Ann-Sofie Dahl; George W. Bush är ingen Clinton
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
George W. Bush
är ingen Clinton
(tack och lov)
1 av Ann-Sofie Dahl
Medan Clintons utrikespolitik var ett led i hans strävan att vara vän
med alla driver George W. Bush en moralisk utrikespolitik; han gör det
som är rätt även om alla inte blir glada.
S
OLIDARITETEN ÖVER ATLANTEN har fått ny kraft
efter de fasansfulla vansinnesdåden mot USA
den 11 september i år. Vänner och fiender är
begrepp som har fått en annan innebörd när
stödet för demokratin strömmar mot USA från
emellanåt ganska så (och inte sällan skräckslagna) skilda
hörn av jorden.
Mellan Europa och USA har banden stärkts på ett
sätt vars like vi inte har sett sedan andra världskrigets
dagar; i samma ögonblick som tusentals oskyldiga
människoliv raderades ut i New York, Pennsylvania och
Washington, DC av de ondskefullaste av krafter försvann
också alla de mängder av futiliteter som har ockuperat
den transatlantiska agendan under senare tid. Åtminstone för ett slag; de kommer säkert tillbaks, om än för
evigt präglade av de smärtsamma dagar då fundamentet
för hela vår västliga frihet och demokrati utsattes för en
skoningslös attack.
För Europas del handlar det också om att man nu
närmar sig en punkt där man klarar av att acceptera att
det faktiskt sitter en republikansk president, utan minsta
tendens att uppskatta västeuropeisk social ingenjörskonst, i Ovala rummet för ett bra tag framåt.
Efter åtta långa år med vännen Bill Clinton i Vita
Huset har det varit uppenbart plågsamt för den gamla
världen att anpassa sig till de nya tiderna. Clinton var
en begriplig man för mången regering på den europeiska
kontinent där socialdemokratin på många håll har
uppfattats som samhällets normaltillstånd. I mångt och
mycket bedrev Clinton visserligen en politik som vid
närmare inblick troligen skulle gett en och annan av hans
europeiska polare stora skälvan, men han var en retorisk
mästare i att modellera sig som en slags transatlantisk
IIJISvensk Tidskrift !2oo1, nr 41
representant för den expansiva välfärdsstaten, i alla fall
i det jovialiska umgänget över världshaven.
Med George W. Bushs ankomst till makten, efter
diverse segdragna spektakel som gärna togs till intäkt i
Europa för att hans position som statschef är i alla avseenden illegitim, blev den bristande förståelsen extra
tydlig mellan det som är genuint amerikanskt – till
vilket det upplysta östkustsetablissemang, som även den
forne Arkansasguvernören faktiskt tillhör, inte kan räknas
– och det som dessvärre verkar vara typiskt europeiskt.
KULTURKAMPF
Mellan USA och Europa har under det senaste halvåret
bedrivits vad Die Welt-redaktören Josef Joffe betecknat
som en slags utdragen Kulturkamp[, och som bland annat
har visat sig i en fundamental politisk oförmåga, och
inte sällan ovilja, från båda håll att kommunicera.
Personkemin har helt enkelt inte fungerat över Atlanten.
Och det har inte bara varit politikerna som har
betraktat varandra med misstänksam blick. I en undersökning från i somras, gjord av bland andra The International Herald Tribune och The Council on Foreign
Relations, deklarerade en ordentligt tilltagen majoritet av
befolkningarna i Tyskland, Italien, Storbritannien och
Frankrike sitt stora misstroende gentemot Washington.
I snitt 73 procent förklarade att USA enligt deras mening
bara tänkte på de egna intressena i relationen med
Europa.
Bill Clintons Europapolitik mindes man däremot
gärna med värme, vilket kan ses som övertygande bevis
för att det mer var känslor än kunskap som styrde resultatet i utfrågningen. För vilken kompetens har egentligen
4 000 slumpmässigt utvalda europeer att bedöma
komplexa tekniska frågor om Kyotosamtalen, de militära
poängerna med ett nationellt missilförsvar, och fördelarna med ABM-avtalet? Nä, just det.
