Mårten Schultz; Rättstaten förfaller i spåren av Göteborg
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
Rättstaten förfaller i
l av Mårten Schultz
I spåren av Göteborgskravallerna visar det sig att grundläggande principer för
rättsstaten inte alls är självklara. Lagstiftare som börjar politisera domstolarnas
och åklagarnas arbete begår våld mot demokratins grunder. Rättsstatsidealet
måste försvaras mot angrepp. Från många håll.
K
RUTRÖKEN HAR SLUTLIGEN börjat lägga sig
över gatorna i Göteborg efter förra årets
EU-möte. Som ett monument över den där
märkliga tiden, kr.ava~lsommaren 2001, ligger högar med t1dmngar där spaltmeter
efter spaltmeter har ägnats åt rapporter, analyser och
kommentarer från kravallerna och de efterföljande juridiska processerna. Till detta skall nu läggas inlägg om
Göteborgshändelsernas betydelse för demokratin och
det demokratiska samtalet, oftast med en kritisk udd
mot rättsväsendet och polisen. (Se exempelvis Aftonbladet Debatt 15/8-2002 och Lukas Maodyssons och
Stefan Jarls artikel i AB Kultur 27/6-2002).
När det redan är lätt att drunkna i textfloran kan det
tyckas överflödigt med ytterligare inlägg. Men då misstar man sig. Saken är egentligen precis tvärtom. Om det
är någon enskild händelse i svensk nutidshistoria som
faktiskt förtjänar all denna uppmärksamhet så är det just
Göteborgsupploppen och – i högre grad – deras efterspel. Anledningen är inte de enskilda händelserna i sig,
skadegörelsen eller polisskotten, utan att händelserna i
Göteborg lyckades illustrera det som ingen akademisk
lärare vid de juridiska fakulteterna lyckats med under de
senaste femtio åren: Den moderna rättstatens utmaningar
och motsättningar. Göteborgshändelserna aktualiserade att rättsstatens position i demokratin är
en brännhet fråga och – vilket är mer alarmerande- att kampen om rättstatens och rättssäkerhetens primat alls inte är vunnen. Rättssäkerhetsidealet utsätts idag för angrepp från
flera håll i det politiska spektrumet – i Göteborg och på andra håll. Det öppna samhällets
anhängare måste återigen mobilisera sig och
försvara rättssäkerhetens oinskränkbarhet.
RADIKALARE ÄN VALDELTAGANDE
Många har bestämda uppfattningar om vad
som hände de där historiska dagarna på
Vasaplatsen eller Avenyn. Ofta utan att ha varit där.
Myterna är därför många men vissa fakta borde trots allt
vara ostridiga. Ett sådant faktum är att en stor mängd
aktivister -långt ifrån alla men alldeles för många – kom
till Göteborg med det uttalade syftet att förhindra ett
möte mellan demokratiskt valda ledare. De var alltså inte
bara på plats för att framföra ett budskap, eller för att
dansa, utan faktiskt för att förhindra mötet. Förhindra
demokratin, om man så vill. Om ”nödvändigt” med våld.
Syftet motiverades med närmast orwellska nytolkningar
av demokratibegreppet Visst respekterar vi demokratin,
sade den tillreste aktivisten, men Sverige är inte en demokrati utan en nyliberal diktatur som svälter ihjäl barn i
Afrika och förtrycker fackanslutna i Dorotea. Och eftersom Sverige inte är en demokrati fordras betydligt radikalare metoder än valdeltagande. Alla medel är tillåtna.
stenkastning mot demokratin i demokratins tjänst,
alltså. Så reinkarneras revolutionsromantikens inneboende paradoxer på 2000-talet.
Men stenkastarna kom knappast som en överraskning. Att det fanns motståndare till rättsstaten, både
inom de bruna och inom de röda ytterlighetsrörelser
som tenderar att alltid duker upp när det kan förväntas våld i någon form, är välkänt. Och så har det alltid
varit.
