Jan Freese; Vägen utför

Vägen utför
l av Jan Freese
Sedan slutet av 1980-talet har svenskarna upplevt många förändringar.
Men inga framsteg, åtminstone inte på de områden som styrs politiskt.
B
ERTRAND RUSSEL konstaterade i Unpopular
Essays att ”Change is one thing, progress is
another. Change is scientific, progress is ethical; change is indubitable, whereas progress is
a matter of controversy.”
Förändring är en av de få eviga sanningarna och som
medborgare och väljare är man naturligtvis klart intresserad av att förändringar också innebär framsteg. Det är dags
för facit, när valdagen närmar sig med högsommarsteg.
Som väljare är man också – helt ovetenskapligt –
intresserad av enkla besked. Ibland får man det intrycket att om man lägger alla nationalekonomer i en lång
rad längs ekvatorn når man ingen annan stans än till
lyckats ge grogrund till en stor gruv- och skogsnäring,
betydande stål- och pappersindustri, två stora läkemedelsföretag, två bil- buss- och lastbilsindustrier, en flygfabrik, ett stort telekomföretag och så vidare.
I riksdagen talade man alltjämt på den tiden ogärna
om svenska multinationella företag- möjligen ”internationellt verksamma”, vilket näst intill kunde ges prägel
av uppoffrande svensk u-hjälp. Det var väl för övrigt på
den tiden Sveriges andel av världens BNP låg på 0.84
procent. År 2000 var den 0.72.
Sanningen var väl närmast den att svensk industris
framgångar byggde på att svenska entreprenörer insåg
redan i ett tidigt skede- runt skiftet mellan 1800- och
utgångspunkten. För oss vanliga
människor räcker det bra med
två räknesätt: addition och subtraktion eller enkla besked som
ja eller nej.
”En vacker dag river verkligheten den dåliga grunden.”
1900-talen – att den svenska
och nordiska marknaden var
för liten. Därför etablerade man
sig ofta i mer än 100 andra länder. L M Ericsson höll till och
Även gamle finansministern Gunnar Emanuel Sträng
använde på sin tid ovetenskapliga metoder. Han brukade räkna godstågens vagnar för att se om landet var på
väg in i hög- eller lågkonjunktur. Det ska medges att han
missade ibland. En gång förordade han för övrigt lageruppbyggnad i lågkonjunktur, vilket ledde till en svidande kapitalförlust
Den officiella bilden av landet är väl att det numera
står i ständig försommarblomst och samtidigt mitt i en
riklig skördetid. Kanske är det så. Sedan Olof Palmes
dagar har ju svenska folket bibringats uppfattningen att
världens navel är ett s-märkt Rosenbad, och det är främst
därifrån skönmålningarna kommer. För mig är det ett
rakare besked att i slutet av 1950-talet motsvarade en
D-mark ungefär l krona och 25 öre.
DÅTIDENS FRAMTID
I slutet av 1980-talet dristade sig en kollega på Industriförbundet och jag att skriva en kort framtidsvision som
publicerades av Riksbankens Jubileumsfond. Utgångspunkten var att Sverige allmänt sett då var unikt och
skulle så förbli- ännu en mycket kort tid.
Det unika kunde lätt beskrivas. Ett ytmässigt mycket stort land med en liten befolkning (7-8 miljoner) hade
med på att flytta sitt huvudkontor efter första världskriget till dåtida St. Petersburg. Utlandsetableringarna
bidrog i sin tur till utvecklingen här hemma och till det
svenska välståndet.
Detta välstånd har stundom varit smått haltande.
Efter andra världskriget stod Sverige med en intakt
industri och en förhållandevis välmående och arbetsför
befolkning. I skenet av detta är det ganska intressant att,
som bara ett exempel, kunna konstatera att ett bombdrabbat och befolknings- och välståndsmässigt åderlåtet
Storbritannien förmådde införa allmän sjukförsäkring
väsentligt tidigare. Vi har formellt till och med kvar
”krigslagstiftning” i form av hyresregleringen. Justitieministern Herman Kling tvingades 1966 återkalla en proposition om dess avskaffande.
