Per Heister; Adel – eller styre för, av och med folket


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLITIK
Adel -eller styre för,
av och med foll<et?
Av Per Heister
Principiella och djupare diskussioner om demokratins
förutsättningar och om reglerna för hur rikets styres bör
ständigt förass. Anders Isakssons nya bok är viktig just
därför.
P
RINCIPIELLA och djupare
diskussioner om demokratins förutsättningar
och reglerna för hur
rikets styres bör ständigt
diskuteras. Anders Isakssons nya bok
är viktig just därför.
Den som väntar sig skvaller om
ledande politiker, om vem som är
släkt med vem och som har ihop det
blir besviken på Anders Isakssons
nya bok om den politiska adeln. Presentationen i våra kvällstidningar
gav intrycket att det fanns en del
skvaller för politiska junkies och
eftersom Isaksson har bra koll, framför allt på regeringspartiet, verkade
det i sig lovande.
Anders Isaksson har i flera
decennier gjort en viktig insats
genom att studera relationerna mellan ledande makthavare i landet. Det
har varit viktiga granskningar, inte
för att det är skamligt att två personer som har sammanfallande intressen finner varandra eller att den som
är uppvuxen i en familj med starkt
samhällsengagemang i sin tur växer
upp till ett sådant engagemang utan
för att det måste vara synligt, belysas. Innan Isaksson började med sina
granskningar spelades personernas
roll ned till förmån för de stora ideerna. Hans granskningar har gjort
journalistiken på det här området
bättre. Granskningen av politiken är
fortfarande ofta alltför dålig men
den har blivit mer allsidig när också
människorna bakom händelserna
och deras bevekelsegrunder uppmärksammas. Också framväxten av
den statsvetenskapliga/ekonomiska
disciplin som kallas public choice
har spelat en roll för denna bättre
belysning men Isaksson har antagligen nått längre in i gemen mans
medvetande i Sverige än Gordon
Tullock och James Buchanan..
Den nya boken tar flera steg
längre och går djupare i de problem
som följer av att politiken professionaliseras och att politik blir ett jobb
som andra. Liksom säkert flertalet
reflekterande personer med insikt i
politiken delar jag Isakssons bekymmer. De alltfler heltidspolitikerna
kräver trygghet och framförhållning
som gör att valen snart inte har
någon betydelse för vem som sitter
vid maktens grytor. Och de som sitter där blir delar av ett kompisgäng
som skaffar sig egna värderingar och
lojaliteter på samma sätt som alla
andra yrkesgrupper. Konsekvenserna
blir bara så mycket värre eftersom de
har så mycket större inflytande över
vår vardag än Ericssonsvd eller Volvos styrelseordförande. (Om detta
skrev jag i SvT 1-2001)
Isaksson beskriver hur denna
politiska klass växer fram och trä-
der in i den roll som adeln en gång
hade. Ämbetena ärvs. Sonen tar
över pappas jobb på samma sätt
som förr på godset eller gården. De
folkvalda spelar allt mindre roll och
får allt mindre kontakt med folket.
Riksdagen har blivit en återvändsgränd som saknar makt. Ledamöterna i regeringen hämtas inte
från riksdagen utan från den nya
politiska adeln. En Bodström, Sahlin eller Lejon hamnar i regeringen
för att de vuxit upp i närheten av
partiets centrum, inte för att de vunnit folkets förtroende. Perssons polare, som han kan lita på, är en viktigare krets för rekrytering av statsråd
och ambassadörer än riksdagen och
utrikesdepartementet.
En ordförande i moderata ungdomsförbundet förklarade för tiotalet år sedan att det gav mer inflytande att tjäna honom än att vara aktiv
medlem i MUF. Och så är det kanske. Men det är naturligtvis inte bra.
Isaksson är pessimistisk i den
meningen att han inte tror att man
kan rulla tillbaka utvecklingen, få
heltidspolitikerna att åter bli fritidsengagerade, få grundläggande principer som ansvar och maktfördelning att åter stå högt.
Och visst kan man dela oron för
att de grundläggande principerna
inte längre har någon betydelse.
För en tid sedan meddelade statsministern att han vill ändra reglerna som ger generaldirektörer lön
utan att arbeta, om de flyttats från
sin tjänst. Till min stora förvåning
framfördes denna revolutionerande
men populistiska åsikt utan någon
enda synbar protest. Visst kan man
tycka att den aktuella avsatta generaldirektören på Jordbruksverket
borde ta något av de jobb som
erbjuds henne. Och självklart belyser hennes öde hur Perssons regering
missbrukar utnämningsmakten att
belöna kompisar snarare än kompetens.
Men statsministerns lösning
skulle ju betyda den definitiva spiken i kistan på hela den svenska
principen för statsförvaltningens
oväld och självständighet. En grundsten i denna självständighet har ju
varit att när en generaldirektör väl
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 m
……
Q)
~
u
😮
co
utsetts av regeringen skall denna se
till att lagarna följs helt självständigt
från påtryckningar av statsråd.
