Peter Ejemyr; Feminism röjer väg för kollektivism

o
0…
FeiTiinisiTI röjer väg
för kollektivisiTI
1 av Peter Ejemyr
Feminismen gör jämställdhet till ett kollektivt och därmed politiskt problem.
Och argumenterar för ett av politiker detaljstyrt samhälle.
N
u ÄR DET JUL IGEN! Och så är det dags för
den årliga Debatten! Den om julefrid och
fredsbudskap? Den om klapphysteri och
julstress? Eller den om Kalles och KarlBertils påverkan på våra jultraditioner?
Nej då, den typen av diskussioner är numer passe.
Istället är ju julen den tid då Affischerna kommer
upp. Det är dags för Hennes & Mauritz att få oss att förnya innehållet i våra underklädeslådor. Och lika säkert
som tomten på julafton kommer debatten om huruvida
H&Ms bilder på underkläder är en kränkning av kvinnor
i allmänhet eller vissa i synnerhet. Eller både och.
Få torde hävda annat än att bilderna i årets H&Mkampanj är bland de minst sexuellt utmanande på många
år. Ändå kunde man redan i november se en yngre kvinna med anledning av dessa sitta i rikskanalens debattsoffa. Och det kunde
man naturligtvis tro
var bra. Hon var
nämligen dömd för
skadegörelse, då hon
förra året klottrade
på H&M-affischer i
Göteborg. Hon ville
inte se affischerna
och uppenbarligen
hade hon tagit på sig
smakdomarens roll
och ville själv se till
att inga andra kvinnor heller skulle få se
dem. Eller män, för
den delen.
Men den som hoppades på att en sådan
debatt skulle handla
primärt om yttrandefrihet, om respekt
för privat egendom
eller om skadegörelse som politisk metod fick snart se dessa förhoppningar
komma på skam. Istället gick debattprogrammets redaktion lydigt in i fällan. skadegörelsen blev den hävstång
som klottrarna hade hoppats på. Tid i rutan på bästa
sändningstid och möjlighet att till programledarens
ackompanjerande nickar ostört bre ut sig om hur H&Ms
bilder kränker, är sexistiska och inte borde få finnas i
största allmänhet.
Händelsen kanske är trivial och knappast någon större mediaskandaL Men detta är ett exempel på hur den
som hävdar att kvinnor är förtryckta, förfördelade, orättvist behandlade eller diskriminerade har lätt att få mediautrymme och sällan får vare sig sin verklighetsbeskrivning eller sina åtgärdsförslag särskilt kritiskt granskade
och bemötta. Det feministiska paradigmet har nära nog
fått monopol på hur problemen ska formuleras och därmed ett oerhört försprång i att föreslå lösningar.
MILJÖ OCH FEMINISM
Den som var politiskt aktiv på 70- och 80-talen minns att
problemformuleringsmonopolet då låg hos dem som i
varje läge kunde finna en anledning till högre skatter,
mer regleringar och större offentliga åtaganden.
Men det har hänt en hel del under det senaste decenniet. Behandlingen i media av fastighetsskatten och förmögenhetsbeskattningen av boendet är väl det tydligaste exemplet på att det inte längre är rättvisande att tala
om ett problemformuleringsmonopol för skattehöjare
och regleringsivrare.
Istället blir det allt tydligare att vi har fått två andra
problemformuleringsmonopol på halsen, båda nog så
problematiska för dem som tror på individualism och
marknadsliberalism.
Det ena är miljöivrarnas tolkningsföreträde i alla frå-
gor som på ett eller annat sätt påverkar vår fysiska
omgivning. Larmrapporter accepteras okritiskt, vetenskapliga resultat tolkas subjektivt och allt som benämns
eko-någonting är per automatik någonting bra.
Nog så problematiskt för den som önskar mindre
kollektivism och en starkt begränsad politisk sfär, är den
fiJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61
starka vinkling som sker inom journalistiken och även
inom den politisk debatten till förmån för de feministiska
utgångspunkterna.
Måhända finns det en rad olika definitioner av
begreppet feminism. Men det borde knappast gå att
hävda annat än att den huvudfåra i vilken den feministiska debatten drivs i Sverige idag är kollektivistisk. Problemen beskrivs i kollektivistiska termer. ”Kvinnor” diskrimineras. ”Män” förtrycker. ”Kvinnor” misshandlas.
”Män” slår. Och när problemen definieras på en sådan
nivå är det i det närmaste oundvikligt att inte hamna i
kollektivistiska lösningar, det vill säga krav på regleringar
och offentliga ingrepp.
Belysande är den debatt som uppstod tidigare i år om
det påstått orättvisa i att kvinnor i vissa pensionsförsäkringar kan få lägre månatliga utbetalningar än män, givet
samma inbetalda premie. Såväl pressens artiklar som
självfallet de därav föranledda frågorna i riksdagen svalde i det närmaste helt okritiskt ståndpunkten att detta
var en orättvisa. Att kvinnor i genomsnitt lever länge och
insikt i försäkringsvärlden för att veta om denna ”orättvisa” och dra parallellen till den påstådda ”orättvisan”
mot kvinnor när det gäller pensionsförsäkringar. Men
om detta talas det tyst. Det passar inte in i paradigmet.