Trots att 47 år gått sedan andra världskriget kan en alltför stor del av befolkningen inte klara av hyran med egen lön
efter skatt. Och det är inte det enda många fulltidsarbetande inte klarar på sin lön trots att solidaritet kan uttryckas
på många andra sätt än genom en utomordentligt kostsam,
sårbar, orättvis och integritetskränkande rundgång.
På allvar började svenska regeringar, utan att veta
hur den sociala tryggheten framöver skulle betalas, att
handla denna trygghet på avbetalning redan i början av
””’o
j Svensk Tidskrift l2002, nr 3-41 I!J
o
0…
1970-talet; något som drabbade de borgerliga regeringarna ända in på 1990-talet. Vägen var full av tjälskott
och milstolparna bestod allmänt av devalveringar.
SALTSJÖBADSANDAN SKADLIG
De svenska politikerna, näringslivet och fackföreningarna har alltid varit storindustrifrälsta. Det var praktiskt
och skönt när något av storföretagen placerade en fabrik
i Blekinge eller Norrland. Det gav i ett huj ett eller annat
tusental ”trygga” arbetstillfällen. Det är aldrig lika roligt
när fabriken läggs ned.
En fråga jag ställt mig är om inte saltsjöbadsandan
varit mer till men än fördel för landet. Har vi någonsin
fått se alternativen eller har de drunknat i det ständiga
kompromissandet?
Att vara entreprenör och småföretagare var fult.
”Egen företagare” blev näst intill synonymt med skattesmitare. Detta har dock under senare år sakteliga förändrats, inte minst genom insatser från Ung Företagsamhet eller Jobs&Society och dess 90-tal nyföretagarcentra. Visserligen tycks det vara på väg en begränsning
av kommunala bolags möjligheter att fortsätta snedvrida konkurrensen, men lite har i övrigt gjorts för att
underlätta nyföretagandet och att ge nya företag grogrund att växa.
Nyföretagandet har visserligen i början av året gått
upp 1.7 procent jämfört med samma tid förra året, men
då dunsade det ned med 17 procent. Det är bara Nyfö-
retagarcentra som lyckas hålla sina ställningar och som
vanligt startar 8 -10 000 nya och bestående företag om
året medan nyföretagsstarter med hjälp av strukturfonder och så vidare mer ger intryck av konstgjord andning
för stunden. Aldrig i modern tid har nyföretagandet varit
så lågt som nu. Inte undra på att vi rutschat från tredjeplatsen till nummer 17 i välståndsligan.
Ändå vet vi ju att Ericsson, Volvo och IKEA har varit
små – Ericsson i begynnelsen ett nästintill en-mansfö-
retag i centrala Stockholm, IKEA en kringrullande cykel
med varulagret på pakethållaren, och så vidare. Ingen
startar ett nytt stort företag, men de små som trots allt
kommer igång bör få växa: bland annat bör de inte drabbas av en orättvis och ojämlik beskattning.
Idag finns inte mycket kvar av det beskrivna unika
Sverige. Den svenska storindustrin är numera inte så
särskilt svensk. Det är i sig inte mycket att grämas över.
Det är en del av den fullständigt unika – inte internationalisering eller ens globalisering utan- universialiseringen som är en följd av !T-utvecklingen. (Ända sedan
1969 har det varit tekniskt möjligt att sitta på månen
och distansarbeta på jorden.) Allt färre ”svenska” företag
kommer att bli fäderneslandet trogna.
Förra !T-bubblan 1978-82 minns ingen. Den slog
inte så hårt eftersom telekom då inte var inblandad.
lm lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41
Dagens !T-bubbla kommer att fyllas igen- med substans, men den kommer nog från utlandet.