RÄTTSSÄKERHET BLIR NYSPRÅK
Betydligt mer oroande är att det finns organisationer,
opinionsbildare och intellektuella bortom extremismens
råmärken som tagit på sig rollen som de antidemokratiska elementens kuratorer och apologeter. De som förstår och förklarar men aldrig förebrår. Det obehagliga
är att även denna grupp accepterat det demokratiska
nyspråket. Så blir ett förhindrande av en icke tillståndsgiven demonstration till ”polisprovokation” och ”nyliberalistiskt förtryck” är en beskrivning på socialdemokratisk näringspolitik. Men farligast av all språkförbistring är uppluckringen av rättsstats- och rättssäkerhetsl!iJ lSvenskTidskrift l2002. nr si
(/)
Q)
3
::r
Q) :
spåren av Göteborg
([)
begreppen, att rättsstaten reduceras till ett instrument
för folkviljan- eller några starka röster i folkviljan- frikopplat från dess rötter i individens värn mot majoritetens förtryck. ”Rättssäkerhet” blir på nyspråk ett krav
på att poliser ska åtalas i strid med de idag förhärskande skyddsprinciperna – som bland annat stipulerar att
åtal inte ska ske om inte åklagaren kan påräkna fällande
dom- för att förhindra ungdomars misstro mot domstolarna eller för att främja ”demokratin”. Den gamla
mossiga tolkningen av rättssäkerhetsidealet, den tolkning som vi sett som en självklar del av demokratin, lyser
med sin frånvaro. Intet om skyddet för den enskilde att
slippa obefogade åtal. Intet om de tusen skyldiga som
måste gå fria för att en oskyldig inte ska hamna i fängelse.
Intet om individens skydd mot gatans parlament.
RÄTTSTATENS PRINCIPER
Göteborgskravallerna blev startpunkten för en debatt
där drömmen om Sveriges demokratiska samförstånd
gick i kras. De demokratins dörrar som tidigare tyckts stå
så öppna måste därför slås in igen. Rättsstaten bygger
på ett antal principer som intimt sammanhänger med
moderna demokratiuppfattningar. Bland dessa principer finner man att domstolar och åklagare ska kunna
fullgöra sina uppgifter utan påtryckningar och framför
allt utan påtryckningar från regering eller lagstiftare
(riksdag). Under de senaste femtio åren har denna princip i huvudsak respekterats av våra folkvalda. Men saker
börjar röra på sig. Efter att Göteborgsrättegångarna börjat skrev ett antal riksdagsledamöter och andra ett upprop med krav direkt riktade mot domstolsväsendet i de
pågående målen. När lagstiftaren sniffar utanför domstolen ställs domarens objektivitet på svåra prov. Ut åker
principen att domstolarna ska pröva åtal utan påverkan
från lagstiftaren. In träder riksdagsledamoten, lagstiftaren, och dikterar domstolens arbete.
Politiseringen av dömandet blir en realitet.
Där finns principen om att samma grundläggande
processuella regler ska gälla för alla oavsett opinionens
krav. I nämnda upprop krävde representanter för svensk
medieelit en särbehandling av Göteborgsrättegångarna.
De skulle hänskjutas till en kommission (avseende anmälningarna om polisvåld) eller till domstolar på ”neutral
ort” (avseende de dömda upploppsmakarna). Det senare
kravet kallas i civilrätten för ”forum shopping” och innebär där att man, oftast när det gäller tvister mellan kapitalstarka parter, söker sig till en domstol som ligger under
en jurisdiktion som uppfattas särskilt gynnsam. Inom
straffrätten är sådana tankar helt främmande. En grundtanke är att alla brottmål i Sverige ska prövas enligt samma
processrättsliga principer. Ingen ska ha rätt att med makt
eller pengar köpa sig tillgång till särskilda domstolar. Om
vi frångår denna grundprincip med motiveringen att den
tilltalade känner sig orättvist bedömd står fältet öppet för
alla möjliga krav. Varför inte kräva att alla rättegångar förflyttas till orter med en viss social, religiös eller etnisk
mixen beroende på den tilltalades önskemål, farhågor eller
preferenser? Den svenska överklassen prövas i Djursholm
och fattiga invandrare i Fittja.