Då är det lättare att leva kvar med mytmannen
Clinton, vars Europapolitik under lång tid var obefintlig,
som tog över ett år på sig innan han behagade maka sig
iväg på besök i Europa, och som lät meddela vid tillträdet att han avsåg att avsätta en hel timme i veckan åt
utrikespolitiken – om han fick tid.
Samma hyllade expresident som hade kunnat lindra
nittiotalets ofattbara tragedi på Balkan, om han nu bara
hade varit förmögen att fatta beslut om amerikanskt deltagande i ett inledningsstadium istället för att låta de
europeiska regeringarna ensamma befinna sig på marken
fram till Daytonavtalet 1995. Det är väldigt, väldigt
många liv som hade kunnat räddas. Likaså förhindrat
ett gigantiskt flyktingproblem som Europa hade kunnat
klara sig förutan.
Och det är samme Clinton som jamsade hit och dit
och inte visste vad han ville i NATO-frågan, men som
nu har försett sig med en storslagen image som den amerikanske president som genomförde den historiska
utvidgningen av alliansen till de tre första Warszawapaktsländerna; detta efter att med alla medel i världen ha
försökt undvika hela frågan genom det kreativa greppet
att skapa två nya samarbetsorgan och akronymer,
NACC (North Atlantic Cooperation Council) och pfp
(Partnership for Peace).
Slutligen, samme president som knappast hade förmått vad hans efterträdare gjorde ett knappt halvår efter
tillträdet: att ge sitt helhjärtade stöd till NATO-medlemskap för de baltiska staterna. Käre Bill gjorde det inte
lika lätt för sig, vän som han nödvändigtvis skulle vara
med alla, och med Ryssland framför allt.
”THE RIGHT THING TO DO”
För George W. har det varit bra mycket enklare eftersom han har en politisk ledstjärna att följa i sin presidentgärning. Där Clinton inte såg mer än tjatiga östeuropeec som inte lät sig nöjas med halvmesyrer inser Bush
II att en utvidgning av NATO till de tre små, sårbara –
och visst, besvärliga – länderna i Baltikum är en fråga
om moral: om att det är ”the right thing to do.”
Att Bill Clinton inte funderade över utvidgningen i
just sådana banor- moral- är kanske inget att förvånas
över, förstås.
I republikanska kretsar är det emellertid det dominerande angreppssättet vad gäller Europapolitiken. När
Jesse Helms, den tidigare ordföranden i senatens utrikesutskott som nu ska lämna politiken, rev bort flera
sidor av det tal han skulle hålla vid ”think tanken” American Enterprise Institute i Washington, DC i mitten av
januari, och ersatte det med några nya, egenhändigt
författade rader om NATO-utvidgningens moraliska och
ideologiska imperativ, var det en tydlig signal att nya
tider var i antågande i den amerikanska huvudstaden.
Från försiktiga spekulationer om ett land, Litauen,
som ny medlem i regionen, tog debatten ett plötsligt
jättekliv över till att omfamna tanken på ett samlat
baltiskt medlemskap vid nästa utvidgningstillfälle.
Därmed inte sagt att så tvunget kommer att ske, ty NATO
består av fler länder än USA, men förutsättningarna
förbättrades genast i ett slag.
Så resonerar knappast en president som är isolationist, vilket Bush oavbrutet har anklagats för att vara i
allehanda illa underrättade medier. Däremot kan han
betecknas som en variant av unilateralist, och det är
något helt annat, det. Med en unilateral politik avgör
USA självt var och när och i vilka sammanhang landet
ska engageras – och på vilka villkor, på gott och ont.
Det är den unipolära maktens privilegium att få hålla
sig med en selektiv ansats till omvärldens många
problem, som inte alla kan eller bör lösas omedelbart
eller av USA- och skulle man ändra på den ambitionen
kan man lugnt räkna med att ropen om USA som en
klåfingrig ”världspolis” genast skulle skalla från jordens
alla hörn (vårt eget, inte minst).