Redan har mycket av företagens forsknings- och
utvecklingsverksamhet flyttat ut till centra, där samhö-
righet med andra forskargrupper skapar bättre grogrund.
Teknikfondernas möjligheter att hjälpa till har dramatiskt
halverats på grund av dåliga aktieplaceringar. Allmänt
är återväxten av nya forskare och ny forskning begränsad.
ÄTTESTUPA?
Vi har kanske hittills knappt nått längre än till tröskeln
av IT-erans bronsålder, och de förändringar vi hittills
sett är nog bara krusningar på ytan. Jag brukar säga att
de sociala konsekvenserna blir väsentligt större än (utan
några religiösa aspekter) följderna av Kristi födelse och
väsentligt större förändringar väntar bakom hörnet. Till
råga på allt har vi tappat tempo. Vi är inte längre bäst i
!T-ligan.
I skildringen till Riksbankens Jubileumsfond träffade vi ganska rätt beträffande demografi, ekonomisk
utveckling, industrin, bioteknik, FoU, sysselsättning glesbygd, utbildning och annat. Visst finns skillnader mellan
visionen då och nu. Exempelvis har väl den väntade pensionsskrällen krupit närmare. Attityden hos det uppväxande släktet lär inte glädja alla 68:or när de 2015 går
in i pension. Det är knappast troligt att ungdomarna
godvilligt betalar. Det gäller snarast att få dem att inte
sätta upp vägskyltar med texten ”Ättestupa”.
Vi kunde heller inte ana att i april2002 skulle 353 000
personer vara sjukskrivna- en ökning med 12 procent
sedan april 200 l och att i februari i år hade 117 000 varit
sjukskrivna i över ettår-en ökning på ett år med 21
procent. Lagom till 68-ornas pensionering behöver vården ett tillskott på 320 000 personer. Var tredje ungdom
borde välja vårdyrken. Kommer de att göra det? Och
vem ska betala deras löner?
Självklart finns det människor som av olika skäl drabbas av utbrändhet och de ska naturligtvis ha adekvat
hjälp. Men nog har diagnosen till stor del blivit ett substitut för tidigare lika svårdiagnosticerade ”onda ryggar”
och ”dåliga magar”.
Naturligtvis finns det yrkesmässiga och arbetsplatsskäl till denna åkomma. Stundom är det arbetsgivarens
fel genom befordran över någons kompetensnivå. Emellanåt är det nog också politikernas fel eftersom man hyllat kvantitet istället för kvalitet inom utbildningen och
skapat en inflation i dåliga baskunskaper. En vacker dag
river verkligheten den dåliga grunden. Vad vi behöver
är så mycket spetskompetens som möjligt som i framtiden kan försörja oss andra som får ”serva” de spetskompetenta tilllägre löner och förmåner.
I detta sammanhang skulle det också vara intressant
att försöka fastställa kostnadsstället för yrkesskador. På
de flesta håll – vården kanske undantagen – har tunga
lyft försvunnit. Musarm har kommit istället. Men är det
trots allt inte så att lyft av tunga ICA- och Konsumkassar, Billybokhyllor på axeln, gubbstruttandet i spåret,
tennisarmen, hasandet utför i pisten … också bidrar?
Vården är ett problem. Den har dessutom begränsningar: tänder i munnen har ånyo blivit en klassfråga
som man i panik försöker åtgärda Förmodligen är personalbristen inom vården – precis som inom polisen –
mindre en resursfråga än ett logistikproblem. Båda kategorierna utövar kraftfullt stöd åt kaffeproducenterna.
Ekonomin är ingalunda så god som man försöker ge
sken av. Trots en viss stabilisering av kronan anser EDkommissionen i Bryssel att Sverige inte är redo att ansluta sig till Euron. Kommissionen hävdar i en ny rapport
att Riksbanken är för nära knuten till Regeringen och
att den svenska valutan är alltför instabil. Kommer även
vägen framför oss att vara kantad med devalveringens
milstolpar?