Rättstaten bygger alltså också på principen att åklagare inte ska väcka åtal om de inte kan räkna med en fällande dom. En friande dom kan nämligen aldrig ställa till
rätta det obehag som det innebär för oskyldiga att ställas
inför rätta. Efter polisskotten på Götaplatsen var den här
principen som bortblåst hos många journalister och politiker som till varje pris ville se att poliser ställdes inför
rätta för polisaktionen. De skyddsprinciper som gäller för
alla medborgare ansågs inte kunna omfatta poliser, tydligen. I Aftonbladet krävdes åtal ”för demokratins skull”,
men utan att ställa frågan vad det är för slags demokrati
som ställer människor inför rätta för att tillgodose majoritetens blodlystnad. Lagstiftaren Kalle Larsson dundrade
att åklagarens beslut var ”fullkomligt oacceptabelt”. Tydligast i det demokratiska nyspråket var miljöpartiets avgå-
ende språkrör Lotta Nilsson Hedström: ”Rättssäkerheten
bygger på allmänhetens förtroende för de institutioner
den vilar på. Därför borde skjutandet prövas rättsligt.”
Oskuldspresumtionen letar man förgäves efter.
Så kan man fortsätta. Efter Göteborg malde framstående opinionsbildare och politiker rättsstatens principer till oigenkännlighet i nyspråkets kvarn. När krutröken efter kravallerna nu lagt sig återstår bara den sorgliga insikten att kampen om rättsstatsidealets plats i
demokratin alls inte är vunnen. Det behöver försvaras
mer än någonsin. Mot fiender från alla håll.
Mårten Schultz (marten.schultz@juridicum.su.se) är
doktorand i juridik.
PS En bra början i denna kamp (för dem som är intresserade av att höra demokratiska argument) är Hanne
Kjöllers bok, När världen kom till Göteborg. Agora 2002.
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si DJ
:ro
..c
E
ro
(/)
Rättstaten förfaller i
l av Mårten Schultz
I spåren av Göteborgskravallerna visar det sig att grundläggande principer för
rättsstaten inte alls är självklara. Lagstiftare som börjar politisera domstolarnas
och åklagarnas arbete begår våld mot demokratins grunder. Rättsstatsidealet
måste försvaras mot angrepp. Från många håll.
K
RUTRÖKEN HAR SLUTLIGEN börjat lägga sig
över gatorna i Göteborg efter förra årets
EU-möte. Som ett monument över den där
märkliga tiden, kr.ava~lsommaren 2001, ligger högar med t1dmngar där spaltmeter
efter spaltmeter har ägnats åt rapporter, analyser och
kommentarer från kravallerna och de efterföljande juridiska processerna. Till detta skall nu läggas inlägg om
Göteborgshändelsernas betydelse för demokratin och
det demokratiska samtalet, oftast med en kritisk udd
mot rättsväsendet och polisen. (Se exempelvis Aftonbladet Debatt 15/8-2002 och Lukas Maodyssons och
Stefan Jarls artikel i AB Kultur 27/6-2002).
När det redan är lätt att drunkna i textfloran kan det
tyckas överflödigt med ytterligare inlägg. Men då misstar man sig. Saken är egentligen precis tvärtom. Om det
är någon enskild händelse i svensk nutidshistoria som
faktiskt förtjänar all denna uppmärksamhet så är det just
Göteborgsupploppen och – i högre grad – deras efterspel. Anledningen är inte de enskilda händelserna i sig,
skadegörelsen eller polisskotten, utan att händelserna i
Göteborg lyckades illustrera det som ingen akademisk
lärare vid de juridiska fakulteterna lyckats med under de
senaste femtio åren: Den moderna rättstatens utmaningar
och motsättningar. Göteborgshändelserna aktualiserade att rättsstatens position i demokratin är
en brännhet fråga och – vilket är mer alarmerande- att kampen om rättstatens och rättssäkerhetens primat alls inte är vunnen. Rättssäkerhetsidealet utsätts idag för angrepp från
flera håll i det politiska spektrumet – i Göteborg och på andra håll. Det öppna samhällets
anhängare måste återigen mobilisera sig och
försvara rättssäkerhetens oinskränkbarhet.