MULTILAT ERisM Å LA CARTE
Richard Haass- en av Bushs många briljanta medarbetare, ett välkänt ansikte i tv-rutan som debattör och tidigare forskare vid The Broakings Institution – fångade
in den republikanska utrikespolitikens kärna när han för
någon månad sedan lanserade begreppet multilateralism
ala carte. Bushadministrationen avvisar inte på något
vis det multilaterala instrumentet- som NATO-politiken
väl demonstrerar – utan väljer medel och metod och
umgängespartners allteftersom situationen kräver. Om
det sen ska betecknas som arrogant, eller effektivt och
flexibelt, är helt och hållet en fråga om smak och ideologisk läggning.
Men efter den 11 september 200 l torde det i alla fall
inte råda någon tvekan om att man i Vita Huset till fullo
inser värdet av att bygga koalitioner och allianser med
vänner runtom i världen. I försvaret av vårt gemensamma demokratiska system har det aldrig varit tal om att
USA skulle agera helt i ensamt majestät. Med den omskakande attacken blev det också smärtsamt uppenbart att
inte ens de omgivande världshaven förmår skydda USA,
dess territorium och folk, för angrepp på hemmaplan.
Den höga kvaliteten på Bushs stab och hans
medarbetare, som i många fall i likhet med Haass är
handplockade från det intellektuella och akademiska
toppskiktet i Washington, DC, borde få även den mest
kritiske europe att känna ett visst lugn, också i dessa
dagar av sorg och oro. Men med så många stora egon
c
(./)
)>
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 lEJ
och skarpa hjärnor i förening är det inte förvånande att
det spekulerats om hur det ser ut med personalsämjan i
Vita Huset och dess omgivning.
Mot utrikesministern Colin Powell verkar det dock
vara stört omöjligt att hitta någon som har något negativt alls att invända; med honom tycks stora delar av
USA och även resten av världen- med undantag för Mellanösterns gangstergäng runt bin Laden och Saddam
Hussein – ha utvecklat en personlig liten romans. Hans
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
underordnade i det hiskeligt fula kontorskomplexet vid
C Street kastade sig om inte bokstavligen så i alla fall
bildligt talat om halsen på sin nye chef på direkten.
FÅ SAKNAR ALBRIGHT
Oavsett ideologisk och geografisk hemvist är det få i den
diplomatiska världen i USA som beklagar Madeleine
Albrights nygamla tillvaro som professor vid Georgetown University – en plats som torde bereda henne
rikliga tillfällen att göra det som hon av den ganska samstämmiga kritiken att döma verkar hantera bäst, det vill
säga att hålla långrandiga föreläsningar och uppläxningar
av sin omgivning, som i sin tur inte alltid uppskattat
denna behandling.
Colin Powells framgångar på State Department kan
verka lite förvånande, med tanke på hans bakgrund i
den militära världen. Men Powell är en i alla avseenden
försiktig general som inte har för vana att hasta ut i vare
sig omdömen eller krig, även om det dessvärre har
blivit en hel del av den senare varan på sistone.
Tvärsemot den allmänna bilden av amerikansk militär som ständigt skjutklar hittar man alltid det största
motståndet mot internationella åtaganden på andra
sidan floden i Pentagon; där inser man ju också till fullo
vad det egentligen handlar om. Sällan har man gjort det
så väl som nu, när hundratals medarbetare krossats i
ruinerna efter ett vansinnesdåd.
Men den karismatiske Powell har nedskärningar i budgeten att vänta och har också riskerat att hamna lite utanför den hårda kärnan av Bushs allra närmaste medarbete,
säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice, försvarsministern
Donald Rumsfeld och vicepresidenten Dick Cheney.
De är alla betydligt mer konservativa och ideologiska
i synen på utrikespolitiken än Powell, som är mer
traditionellt internationalistisk till sin läggning och som
inledningsvis kunde tänka sig att fortsätta medlingsuppdragen från Clintons tid, eller att rentav föra någon
form av dialog med stenåldersstaten Nordkorea.
