Maria Pålsson; Intresset ljuger aldrig och det är tur
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Intresset ljuger aldrig
1 av Maria Pälsson
Det är inte lobbyisterna det är fel på utan de politiker, tjänstemän och journalister
som inte värderar och bedömer lobbyistens information. Det är den lättköpte
politikern vi väljare bör ställa till svars.
E
N DAG FÖR NÅGRA ÅR SEDAN ringde en ung
och entusiastisk konsult från en lobbyingfirma och frågade om han fick tala med den
svenska ledamot av Europaparlamentet som
jag då jobbade för. äe sa jag, först får du
berätta för mig vem du jobbar för och vad ditt ärende
är så får vi se vart det kan leda. Och det gällde, om jag
minns rätt, EU:s sockerregim och några formuleringar på
ett par rader i en rapport om frihandel och världshandelsorganisationen WTO som låg på Europaparlamentets
bord under den nästkommande sessionen.
Vi språkade en stund och jag upplystes om problematiken kring sockerregimen från hans uppdragsgivares perspektiv, vilka intressen konsulten företrädde och
till sist kom frågan om herr ledamoten möjligen skulle
IIJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
kunna tänka sig att överväga att lägga ett ändringsförslag
till den text som parlamentet snart skulle behandla. Det
rasslade till i faxen och på mitt bord låg strax en liten
text på 3-4 rader som i viss mån förespråkade frihandel
men som givetvis också innehöll uttryck för ett mycket
tydligt särintresse.
Vad gör man? Lyssnar och köper hela paketet? Kastar
på telefonluren för att undvika lobbyistbacillerna som
förmodligen sprutade rakt ut genom luren och som
omedvetet skulle påverka mig att agera mot min övertygelse och tvinga mig att gå i sockerintressenternas ledband? Eller tar emot informationen och funderar över
om det finns en poäng i lobbyistens förslag och i så fall
om någon del kan stämma överens med de politiska
utgångspunkter jag representerar? Vilket är mitt ansvar
i det läget som informationsmottagare?
NÄR ÄR MAN KÖPT?
Och om man tar emot information från en lobbyist och
sedan agerar på den, är man köpt då? Har man otillbörligt låtit sig påverkas av stora stygga industriintressen? Är
man ett hot mot demokratin? Och skulle det vara lika
illa att ta till sig av informationen och agera om förslaget i stället kom från en NGO som Amnesty, eller Jordens
vänner eller ett särintresse som den europeiska konsumentorganisationen BEUC. Eller, som vi i Sverige är
vana vid, LO, TCO; Saco, Hyresgäströrelsen, de allmännyttiga bostadsföretagen, Naturvårdsverket, Landstingsförbundet eller public serviceföretagen. I all oändlighet. Vad är rätt och fel i detta?
”Sockerkonsulten” stod för bara ett samtal och ett
fax bland väldigt många andra som ville ha uppmärksamhet. Ofta fick jag frågan, främst från svenskar, om
jag inte tyckte att lobbyisterna var en plåga. Var de inte
hemska personer som lurades för att få som de ville. Var
det verkligen en hederlig och demokratisk verksamhet
att påverka sådär?
Det är rimligt och viktigt, ofta rätt intressant och
dessutom praktiskt med lobbyister. Inte var dom särskilt
farliga utan oftast, trevliga, korrekta och fullastade med
– och det är tur
information. Vid mycket komplicerad lagstiftning var
det inte bara intressant att få höra industrins olika
överväganden, utan det var också en fördel att ibland få
träffa en teknisk expert som kunde förklara en del av
faktainnehållet. (Europaparlamentet sysslar nämligen
alltför ofta med förordningar som är så tekniska att de i
Sverige vanligen skulle skötas på myndighetsnivå och
inte beslutas av någon politisk församling.)
