Carl Rudbeck; Krönika
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL RUDBECK om
om höstens bokflod
H
östens bokflod är över oss. Varje dag fylls tidningars kultursidor
med recensioner av nya böcker. Den som orkar läsa alla dessa recensioner av
åtminstone för mig mestadels okända författare får lätt intrycket av vi lever
i en kulturell guldålder som dagligen ser tillkomsten av ytterligare ett odödligt mästerverk som alla människor med anspråk på bildning omedelbart måste läsa.
Stundom måste jag erkänna att jag undrar. Varför
skulle någon svensk romanförfattare just i år ha publicerat något stort mästerverk av yppersta klass när han
eller hon aldrig tidigare har gjort det? Om man med
yppersta klass menar författare som Gustave
Flaubert eller Marcel Proust så finns det
ingen svensk som klarar av en jämförelse; ja
om man försöker betrakta det svenska
romanlandskapet utifrån vad dessa fransmän har åstadkommit är det svårt att se
någon intressant skillnad mellan till
exempel Lars Gustafssons försök i genren
och den enklaste kiosklitteratur.
I själv verket finns det anledning att
hissa varningsflagg för mycket av det
recenserande som publiceras. Skälen är
flera men sammanlänkande. Den kulturella
eliten, om man nu kan säga så, är liten och
många av dess medlemmar inte bara känner
varandra utan skriver också själva romaner.
Det är alltså farligt att stöta sig med sina medrecensenter för är jag inte snäll mot dem så kommer de inte
att vara snälla mot mig.
MEN DENNA LÅNGSAMT krypande korruption är bara
en sida av problemet. En annan är att den som har
sin huvudsakliga bärgning genom att recensera nyutkommen svensk (eller fransk eller engelsk) skönlitteratur
intellektuellt sett snabbt hamnar på det sluttande planet.
De aktiva kritikernas standard sjunker hela tiden. Många
kritiker kommer från studier ilitteraturhistoria där de, får
man hoppas, lärt sig att skilja agnarna från vetet. Men
de som i sina dagliga gärningar tillämpar den standard
som de har lärt sigvid de litteraturhistoriska seminarierna
blir inte långlivade. De framstår snart som olidliga besserwissrar och surpuppor som alltid kommer dragande
med Proust eller Eliot för att tala om hur påver vår egen
tid är. Eller så, om de nu vill fortsätta på den inslagna
banan, börjar de kompromissa och lägga ribban för överIIiJ jSvensk Tidskrift J2001, nr 4j
svallade beröm allt lägre. Även böcker som har kortare
livstid än ett mjölpaket från Arla får positiva recensioner. Tro mig, jag vet- under ett år läste jag i stort sett all
svensk nyutkommen skönlitteratur.
I
DET LÅNGA LOPPET ÄR DETTA en för den goda litteraturen farlig strategi. Läsare som kanske bara köper
fyra fem böcker om året luras till att tro att ganska
undermåliga varor hör till det väsentliga. Och läsarna
är inte dumma utan reagerar ofta ungefär så här: Är
det så här bra litteratur ser ut, två hundra glesa sidor
om triviala personliga problem, ja då är det mycket
bättre att ägna fritiden åt att titta på fotboll på tv eller
till och med på Robinson. Att försöka pracka nya
romaner på en intet ont anande läsekrets är inte ett
bra sätt att öka intresset för litteratur. Det gör man
bäst genom att skicka läsarna till de stora klassikerna;
att försöka övertyga åtminstone några läsare att det
kan vara värt att slita sig från tv:n och tillbringa några
veckor i sällskap med Homeros, Cervantes eller Racine
är ett bra sätt att öka intresset för litteratur.
Jag erkänner gärna att vi här har ett problem som
kanske inte har någon helt lycklig lösning. Visst måste
tidningarna recensera det nya men kanske inte lika
långt och utförligt som nu sker. Att bunta ihop ett
större antal böcker för att på så sätt avläsa trender är
en metod som stundom förespråkas. Men det är svårt,
för att inte säga omöjligt, att få en kritiker att läsa ett
halvdussin böcker för ett par tusen kronor.