Men den som har haft dubier om Powells styrka och
fasthet lär ha blivit avsevärt lugnad av hans kraftfulla
framträdanden efter attacken i september, när den trygge
men benhårde generalen åter placerade sig framför
tv-rutorna, precis som för tio år sedan när USA gick i
krig för att skydda lilla Kuwait. Med sin förrädiskt behagliga stämma och huvudet karaktäristiskt lätt på sned var
det Powell som omedelbart efter attackerna mot World
Trade Center och Pentagon förklarade för världen och
landet att nu var ”America at war”.
Vid sin sida i planläggningen av frihetens försvar har
han Donald Rumsfeld, som har gjort comeback som försvarsminister tjugofem år efter det att han skötte jobbet åt
president Ford, och som själv genast kastade sig in i de
rykande betonghögarna i hopp om att finna överlevande
medarbetare den där förfärande septembermorgonen.
FÖRSVARET OMSTRUKTURERAS
För Rumsfeld har det gått bättre i budgetförhandlingarna, och han är nu i full gång med att genomföra den
mest omfattande omstruktureringen av det amerikanska
försvaret sedan Ronald Reagans tid.
Men att hans departement får nya slantar innebär
inte att militären, som med visst fog väntade sig en
välfylld kruka guld efter Bushs valseger, är helt och hållet
nöjd och belåten med sin nye överbefälhavare. I den nya
försvarsplanen kommer det att finnas färre soldater och
fler långdistansrobotar. Ambitionen nu är att kunna föra
”ett och ett halvt krig” samtidigt i världen, en nedgradering från den tidigare tvåkrigsstrategin och en
modernisering av doktrinen som svenska nyhetsbyrån
TT, för stunden glömsk av sitt uppdrag som objektiv
rapportör, beskrev som ”kryptiskt”.
Med president Bush i Vita Huset flödar världen plötsligen över av självutnämnda experter inom alla områden
av amerikansk politik. Alla har de också en bestämd bild
av den amerikanske presidenten, likt kolumnisten
Cecilia Hagen som dagarna efter terrorattacken förklarade att ”värst av allt” i den uppkomna situationen
var president Bush. Värst av allt?
Men framför allt handlar givetvis försvarsplanen om
det omstridda förslaget om ett nationellt missilförsvar.
Där har dessvärre Bushadministrationen lidit av en massiv europeisk motvilja att inse att tiderna verkligen har
ändrats och själva grunderna för krigföring med dem:
kalla kriget är faktiskt över sedan mer än ett årtionde
tillbaks. Men att begripa att det är helt nya hotbilder
som måste tas hänsyn till i det nya unipolära systemet
tycktes länge en övermäktig uppgift för omvärlden; efter
terrorattacken mot WTC och Pentagon kan de amerikanska varningarna för ”rogue states” inte längre betraktas
som hysteriska, rentav smått löjliga.
För europeer har det dessutom länge varit förbluffande svårt att förstå det enkla förhållandet att den egna
kontinentens säkerhet enbart ökar om USA känner sig
säkert mot terrorangrepp från den internationella världens
gangsters. Det kanske man förstår lite bättre nu.
Detta budskap bär säkerhetsrådgivaren Rice med sig
på sina resor ut i världen. Att hon besitter chefens fulla
förtroende är det ingen tvekan om; det är ”Condi” som
tillbringar mest tid med Bush, inklusive helgerna med
familjen på Camp David, och hon är hans samtalspartner, bollplank och förtrogna i utrikespolitiken.
För tio år sedan lämnade Rice abrupt och oväntat
sitt tidigare toppjobb som pappa Bushs rysslandsexpert,
och for tillbaka till Kalifornien för att leva ett ”normalt
liv”. Det är hon ganska fjärran från idag: som svart, och
förhållandevis ung, kvinna i den utrikespolitiska
toppen är hon helt och hållet unik.
En sådan utnämning tycker man att Europas alla
”progressiva” regeringar samfällt borde hylla – och så
hade det väl varit, om Condi nu bara inte vore republikan.