Om man är lobbyist och vill få tillträde till europeiska politiker är det nästan omöjligt att luras om vem man
är, vilket intresse man företräder och varför man vill
prata om en viss fråga. Att påstå att man inte vet vilka
intressen som försöker påverka vore löjligt. Visst kan
man ibland undra varför vissa organisationer plötsligt
engagerar sig i en fråga men det går oftast att lista ut
vilka tillfälliga allianser som agerar. Det finns dessutom
regler och ramar för hur lobbyister får agera i Europaparlamentet. Men förutom detta vet varje lobbyist att
eftersom allt handlar om långsiktiga och trovärdiga
relationer blir priset högt i form av färre uppdrag och
dåligt rykte om man missköter sitt uppdrag. De flesta
lobbyisterna är således mycket medvetna om sin roll och
funktion i det politiska systemet.
Frågorna jag fick syftade oftast enbart på industrin
eftersom många i Sverige fortfarande inte inser att intresseoch folkrörelseorganisationer länge ägnat sig åt precis
lika mycket lobbying som företagens kommunikationskonsulter gör sedan ED-inträdet. Enda skillnaden är att
de hittills dolts av den korporativistiska modellen och
remissförfarandet i Sverige. Svenska särintressen har
historiskt haft en speciell ställning där man uppfattats
som legitima intressen, som tillvaratar ”allas bästa”. Men
i praktiken har det alltid handlat om en sluten process dir
endast somliga var inbjudna.
OVANA VID LOBBYISM
Diskussionen om lobbyism är därför förvirrande för
många svenskar. Vi har inte lika lång vana vid den uttalade lobbyismen som i anglosaxiska länder. Vi har heller
ingen vana att diskutera och resonera om mångfald i
åsikts- och opinionssamhället. Vi tycker det är lite läskigt
att tycka olika, och dröjer det för länge innan en kompromiss kan komma till stånd så är det riktigt obehagligt.
Lobbyister är informationsbärare och förmedlare av
fakta och kunskap. Och i den egenskapen är de bra för
vår demokrati; aktörer som främjar öppenhet och pluralism. Självklart finns det avarter och de som skulle
föredra att alla beslut fattades i slutna rum för att det,
från ett visst särintresses utgångspunkt, skulle vara
”effektivare”. Men detta är naturligtvis en förkastlig
inställning till demokratin och dess institutioner. Mot
skurkar, som ju finns i alla sammanhang och miljöer,
hjälper då inga regler utan bara öppna miljöer där de
avslöjas.
”Att människor försöker påverka den offentliga
beslutsmakten är demokratins essens” skriver Anders
Johnson i Rätt att lobba. Och fortsätter betona att
”påverkan får aldrig uppfattas som något störande inslag
i den demokratiska processen. Inför den offentliga makten finns inga ’utomstående’ medborgare”.
Det är alltså aldrig fel att försöka påverka den offentliga makten. Men det kan vara lätt att göra fel om man
är den som andra vill påverka, som utsätts för lobbying.
Lobbyism ställer höga krav på dem som tar emot information (politikerna och tjänstemän i förvaltning) och
på dem som observerar och kommenterar (journalister). Lobbyisterna och deras verksamhet står redan under
luppen. Men är våra politiker och journalister redo att
lägga korten på bordet och redovisa hur de hanterar sin
lSvenskTidskrift 12003, nr l III
sammanblandning med olika intressen och makthavare?
Har de tillräcklig integritet?
Det är intressant att fundera över vilka överväganden som styr om en folkvald anser det lämpligt att hålla
ett möte, lyssna på ny information, eller låter sig bjudas
på en studieresa eller middag. Det finns i dag för många
exempel på politiker i Europaparlamentet som rakt av
agerar på lobbyisternas begäran. Det i särklass vanligaste exemplet är att det dyker upp ändringsförslag med
exakt samma ordalydelse som lämnats in av flera olika
ledamöter och ofta från flera politiska grupper. Då syns
det tydligt vilka intressen som är i rörelse. Och det syns
tydligt att många politiker tar allt för lätt på sin roll som
folkvalda och försakar sin integritet gentemot väljarna
för enkla poäng hos några konsulter.
Att lyssna på information från dem som försöker
påverka den offentliga makten kan aldrig vara fel. Det
kan till och med vara bra och lämpligt att ta till sig infor- ”Sockerkonsultens” faxhamnade i papperskorgen. Det
var värdefullt att bli uppmärksammad på protektionistiskt språkbruk i en text. Det är många texter som passerar på kort tid och ofta med krav att agera snabbt om
man skall ha en chans att påverka. Den här gången stämde
det med vår övertygelse att försöka få en ändring till
stånd. Men det är ansträngande att ta ansvar för sitt eget
agerande när man som informationskonsument hela
tiden bombarderas med olika budskap. Frestelsen att bli
bekväm är stor.
