Carl Rudbeck; Krönika
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ro
….::.:::
c
:o,__
:::.:::::
CARL RUDBECK om
vetenskapswannabes
V
i har väl alla sett scenen, om inte i verkligheten så åtminstone på
film. Ett party där massa människor står och pratar i grupper. Plötsligt
anländer en rik, vacker, berömd och framgångsrik personlighet. Genast
splittras grupperna och den rike och berömda nykomlingen ser sig omgiven av
arrivister, wannabes, opportunister, hangers-on och uppkomlingar som alla vill
sola sig i glansen och som hoppas att lite av lyskraften skall fastna på dem själva.
Lite grann av samma scenario tycker jag mig se i den
lärda världen. Vem är där mera framgångsrik, vacker
och rik än naturvetenskapen. Ända sedan den
naturvetenskapliga revolutionen på 1600-
talet har den naturvetenskapliga triumfvagnen rullat fram och det i en ständigt
accelererande hastighet. I dag kan vi
flyga snabbt och billigt över hela världen, vi kan bota sjukdomar som tidigare skördade miljontals offer. Och
sen hela kommunikations- och itrevolutionen. Listan över de naturvetenskapliga framgångarna kan göras hur
lång som helst. Den vetenskapliga revolutionen är antagligen den viktigaste
händelsen (eller processen) i mänsklighetens historia.
O
CH DÅ KOMMER naturligtvis en hel
flock av wannabes som tar sig ton och
lägger sig till med fasoner, dvs de kallar sig
vetenskapliga och tror då att de skall få del
av den glans och den prestige som vidlåder
de riktiga, hårda naturvetenskaperna.
I och för sig kanske det inte gör så mycket om i grund
och botten harmlösa litteratur- och konsthistoriker
börja tala om litteratur- och konstvetenskap och se
sig själva som vetenskapsmän. Om det förgyller deras
ofta så gråa vardag kan de väl få hållas; de spelar ju
sällan någon betydande roll och kan inte heller ställa
till med någon större skada.
Värre och farligare är det när samhällsvetare och
ekonomer gör det. Dessa grupper åtnjuter ett betydande anseende; politiker och andra människor med
inflytande över våra liv lyssnar till dem och tar deras
råd på allvar. Det är ju vetenskaper, påstås det och
vetenskap är inte bara något i sig förtjänstfullt utan
också vägen till sanning och alla problems lösning.
De riktiga vetenskaperna formulerar hypoteser om
världens natur; de bygger teorier och modeller som
låter dem förutsäga framtiden. Om x antal år inträffar en solförmörkelse här eller där; om jag ger en sjukling en viss medicin inträffar följande om vissa förutsättningar är uppfyllda. Dessa strikta discipliner har
alltså inte bara en förmåga att förklara vissa fenomen
utan också en förmåga att förutsäga framtiden.
E
KONOMIN DÄREMOT saknar denna förmåga att förutsäga framtiden. Dess företrädare kan inte
komma överens om vad kronkursen är om ett par
månader eller hur hög inflationen blir nästa år. En
astronom eller en fysiker med lika dålig siarförmåga
skulle snabbt förlora jobbet. Ekonomin har härmat
riktiga vetenskaper genom ett flitigt bruk av matematiska modeller som ger sken av stringens och vetenskaplighet men ofta har dessa modeller en bristfällig
verklighetsförankring. Världen består nämligen av
människor som ofta handlar irrationellt; människor
som drivs av ideologiska, religiösa, emotionella motiv
som tack och lov inte låter sig matematiseras.
JAG ÄR DEN FÖRSTE ATT ERKÄNNA att enormt många
arbeten av yppersta kvalitet produceras inom samhällsvetenskaper och humaniora som fortfarande har
en förmåga att attrahera snillrika människor som
säger begåvade saker om världen och dess tillstånd.
Men de är inte vetenskapsmän. De har mera gemensamt med diktare, konstnärer och visionärer än med
dessa män och kvinnor i vita rockar som böjda över
mikroskop eller kikande i teleskop praktiserar riktig
vetenskap.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.