Docent Ann-Sofie Dahl (asdahl@sbbs.se) är säkerhetspolitisk forskare, samt grundare och vice ordförande av Svenska
Atlantkommitten.
c
(/)
)>
lSvensk Tidskrift 12001, nr 41 m
är ingen Clinton
(tack och lov)
1 av Ann-Sofie Dahl
Medan Clintons utrikespolitik var ett led i hans strävan att vara vän
med alla driver George W. Bush en moralisk utrikespolitik; han gör det
som är rätt även om alla inte blir glada.
S
OLIDARITETEN ÖVER ATLANTEN har fått ny kraft
efter de fasansfulla vansinnesdåden mot USA
den 11 september i år. Vänner och fiender är
begrepp som har fått en annan innebörd när
stödet för demokratin strömmar mot USA från
emellanåt ganska så (och inte sällan skräckslagna) skilda
hörn av jorden.
Mellan Europa och USA har banden stärkts på ett
sätt vars like vi inte har sett sedan andra världskrigets
dagar; i samma ögonblick som tusentals oskyldiga
människoliv raderades ut i New York, Pennsylvania och
Washington, DC av de ondskefullaste av krafter försvann
också alla de mängder av futiliteter som har ockuperat
den transatlantiska agendan under senare tid. Åtminstone för ett slag; de kommer säkert tillbaks, om än för
evigt präglade av de smärtsamma dagar då fundamentet
för hela vår västliga frihet och demokrati utsattes för en
skoningslös attack.
För Europas del handlar det också om att man nu
närmar sig en punkt där man klarar av att acceptera att
det faktiskt sitter en republikansk president, utan minsta
tendens att uppskatta västeuropeisk social ingenjörskonst, i Ovala rummet för ett bra tag framåt.
Efter åtta långa år med vännen Bill Clinton i Vita
Huset har det varit uppenbart plågsamt för den gamla
världen att anpassa sig till de nya tiderna. Clinton var
en begriplig man för mången regering på den europeiska
kontinent där socialdemokratin på många håll har
uppfattats som samhällets normaltillstånd. I mångt och
mycket bedrev Clinton visserligen en politik som vid
närmare inblick troligen skulle gett en och annan av hans
europeiska polare stora skälvan, men han var en retorisk
mästare i att modellera sig som en slags transatlantisk
IIJISvensk Tidskrift !2oo1, nr 41
representant för den expansiva välfärdsstaten, i alla fall
i det jovialiska umgänget över världshaven.
Med George W. Bushs ankomst till makten, efter
diverse segdragna spektakel som gärna togs till intäkt i
Europa för att hans position som statschef är i alla avseenden illegitim, blev den bristande förståelsen extra
tydlig mellan det som är genuint amerikanskt – till
vilket det upplysta östkustsetablissemang, som även den
forne Arkansasguvernören faktiskt tillhör, inte kan räknas
– och det som dessvärre verkar vara typiskt europeiskt.
KULTURKAMPF
Mellan USA och Europa har under det senaste halvåret
bedrivits vad Die Welt-redaktören Josef Joffe betecknat
som en slags utdragen Kulturkamp[, och som bland annat
har visat sig i en fundamental politisk oförmåga, och
inte sällan ovilja, från båda håll att kommunicera.
Personkemin har helt enkelt inte fungerat över Atlanten.
Och det har inte bara varit politikerna som har
betraktat varandra med misstänksam blick. I en undersökning från i somras, gjord av bland andra The International Herald Tribune och The Council on Foreign
Relations, deklarerade en ordentligt tilltagen majoritet av
befolkningarna i Tyskland, Italien, Storbritannien och
Frankrike sitt stora misstroende gentemot Washington.
I snitt 73 procent förklarade att USA enligt deras mening
bara tänkte på de egna intressena i relationen med
Europa.
Bill Clintons Europapolitik mindes man däremot
gärna med värme, vilket kan ses som övertygande bevis
för att det mer var känslor än kunskap som styrde resultatet i utfrågningen. För vilken kompetens har egentligen
4 000 slumpmässigt utvalda europeer att bedöma
komplexa tekniska frågor om Kyotosamtalen, de militära
poängerna med ett nationellt missilförsvar, och fördelarna med ABM-avtalet? Nä, just det.