RADIKALARE ÄN VALDELTAGANDE
Många har bestämda uppfattningar om vad
som hände de där historiska dagarna på
Vasaplatsen eller Avenyn. Ofta utan att ha varit där.
Myterna är därför många men vissa fakta borde trots allt
vara ostridiga. Ett sådant faktum är att en stor mängd
aktivister -långt ifrån alla men alldeles för många – kom
till Göteborg med det uttalade syftet att förhindra ett
möte mellan demokratiskt valda ledare. De var alltså inte
bara på plats för att framföra ett budskap, eller för att
dansa, utan faktiskt för att förhindra mötet. Förhindra
demokratin, om man så vill. Om ”nödvändigt” med våld.
Syftet motiverades med närmast orwellska nytolkningar
av demokratibegreppet Visst respekterar vi demokratin,
sade den tillreste aktivisten, men Sverige är inte en demokrati utan en nyliberal diktatur som svälter ihjäl barn i
Afrika och förtrycker fackanslutna i Dorotea. Och eftersom Sverige inte är en demokrati fordras betydligt radikalare metoder än valdeltagande. Alla medel är tillåtna.
stenkastning mot demokratin i demokratins tjänst,
alltså. Så reinkarneras revolutionsromantikens inneboende paradoxer på 2000-talet.
Men stenkastarna kom knappast som en överraskning. Att det fanns motståndare till rättsstaten, både
inom de bruna och inom de röda ytterlighetsrörelser
som tenderar att alltid duker upp när det kan förväntas våld i någon form, är välkänt. Och så har det alltid
varit.
RÄTTSSÄKERHET BLIR NYSPRÅK
Betydligt mer oroande är att det finns organisationer,
opinionsbildare och intellektuella bortom extremismens
råmärken som tagit på sig rollen som de antidemokratiska elementens kuratorer och apologeter. De som förstår och förklarar men aldrig förebrår. Det obehagliga
är att även denna grupp accepterat det demokratiska
nyspråket. Så blir ett förhindrande av en icke tillståndsgiven demonstration till ”polisprovokation” och ”nyliberalistiskt förtryck” är en beskrivning på socialdemokratisk näringspolitik. Men farligast av all språkförbistring är uppluckringen av rättsstats- och rättssäkerhetsl!iJ lSvenskTidskrift l2002. nr si
(/)
Q)
3
::r
Q) :
spåren av Göteborg
([)
begreppen, att rättsstaten reduceras till ett instrument
för folkviljan- eller några starka röster i folkviljan- frikopplat från dess rötter i individens värn mot majoritetens förtryck. ”Rättssäkerhet” blir på nyspråk ett krav
på att poliser ska åtalas i strid med de idag förhärskande skyddsprinciperna – som bland annat stipulerar att
åtal inte ska ske om inte åklagaren kan påräkna fällande
dom- för att förhindra ungdomars misstro mot domstolarna eller för att främja ”demokratin”. Den gamla
mossiga tolkningen av rättssäkerhetsidealet, den tolkning som vi sett som en självklar del av demokratin, lyser
med sin frånvaro. Intet om skyddet för den enskilde att
slippa obefogade åtal. Intet om de tusen skyldiga som
måste gå fria för att en oskyldig inte ska hamna i fängelse.
Intet om individens skydd mot gatans parlament.
