Bo Krogvig; Allt de borgerliga inte bör veta om valkampanjer
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Allt de borgerliga inte bör
veta om valkampanjer
l av Bo Krogvig
Det viktigaste i en valkampanj är att vara den som definierar var slaget
skall stå och om vad det skall handla. Och vem som är god och ond.
Men valrörelser är ingen vetenskap utan en konst.
D
AVID HOROWITZ SOm
var en av ledarna för
”The New Left” på
60-talet har gjort en
Södersten. Han har
gått från en ganska extrem vänsterståndpunkt till en lika uttalad position till höger.
I sin bok ”The Art of Political
War And Other Radical Pursuits”
skriver han med en glödande vrede
och en rasande energi.
Vrede över den amerikanska
högerns oförmåga att formulera en
politik som tilltalar en majoritet av
amerikanarna. Energisk i sitt sätt att
framställa problemen och dess lösningar. En kampskrift publicerad
inför förra årets valsäsong.
För att vara socialdemokrat och
ibland inbladad i välföreberedelser
vill jag påstå att Horowitz inte bara
funnit ett korn av sanning utan en
hel skäppa när han i sex principer
beskriver det han kallar det politiska
kriget.
Det är inte första gången jag
möter det militära språkbruket när
det gäller val och valrörelser. Politiker, media och vi som sysslar med
kampanjer förfaller alltför ofta att
tala om fiender i stället för motståndare. Jag har jobbat hårt med att
putsa språket bort från det militära
till det mer demokratiska, med viss
framgång. Här måste jag hålla mig
nära författarens språk.
Mike Dukakis förlorade valkampanjen 1988 mot George Bush bland annat efter
att han i den tv-reklam bilden är hämtad ur, definierats som inte mogen att
vara högste militärbefälhavare- Commander in Chief
De sex principer för det politiska
kriget, som vänstern men inte konservativa förstår, är enligt Horowitz:
l. Politik är krig genomfört med
andra metoder
2. Politik är krig om positioner.
3. I det politiska kriget segrar som
regel den som anfaller
4. Positionen definieras genom hopp
och fruktan
5. De politiska vapnen är de symboler som frammanar hopp och
fruktan.
6. Segern ligger på folkets sida.
POLITIK ÄR KRIG GENOMFÖRT
MED ANDRA METODER
Och det är utgångspunkten. Vänstern, eller demokraterna som vi
kanske skulle säga, har förstått vad
politisk kommunikation och vad
politiska kampanjer går ut på. Nämligen att vinna. Medan de konservativa enligt Horowitz uppträder som
om de tänkte vinna en studentaftonsdebatt på Oxford University.
Men allmänheten uppträder inte
som unga debattglada studenter, den
c:c
o:
n
””(O
.,
lSvensk Tidskrift [2001, nr 31 m
!….
Q)
…::.::
u
😮
co
ger dig inte hela kvällen och den värderar inte alltid fakta högst.
I politiken har du trettio sekunder på dig att komma till kärnan. Och
han konstaterar att även om du hade
tid att utveckla dina argument för att
nå de du vill ha rösterna ifrån (”vetej” väljare och politiskt oerfarna) så
skulle du inte nå dem, antingen för
att de inte begriper eller för att de inte
hört vad du sagt då de är mitt i ett
brusande vardagsliv. Och, ännu värre,
medan du håller på att utveckla dina
argument har den andra sidan redan
exempel att definiera sin motståndare är det viktigaste i det politiska
kriget. Om alla andra faktorer är lika
i ett politiskt krig förlorar den som
är på defensiven, den som låtit sig
definieras av sin motståndare.
Horowitz påpekar att det är viktigt hur man använder negativa
attacker i arbetet med att definiera
sin motståndare. Fel gjort kan du
komma att framstå som fiende. Men
han fortsätter att påpeka att inte
använda sig av negativa attacker kan
innebära en ännu större risk.
