (… ) Han tog klart
avstånd från verksamheten. Men
samtidigt dolde han inte sitt eget hat
mot Olof Palme. ”Han är ett hot mot
den svenska friheten”, sa han.”.
Det är naturligt frestande att göra
kopplingar till IB och annan socialdemokratisk underrättelseverksamhet, vilka Petersson i likhet med
andra obehagligheter inte alls berör.
Och kanske ligger här bokens
verkliga värde. Det är här maktens
överväganden blir riktigt verkliga
och inte så smickrande. Det är här
vi kan förstå de stämningar och den
dynamik som fanns hos Palme och
hans medarbetare.
I vilken politisk kultur ringer en av
statsministerns närmaste män till tidningsredaktioner för att kartlägga politiska motståndare och för att nysta i
”ryktesspridning”? Och vad säger det
SVERIGES HISTORIA
Tyrannen, staten och
den svensl<a modellen
Av Mats Hallenberg
Den svenska statens historiska rötter har blivit ett hett
debattämne. Men det är fortfarande oklart varför både
bönder och adel slutade kämpa emot centralmakten
under 1500-talet.
D
ET ÄR INNE med statsbyggare just nu. Gunnar Wetterbergs två-
bandsverk om rikskanslern Axel Oxenstierna presenterades i början av
hösten. Före jul begåvades boklå-
dorna så med två nya biografier över
Gustav Vasa: Lars-OlofLarssons kritikerrosade Gustav Vasa. Landsfader
eller tyrann? samt Richard Ringmars
Gustaf Eriksson Vasa. Kung Kamrer
Koncernchef.
Vadan detta plötsliga intresse för
flera hundra år gamla statsmän? Är
det månne ett uttryck för nationens
behov av historisk identitet i dessa
tider av europeisk integration? Eller
bara en eftergift åt en läsekrets som
ständigt törstar efter fler böcker om
kungar och krig? Om Gustav Vasa
1111Svensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
finns ju dessutom sedan tidigare en
gedigen levnadsskildring, Ivan Svalenius femtio år gamla Gustav Vasa.
Historieprofessorn Lars-Olof
Larsson kan knappast anklagas för
att vara någon ytlig opportunist.
Larssons Vasabiografi är en frukt av
nära fyrtio års källforskning om
svensk äldre historia. Verket har kallats ”nydanande” och bemötts med
storögd respekt av dagspressens
recensenter. I december belönades
det också med Augustpriset, branschens finaste hedersbetygelse.
Larssons bok förtjänar mycket av
det beröm den fått. Den är både välskriven och innehållsrik, lika tilltalande för akademikern som för den
allmänt historieintresserade. Larsson nöjer sig inte med att skildra
kungens levnadsbana, utan sätter
om den person som gör det? Det kanske
Peterson funderar på inför sin nästa bok.
Snart sjutton år efter mordet på
Sveavägen förblir en balanserad, fullständig och verkligt informativ biografi över OlofPalme oskriven. Thage
Peterson har inte gjort arbetet lättare.
Fredrik Johansson (fredrik.johansson@kreab.com) är konsult på Kreab.
BOKFAKTA
Författare: Thage G.Peterson
Titel: Olof Palme- som jag minns honom
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2002
hela tiden in hans gärningar i större
sammanhang: politiska, religiösa,
sociala och kulturella. På köpet får
läsaren kunskap inte bara om Gustav
Vasa utan också om svensk och europeisk samhällsutveckling i stort. Men
nydanande?
UTDÖD HISTORIESYN?
Syftet med Larssons bok är att en
gång för alla ta död på uppfattningen om Gustav Vasa som den gode
landsfadern, en vresig patriark med
folkets bästa för ögonen. Larsson vill
lyfta bort det nationalromantiska
skimret och istället avslöja kung
Gustav som den hänsynslösa och
giriga maktmänniska han i själva
verket torde ha varit. Till sin hjälp
tar han Machiavelli, ständigt lika
aktuell när det gäller att diskutera
förhållandet mellan makt och moral.
Ett genomgående tema hos Larsson är att svenska historiker i gemen
haft en alltför överslätande inställning till den gamle ”tyrannen”. Man
har inte velat se övergreppen utan
hellre hänvisat till ”statsnyttan” och
det stora nationella projektet. Här
blir det hela lite övertydligt: de historiker Larsson argumenterar mot är
i huvudsak det tidiga 1900-talets
giganter, Gottfrid Carlsson och Emil
Hildebrand, samt populära historieberättare som Fryxell och Grimberg.
Deras bild av Gustav Vasa som fri-