Orättvist är det bara om kvinnor drabbas.
Problemformuleringsmonopolet har nu drivits så
långt att begreppet ”feminist” fått en underliggande betydelse av allmänt god människa, en rättfärdighetens person och en motståndare till orättvisor.
Således vill alla vara ”feminister”, framförallt om man
är politiker och vill sitta i debattsofforna. För hur ska
man annars kunna fortsätta dra nytta av symbiosen mellan journalistiken och politiken om man inte anpassar sig
till de problemformuleringar som dominerar. Samtliga
partiledare har därför förklarat sig vara ”feminister”.
Dock gärna med prefix av typen ”liberal-feminist” eller
”eko-feminst”, vad det nu kan betyda.
Och även om den moderata partiledaren inte i egentlig mening har hakat på feministtåget, så kände sig Bo
Lundgren uppenbarligen tvingad att även han säga att
därmed om den månatliga utbetalningen blir densamma, får
mer ”tillbaka” för sina premieinbetalningar, det var självfallet
ingen orättvisa. Ingen skrev att
en utjämning av månadsutbetalningar skulle innebära att män
subventionerade kvinnor.
”Är jämställdhet ett
han är feminist. En gång är kanske ingen gång, och när moderatledaren i en debatt med
Gudrun Schyman i våras menade
att den lexikaliska definitionen
av feminist knappast exkluderade
någon och att han mycket väl
kunde kalla sig ”individ-feminist” så var det vällångt ifrån en
politiskt problem, då är
det också politiska åtgärder
som är lösningen.”
Ansvarig minister var orolig
och kunde tänka sig att överväga lagstiftning. Att vad som
skrivs- och kanske framförallt hur det skrivs- i media får
direkta konsekvenser fick vi bevis för i maj när Folksam
meddelade att man nu minsann skulle införa ”könsneutralitet” i åtminstone en av sina pensionsförsäkringar.
”Det vi själva lärt av debatten är framförallt att vidga
synfältet och inte tänka enbart som försäkringsspecialister. Ojämlikhet mellan kvinnor och män kränker människovärdet. Den moderna försäkringsekonomin har att
underordna sig detta faktum”, tillkännagav Folksam.
” VIDGA SYNFÄLTET”
Här erkänner man öppet att man väljer att gå från den
vedertagna försäkringstekniken som innebär att premien sätts utifrån beteende och förväntad skadefrekvens.
Här var det viktigt att ”vidga synfältet”.
Folksam har dock inte valt att ”vidga synfältet” för
sina livförsäkringsprodukter. När det gäller livförsäkringar är förhållandet mellan könen det omvända. Män
betalar högre premie för samma livförsäkringsbelopp.
Det beror på att män i genomsnitt dör tidigare och löper
större risk att råka ut för en dödlig olycka tidigt i livet.
Alltså större risk för försäkringsbolaget och därmed
högre premie. Det kräver ju knappast någon djupare
moderat programförklaring.
Samtidigt är denna typ av anpassning till problemformuleringsmonopolet olycklig. Bo Lundgren bidrar
till en utveckling mot att begreppet ”feminist” snart har
samma status som begreppet demokrat. Alla måste vara
för, ingen kan vara emot.
För begrepp är inte oväsentliga. Med begreppsapparaten kommer betydelser och konnotationer som på ett
starkt sätt kan påverka det politiska innehållet och som
ofta sätter ramarna för den politiska debatten.
I den moderata gruppmotionen ”En verklig jämställdhet” kan man finna klara spår av kollektivistisk
problemformulering.
”Nyutexaminerade kvinnor får också l 000 kronor
lägre ingångslön än män. Betänkandet ’Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde’ visar att trots att kvinnor
nått samma utbildningsnivå som män, och fått samma
arbetslivserfarenhet, rör sig inte lönerna upp mot männens nivåer. Kvinnornas löneläge skulle ha höjts med 6,5
procentenheter om den följt deras erfarenhetsutveckling. Löneökningen är dock bara 1,5 procentenheter.”
Den första meningen är sannolikt felaktig. Troligen
menas att nyutexaminerade kvinnor får också i genomsnitt l 000 kronor lägre ingångslön än män.
-o
o
………
;;>:;'”
JSvensk Tidskrift l2001,nr 6J E!J
o
o…
Måhända en liten detalj, men funderar man lite på de
båda varianterna av samma mening så finner man att de
underliggande signalerna faktiskt skiljer sig åt en hel del.
Poängen med det citerade stycket är dock att visa på
hur ett statistiskt grupptänkande i makroperspektiv får
styra problembeskrivningarna, ibland även inom moderaterna. Detta har (ännu?) inte fått genomslag i förslagen
till beslut. Men resultatet av problembeskrivning på kollektiv nivå brukar ju förr eller senare bli krav på politiska åtgärder för att på ett eller annat sätt tillskapa en statistisk ”rättvisa” på gruppnivå.
VARFÖR LÖNESKILLNADER?