I det senaste
”Noga valda ord och uttryck är viktigare senatsvalet i Kalifornien mellan
än tal, partiprogram och manifest.” den sittande
demokratiska
definierat dig som en ondsint, borderline rasist kontrollerad av religiö-
sa fanatiker, i fickan på de rika.
Och ingen som ser på dig på
detta sätt kommer att lyssna… och
du är politiskt död. Därför är politik
krig , enligt Horowitz.
POLITIK ÄR KRIG OM POSITIONER
I detta krig finns det bara två sidor:
vänner och fiender. Och det är din
uppgift att definiera dig som en del
av den goda majoriteten, eller en så
stor grupp som möjligt i förhållande
till ditt program. Det motsvaras närmast av det militära arbetet med att
välja slagplats. Välj en terräng som
gör det så enkelt som möjligt för dig
att vinna. Demokraterna brukar,
enligt författaren, definiera sig inom
begreppen rättvisa och tolerans. Om
Du framträder som ondsint eller för
dömande kommer din opponent att
få lättare att framställa dig som ett
hot och därmed som en fiende.
I DET POLITISKA KRIGET SEGRAR
SOM REGEL DEN SOM ANFALLER
Republikaner har ofta en ”conservative strategy” (!) Och väntar på den
andra sidans attack. I (amerikansk)
fotboll kallas det ”förberedande försvar”. Det är en strategi för förlorare.
Så säger han med ett slående
senatorn Barbara Boxer och den
republikanska utmanaren Matt Fong
valde Boxer, enligt Horowitz den
största ”spendern” i kongressen, att
starta en mycket negativ attack mot
den moderata Fong som ledde i opinionsundersökningarna. Som resultat av detta lyckades Boxer definiera
sig själv som moderat och Fong som
extremist. De amerikanska väljarna
gillar mitten. Och beslutet att inte
svara med samma mynt räddade inte
Fong från att bli definierad som ondsint. Men det kostade honom senatsplatsen. Han avslutar detta stycke
med: Never say ”never” in politcal
battles. Its an art, not a sicence.
Samma historia från det demokratiska perspektivet skulle kanske
kunna användas av en demokratisk
författare. George Bush senior tillämpade framgångsrikt samma strategi
mot Mike Dukakis i presidentvalet
1988. Den avdöda Lee Atwater orkestrerade denna kampanj, och sägs ha
bett om ursäkt på sin dödsbädd.
POSITIONEN DEFINIERAs GENOM
HOPP OCH FRUKTAN
Tvillingkänslorna i det politiska kriget är rädsla och hopp. Den som ger
människorna hopp blir deras vän, de
som inspirerar människorna till rädsla blir deras fiende. Väljande mellan
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31
de två är hoppet ett bättre val, skriver
Horowitz, kan du dessutom bli den
som definieras som den som skänker
hopp kan du maximera ditt stöd.
Men rädsla är också ett starkt
vapen. Om din opponent definierar
dig tillräckligt negativt kommer dina
möjligheter att erbjuda hopp att
minska. Det är därför Demokraterna
så målmedvetet försöker framställa
Republikanerna som ondsinta, och
fientliga till minoriteter, medelklassen och de fattiga.
Demokraterna har framgångsrikt
förbundit den religiösa högern med
moralisk intolerans. Visst har dom
fått hjälp av uttalanden från religiö-
sa ledare och politiska grupper med
politiskt giftiga namn som ”Moral
Majority” och ”Christian Coalition”.
Som ett resultat av detta har det
varit lätt för liberaler att framställa
dem som ett hot mot alla som inte
delar deras värderingar. ”Dom vill
tvinga på dig sin moral.” Det spelar
ingen roll, enligt Horowitz, om det
är sant eller inte. Och så fort den
negativa bilden har smetat fast är
den nedsmetade skadad – oftast
dödligt- i det politiska slaget.
Ska man klara sig från detta måste
man arbeta sig bort från den bild som
motståndaren skapar. Om motståndaren vill framställa dig som ondsint
och snål är det viktigt att klä upp sig
med ett leende och agera med generositet. Och så exemplifierar Horowitz
med Clinton som när han genomförde sin socialvårdsreform lät sig omgivas av två socialhjälpsmödrar.