LiJ lSvenskTidskrift l2oo2, nr 3-41
….::.:::
c
:o,__
:::.:::::
CARL RUDBECK om
vetenskapswannabes
V
i har väl alla sett scenen, om inte i verkligheten så åtminstone på
film. Ett party där massa människor står och pratar i grupper. Plötsligt
anländer en rik, vacker, berömd och framgångsrik personlighet. Genast
splittras grupperna och den rike och berömda nykomlingen ser sig omgiven av
arrivister, wannabes, opportunister, hangers-on och uppkomlingar som alla vill
sola sig i glansen och som hoppas att lite av lyskraften skall fastna på dem själva.
Lite grann av samma scenario tycker jag mig se i den
lärda världen. Vem är där mera framgångsrik, vacker
och rik än naturvetenskapen. Ända sedan den
naturvetenskapliga revolutionen på 1600-
talet har den naturvetenskapliga triumfvagnen rullat fram och det i en ständigt
accelererande hastighet. I dag kan vi
flyga snabbt och billigt över hela världen, vi kan bota sjukdomar som tidigare skördade miljontals offer. Och
sen hela kommunikations- och itrevolutionen. Listan över de naturvetenskapliga framgångarna kan göras hur
lång som helst. Den vetenskapliga revolutionen är antagligen den viktigaste
händelsen (eller processen) i mänsklighetens historia.
O
CH DÅ KOMMER naturligtvis en hel
flock av wannabes som tar sig ton och
lägger sig till med fasoner, dvs de kallar sig
vetenskapliga och tror då att de skall få del
av den glans och den prestige som vidlåder
de riktiga, hårda naturvetenskaperna.
I och för sig kanske det inte gör så mycket om i grund
och botten harmlösa litteratur- och konsthistoriker
börja tala om litteratur- och konstvetenskap och se
sig själva som vetenskapsmän. Om det förgyller deras
ofta så gråa vardag kan de väl få hållas; de spelar ju
sällan någon betydande roll och kan inte heller ställa
till med någon större skada.
Värre och farligare är det när samhällsvetare och
ekonomer gör det. Dessa grupper åtnjuter ett betydande anseende; politiker och andra människor med
inflytande över våra liv lyssnar till dem och tar deras
råd på allvar. Det är ju vetenskaper, påstås det och
vetenskap är inte bara något i sig förtjänstfullt utan
också vägen till sanning och alla problems lösning.
De riktiga vetenskaperna formulerar hypoteser om
världens natur; de bygger teorier och modeller som
låter dem förutsäga framtiden. Om x antal år inträffar en solförmörkelse här eller där; om jag ger en sjukling en viss medicin inträffar följande om vissa förutsättningar är uppfyllda. Dessa strikta discipliner har
alltså inte bara en förmåga att förklara vissa fenomen
utan också en förmåga att förutsäga framtiden.
E
KONOMIN DÄREMOT saknar denna förmåga att förutsäga framtiden. Dess företrädare kan inte
komma överens om vad kronkursen är om ett par
månader eller hur hög inflationen blir nästa år. En
astronom eller en fysiker med lika dålig siarförmåga
skulle snabbt förlora jobbet. Ekonomin har härmat
riktiga vetenskaper genom ett flitigt bruk av matematiska modeller som ger sken av stringens och vetenskaplighet men ofta har dessa modeller en bristfällig
verklighetsförankring. Världen består nämligen av
människor som ofta handlar irrationellt; människor
som drivs av ideologiska, religiösa, emotionella motiv
som tack och lov inte låter sig matematiseras.
JAG ÄR DEN FÖRSTE ATT ERKÄNNA att enormt många
arbeten av yppersta kvalitet produceras inom samhällsvetenskaper och humaniora som fortfarande har
en förmåga att attrahera snillrika människor som
säger begåvade saker om världen och dess tillstånd.
Men de är inte vetenskapsmän. De har mera gemensamt med diktare, konstnärer och visionärer än med
dessa män och kvinnor i vita rockar som böjda över
mikroskop eller kikande i teleskop praktiserar riktig
vetenskap.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.
LiJ lSvenskTidskrift l2oo2, nr 3-41