Så vad göra? Man kan bara uppmana läsarna att vara
skeptiska och betänka att dagskritikernas intressen inte
alls är desamma som de vanliga läsarnas. Inse istället att
även under ett långt liv hinner man bara läsa ett litet
antal böcker och varför då ägna tiden åt andra än de
allra bästa. Och det finns absolut inget som säger att
dessa skulle komma ut just i höst och just på svenska.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidningen Smedjan.com
om höstens bokflod
H
östens bokflod är över oss. Varje dag fylls tidningars kultursidor
med recensioner av nya böcker. Den som orkar läsa alla dessa recensioner av
åtminstone för mig mestadels okända författare får lätt intrycket av vi lever
i en kulturell guldålder som dagligen ser tillkomsten av ytterligare ett odödligt mästerverk som alla människor med anspråk på bildning omedelbart måste läsa.
Stundom måste jag erkänna att jag undrar. Varför
skulle någon svensk romanförfattare just i år ha publicerat något stort mästerverk av yppersta klass när han
eller hon aldrig tidigare har gjort det? Om man med
yppersta klass menar författare som Gustave
Flaubert eller Marcel Proust så finns det
ingen svensk som klarar av en jämförelse; ja
om man försöker betrakta det svenska
romanlandskapet utifrån vad dessa fransmän har åstadkommit är det svårt att se
någon intressant skillnad mellan till
exempel Lars Gustafssons försök i genren
och den enklaste kiosklitteratur.
I själv verket finns det anledning att
hissa varningsflagg för mycket av det
recenserande som publiceras. Skälen är
flera men sammanlänkande. Den kulturella
eliten, om man nu kan säga så, är liten och
många av dess medlemmar inte bara känner
varandra utan skriver också själva romaner.
Det är alltså farligt att stöta sig med sina medrecensenter för är jag inte snäll mot dem så kommer de inte
att vara snälla mot mig.
MEN DENNA LÅNGSAMT krypande korruption är bara
en sida av problemet. En annan är att den som har
sin huvudsakliga bärgning genom att recensera nyutkommen svensk (eller fransk eller engelsk) skönlitteratur
intellektuellt sett snabbt hamnar på det sluttande planet.
De aktiva kritikernas standard sjunker hela tiden. Många
kritiker kommer från studier ilitteraturhistoria där de, får
man hoppas, lärt sig att skilja agnarna från vetet. Men
de som i sina dagliga gärningar tillämpar den standard
som de har lärt sigvid de litteraturhistoriska seminarierna
blir inte långlivade. De framstår snart som olidliga besserwissrar och surpuppor som alltid kommer dragande
med Proust eller Eliot för att tala om hur påver vår egen
tid är. Eller så, om de nu vill fortsätta på den inslagna
banan, börjar de kompromissa och lägga ribban för överIIiJ jSvensk Tidskrift J2001, nr 4j
svallade beröm allt lägre. Även böcker som har kortare
livstid än ett mjölpaket från Arla får positiva recensioner. Tro mig, jag vet- under ett år läste jag i stort sett all
svensk nyutkommen skönlitteratur.
I
DET LÅNGA LOPPET ÄR DETTA en för den goda litteraturen farlig strategi. Läsare som kanske bara köper
fyra fem böcker om året luras till att tro att ganska
undermåliga varor hör till det väsentliga. Och läsarna
är inte dumma utan reagerar ofta ungefär så här: Är
det så här bra litteratur ser ut, två hundra glesa sidor
om triviala personliga problem, ja då är det mycket
bättre att ägna fritiden åt att titta på fotboll på tv eller
till och med på Robinson. Att försöka pracka nya
romaner på en intet ont anande läsekrets är inte ett
bra sätt att öka intresset för litteratur. Det gör man
bäst genom att skicka läsarna till de stora klassikerna;
att försöka övertyga åtminstone några läsare att det
kan vara värt att slita sig från tv:n och tillbringa några
veckor i sällskap med Homeros, Cervantes eller Racine
är ett bra sätt att öka intresset för litteratur.
Jag erkänner gärna att vi här har ett problem som
kanske inte har någon helt lycklig lösning. Visst måste
tidningarna recensera det nya men kanske inte lika
långt och utförligt som nu sker. Att bunta ihop ett
större antal böcker för att på så sätt avläsa trender är
en metod som stundom förespråkas. Men det är svårt,
för att inte säga omöjligt, att få en kritiker att läsa ett
halvdussin böcker för ett par tusen kronor.
Så vad göra? Man kan bara uppmana läsarna att vara
skeptiska och betänka att dagskritikernas intressen inte
alls är desamma som de vanliga läsarnas. Inse istället att
även under ett långt liv hinner man bara läsa ett litet
antal böcker och varför då ägna tiden åt andra än de
allra bästa. Och det finns absolut inget som säger att
dessa skulle komma ut just i höst och just på svenska.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidningen Smedjan.com