Symboler är så kraftfulla i det
politiska kriget att om du manipulerar dem smart, precis som Demokraterna brukar, kan du lansera ondsinta attacker på din motståndare
och ändå framstå som omtänksam.
DE POLITISKA VAPNEN ÄR DE
SYMBOLER SOM FRAMMANAR
HOPP OCH FRUKTAN
Den allra viktigaste symbolen är
kandidaten. Inger kandidaten hopp
eller fruktan?
Väljarna vill veta: tänker han på
såna som mig/oss? Trivs jag med
honom eller blir jag på min vakt?
Vill jag sitta bredvid honom på en
middag?
John F Kennedy var, enligt Horowitz, en relativt oerfaren och handlingsförlamad kongressman och
senator. Han lyckades vinna ett
nationellt val nästan bara genom att
först upprepa en rad samhällsproblem och sedan repetera litanian:
”we can do bettah”. Varför frågar
Horowitz? Jo delvis därför att han
var snygg, rolig, ung och charmerande – och ingen fanatiker.
Republikaner förlorar en massa
politiska slag därför att de framstår
vassa, skällande, bistra och skenheliga. Det är en bra tumregel att vara
just det motsatta. Du måste alltid
övertyga folk om att du bryr dig om
dem innan de kommer att bry sig
om vad du har att säga. Prata kortdu har bara en ”soundbite” på dig.
Var klar, tydlig och fokuserad.
Detsamma gäller partier. Demokraterna har en partilinje. När de
slåss för en sak är de fokuserade.
Varje gäng de närmar sig en kamera
finns åtminstone en rad, en mening
gemensam för alla. ”skattesänkningar för de rika sker på de fattigas
bekostnad” är ett exempel. En ständig repetition ser till att budskapet
när igenom. När Republikaner pratar talar de alla i olika takt. Det blir
för mänga budskap, i stället för ett
enda sammanhållet budskap. Ett
budskap är, enligt Horowitz, en
soundbite. Mänga budskap är bara
en irriterande ljudtapet.
Det är alltså symboler och
soundbites som avgör valet. Det är
det som när folk innan de hunnit
tänka efter. Och det är vad folk kommer ihåg. Noga valda ord och
uttryck är viktigare än tal, partiprogram och manifest. Det du visar,
visar vem du är.
De Republikanska ansiktena ger
också ett intryck. I ett pluralistiskt
samhälle är mängfalden viktig. För
närvarande är för mänga av de republikanska ansiktena (de vi ser på TV)
vita män frän sydstaterna.
Han avslutar denna del med att
säga att Amerika är grundat på iden
om att det är de individuella meriterna som räknas. Som försvarare av
dessa principer avvisar vi konstlad
mångfald och positiv särbehandling.
Men det här är politiskt krig. Bilden
är det som räknas. Bilden är mediet, och mediet är budgi och ger kampanjen den kraft som
behövs för att vinna det politiska
kriget. Republikaner tror på att ge
människorna ekonomiska möjligheter och individuell frihet. Grunden
för denna ide är rättvisa för alla. Om
de kunde göra detta begripligt för
den Amerikanska väljarkåren skulle
det göra dem till partiet för det Amerikanska folket, avslutar Horowitz
dessa kapitel.
skapet. Därför är mångfald mängfalt viktig. Det
är viktigt att bli och vara
en nationell majoritet.
Det du visar, visar vem du är.
Och som försvarare av de Amerikanska demokratiska principerna
måste alla grupper känna sig delaktiga.
SEGERN LIGGER PÅ FOLKETS SIDA
Det här är den viktigaste principen
och grunden för alla sex principerna. Du måste definiera dig själv på
ett sätt som folk förstår. Det måste
finnas ett element av hopp i valet av
dig. Och ett element av fruktan för
att din motständare ska vinna. Du
kan klara bådadera genom att beskriva dig som den slår ur underläge precis som minoriteter och missgynnade precis som Janes och Joes.