FÖRKLÄDDA SÄRINTRESSEN
När jag senare blev informationsbärare för ett svenskt
industriföretag blev det ännu tydligare att man alltid
måste agera så att man uppfattas som trovärdig om man
vill att andra ska lyssna. Lagstiftningsförslaget må vara
komplicerat men politiker är inte dumma så informationen måste vara saklig, välgrundad och överlämnas
mation och väga informationen
mot sina egna övertygelser och sin ”lobbyister är informationsmed stor respekt. Lär dig hur motståndarna argumenterar och försök
att lägga konstruktiva förslag som
generera nya allianser och löser upp
politiska dödlägen.
egen världsbild. Det är heller inte
fel att ha samma åsikt som ett särintresse om det överensstämmer
med ens övertygelse. Men att flagrant, i ärende efter ärende, agera
bärare och förmedlare av
fakta och kunskap.” Eftersom industrin ofta uppfattas
som ett homogent intresse kan det
redskap åt lobbyister gör varken lobbying eller demokratin en tjänst. Snarare bidrar ett sånt agerande till att
urholka förtroendet och till att bli ett hån mot väljarna.
Ett av problemen i just Europaparlamentet är att politikerna där verkar i ett skruvat system. Tempot i lagstiftningsprocessen är högt och materian extremt teknisk. Politikerna får syssla med för mycket i takt med att
politikområdena blir allt större. Men det är ingen ursäkt
för att göra det enkelt för sig och inte ifrågasätta lobbyistemas information och budskap.
Självklart vet alla i påverkansbranschen vilka ledamö-
ter som lättast låter sig användas för olika intressen. Kunskap om vilka ledamöter det går att påverka och vilka som
lättast låter sig användas är hårdvaluta i lobbykretsar. Och
självklart sprider sig informationen bland hånfullt fnissande informationskonsulter i maktens korridorer. Det
är också allmän kunskap att somliga ledamöter företräder
och får förmåner från vissa företag.Lobbyisternas respekt
för politikerna är inte alla gånger särskilt hög.
Hur gick det sen då? Hjälpte jag den europeiska
sockerindustrin? Ja det gjorde jag. Fast inte på det sätt
som den ville. Vi funderade på om informationen
stämde överens med vår övertygelse. Och varför de
kontaktade just oss. Men framför allt undrade vi om de
kontaktat fler ledamöter och föreslagit precis samma
text. Ville vi i så fall använda den?
Vi beslöt oss till slut för att lämna in ett ändringsförslag med egna frihandelsfrämjande formuleringar.
~~ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
vara svårt att kommunicera att olika företagsspecifika
eller nationella arbetsmarknadsintressen ofta förkläs i
förslag som påstås gynna till exempel miljön eller säkerheten. När stora värden står på spel för ett företag eller
ett land agerar man inte bara för att till exempel minska utsläpp av avgaser, standardisera bussars utformning
eller att skydda Europas mobiltelefonkonsumenter mot
farlig elektromagnetisk strålning. Då handlar det bara
om att trygga sysselsättningen för en viss bransch eller
region, eller att trygga ett företags framtid genom att
inte låta konkurrenterna gynnas av en ny lag. Miljön,
handikappvänligheten och säkerheten är argument men
ofta till för att dölja huvudsaken.
Lobbyister i samma bransch kan ha olika intressen i
samma fråga varför det är viktigt att politiker noga
värderar den information de får. Det är vårt uppdrag
som medborgare och väljare att kräva integritet av våra
politiker.
Det allra bästa vore dock färre detaljerade lagar. Det
är orimligt att folkvalda från hela Europa beslutar om
hur breda sätena ska vara på bussarna i Europa, exakt
hur mycket avgaser denna buss får släppa ut och hur
mycket passagerarnas mobiltelefoner får stråla.
Maria Pålsson (maria.palsson@timbro.se) är marknadschef
på limbro och var politisk assistent åt Staffan Burenstam Linder i
Europaparlamentet 1996-99.
