Steve Hilton; I det godas tjänst


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I det godas tjänst
l av Steve Hilton
Kapitalismen är den mäktigaste kraft i det godas tjänst som någonsin skådats.
Och mer målmedvetna satsningar på kapitalismens drivkrafter för att också göra gott
kanske kan övertyga dess motståndare. Samtidigt som kapitalisten tjänar pengar.
J
AG HAR JUST KOMMIT TILLBAKA från Hay-on-Wye,
en vacker landsortsstad på gränsen mellan England och Wales. Varje år äger en litterär festival
rum där som brukar dra till sig de största författarnamnen och som är känd för sina omfattande
debatter: fjolårets huvudattraktion, Bill Clinton, kallade
festivalen ”ett intellektets Woodstock”.
Dessutom förekom naturligtvis det skvaller och intrigerande som ofrånkomligen uppstår när tusentals författare, journalister och artister samlas på en och samma
plats under längre tid än en timme; men årets Hay Festival skapade rubriker av en helt annan anledning. Två av
de största namnen på gästlistan bestämde sig i sista
minuten för att bojkotta festivalen därför att livsmedelsjätten Nestle var en av sponsorerna. Sånär jag äntrade scenen för att delta i en debatt om min nya bok, Good
Business, som hävdar att stora företag verkar för det goda
i världen, och ännu mer kätterskt, att dessa skulle kunna
bli en mer aktiv partner för att lösa samhällsproblem,
så visste jag att jag skulle ställas mot väggen. Särskilt
eftersom Nestles vice vd ingick i panelen.
TACK VARE KAPITALISMEN …
Och naturligt nog möttes mitt budskap av ljudlig skepsis. Det verkar som om många människor – inklusive
många kapitalister- har glömt att global kapitalism är
den mäktigaste kraft i det godas tjänst som världen
någonsin skådat. Folk har glömt bort att tack vare kapitalismen har medellivslängden höjts, spädbarnsdödligheten har sjunkit, utbildningen har högre standard, perspektiven är vidare, miljömedvetenheten är starkare, globalt samarbete är möjligt och att kapitalismen är orsaken
till att vi kan erbjuda det stora flertalet pålitliga sociala
trygghetssystem. Varför då? Därför att dessa ”onda” kapitalister som folk älskar att hata ägnar sig åt verksamheter som ger pengar till utbildning, medicinsk forskning
och sociala förmåner, samt ger incitament att uppfinna
saker som gör livet behagligare. Men det anses ohyggligt smaklöst att påpeka detta.
Vi lever i en ny ortodoxi där det är nästan lika pinsamt att erkänna sin svaghet för kapitalismen som det
är att gilla Barry Manilow. Men till skillnad från Barry
Manilow har kapitalismen aldrig varit särskilt populär.
Tänk bara på hur populärkulturen i åratal har framställt
kapitalismen: makthungriga direktörer vars isterbukar
spänner ut västen, med jättecigarrer i sina välmanikyrerade fingrar. På ett ögonblick kommer dessa slavdrivare
att utan minsta betänkligheter göra oss andra till sina
offer- oavsett om vi tillhör den fattiga men romantiska
allmogen, den utsugna fabriksarbetarklassen eller om vi
bara är vanliga, hyggliga medborgare. Och i vilket fall
som helst blir det bara värre. Idag medverkar direktö-
zQ):
::J
c.o
(f)
<
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41 111
>
(/)
Q)
c
”-
:ro
z rerna i de multinationella mediaföretagen till att demonisera sig själva genom att producera filmer som till
exempel The Insider och Erin Brockovitch, eller figurer
som Mr. Burns i tv-serien The Simpsons.
”sEATTLE”
Men den nya antikapitalistiska ortodoxin gäller mycket
mer än latent fientlighet mot storföretagen som tar sina
uttryck i media och i populärkulturen. Det handlar om
en välorganiserad och välformulerad kritik mot kapitalismen. Denna baseras på tre ord. Det första är namnet
på en stad belägen på USA:s västkust. Den var tidigare
känd som Micrsofts födelseort, den teknologiska revolutionens andliga hemvist. Idag har ”Seattle” blivit ett
kodord för en antikapitalistisk religion. Att utöva den
är ganska enkelt – det räcker med att förakta internationella varumärken, till eempel McDonald’s, Nike och
för att finansiera sina allt pråligare valkampanjer, livrädda för att höja skatterna för att behålla sina jobb och
redo att göra vad som helst för att uppmuntra företag
att investera i sitt land – prosternerar sig för varje storföretag och ger dem allt de ber om i hemliga uppgörelser som gör deras chefer till våra herrar och våra herrar
till storföretagens nickedockor. Resultatet är multinationella företag som skenar mot vettlös miljöförstöring,
omoraliska vetenskapliga experiment och likgiltig exploatering av människor.