Det här är Demokraternas allra
bästa gren. Samtidigt som Republikanerna struntar i det. Varje demokratsikt uttalande vill säga ”Demokraterna bryr sig om kvinnor, barn, minoriteter, det arbetande Amerika och
dom fattiga. Republikanerna är ondsinta, köpta av dom rika och dom
bryr sig inte om dig” Det är den
demokratiska strategin i det politiska
kriget. Vill Republikanerna vinna det
måste de vända på detta förhållande.
Genom att slå mot Washington
och genom att opponera mot makten visar du att du står på folket sida
och spelar ur underläge. Som vänstern har visat, säger Horowitz när
han närmar sig slutet, är rättvisa en
starkt motiverande faktor i det politiska kriget. Det ger trupperna enerBoken i övrigt innehäller mänga
exempel på de förhällanden jag
beskrivit ovan i en intensitet som
närmar sig Emile Zolas ’Taccuse”. En
blandning av vrede mot Clinton, ett
politiskt manifest och en maktlöshet
inför det Republikanska partiets oförmågar på snart sagt varje område.
Jag tror att boken, utgiven i
Texas, spelat en roll i Republikanska
partiets förvandling under Bush.
Jag tänker rekommendera Horowitz bok till mina socialdemokratiska vänner för fruktsam och fruktansvärd uppbyggelse. För mina
moderata vänner kommer jag inte
att nämna att den finns.
Till slut: Boken är så intressant
att en av mina centraleuropeiska
vänner i dag försökte lägga vantarna på den där den låg vid datorn
uppmanande mig att någon gäng
äntligen bli klar med denna anmä-
lan. Tilltaget upptäcktes och min
uppgift är nu slutförd.
Bo Krogvig (bo.krogvig@norna.se)
är kommunikationskonsult Han har bland
annat varit socialdemokraternas informations- och kampanjchef
BOKFAKTA
Författare: David Horowitz
Titel: The Art of Political War And
Other Radical Pursuits
Förlag: Spence Publishing Company, Dallas, Texas. 2000.
lSvensk Tidskrift l2001, nr 31 E!J
veta om valkampanjer
l av Bo Krogvig
Det viktigaste i en valkampanj är att vara den som definierar var slaget
skall stå och om vad det skall handla. Och vem som är god och ond.
Men valrörelser är ingen vetenskap utan en konst.
D
AVID HOROWITZ SOm
var en av ledarna för
”The New Left” på
60-talet har gjort en
Södersten. Han har
gått från en ganska extrem vänsterståndpunkt till en lika uttalad position till höger.
I sin bok ”The Art of Political
War And Other Radical Pursuits”
skriver han med en glödande vrede
och en rasande energi.
Vrede över den amerikanska
högerns oförmåga att formulera en
politik som tilltalar en majoritet av
amerikanarna. Energisk i sitt sätt att
framställa problemen och dess lösningar. En kampskrift publicerad
inför förra årets valsäsong.
För att vara socialdemokrat och
ibland inbladad i välföreberedelser
vill jag påstå att Horowitz inte bara
funnit ett korn av sanning utan en
hel skäppa när han i sex principer
beskriver det han kallar det politiska
kriget.
Det är inte första gången jag
möter det militära språkbruket när
det gäller val och valrörelser. Politiker, media och vi som sysslar med
kampanjer förfaller alltför ofta att
tala om fiender i stället för motståndare. Jag har jobbat hårt med att
putsa språket bort från det militära
till det mer demokratiska, med viss
framgång. Här måste jag hålla mig
nära författarens språk.
Mike Dukakis förlorade valkampanjen 1988 mot George Bush bland annat efter
att han i den tv-reklam bilden är hämtad ur, definierats som inte mogen att
vara högste militärbefälhavare- Commander in Chief
De sex principer för det politiska
kriget, som vänstern men inte konservativa förstår, är enligt Horowitz:
l. Politik är krig genomfört med
andra metoder
2. Politik är krig om positioner.
3. I det politiska kriget segrar som
regel den som anfaller
4. Positionen definieras genom hopp
och fruktan
5. De politiska vapnen är de symboler som frammanar hopp och
fruktan.