Löneskillnaderna mellan kollektivet män och kollektivet kvinnor är annars den fråga som kanske allra tydligast påverkats av det feministiska problemformuleringsmonopolet. Detta har bland annat analyserats av
Marie Söderqvist, samhällsanalytiker på företaget United
Minds, i rapporten Lönediskriminering – en myt på
modet, från Näringslivets Mediainstitut.
I rapporten konstateras bland annat att medias
beskrivning av den påstådda lönediskrimineringen av
kvinnor är ensidig. Journalisterna vet redan var problemet ligger, nämligen att landets arbetsgivare diskriminerar kvinnor i lönesättningen och beviset är att kvinnor
som grupp tjänar sämre än män som grupp.
För att illustrera det normala sättet media beskriver
de antagna löneorättvisorna mellan män och kvinnor,
kan vi läsa att ”Männen drar ifrån i löneligan – Löneskillnaderna ökar visar ny statistik” och hämta följande
från Aftonbladets nätupplaga:
”Löneskillnaderna mellan kön består. Fortfarande
tjänar kvinnor betydligt mindre än män. Inom vissa
grupper har löneskillnaderna till och med ökat det senaste decenniet. Det visar ny lönestatistik från SCB. Förra
året var snittlönen i Sverige 20 500 kronor, enligt ny
lönestatistik som presenterades av statistiska centralbyrån, SCB, på tisdagsförmiddagen. I snitt tjänade kvinnor 18 400 kronor i månaden, jämfört med männens
snittlön på 22 500 kronor. Det innebär att kvinnorna tjä-
nade 82 procent av männens snittlön. 1992 var motsvararande siffra 84 procent, en knapp ökning det senaste
decenniet, således.”
Jaha, det finns en statistisk skillnad mellan män och
kvinnors genomsnittliga lönenivå. Då måste väl detta
vara bevis för orättvisa och diskriminering, eller?
Eller kan det finnas andra förklaringar till de statistiska skillnaderna mellan kollektiven män och kvinnor?
studerar man frågan vetenskapligt blir bilden en
annan. Forskarna Trond Petersen och Eva Meyerson vid
Industriens Utredningsinstitut har analyserat lönestatistik från SAF, LO och PTK under 70-och 80-talen. Det
visar sig då att kvinnor och män med likartade arbetsFJIISvensk Tidskrift l2001, nr 61
uppgifter hade i stort sätt likvärdig lön. Löneskillnaderna är små när statistiken rensas för skillnader i utbildning, ålder, erfarenhet och yrke.
Vad som inte alls diskuteras och vad som nästan är
tabu i den svenska debatten är att ställa frågan om inte
löneskillnader till en viss del beror på skillnader i preferenser. Kan det vara så att män som population – i
genomsnitt – tycker det är mer viktigt än kvinnor – i
genomsnitt – att tävla, klättra och kämpa för position
och hög lön. Kanske det ena kollektivet mer än det andra
– i genomsnitt- sätter högre värde på trygghet, kortare
restid, trevlig arbetsmiljö? Tänk om någon vågade forska
kring hur preferenser och livsstilsval påverkar löneskillnader. Och ställa frågan om skillnader i utfall som beror
på skillnader i preferenser kan utgöra en orättvisa.
Men, vad är egentligen problemet med att det feministiska paradigmet dominerar media och den politiska debatten? Vad gör det om man är lite otydlig med en
del statistik? Inte är det väl så farligt om tjejer ges lite
försprång och draghjälp?
Om den enda effekten av det feministiska problemformuleringsmonopolet vore att tjejer blev förbannade
och började ta för sig lite bättre skulle det inte finnas så
stor anledning att höja ett varningens finger. Men återigen ligger faran i att en bred acceptans av kollektiva problemformuleringar i nyhetsrapportering, samhällsdebatt och på den politiska arenan löper stor risk att följas
av en utveckling mot kollektiva lösningar. Är jämställdhet ett politiskt problem, då är det också politiska åtgärder som är lösningen.
NYA VÄGAR FÖR KOLLEKTIVISMEN
Kollektivismen har bromsats och till och med rullats tillbaka inom många samhällssektorer. Inom vård, skola
och omsorg ser vi idag en växande mångfald och en individuell valfrihet som var i det närmaste otänkbar för
tjugo år sedan. Inom näringslivet är kraven på kollektivt ägande och förstatliganden förpassade till rånluvevänstern. Statens ägande av företag minskar.
Men ränder går som bekant sällan ur. Därför söker sig
nu kollektivismen nya former och nya problemområ-
den. Igår var det ägandet av företagen och offentliga
monopol. Idag är det miljön och jämställdheten som ska
vara ingångarna till ett mer politikerstyrt samhälle.
Samtidigt ligger det en stor pedagogisk utmaning att
i nuvarande klimat förklara och övertyga om att kampen
mot feminismen inte är en kamp mot kvinnors möjlighet och önskemål att utan hinder, begränsningar eller
fördomar själva kunna forma sina liv. Att det faktiskt
förhåller sig tvärt om.
Peter Ejemyr (peter.ejemyr@askus.se) är kommunikationskonsult.