Och det är vad som händer i den rika delen av världen. U-länderna skall vi bara inte tala om … Här förslavas folket dubbelt upp – först via de perversa och
dekadenta varumärkena, så att den inhemska kulturen
förintas till förmån för enhetlig västerländsk smörja;
sedan via fabriksägarna som på storföretagens uppdrag
rövar bort 12-åringar från förtjusande bysamhällen och
Coca-Cola, samt att läsa (eller
åtminstone köpa) denna nya
religions bibel: No Logo, den
ch ica vänsterns handbok för
antiglobalisering författad av
den kanadensiska aktivisten
Naomi Klein.
”Tvångsmakten ligger i statens
tvingar dem att arbeta i grottekvarnar som får Friedrich
Engels beskrivningar av engelska fabriker att se ut som trendiga loft på Manhattan för
internet start-ups innan bubblan sprack, komplett med
pingisbord och biodynamisk
frukt.
händer, inte i enskilda företag:
vem anställer och kommenderar
För att ni ska slippa läsa
boken följer här en ungefärlig
sammanfattning av anklagelsepunkterna. Multinationella
varumärken utnyttjar oss i den
rika delen av världen genom att
militär och polis; vem
stiftar lagar och har makt
”DOTCOM”
att beskatta?” Det är den andra etappen i
kapitalismens syndafall. Från
pionjärrollen till världens driftkucku på några få år: dotcom-vågen har knappast varit en övertygande reklam
för kapitalismens fördelar. Medan storföretag snubblade
över sina egna fötter för att lägga aktieägarnas pengar
på dåraktiga projekt som ”garanterat” skulle generera
ofattbara vinster, stod andra som bestörta betraktare och
frågade: ”är detta verkligen det bästa sättet att styra världen?” Kapitalismens försvar har länge framstått som föga
mer än en motvillig tolerans, ungefär som Winston
Churchills försvar av demokratin -det värsta systemet
med undantag för alla andra. Men sedan dateom-katastrofen verkar till och med denna ynkliga acceptansgräns
utom räckhåll för de röda chefsansiktena runt bordet i
styrelserummet. Marknadsmekanismerna antogs vara
det bästa instrumentet för produktiv resursallokering
för att öka välfärden för flertalet samt fylla plånboken
hos ett fåtal. Istället avslöjades hela systemet, enligt vissa,
såsom varande inget annat än ett jättelikt och fördärvligt
lotteri, förklätt i kritstreck och handsydda skor.
manipulera oss att tro att vi vill köpa skräp försedd med
varumärken till rövarpriser för att mätta rovgiriga aktieägare som kräver ständigt högre vinster. De sprider myter
om en livsstil som vi aldrig kan uppnå, och tack vare sin
ekonomiska styrka tränger de ut traditionella och sunda
institutioner som familjen, lokala gemenskaper, religion
och kultur. De har förvandlat oss till ynkliga, pockande, utarbetade, ha-galna konsumtionsnarkomaner som
glömt humanismens grundläggande värden. De har fördärvat offentliga utrymmen, inklusive våra skolor, genom
att smutsa ned alla tillgängliga ytor med gräll reklam,
och förvandlat värdefulla fritidsaktiviter som sport och
musik till geschäft genom att cyniskt muta dem som
organiserar dylika aktiviteter med
oemotståndliga summor i form av
sponsring. Deras storhetsvansinne
driver småföretag i konkurs, förintar
hantverk som utvecklats under sekler och
förvandlar landsbygden från nationens kornbod till en lekplats åt gnäggande, superrika yuppies.