6. Segern ligger på folkets sida.
POLITIK ÄR KRIG GENOMFÖRT
MED ANDRA METODER
Och det är utgångspunkten. Vänstern, eller demokraterna som vi
kanske skulle säga, har förstått vad
politisk kommunikation och vad
politiska kampanjer går ut på. Nämligen att vinna. Medan de konservativa enligt Horowitz uppträder som
om de tänkte vinna en studentaftonsdebatt på Oxford University.
Men allmänheten uppträder inte
som unga debattglada studenter, den
c:c
o:
n
””(O
.,
lSvensk Tidskrift [2001, nr 31 m
!….
Q)
…::.::
u
😮
co
ger dig inte hela kvällen och den värderar inte alltid fakta högst.
I politiken har du trettio sekunder på dig att komma till kärnan. Och
han konstaterar att även om du hade
tid att utveckla dina argument för att
nå de du vill ha rösterna ifrån (”vetej” väljare och politiskt oerfarna) så
skulle du inte nå dem, antingen för
att de inte begriper eller för att de inte
hört vad du sagt då de är mitt i ett
brusande vardagsliv. Och, ännu värre,
medan du håller på att utveckla dina
argument har den andra sidan redan
exempel att definiera sin motståndare är det viktigaste i det politiska
kriget. Om alla andra faktorer är lika
i ett politiskt krig förlorar den som
är på defensiven, den som låtit sig
definieras av sin motståndare.
Horowitz påpekar att det är viktigt hur man använder negativa
attacker i arbetet med att definiera
sin motståndare. Fel gjort kan du
komma att framstå som fiende. Men
han fortsätter att påpeka att inte
använda sig av negativa attacker kan
innebära en ännu större risk.
I det senaste
”Noga valda ord och uttryck är viktigare senatsvalet i Kalifornien mellan
än tal, partiprogram och manifest.” den sittande
demokratiska
definierat dig som en ondsint, borderline rasist kontrollerad av religiö-
sa fanatiker, i fickan på de rika.
Och ingen som ser på dig på
detta sätt kommer att lyssna… och
du är politiskt död. Därför är politik
krig , enligt Horowitz.
POLITIK ÄR KRIG OM POSITIONER
I detta krig finns det bara två sidor:
vänner och fiender. Och det är din
uppgift att definiera dig som en del
av den goda majoriteten, eller en så
stor grupp som möjligt i förhållande
till ditt program. Det motsvaras närmast av det militära arbetet med att
välja slagplats. Välj en terräng som
gör det så enkelt som möjligt för dig
att vinna. Demokraterna brukar,
enligt författaren, definiera sig inom
begreppen rättvisa och tolerans. Om
Du framträder som ondsint eller för
dömande kommer din opponent att
få lättare att framställa dig som ett
hot och därmed som en fiende.
I DET POLITISKA KRIGET SEGRAR
SOM REGEL DEN SOM ANFALLER
Republikaner har ofta en ”conservative strategy” (!) Och väntar på den
andra sidans attack. I (amerikansk)
fotboll kallas det ”förberedande försvar”. Det är en strategi för förlorare.
Så säger han med ett slående
senatorn Barbara Boxer och den
republikanska utmanaren Matt Fong
valde Boxer, enligt Horowitz den
största ”spendern” i kongressen, att
starta en mycket negativ attack mot
den moderata Fong som ledde i opinionsundersökningarna. Som resultat av detta lyckades Boxer definiera
sig själv som moderat och Fong som
extremist. De amerikanska väljarna
gillar mitten. Och beslutet att inte
svara med samma mynt räddade inte
Fong från att bli definierad som ondsint. Men det kostade honom senatsplatsen. Han avslutar detta stycke
med: Never say ”never” in politcal
battles. Its an art, not a sicence.