RÄTTSTATENS PRINCIPER
Göteborgskravallerna blev startpunkten för en debatt
där drömmen om Sveriges demokratiska samförstånd
gick i kras. De demokratins dörrar som tidigare tyckts stå
så öppna måste därför slås in igen. Rättsstaten bygger
på ett antal principer som intimt sammanhänger med
moderna demokratiuppfattningar. Bland dessa principer finner man att domstolar och åklagare ska kunna
fullgöra sina uppgifter utan påtryckningar och framför
allt utan påtryckningar från regering eller lagstiftare
(riksdag). Under de senaste femtio åren har denna princip i huvudsak respekterats av våra folkvalda. Men saker
börjar röra på sig. Efter att Göteborgsrättegångarna börjat skrev ett antal riksdagsledamöter och andra ett upprop med krav direkt riktade mot domstolsväsendet i de
pågående målen. När lagstiftaren sniffar utanför domstolen ställs domarens objektivitet på svåra prov. Ut åker
principen att domstolarna ska pröva åtal utan påverkan
från lagstiftaren. In träder riksdagsledamoten, lagstiftaren, och dikterar domstolens arbete.
Politiseringen av dömandet blir en realitet.
Där finns principen om att samma grundläggande
processuella regler ska gälla för alla oavsett opinionens
krav. I nämnda upprop krävde representanter för svensk
medieelit en särbehandling av Göteborgsrättegångarna.
De skulle hänskjutas till en kommission (avseende anmälningarna om polisvåld) eller till domstolar på ”neutral
ort” (avseende de dömda upploppsmakarna). Det senare
kravet kallas i civilrätten för ”forum shopping” och innebär där att man, oftast när det gäller tvister mellan kapitalstarka parter, söker sig till en domstol som ligger under
en jurisdiktion som uppfattas särskilt gynnsam. Inom
straffrätten är sådana tankar helt främmande. En grundtanke är att alla brottmål i Sverige ska prövas enligt samma
processrättsliga principer. Ingen ska ha rätt att med makt
eller pengar köpa sig tillgång till särskilda domstolar. Om
vi frångår denna grundprincip med motiveringen att den
tilltalade känner sig orättvist bedömd står fältet öppet för
alla möjliga krav. Varför inte kräva att alla rättegångar förflyttas till orter med en viss social, religiös eller etnisk
mixen beroende på den tilltalades önskemål, farhågor eller
preferenser? Den svenska överklassen prövas i Djursholm
och fattiga invandrare i Fittja.
Rättstaten bygger alltså också på principen att åklagare inte ska väcka åtal om de inte kan räkna med en fällande dom. En friande dom kan nämligen aldrig ställa till
rätta det obehag som det innebär för oskyldiga att ställas
inför rätta. Efter polisskotten på Götaplatsen var den här
principen som bortblåst hos många journalister och politiker som till varje pris ville se att poliser ställdes inför
rätta för polisaktionen. De skyddsprinciper som gäller för
alla medborgare ansågs inte kunna omfatta poliser, tydligen. I Aftonbladet krävdes åtal ”för demokratins skull”,
men utan att ställa frågan vad det är för slags demokrati
som ställer människor inför rätta för att tillgodose majoritetens blodlystnad. Lagstiftaren Kalle Larsson dundrade
att åklagarens beslut var ”fullkomligt oacceptabelt”. Tydligast i det demokratiska nyspråket var miljöpartiets avgå-
ende språkrör Lotta Nilsson Hedström: ”Rättssäkerheten
bygger på allmänhetens förtroende för de institutioner
den vilar på. Därför borde skjutandet prövas rättsligt.”
Oskuldspresumtionen letar man förgäves efter.
Så kan man fortsätta. Efter Göteborg malde framstående opinionsbildare och politiker rättsstatens principer till oigenkännlighet i nyspråkets kvarn. När krutröken efter kravallerna nu lagt sig återstår bara den sorgliga insikten att kampen om rättsstatsidealets plats i
demokratin alls inte är vunnen. Det behöver försvaras
mer än någonsin. Mot fiender från alla håll.
Mårten Schultz (marten.schultz@juridicum.su.se) är
doktorand i juridik.
PS En bra början i denna kamp (för dem som är intresserade av att höra demokratiska argument) är Hanne
Kjöllers bok, När världen kom till Göteborg. Agora 2002.
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si DJ