Denna utveckling har underlättats och stötts av en
styrande klass bestående av principlösa ynkryggar från
alla politiska partier vilka – i desperat behov av pengar
Men tron på kapitalismen skulle komma att försvagas ytterligare. Medan ”dotcom” symboliserar en särskilt modern form av inkompetens, står ”Enron” för
gamla, hederliga skumraskaffärer. Och i vilka proporIIISvensk Tidskrift l2002, nr 3-41
tioner sen! Det var inte bara ett skojarföretag som löpte
amok: åtskilliga av etablissemangets största magnater
visar sig vara inblandade. Hur många företagschefer fingrar just nu på de där tjocka rapporterna från McKinsey
och undrar om de kommer att leverera inte bara de utlovade feta vinsterna, men också en kraftig huvudvärk.
Hur många investeringsbanker gräver fram handlingar
från källarvalven för att kolla om de kontrakt som verkade så vederhäftiga skulle kunna visa sig skada deras
anseende som ledande företag i sin bransch? Hur många
storföretag diskuterar just nu oroligt om det är en så listig ide att investera de anställdas pensionspengar i det
egna företaget? Enron visade sig vara en gudagåva för
storföretagens kritiker. ”Vad var det vi sade? Att storfö-
retag styrs av lögnaktiga girigbukar; och vi hade rätt.”
SLUTA PRATA STRUNT
hunger, sjukdom, analfabetism- kan lösas på ett framgångsrikt och varaktigt sätt utan mer globalisering och
mer kapitalism. Allt annat har prövats: kommunism,
protektionism, självförsörjning; inget av dessa fungerade. Det tog flera sekler för det rika Västerlandet att gå
från överlevnad till överflöd. Tack vare teknologiska
innovationer, kapitalism och globalisering har dagens
utvecklingsländer alla chanser att göra avsevärt snabbare framsteg. Hur ledsamt och egoistiskt skullevi inte
handla om vi sökte bromsa denna utveckling.
Den andra stora myten gör gällande att världskapitalismen bekämpar mänskliga rättigheter. Titta bara vad
Shell gjorde i Nigeria. Eller titta … tja, längre än så kommer folk sällan. Men sanningen är raka motsatsen. Detta
beror på den roll som kapitalism och globalisering spelar i stödet för demokratin, vilket i sig är den starkaste
garantin mot kränkningar av mänskliga rättigheter. GloDet är dags att sluta prata
strunt. Den antikapitalistiska
ortodoxin måste bemötas. Visst,
det finns multinationella varumärken som har slagit mynt av
utsugning. Det är sant att dateom-vågen innebar att miljarder dunstade i miljontals svarta
hål. Naturligtvis är Enron ett
”det är nästan lika pinsamt
balisering och fri företagsamhet leder inte bara till högre
levnadsstandard, men gör också
människor delaktiga i samhällslivet, vilket ger dem intresse av att se till att samhället
sköts väl och demokratiskt. Det
starkaste motargumentet här är
förstås Kina: där finns inte
att erkänna sin svaghet för
kapitalismen som det är att
gilla Barry Manilow.”
groteskt exempel på vinstintresse. Men det betyder inte
att vi bör fördöma kapitalismen, liksom vi inte ogiltigförklarar kärleken som företeelse därför att vissa förhållanden inte fungerar. Låt oss vara kätterska och utmana
dessa företagsfientliga myter. Det
finns sex viktiga sådana och det
vill till en järnvilja för att helt
ha undgått påverkan.
Myt nummer l: globaliseringen gör
de rika rikare och de fattiga fattigare. Globahseringen är ett faktum, liksom fattigdomen. Alltså är
det uppenbart att den ena orsakar den andra, eller hur?
Knappast, inte mer än att fredag orsakar tisdag, eller att
Seinfeld orsakar Friends. Ja, de rika har blivit rikare –
men de fattiga också. Under de senaste femtio åren har
fattigdomen i världen minskat snabbare än under de
föregående femhundra åren, enligt UNDP. Detta är ett
direkt resultat av världskapitalismens och världshandelns expansion allteftersom fler länder ansluter sig till
det globala handelssystemet och tjänar pengar på att tillverka saker som människor i andra länder vill köpa. Det
är inte ens sant att globalisering har lett till ökad ojämlikhet: sedan 1975 har de rikaste ländernas (OECD)
andel av världsekonomin sjunkit från 80% till 70%.
Globaliseringsmotståndarna gör rätt i att peka på de
många och allvarliga problem som existerar i u-länderna. Men inte ett enda av dessa problem – fattigdom,
mycket demokrati trots åratal av livskraftig marknadsekonomi. Men å andra sidan bör vi se på Indonesien eller
Latinamerika, eller de f d kommunistländerna där ekonomisk frihet snabbt följdes av politisk frihet. Och se på
de länder där mänskliga rättigheter har kränkts mest:
Afganistan under talibanregimen, Burma, Nordkorea,
Sudan. Dessa hör till de minst kapitalistiska och globaliserade länderna överhuvud taget.