Samma historia från det demokratiska perspektivet skulle kanske
kunna användas av en demokratisk
författare. George Bush senior tillämpade framgångsrikt samma strategi
mot Mike Dukakis i presidentvalet
1988. Den avdöda Lee Atwater orkestrerade denna kampanj, och sägs ha
bett om ursäkt på sin dödsbädd.
POSITIONEN DEFINIERAs GENOM
HOPP OCH FRUKTAN
Tvillingkänslorna i det politiska kriget är rädsla och hopp. Den som ger
människorna hopp blir deras vän, de
som inspirerar människorna till rädsla blir deras fiende. Väljande mellan
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31
de två är hoppet ett bättre val, skriver
Horowitz, kan du dessutom bli den
som definieras som den som skänker
hopp kan du maximera ditt stöd.
Men rädsla är också ett starkt
vapen. Om din opponent definierar
dig tillräckligt negativt kommer dina
möjligheter att erbjuda hopp att
minska. Det är därför Demokraterna
så målmedvetet försöker framställa
Republikanerna som ondsinta, och
fientliga till minoriteter, medelklassen och de fattiga.
Demokraterna har framgångsrikt
förbundit den religiösa högern med
moralisk intolerans. Visst har dom
fått hjälp av uttalanden från religiö-
sa ledare och politiska grupper med
politiskt giftiga namn som ”Moral
Majority” och ”Christian Coalition”.
Som ett resultat av detta har det
varit lätt för liberaler att framställa
dem som ett hot mot alla som inte
delar deras värderingar. ”Dom vill
tvinga på dig sin moral.” Det spelar
ingen roll, enligt Horowitz, om det
är sant eller inte. Och så fort den
negativa bilden har smetat fast är
den nedsmetade skadad – oftast
dödligt- i det politiska slaget.
Ska man klara sig från detta måste
man arbeta sig bort från den bild som
motståndaren skapar. Om motståndaren vill framställa dig som ondsint
och snål är det viktigt att klä upp sig
med ett leende och agera med generositet. Och så exemplifierar Horowitz
med Clinton som när han genomförde sin socialvårdsreform lät sig omgivas av två socialhjälpsmödrar.
Symboler är så kraftfulla i det
politiska kriget att om du manipulerar dem smart, precis som Demokraterna brukar, kan du lansera ondsinta attacker på din motståndare
och ändå framstå som omtänksam.
DE POLITISKA VAPNEN ÄR DE
SYMBOLER SOM FRAMMANAR
HOPP OCH FRUKTAN
Den allra viktigaste symbolen är
kandidaten. Inger kandidaten hopp
eller fruktan?
Väljarna vill veta: tänker han på
såna som mig/oss? Trivs jag med
honom eller blir jag på min vakt?
Vill jag sitta bredvid honom på en
middag?
John F Kennedy var, enligt Horowitz, en relativt oerfaren och handlingsförlamad kongressman och
senator. Han lyckades vinna ett
nationellt val nästan bara genom att
först upprepa en rad samhällsproblem och sedan repetera litanian:
”we can do bettah”. Varför frågar
Horowitz? Jo delvis därför att han
var snygg, rolig, ung och charmerande – och ingen fanatiker.
Republikaner förlorar en massa
politiska slag därför att de framstår
vassa, skällande, bistra och skenheliga. Det är en bra tumregel att vara
just det motsatta. Du måste alltid
övertyga folk om att du bryr dig om
dem innan de kommer att bry sig
om vad du har att säga. Prata kortdu har bara en ”soundbite” på dig.
Var klar, tydlig och fokuserad.
Detsamma gäller partier. Demokraterna har en partilinje. När de
slåss för en sak är de fokuserade.
Varje gäng de närmar sig en kamera
finns åtminstone en rad, en mening
gemensam för alla. ”skattesänkningar för de rika sker på de fattigas
bekostnad” är ett exempel. En ständig repetition ser till att budskapet
när igenom. När Republikaner pratar talar de alla i olika takt. Det blir
för mänga budskap, i stället för ett
enda sammanhållet budskap. Ett
budskap är, enligt Horowitz, en
soundbite. Mänga budskap är bara
en irriterande ljudtapet.