RÄTTSLÖSHETEN
I min barndom höll föräldrar, grannar, portvakter, lärare, verkmästare m. fl. ordning på oss ungar. Tryggheten
var stor, brottsligheten begränsad. Mitt i Stockholm stod
många lägenhetsdörrar olåsta.
Idag vågar knappt någon utan att riskera liv och lem
säga ifrån. skadegörelse, stölder, inbrott, misshandel,
mord och dråp har blivit vardagsvara. Häromdagen mördades en person som försökte stoppa en flyende rånare.
Mörkertalet beträffande polisanmälningar är förmodligen stort. Vad som styr är möjligheten att utan alltför
stort besvär via polisanmälan få försäkringsersättning.
Vi har en inflatorisk stängning av polisstationer. Därvidlag har även storstäderna glesbygd utan polis eller
med en station med mycket begränsad öppethållning
Rättsväsendet kvider under hoten mot vittnen och målsäganden. Öppenheten vid domstolarna är i fara. Dussintals poliser och väktare krävs i storstadens rättssalar
för att värna domstolsprocessens öppenhet och bevaka de
tilltalades torpeder i åhörarbåset. Vart tog rättstryggheten vägen? Vart tog etiken och moralen vägen hos dem
som ska vara våra förebilder?
Ett gammalt skolexempel på förskingring är Konsumkassörskan som i mitten på månaden tycker att det
är alltför långt kvar tilllönen och lånar ur kassan utan att
vara likvid eller solvent men naturligtvis med uppsåt att
betala tillbaka. Uppdagas hennes förfarande får hon stå
sitt kast. Ingen har något större förbarmande.
Om man istället i samma situation hämtar kontanter
i bankomaten med arbetsgivarens kort är enda skillnaden
att metoden är modernare. Men vad blir konsekvenserna? Vart tog förebilderna vägen? Gör åklagare grova fel
ibland när de skriver av den ena åtalsanmälan och inte
den andra?
Naturligtvis bidrar näringslivet till att etik och moral
urholkas. Visst kan man skylla på att aktieägarna medger fantasilöner och -arvoden. Ingen ska påstå sig göra
skäl för de värsta avarterna i detta sammanhang, och de
lSvensk Tidskrift 12002, nr 3-41 IJl
o
o…
är farliga för de har inflatoriska smittoeffekter. Hans
T:son Söderström på studieförbundet Näringsliv och
Samhälle, SNS, har rätt i att vissa näringslivsföreträdare är marknadsekonomins dödgrävare, men glöm inte
att fackets representanter i styrelserna ofta hjälpt till att
hålla i spaden.
DYRA SKATTER
Det behöver sparas mer, och det går att spara. skattetrycket är för högt och bidrar till den svarta ekonomin
som aldrig kan regleras bort, bara avregleras bort. Den
svarta ekonomin är svår att beräkna. En siffra som
nämns i Riksskatteverkets (RSV) rapport 2000:9 är 18.3
procent av BNP. Det låter något för lågt. RSVs egna
beräkningar visar på att bara skattefusket kostar 110 miljarder kr. Enligt RSVs egen uppfattning kan var fjärde
person i åldern 16-20 år tänka sig att arbeta svart. Enligt
en annan enkät kan nio av tio gyronasieungdomar tänka
sig att extraknäcka svart.
skattesystemet, en gång tänkt som ett medel att nå en
rättvis och likformig beskattning, är föga rättvist och
föga likformigt. Det träffar ofta fel.
Fastighetsskatten är ett exempel. Många människor
har ett helt yrkesverksamt liv vårdat sin egendom och
skyddet för den personliga integriteten har dramatiskt
minskat under senare år. Personuppgiftslagen skulle öka
skyddet, men den tillåter undantag och det har medgetts
i näst intill 70-talet fall när det gäller myndigheterna. Efter
”11 september” får vi räkna med att integriteten kommer
att sitta trångt ett tag. Därför gäller det att begränsa integritetshoten på de områden där det är möjligt.