För hundra år sedan fanns inte ett enda land på jorden med allmän rösträtt. Under de senaste femtio åren,
allteftersom globaliseringen har tagit fart, har andelen
länder som är demokratier ökat från 14o/o till mer än
60%, och andelen av världens befolkning som bor i en
demokrati har ökat från 31o/o till 58o/o. Vid
de tillfällen då storföretag varit inblandade i kränkningar av mänskliga rättigheter har dessa incidenter oftast
kommit i dagen enbart tack vare modiga
och beslutsamma globaliseringsmotståndare.
Men som så ofta är fallet försvagar de sin position
genom överdrifter och vill inte inse att storföretag skulle kunna spela någon som helst positiv roll i samhället.
”SWEATSHOP”
Detsamma gäller missförstånd nummer tre, nämligen
uppfattningen att utlokaliseringen av tillverkningsindustri från i-länder till tredje världen är något ont som
zQJ:
::J
(O
Vl
<
lSvensk Tidskrift l2002, nr 3-41 B
>
(/)
Ol
c::
,__
:ro
z måste bekämpas. Det är tveklöst så att det finns fabriker och arbetsplatser med avskyvärda arbetsförhållanden- folk är utarbetade, det finns ingen luftkonditionering, belysningen är dålig, olyckor och hälsovådlig
utrustning lämnas utan hänseende, osv. Detta betyder
dock inte att alla fabriker i utvecklingsländer är likadana. En rimlig reaktion på dylika villkor bör i stället vara
att iakttaga lämpliga hälso- och säkerhetsföreskrifter,
inte att försöka avlägsna fabrikerna (och de arbetstillfällen de erbjuder). Den onyanserade användningen av
termen ” sweatshop ” för att beskriva snart sagt samtliländer.
ga arbetsplatser i Tredje världen döljer det faktum att
investeringar i tillverkningsindustri är precis vad som
behövs för att höja inkomstnivån
och förbättra levnadsstandarden i dessa
boler för nyfunnet välstånd och valfrihet. Västerländska
varumärken representerar om något en större kulturell
mångfald och innebär i de flesta fall export av en högre
standard för sysselsättning, produktkvalitet och miljö-
skydd.
Den femte och kanske mest ingrodda myten ärtanken att vinstintresse är något ont: att kapitalister exploaterar hyggliga människors arbetskraft och att profit
mäter graden av utsugning. En av de värsta aspekterna av
profit, enligt dess motståndare, är att alla inte får del av
den – bara aktieägarna. Vilken skymf! Om arbetarna
bidrar till att skapa vinster, borde de inte få sin andel?
Visst bör de det, och det får de också- ibland i raka och
direkta former, när arbetarna samtidigt är aktieägare,
men oftast sker det på mindre synliga sätt. Förvånande
nog vet få att en stor andel av de elaka aktieägarna som
roffar åt sig vinsterna från arbetarna i realiteten är penDet händer att vi får skuldkänslor genom vetskapen att
mindre välbetalda människor i
fabriker på andra sidan jordklotet producerar konsumtionsvaror åt oss, men i verkligheten innebär arbete för ett
multinationellt företag nästan
alltid högre lön och bättre
arbetsförhållanden än alla
andra tillgängliga alternativ.
”i verkligheten innebär arbete
sionsfonder och försäkringsbolag. Annorlunda uttryckt, vinsten försvinner inte in i rika
människors kassaskåp- de återanvänds för att ge människor en
inkomst som pensionärer, eller
ersättning när förluster uppstår.
Vinster återanvänds också till
flertalets (inte fåtalets) fördel
på ett annat sätt: genom den
skatt som företag betalar på sina
vinster, som bidrar till att finanför ett multinationellt företag
nästan alltid högre lön och
bättre arbetsförhållanden än
alla andra tillgängliga
alternativ.”
Myt nummer fyra på listan
är ”kulturimperialismen”, tron att västerländska varumärkens framsteg är ett fördärvligt inflytande som förstör den lokala kulturen genom att sprida konsumtionslystnadens föroreningar och som förvandlar hela
planeten till en likriktad, karbonkopia av amerikanska
shoppingcentra. Men är det verkligen sant att globala
varumärken fördärvar den lokala kulturen? McDonald’s finns i Japan, men gör det Japan mindre japanskt?