Då är det lättare att leva kvar med mytmannen
Clinton, vars Europapolitik under lång tid var obefintlig,
som tog över ett år på sig innan han behagade maka sig
iväg på besök i Europa, och som lät meddela vid tillträdet att han avsåg att avsätta en hel timme i veckan åt
utrikespolitiken – om han fick tid.
Samma hyllade expresident som hade kunnat lindra
nittiotalets ofattbara tragedi på Balkan, om han nu bara
hade varit förmögen att fatta beslut om amerikanskt deltagande i ett inledningsstadium istället för att låta de
europeiska regeringarna ensamma befinna sig på marken
fram till Daytonavtalet 1995. Det är väldigt, väldigt
många liv som hade kunnat räddas. Likaså förhindrat
ett gigantiskt flyktingproblem som Europa hade kunnat
klara sig förutan.
Och det är samme Clinton som jamsade hit och dit
och inte visste vad han ville i NATO-frågan, men som
nu har försett sig med en storslagen image som den amerikanske president som genomförde den historiska
utvidgningen av alliansen till de tre första Warszawapaktsländerna; detta efter att med alla medel i världen ha
försökt undvika hela frågan genom det kreativa greppet
att skapa två nya samarbetsorgan och akronymer,
NACC (North Atlantic Cooperation Council) och pfp
(Partnership for Peace).
Slutligen, samme president som knappast hade förmått vad hans efterträdare gjorde ett knappt halvår efter
tillträdet: att ge sitt helhjärtade stöd till NATO-medlemskap för de baltiska staterna. Käre Bill gjorde det inte
lika lätt för sig, vän som han nödvändigtvis skulle vara
med alla, och med Ryssland framför allt.
”THE RIGHT THING TO DO”
För George W. har det varit bra mycket enklare eftersom han har en politisk ledstjärna att följa i sin presidentgärning. Där Clinton inte såg mer än tjatiga östeuropeec som inte lät sig nöjas med halvmesyrer inser Bush
II att en utvidgning av NATO till de tre små, sårbara –
och visst, besvärliga – länderna i Baltikum är en fråga
om moral: om att det är ”the right thing to do.”
Att Bill Clinton inte funderade över utvidgningen i
just sådana banor- moral- är kanske inget att förvånas
över, förstås.
I republikanska kretsar är det emellertid det dominerande angreppssättet vad gäller Europapolitiken. När
Jesse Helms, den tidigare ordföranden i senatens utrikesutskott som nu ska lämna politiken, rev bort flera
sidor av det tal han skulle hålla vid ”think tanken” American Enterprise Institute i Washington, DC i mitten av
januari, och ersatte det med några nya, egenhändigt
författade rader om NATO-utvidgningens moraliska och
ideologiska imperativ, var det en tydlig signal att nya
tider var i antågande i den amerikanska huvudstaden.
Från försiktiga spekulationer om ett land, Litauen,
som ny medlem i regionen, tog debatten ett plötsligt
jättekliv över till att omfamna tanken på ett samlat
baltiskt medlemskap vid nästa utvidgningstillfälle.
Därmed inte sagt att så tvunget kommer att ske, ty NATO
består av fler länder än USA, men förutsättningarna
förbättrades genast i ett slag.
Så resonerar knappast en president som är isolationist, vilket Bush oavbrutet har anklagats för att vara i
allehanda illa underrättade medier. Däremot kan han
betecknas som en variant av unilateralist, och det är
något helt annat, det. Med en unilateral politik avgör
USA självt var och när och i vilka sammanhang landet
ska engageras – och på vilka villkor, på gott och ont.
Det är den unipolära maktens privilegium att få hålla
sig med en selektiv ansats till omvärldens många
problem, som inte alla kan eller bör lösas omedelbart
eller av USA- och skulle man ändra på den ambitionen
kan man lugnt räkna med att ropen om USA som en
klåfingrig ”världspolis” genast skulle skalla från jordens
alla hörn (vårt eget, inte minst).