1 av Maria Pälsson
Det är inte lobbyisterna det är fel på utan de politiker, tjänstemän och journalister
som inte värderar och bedömer lobbyistens information. Det är den lättköpte
politikern vi väljare bör ställa till svars.
E
N DAG FÖR NÅGRA ÅR SEDAN ringde en ung
och entusiastisk konsult från en lobbyingfirma och frågade om han fick tala med den
svenska ledamot av Europaparlamentet som
jag då jobbade för. äe sa jag, först får du
berätta för mig vem du jobbar för och vad ditt ärende
är så får vi se vart det kan leda. Och det gällde, om jag
minns rätt, EU:s sockerregim och några formuleringar på
ett par rader i en rapport om frihandel och världshandelsorganisationen WTO som låg på Europaparlamentets
bord under den nästkommande sessionen.
Vi språkade en stund och jag upplystes om problematiken kring sockerregimen från hans uppdragsgivares perspektiv, vilka intressen konsulten företrädde och
till sist kom frågan om herr ledamoten möjligen skulle
IIJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
kunna tänka sig att överväga att lägga ett ändringsförslag
till den text som parlamentet snart skulle behandla. Det
rasslade till i faxen och på mitt bord låg strax en liten
text på 3-4 rader som i viss mån förespråkade frihandel
men som givetvis också innehöll uttryck för ett mycket
tydligt särintresse.
Vad gör man? Lyssnar och köper hela paketet? Kastar
på telefonluren för att undvika lobbyistbacillerna som
förmodligen sprutade rakt ut genom luren och som
omedvetet skulle påverka mig att agera mot min övertygelse och tvinga mig att gå i sockerintressenternas ledband? Eller tar emot informationen och funderar över
om det finns en poäng i lobbyistens förslag och i så fall
om någon del kan stämma överens med de politiska
utgångspunkter jag representerar? Vilket är mitt ansvar
i det läget som informationsmottagare?
NÄR ÄR MAN KÖPT?
Och om man tar emot information från en lobbyist och
sedan agerar på den, är man köpt då? Har man otillbörligt låtit sig påverkas av stora stygga industriintressen? Är
man ett hot mot demokratin? Och skulle det vara lika
illa att ta till sig av informationen och agera om förslaget i stället kom från en NGO som Amnesty, eller Jordens
vänner eller ett särintresse som den europeiska konsumentorganisationen BEUC. Eller, som vi i Sverige är
vana vid, LO, TCO; Saco, Hyresgäströrelsen, de allmännyttiga bostadsföretagen, Naturvårdsverket, Landstingsförbundet eller public serviceföretagen. I all oändlighet. Vad är rätt och fel i detta?
”Sockerkonsulten” stod för bara ett samtal och ett
fax bland väldigt många andra som ville ha uppmärksamhet. Ofta fick jag frågan, främst från svenskar, om
jag inte tyckte att lobbyisterna var en plåga. Var de inte
hemska personer som lurades för att få som de ville. Var
det verkligen en hederlig och demokratisk verksamhet
att påverka sådär?
Det är rimligt och viktigt, ofta rätt intressant och
dessutom praktiskt med lobbyister. Inte var dom särskilt
farliga utan oftast, trevliga, korrekta och fullastade med
– och det är tur
information. Vid mycket komplicerad lagstiftning var
det inte bara intressant att få höra industrins olika
överväganden, utan det var också en fördel att ibland få
träffa en teknisk expert som kunde förklara en del av
faktainnehållet. (Europaparlamentet sysslar nämligen
alltför ofta med förordningar som är så tekniska att de i
Sverige vanligen skulle skötas på myndighetsnivå och
inte beslutas av någon politisk församling.)
Om man är lobbyist och vill få tillträde till europeiska politiker är det nästan omöjligt att luras om vem man
är, vilket intresse man företräder och varför man vill
prata om en viss fråga. Att påstå att man inte vet vilka
intressen som försöker påverka vore löjligt. Visst kan
man ibland undra varför vissa organisationer plötsligt
engagerar sig i en fråga men det går oftast att lista ut
vilka tillfälliga allianser som agerar. Det finns dessutom
regler och ramar för hur lobbyister får agera i Europaparlamentet. Men förutom detta vet varje lobbyist att
eftersom allt handlar om långsiktiga och trovärdiga
relationer blir priset högt i form av färre uppdrag och
dåligt rykte om man missköter sitt uppdrag. De flesta
lobbyisterna är således mycket medvetna om sin roll och
funktion i det politiska systemet.