Har japanerna slutat äta sushi? Storbritannien har Starbucks, men är det mindre brittiskt för det? Har folk slutat gå till puben om hörnet? Frankrike har Gap, men är
det därför mindre franskt? Har fransmännen slutat bära
basker, randiga tröjor och lökar kring halsen …
SLUTTRAMSAT
Sluttramsat. Men faktum kvarstår: lokala traditioner är
livskraftiga. De har utvecklats under hundratals, i vissa
fall tusentals, år. Tanken att de skulle kunna undergrävas
av en utländsk produkt eller tjänst- även en med en
stark och allestädes närvarande visuell identitet- är en
smula långsökt. I vilket fall som helst: att globala varumärken är framgångsrika betyder att folk vill ha dem. I
många länder betraktas de som eftersträvansvärda symsiera offentliga tjänster, social
välfärd osv. Och till sist, utan profit, hur skulle företag
kunna investera i nya produkter och tjänster, ny teknik
för att skydda miljön – allt det som vi säger oss eftersträva? Allt oftare hör man argumentet att företag borde
ta hänsyn till ” samhället i stort” och inte bara till aktieägarnas intressen. Vad betyder det ? Är det inte så att
företag agerar i samhällets intressen i stort om de maximerar sin vinst och därigenom bidrar till pensioner,
försäkringar och skatteintäkter ? Och framför allt : om
företag inte går med vinst försvinner de och folk förlorar sina jobb. Det vore fantastiskt om vi kunde komma
överens om att profit är något positivt och att den viktigaste frågan gäller hur företag
gör vinster ; inte om och hur
mycket vinst de bör göra.
MONSTER?
Och till sist, myt nummer sex i vår lista
på antikapitalistiska myter. Det” faktum ” att storföretag har förvandlats till storhetsvansinniga monster : deras
makt ligger utanför demokratiskt valda regeringars ;
ingen och ingenting kan hejda deras framfart. Den slogan som brukar användas för att styrka anklagelsen är
IIISvensk Tidskrift 12002, nr 3-41
påpekandet att 51 av världens 100 största ekonomier faktiskt är storföretag och inte nationer. Än sen då ? Den
offentliga sektorn jämfört med den privata har vuxit
kolossalt under 1900-talet för att kulminera runt 50% i
de flesta europeiska länder. Det är helt enkelt inte sant att
företag generellt håller på att ta över ekonomin. Enskilda företag växer, men det betyder inte mycket när de
största företagens marknadsandel krymper (vilket den
gör) och när deras andel av sysselsättningen också minskar (vilket den gör). Och låt oss inte glömma allt det
som staten kontrollerar : försvar, utrikespolitik, ekonomisk politik, grundlagen, valsystemet och rösträtten,
uppehållstillstånd, medborgarskap, rättssystemet, kulturfrågor, utbildning, offentlig sjukvård, pensioner och
bidragssystem … listan är lång.
Tvångsmakten ligger i statens händer, inte i enskilda
företag: vem anställer och kommenderar militär och
ner för att uttryckligen hantera sociala och miljömässiga frå-
gor. Men företagen måste gå längre än
så. Socialt ansvarstagande är huvudsakligen en strategi
för att reducera risktagande med sikte på att undvika de
klavertramp som kan leda till rättstvister eller ett skamfilat anseende. Men saker och ting kan alltid gå fel i företagsvärlden. Vem vet varifrån nästa problem kommer ?
Det finns ett nytt sätt för företag att förbereda sig på
det värsta och samtidigt visa världen företagsamhetens
bästa sidor. Det kallas för socialt ledarskap och innebär
att företag använder sitt kulturella inflytande, sin närvaro på gräsrotsnivå och sin egen unika förmåga till att
lösa sociala problem. Inte genom gammaldags filantropi, bidrag, frivilligt arbete eller samhällstjänst ; utan
genom att identifiera ett tvåsidigt syfte, socialt och kommersiellt, för samtliga delar av företagets verksamhet.