MULTILAT ERisM Å LA CARTE
Richard Haass- en av Bushs många briljanta medarbetare, ett välkänt ansikte i tv-rutan som debattör och tidigare forskare vid The Broakings Institution – fångade
in den republikanska utrikespolitikens kärna när han för
någon månad sedan lanserade begreppet multilateralism
ala carte. Bushadministrationen avvisar inte på något
vis det multilaterala instrumentet- som NATO-politiken
väl demonstrerar – utan väljer medel och metod och
umgängespartners allteftersom situationen kräver. Om
det sen ska betecknas som arrogant, eller effektivt och
flexibelt, är helt och hållet en fråga om smak och ideologisk läggning.
Men efter den 11 september 200 l torde det i alla fall
inte råda någon tvekan om att man i Vita Huset till fullo
inser värdet av att bygga koalitioner och allianser med
vänner runtom i världen. I försvaret av vårt gemensamma demokratiska system har det aldrig varit tal om att
USA skulle agera helt i ensamt majestät. Med den omskakande attacken blev det också smärtsamt uppenbart att
inte ens de omgivande världshaven förmår skydda USA,
dess territorium och folk, för angrepp på hemmaplan.
Den höga kvaliteten på Bushs stab och hans
medarbetare, som i många fall i likhet med Haass är
handplockade från det intellektuella och akademiska
toppskiktet i Washington, DC, borde få även den mest
kritiske europe att känna ett visst lugn, också i dessa
dagar av sorg och oro. Men med så många stora egon
c
(./)
)>
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 lEJ
och skarpa hjärnor i förening är det inte förvånande att
det spekulerats om hur det ser ut med personalsämjan i
Vita Huset och dess omgivning.
Mot utrikesministern Colin Powell verkar det dock
vara stört omöjligt att hitta någon som har något negativt alls att invända; med honom tycks stora delar av
USA och även resten av världen- med undantag för Mellanösterns gangstergäng runt bin Laden och Saddam
Hussein – ha utvecklat en personlig liten romans. Hans
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
underordnade i det hiskeligt fula kontorskomplexet vid
C Street kastade sig om inte bokstavligen så i alla fall
bildligt talat om halsen på sin nye chef på direkten.
FÅ SAKNAR ALBRIGHT
Oavsett ideologisk och geografisk hemvist är det få i den
diplomatiska världen i USA som beklagar Madeleine
Albrights nygamla tillvaro som professor vid Georgetown University – en plats som torde bereda henne
rikliga tillfällen att göra det som hon av den ganska samstämmiga kritiken att döma verkar hantera bäst, det vill
säga att hålla långrandiga föreläsningar och uppläxningar
av sin omgivning, som i sin tur inte alltid uppskattat
denna behandling.
Colin Powells framgångar på State Department kan
verka lite förvånande, med tanke på hans bakgrund i
den militära världen. Men Powell är en i alla avseenden
försiktig general som inte har för vana att hasta ut i vare
sig omdömen eller krig, även om det dessvärre har
blivit en hel del av den senare varan på sistone.
Tvärsemot den allmänna bilden av amerikansk militär som ständigt skjutklar hittar man alltid det största
motståndet mot internationella åtaganden på andra
sidan floden i Pentagon; där inser man ju också till fullo
vad det egentligen handlar om. Sällan har man gjort det
så väl som nu, när hundratals medarbetare krossats i
ruinerna efter ett vansinnesdåd.
Men den karismatiske Powell har nedskärningar i budgeten att vänta och har också riskerat att hamna lite utanför den hårda kärnan av Bushs allra närmaste medarbete,
säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice, försvarsministern
Donald Rumsfeld och vicepresidenten Dick Cheney.
De är alla betydligt mer konservativa och ideologiska
i synen på utrikespolitiken än Powell, som är mer
traditionellt internationalistisk till sin läggning och som
inledningsvis kunde tänka sig att fortsätta medlingsuppdragen från Clintons tid, eller att rentav föra någon
form av dialog med stenåldersstaten Nordkorea.