Det är alltså symboler och
soundbites som avgör valet. Det är
det som när folk innan de hunnit
tänka efter. Och det är vad folk kommer ihåg. Noga valda ord och
uttryck är viktigare än tal, partiprogram och manifest. Det du visar,
visar vem du är.
De Republikanska ansiktena ger
också ett intryck. I ett pluralistiskt
samhälle är mängfalden viktig. För
närvarande är för mänga av de republikanska ansiktena (de vi ser på TV)
vita män frän sydstaterna.
Han avslutar denna del med att
säga att Amerika är grundat på iden
om att det är de individuella meriterna som räknas. Som försvarare av
dessa principer avvisar vi konstlad
mångfald och positiv särbehandling.
Men det här är politiskt krig. Bilden
är det som räknas. Bilden är mediet, och mediet är budgi och ger kampanjen den kraft som
behövs för att vinna det politiska
kriget. Republikaner tror på att ge
människorna ekonomiska möjligheter och individuell frihet. Grunden
för denna ide är rättvisa för alla. Om
de kunde göra detta begripligt för
den Amerikanska väljarkåren skulle
det göra dem till partiet för det Amerikanska folket, avslutar Horowitz
dessa kapitel.
skapet. Därför är mångfald mängfalt viktig. Det
är viktigt att bli och vara
en nationell majoritet.
Det du visar, visar vem du är.
Och som försvarare av de Amerikanska demokratiska principerna
måste alla grupper känna sig delaktiga.
SEGERN LIGGER PÅ FOLKETS SIDA
Det här är den viktigaste principen
och grunden för alla sex principerna. Du måste definiera dig själv på
ett sätt som folk förstår. Det måste
finnas ett element av hopp i valet av
dig. Och ett element av fruktan för
att din motständare ska vinna. Du
kan klara bådadera genom att beskriva dig som den slår ur underläge precis som minoriteter och missgynnade precis som Janes och Joes.
Det här är Demokraternas allra
bästa gren. Samtidigt som Republikanerna struntar i det. Varje demokratsikt uttalande vill säga ”Demokraterna bryr sig om kvinnor, barn, minoriteter, det arbetande Amerika och
dom fattiga. Republikanerna är ondsinta, köpta av dom rika och dom
bryr sig inte om dig” Det är den
demokratiska strategin i det politiska
kriget. Vill Republikanerna vinna det
måste de vända på detta förhållande.
Genom att slå mot Washington
och genom att opponera mot makten visar du att du står på folket sida
och spelar ur underläge. Som vänstern har visat, säger Horowitz när
han närmar sig slutet, är rättvisa en
starkt motiverande faktor i det politiska kriget. Det ger trupperna enerBoken i övrigt innehäller mänga
exempel på de förhällanden jag
beskrivit ovan i en intensitet som
närmar sig Emile Zolas ’Taccuse”. En
blandning av vrede mot Clinton, ett
politiskt manifest och en maktlöshet
inför det Republikanska partiets oförmågar på snart sagt varje område.
Jag tror att boken, utgiven i
Texas, spelat en roll i Republikanska
partiets förvandling under Bush.
Jag tänker rekommendera Horowitz bok till mina socialdemokratiska vänner för fruktsam och fruktansvärd uppbyggelse. För mina
moderata vänner kommer jag inte
att nämna att den finns.
Till slut: Boken är så intressant
att en av mina centraleuropeiska
vänner i dag försökte lägga vantarna på den där den låg vid datorn
uppmanande mig att någon gäng
äntligen bli klar med denna anmä-
lan. Tilltaget upptäcktes och min
uppgift är nu slutförd.
Bo Krogvig (bo.krogvig@norna.se)
är kommunikationskonsult Han har bland
annat varit socialdemokraternas informations- och kampanjchef
BOKFAKTA
Författare: David Horowitz
Titel: The Art of Political War And
Other Radical Pursuits
Förlag: Spence Publishing Company, Dallas, Texas. 2000.
lSvensk Tidskrift l2001, nr 31 E!J