Frågorna jag fick syftade oftast enbart på industrin
eftersom många i Sverige fortfarande inte inser att intresseoch folkrörelseorganisationer länge ägnat sig åt precis
lika mycket lobbying som företagens kommunikationskonsulter gör sedan ED-inträdet. Enda skillnaden är att
de hittills dolts av den korporativistiska modellen och
remissförfarandet i Sverige. Svenska särintressen har
historiskt haft en speciell ställning där man uppfattats
som legitima intressen, som tillvaratar ”allas bästa”. Men
i praktiken har det alltid handlat om en sluten process dir
endast somliga var inbjudna.
OVANA VID LOBBYISM
Diskussionen om lobbyism är därför förvirrande för
många svenskar. Vi har inte lika lång vana vid den uttalade lobbyismen som i anglosaxiska länder. Vi har heller
ingen vana att diskutera och resonera om mångfald i
åsikts- och opinionssamhället. Vi tycker det är lite läskigt
att tycka olika, och dröjer det för länge innan en kompromiss kan komma till stånd så är det riktigt obehagligt.
Lobbyister är informationsbärare och förmedlare av
fakta och kunskap. Och i den egenskapen är de bra för
vår demokrati; aktörer som främjar öppenhet och pluralism. Självklart finns det avarter och de som skulle
föredra att alla beslut fattades i slutna rum för att det,
från ett visst särintresses utgångspunkt, skulle vara
”effektivare”. Men detta är naturligtvis en förkastlig
inställning till demokratin och dess institutioner. Mot
skurkar, som ju finns i alla sammanhang och miljöer,
hjälper då inga regler utan bara öppna miljöer där de
avslöjas.
”Att människor försöker påverka den offentliga
beslutsmakten är demokratins essens” skriver Anders
Johnson i Rätt att lobba. Och fortsätter betona att
”påverkan får aldrig uppfattas som något störande inslag
i den demokratiska processen. Inför den offentliga makten finns inga ’utomstående’ medborgare”.
Det är alltså aldrig fel att försöka påverka den offentliga makten. Men det kan vara lätt att göra fel om man
är den som andra vill påverka, som utsätts för lobbying.
Lobbyism ställer höga krav på dem som tar emot information (politikerna och tjänstemän i förvaltning) och
på dem som observerar och kommenterar (journalister). Lobbyisterna och deras verksamhet står redan under
luppen. Men är våra politiker och journalister redo att
lägga korten på bordet och redovisa hur de hanterar sin
lSvenskTidskrift 12003, nr l III
sammanblandning med olika intressen och makthavare?
Har de tillräcklig integritet?
Det är intressant att fundera över vilka överväganden som styr om en folkvald anser det lämpligt att hålla
ett möte, lyssna på ny information, eller låter sig bjudas
på en studieresa eller middag. Det finns i dag för många
exempel på politiker i Europaparlamentet som rakt av
agerar på lobbyisternas begäran. Det i särklass vanligaste exemplet är att det dyker upp ändringsförslag med
exakt samma ordalydelse som lämnats in av flera olika
ledamöter och ofta från flera politiska grupper. Då syns
det tydligt vilka intressen som är i rörelse. Och det syns
tydligt att många politiker tar allt för lätt på sin roll som
folkvalda och försakar sin integritet gentemot väljarna
för enkla poäng hos några konsulter.
Att lyssna på information från dem som försöker
påverka den offentliga makten kan aldrig vara fel. Det
kan till och med vara bra och lämpligt att ta till sig infor- ”Sockerkonsultens” faxhamnade i papperskorgen. Det
var värdefullt att bli uppmärksammad på protektionistiskt språkbruk i en text. Det är många texter som passerar på kort tid och ofta med krav att agera snabbt om
man skall ha en chans att påverka. Den här gången stämde
det med vår övertygelse att försöka få en ändring till
stånd. Men det är ansträngande att ta ansvar för sitt eget
agerande när man som informationskonsument hela
tiden bombarderas med olika budskap. Frestelsen att bli
bekväm är stor.