Men den som har haft dubier om Powells styrka och
fasthet lär ha blivit avsevärt lugnad av hans kraftfulla
framträdanden efter attacken i september, när den trygge
men benhårde generalen åter placerade sig framför
tv-rutorna, precis som för tio år sedan när USA gick i
krig för att skydda lilla Kuwait. Med sin förrädiskt behagliga stämma och huvudet karaktäristiskt lätt på sned var
det Powell som omedelbart efter attackerna mot World
Trade Center och Pentagon förklarade för världen och
landet att nu var ”America at war”.
Vid sin sida i planläggningen av frihetens försvar har
han Donald Rumsfeld, som har gjort comeback som försvarsminister tjugofem år efter det att han skötte jobbet åt
president Ford, och som själv genast kastade sig in i de
rykande betonghögarna i hopp om att finna överlevande
medarbetare den där förfärande septembermorgonen.
FÖRSVARET OMSTRUKTURERAS
För Rumsfeld har det gått bättre i budgetförhandlingarna, och han är nu i full gång med att genomföra den
mest omfattande omstruktureringen av det amerikanska
försvaret sedan Ronald Reagans tid.
Men att hans departement får nya slantar innebär
inte att militären, som med visst fog väntade sig en
välfylld kruka guld efter Bushs valseger, är helt och hållet
nöjd och belåten med sin nye överbefälhavare. I den nya
försvarsplanen kommer det att finnas färre soldater och
fler långdistansrobotar. Ambitionen nu är att kunna föra
”ett och ett halvt krig” samtidigt i världen, en nedgradering från den tidigare tvåkrigsstrategin och en
modernisering av doktrinen som svenska nyhetsbyrån
TT, för stunden glömsk av sitt uppdrag som objektiv
rapportör, beskrev som ”kryptiskt”.
Med president Bush i Vita Huset flödar världen plötsligen över av självutnämnda experter inom alla områden
av amerikansk politik. Alla har de också en bestämd bild
av den amerikanske presidenten, likt kolumnisten
Cecilia Hagen som dagarna efter terrorattacken förklarade att ”värst av allt” i den uppkomna situationen
var president Bush. Värst av allt?
Men framför allt handlar givetvis försvarsplanen om
det omstridda förslaget om ett nationellt missilförsvar.
Där har dessvärre Bushadministrationen lidit av en massiv europeisk motvilja att inse att tiderna verkligen har
ändrats och själva grunderna för krigföring med dem:
kalla kriget är faktiskt över sedan mer än ett årtionde
tillbaks. Men att begripa att det är helt nya hotbilder
som måste tas hänsyn till i det nya unipolära systemet
tycktes länge en övermäktig uppgift för omvärlden; efter
terrorattacken mot WTC och Pentagon kan de amerikanska varningarna för ”rogue states” inte längre betraktas
som hysteriska, rentav smått löjliga.
För europeer har det dessutom länge varit förbluffande svårt att förstå det enkla förhållandet att den egna
kontinentens säkerhet enbart ökar om USA känner sig
säkert mot terrorangrepp från den internationella världens
gangsters. Det kanske man förstår lite bättre nu.
Detta budskap bär säkerhetsrådgivaren Rice med sig
på sina resor ut i världen. Att hon besitter chefens fulla
förtroende är det ingen tvekan om; det är ”Condi” som
tillbringar mest tid med Bush, inklusive helgerna med
familjen på Camp David, och hon är hans samtalspartner, bollplank och förtrogna i utrikespolitiken.
För tio år sedan lämnade Rice abrupt och oväntat
sitt tidigare toppjobb som pappa Bushs rysslandsexpert,
och for tillbaka till Kalifornien för att leva ett ”normalt
liv”. Det är hon ganska fjärran från idag: som svart, och
förhållandevis ung, kvinna i den utrikespolitiska
toppen är hon helt och hållet unik.
En sådan utnämning tycker man att Europas alla
”progressiva” regeringar samfällt borde hylla – och så
hade det väl varit, om Condi nu bara inte vore republikan.
Docent Ann-Sofie Dahl (asdahl@sbbs.se) är säkerhetspolitisk forskare, samt grundare och vice ordförande av Svenska
Atlantkommitten.
c
(/)
)>
lSvensk Tidskrift 12001, nr 41 m