polis ; vem stiftar lagar och har
makt att beskatta ? ”global kapitalism är den
Jag studerar i min bok några av
de företag som har börjat slå in
på den vägen : Coca-Cola och
dess nya arbete i Afrika där
företaget använder sin suverä-
na organisation och distributionssystem för att hjälpa hälsovårdsmyndigheterna i aidskrisen. I Storbritannien använTanken att globalisering
eller privatisering har ändrat
grundläggande förhållanden är
melodramatiskt nonsens. Och
om vi tittar på hur staten har
använt sin makt gentemot företag skulle man kunna hävda att
mäktigaste kraft i det
godas tjänst som världen
någonsin skådat.”
deras handlingsfrihet snarast har
minskat under de senaste tio
~ – åren. I de flesta utvecklade eko- ~ nomier underkastas företag
’ idag strängare regler på sådana
områden som konkurrenslagstiftning,
miljö, hälsa och säkerhet samt anställning.
Utvecklingen mot liberalisering av handel och investeringar liksom strängare praxis mot truster och kartellbildning har ytterligare begränsat företagens möjligheter
att göra som de behagar. I själva verket är storföretag
betydligt mäktigare i kulturell bemärkelse och på gräsrotsnivå, än i egenskap av stora anonyma institutioner.
Dock är detta inflytande i huvudsak outnyttjat : företagen använder det inte för några syften, varken goda eller
onda.
Ur denna synvinkel kan man tänka sig att företags
kulturella och gräsrotsinflytande är något gott, eftersom
det kan användas för att främja positiva sociala mål och
samtidigt höja vinsten- vilket också är positivt och bör
uppmuntras. På detta sätt kan kapitalismen hantera de
problem som ” Seattle ”, ” dotcom ” och ” Enron ” har
skapat. Det första steget är att börja försvara kapitalismen, att visa att företagsfientliga myter är just myter.
Det andra steget är att välkomna den utveckling som
invaderat åtskilliga företag : företagens sociala ansvarstagande, det vill säga tanken att företag bör införa rutider SkyTV sin popularitet hos ungdomar för att inspirera
tonåringar i deras framtida yrkesval. DaimlerChrysler
och Richemont använder sporten för att lösa sociala problem i olika delar av världen. Men det finns mycket kvar
och många vinster att göra i form av goodwill. Men för
att åstadkomma detta måste beslutsfattare i storföretag
som till exempel Ericsson och Volvo omvärdera sin nuvarande inställning som tenderar att betrakta socialt engagemang som huvudsakligen välgörenhet, skild från den
affärsdrivande verksamheten.
FILANTROPI, NEJ TACK !
Företagens sociala ledarskap har ingenting att göra med
hur mycket tid och pengar företag investerar lokalt för att
hjälpa behövande, eller hur mycket pengar de ger till välgörande ändamål. Det är ingen mening med att uppmana företag att skänka mer pengar till välgörenhet för
att på så sätt lösa sociala problem. Visst, många behjärtansvärda projekt skulle klara sig bättre om företag gav
mer pengar. Men att bara öka sina bidrag är inte det
bästa sättet för företag att hjälpa behövande, även om
dessa säger att det är vad de mest önskar sig (vem skulle inte göra det?).
Dessutom, uppfattningen att företag kan vinna konkurrensfördelar genom att höja sina bidrag och därmed
förbättra sin image är ganska tveksam. Vad händer i
samma ögonblick som ett företag offentliggör en donazQ):
<
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-411J
>
C/)
en
c
lo…
:ro
z tion till välgörande ändamål?. ” Har ni skänkt tio miljoner till välgörenhet? Oj vad vi älskar er. ” Knappast. En
sannolikare reaktion vore : ” Tio miljoner? Är det allt?
Vad är ni för ena snåljåpar, begriper ni inte vad som står
på spel ? Ni är lika förmögna som Rockefeller, och tio
futtiga miljoner är allt vi får- och dessutom gör ni det
bara för avdragens skull. ” En modern och progressiv
strategi är i stället att förena sociala hänsyn med affärsverksamheten, och att göra detta enbart när det finns
ett klart affärsmässigt skäl. Detta synsätt kommer att ge
bättre resultat, både för företagen och för samhället: det
är rimligt att anta att ett företag kommer att satsa på det
som bidrar till att öka vinsten.