FÖRKLÄDDA SÄRINTRESSEN
När jag senare blev informationsbärare för ett svenskt
industriföretag blev det ännu tydligare att man alltid
måste agera så att man uppfattas som trovärdig om man
vill att andra ska lyssna. Lagstiftningsförslaget må vara
komplicerat men politiker är inte dumma så informationen måste vara saklig, välgrundad och överlämnas
mation och väga informationen
mot sina egna övertygelser och sin ”lobbyister är informationsmed stor respekt. Lär dig hur motståndarna argumenterar och försök
att lägga konstruktiva förslag som
generera nya allianser och löser upp
politiska dödlägen.
egen världsbild. Det är heller inte
fel att ha samma åsikt som ett särintresse om det överensstämmer
med ens övertygelse. Men att flagrant, i ärende efter ärende, agera
bärare och förmedlare av
fakta och kunskap.” Eftersom industrin ofta uppfattas
som ett homogent intresse kan det
redskap åt lobbyister gör varken lobbying eller demokratin en tjänst. Snarare bidrar ett sånt agerande till att
urholka förtroendet och till att bli ett hån mot väljarna.
Ett av problemen i just Europaparlamentet är att politikerna där verkar i ett skruvat system. Tempot i lagstiftningsprocessen är högt och materian extremt teknisk. Politikerna får syssla med för mycket i takt med att
politikområdena blir allt större. Men det är ingen ursäkt
för att göra det enkelt för sig och inte ifrågasätta lobbyistemas information och budskap.
Självklart vet alla i påverkansbranschen vilka ledamö-
ter som lättast låter sig användas för olika intressen. Kunskap om vilka ledamöter det går att påverka och vilka som
lättast låter sig användas är hårdvaluta i lobbykretsar. Och
självklart sprider sig informationen bland hånfullt fnissande informationskonsulter i maktens korridorer. Det
är också allmän kunskap att somliga ledamöter företräder
och får förmåner från vissa företag.Lobbyisternas respekt
för politikerna är inte alla gånger särskilt hög.
Hur gick det sen då? Hjälpte jag den europeiska
sockerindustrin? Ja det gjorde jag. Fast inte på det sätt
som den ville. Vi funderade på om informationen
stämde överens med vår övertygelse. Och varför de
kontaktade just oss. Men framför allt undrade vi om de
kontaktat fler ledamöter och föreslagit precis samma
text. Ville vi i så fall använda den?
Vi beslöt oss till slut för att lämna in ett ändringsförslag med egna frihandelsfrämjande formuleringar.
~~ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
vara svårt att kommunicera att olika företagsspecifika
eller nationella arbetsmarknadsintressen ofta förkläs i
förslag som påstås gynna till exempel miljön eller säkerheten. När stora värden står på spel för ett företag eller
ett land agerar man inte bara för att till exempel minska utsläpp av avgaser, standardisera bussars utformning
eller att skydda Europas mobiltelefonkonsumenter mot
farlig elektromagnetisk strålning. Då handlar det bara
om att trygga sysselsättningen för en viss bransch eller
region, eller att trygga ett företags framtid genom att
inte låta konkurrenterna gynnas av en ny lag. Miljön,
handikappvänligheten och säkerheten är argument men
ofta till för att dölja huvudsaken.
Lobbyister i samma bransch kan ha olika intressen i
samma fråga varför det är viktigt att politiker noga
värderar den information de får. Det är vårt uppdrag
som medborgare och väljare att kräva integritet av våra
politiker.
Det allra bästa vore dock färre detaljerade lagar. Det
är orimligt att folkvalda från hela Europa beslutar om
hur breda sätena ska vara på bussarna i Europa, exakt
hur mycket avgaser denna buss får släppa ut och hur
mycket passagerarnas mobiltelefoner får stråla.
Maria Pålsson (maria.palsson@timbro.se) är marknadschef
på limbro och var politisk assistent åt Staffan Burenstam Linder i
Europaparlamentet 1996-99.