Slå ett antal flugor i en smäll. Inför en definitiv källskatt, reformera socialförsäkringssystemet och ge därmed också folket tillbaka sin personliga integritet.
GENTILLSKOTT
Under åren 1871-1900 emigrerade 773442 svenskarmånga av nödtvång, men också djärva och företagsamma människor. Kvar blev vi andra. Vi behöver gentillskott Därvidlag är invandringen mycket positiv. Vi behö-
ver också invandrande arbetskraft. Så låt dem komma,
men ställ krav på invandrarna. Låt dem i förekommande fall skriftligen bekräfta att i händelse av konflikt mellan svensk lag och Koranen i en angelägenhet i Sverige
gäller den svenska lagen. Kanske kan det bidra till att
undvika ett eller annat hedersmord
Sverige är ett fantastiskt land i många avseenden,
men långt ifrån så bra som vi inbillats eller inbillat oss.
sparat i sin fastighet för att få
en trygg ålderdom. Denna tillgång brandskattas nu. Åldringar och änkor bönar idag hos
banker att få lån så att de kan
betala räntan på de lån de måste
ta i avvaktan på försäljning av
”Aldrig i modern tid har
Problemen är många och fler
väntar om vi inte låter förändringarna vändas till framsteg.
Det parti som i valrörelsen
lovar att motverka ”inflationen”
på alla de områden som nämnts
genom att föra in även kvalitet
nyföretagandet varit så lågt
som nu.”
hemmet. skattetrycket måste minskas, och inte minst
globaliseringen leder till att skattesystemet också måste
renoveras från grunden.
Kostnaderna för skattesystemet är för höga. Administrationen hos RSV är bara en del. Lägg därtill uppgiftslämnandet från medborgare, företag, myndigheter
och andra organisationer. Tillfoga kostnaderna för polis,
åklagare, domstolar (som alla borde ha väsentligare saker
att syssla med), rättsvetenskapliga institutioner, revisorer, advokater. Inte undra på att det är brist på arbetskraft. Ett nytt, enkelt och billigt skattesystem (som inte
inbjuder till kriminalitet) skulle kunna ge arbetsmarknaden ett tillskott på något 10 000-tal personer. Till detta
bör naturligtvis fogas ett nytt socialförsäkringssystem
utan onödig rundgång.
Visst har det sparats. Försvarskostnaderna har drastiskt minskats. Kvar finns ju snart bara den privatfinansierade beridna högvakten och ”Främlingslegionen” i
Bosnien och på andra håll utomlands. Någon kostsam
allmän värnplikt existerar inte längre. Trots det är det
ont om pengar och det behöver sparas mycket mer, och
det går alldeles utmärkt.
i skolan, nu mest präglad av kvantitet, som gör landet
mer företagsvänligt, som reformerar skatte- och socialförsäkringssystemen, så att de parerar ett nytt skattesystem, som därmed också återbördar medborgarnas personliga integritet, som tar tag i etik och moral, som lovar
att säkra rättstryggheten, kan räkna med att åtminstone
jag överväger att rösta på det.
En sak till. Självklart skulle jag aldrig rösta på ett
parti som gör sig beroende av ett nazistparti. Nazisternas
industriella utrotande av miljontals människor och andra
illgärningar förvisar dem till en evig skamvrå.
Emellertid har jag råkat läsa den av franska kommunister under ledning av Stephane Courtois 1997 publicerade Le livre noir du communisme (Kommunismens
svarta bok). Den visar att kommunisterna överträffat
nazisterna. Omkring 100 miljoner människor anses ha
gått under genom kommunistiska regimer. Deras
anhängare och efterträdare bör sitta i samma skamvrå.
Det begränsar mitt urval ytterligare.
Jan Freese Uan.freese@ifi.se) har bland annat varit chef för
Post- och telestyrelsen och vice vd i Industriförbundet.
FJD lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41