Detta kan tyckas råbarkat för dem som vemodigt
hoppas på en explosionsartad ökning av antalet osjälviska och filantropiska företag, men sanningen är att om
ett företags sociala insats är beroende av ledningens eller
ägarnas goda intentioner – eller snarare deras nycker –
förtjänar mest uppmärksamhet. Inte för att kritiseras
utan för att utnyttjas till sociala ändamål. Att använda
varumärken för att förändra samhället är ett av de bästa
sätten för att få storföretagen att röra sig från gammaldags filantropi mot affärsinriktat socialt ledarskap. I min
bok Good Business visar jag hur detta görs av en handfull progressiva storföretag- även om dessa utgör undantag. Tänk bara vad entreprenörer skulle kunna åstadkomma om de använde hela sin expertis och varumärkenas kulturella tyngd för att lösa samhälls- och miljö-
problem. Samtidigt skulle företagsledare kunna uppnå alla sina mål :
märkeslojalitet, konkurrensför- -~”~· ’
delar, ett rykte som ansvarsfullt .
företag vilket kan tjäna som för- ,
säkring den dag varumärket attackeras ’ ’ ’
av antikapitalistiska aktivister.
Låt oss ta fyra stora frågor : världsfred ; miljöskydd ;
blir denna insats mycket mer
känslig för konjunkturens
svängningar, modeeffekter och
humör än om den görs till en
central del av affärsplanen.
Altruismens död vore den bästa
nyheten för sociala syften, ty
”Om vi vill förändra världen
mentalsjukdomar; politisk likgiltighet och alienation. Det
låter kanske löjligt, men jag ger
konkreta förslag i min bok på
hur några av de mest kända
varumärkena kan bidraga till
att lösa dessa problem. Kritiker
till det bättre måste det ske
genom företagen.”
där självintresset lever finns också engagemang, och
engagemang är vad sociala projekt behöver mer än något
annat.
Fundera ett slag på alla de frågor som regeringar, välgörenhetsorganisationer och andra frivilliga brottas med
dagligen. Många av dessa är svåra att bemästra med traditionella metoder, det vill säga lagstiftning och skattemedel. Frågor som till exempel läskunnighet, där de rika
ländernas problem inte är att skaffa böcker utan att föräldrar tar sig tid att tidigt läsa tillsammans med sina
barn. Eller friskvård. Eller ungdomsbrottslighet och asocialt beteende, miljövård, hjälp till desorienterade ungdomar, hjälp att
bygga nya gemenskaper, drogmissbruk. I alla dessa frågor krävs en förändring i attityd och beteende för att
socialpolitiken skall kunna fungera. Detsamma gäller den utvecklade delen av världen : staten och
utvecklingsorgan må pumpa in miljardbelopp i program
för att utrota hunger, men dessa kommer inte att fungera
om inte altityder och beteenden förändras samtidigt.
GOOD BUSINESS
Vad kan mest effektivt förändra människors attityder
och beteenden i dagsläget? Svaret är konsumtionsvarumärken ; detta förklara också varför storföretagens kulturella inflytande, inte deras ofta överdrivna ekonomiska makt, borde vara den aspekt av globaliseringen som
skulle hävda att det värsta vore om storföretagen finge
ännu mer makt över vår tillvaro. Tvärtom, skulle de
invända som jag har visat, multinationella företag bär
skulden för en mångfald av världens bekymmer. Frimarknadsvänner högerutskulle hävda att storföretagen
klarar sig bättre utan bördan att frälsa världen från ondo.
Men de som arbetar dagligen med sociala missförhållanden, i nätverk och frivilliga organisationer, kan inte
begripa det navelskåderi där huvudfrågan gäller om det
är lämpligt eller inte för företag att hjälpa dem i deras
mission. De vill samarbeta med varumärkesföretag därför att de vet att dessa ger bistånd. Förståndiga affärsmän begriper också att socialt ledarskap av detta snitt
kommer att bli en ovärderlig tillgång i framtiden.
Om vi vill förändra världen till det bättre måste det
ske genom företagen. Den som söker framgång i affärer
måste förändra världen. Tänk er det : om storföretagen
kunde bli kända världen över som samarbetspartner för
ett bättre samhälle. Det kanske till och med skulle rendera Nestle- och mig själv- ett varmare mottagande på
Hay Festival om tio år.
ÖVERSÄTTNING: JACOB ARWFEDSON
Steve Hilton (steve@goodbusiness.co.uk) grundade 1997
företaget Good Business och utkom i maj i år tillsammans med sin
affärspartner med boken Good Business på Texere förlag.
lmlSvensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41