Rikets styre under lagarna garanterades av självständiga ämbetsmän.
Det har varit illa att de sedan en del
år inte tillsätts på livstid utan att de
måste fjäska för regeringen för att bli
omförordnade efter sex år. Nu vill
Persson inte bara att en verkschef,
som Irhammar, kan avsättas av statsrådet på begäran av underlydande
personal utan nu skall han eller hon
dessutom avskedas som en vanlig vd
i ett börsbolag, men med sämre
anställningstrygghet. När statsrådet
inte är belåtet avskedas ämbetsverkets gd utan skyddsnät.
Anders Isakssons bok tränger på
djupet i principiella frågor om rikets
styre och demokratins förutsättningar på ett sätt som är alltför sällsynt numera. Det behövs mycket diskussioner om de grundläggande
DIPLOMATI
Samtidshistoria i porträttformat
Av Nils Andren
Svenska diplomatprofiler under 1900-talet handlar om
aderton bortgångna svenska diplomater, som på olika
sätt gjort en anmärkningsvärd, oftast positiv, någon
gång omstridd, insats inom diplomatin.
R
EDAKTÖRERNA säger i
sin inledning att boken
egentligen kommit att
handla om den moderna svenska utrikesförvaltningens tjänstemän som kollektiv. Tolkningen är kanske ett sätt att
undvika kritik för bristande oväld i
valet mellan många meriterade. Kollektivet är en speciell mix av världslig klokhet och intellektuellt tillvä-
gagångssätt; sällskapslivets medvetna
och aktiva användning; och den på
handling och resultat inriktade attityden. Vågar man tillägga: När det
är som bäst!
En under senare år allt vanligare
kategori saknas i urvalet, beskickningschefer som rekryterats utanför
diplomatkarriären, främst politiken.
Det är möjligt att ingen av dessa anses
förtjäna en plats i galleriet. Några
namn faller anmälaren i minnet:
Hans W:son Ahlmann, Rolf Edberg,
Gunnar Heckscher och Alva Myrdal.
Historikern Torvald Höjer (d. ä.)
var en drivande kraft i utrikesförvaltningens modernisering i början
av detta sekel. Dessförinnan hann
Höjer uppleva det behagliga gamla
UD, vars organisation varit i det närmaste oförändrad sedan Oscar I:s
dagar. Han var politiskt konservativ
men hade, framhåller Gunnar Åselius, en fördomsfri inställning när
det gällde det moderna samhällets
krav på öppenhet och effektivitet hos
statliga verk och myndigheter. Han
har kallats första världskrigets grå
eminens , var lärjunge till Harald
Hjärne och såg sig ibland som en
urspårad historiker. Torvald Höjer
inpräntade, som chef för den av
honom själv initierade pressbyrån,
att tidningarna i nationens intresse
måste ålägga sig en viss återhållsamhet. Hans grundsyn var realpolitisk;
han pläderade för en rent svensk
intressepolitik åt alla håll. I Ålandsfrågan ville han göra större utfäste!-
lm lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41
principerna. Fler bör engagera sig.
Den politiska adeln är en bra början
på en sådan fördjupad diskussion.
Men det behövs flera aktörer.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int)
är redaktör för Svensk Tidskrift.
BOKFAKTA
Författare: Anders Isaksson
Titel: Den politiska adeln
Förlag: Wahlström&Widstrand, 2002
ser till Finland för att återfå öarna.
Under krigets slutskede var han chef
för den politiska och handelspolitiska avdelningen. Han avled 1937 som
envoye i Oslo.
Flertalet porträtterade hade sin
mest aktiva diplomattid under mellankrigsåren och andra världskriget.
Torvald Höjers efterträdare i Oslo
blev envoyen och författaren Christan Glinther. Krister Wahlbäck spekulerar: Möjligen hade han varit
inställd på att stanna kvar i Oslo till
pensioneringen [—] och odla sitt
intresse sen ungdomen för norsk litteratur och scenkonst. Knappt två år
senare var han dock tillbaka i Stockholm för att hantera svensk utrikespolitiks svåraste år, under andra
världskriget. Oftast fick Sverige
inskränka sig till den nog så svåra
uppgiften att på ett balanserat, och
fredsbevarande, sätt reagera inför
yttre händelser.
Inför samtidens och eftervärldens
kritik har Glinther själv formulerat
ett svar: Alla med oss jämförliga folk
har fört eller försökt föra samma
politik som vi. Att Sverige lyckats
med vad alla velat, nämligen att
undgå kriget, ger ingen anledning till
förhävelse, men inte heller till förebråelse. Krister Wahlbäck sammanfattande omdöme om Glinthers
insatser är helt tveklöst: Christian
Glinther har spelat en större roll i
svensk utrikespolitik än någon annan
av våra diplomater under 1900-talet.