Carl-Johan Ljungberg; Från maktborgens insida
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
._
Q)
….::.::
u
😮
C(l
ofta undviker att redovisa hur många
som faktiskt går hela graviditetstiden ut och föder ett friskt barn.
Skillnaden kan vara avsevärd och
Hewlett finner det angeläget att
poängtera detta för att om möjligt
påverka yngre kvinnor som kanske
annars, tveklöst skulle satt sin lit till
hormonbehandlingarna, i tron att
dessa är ”säkra” metoder. Enligt
Hewletts siffror finns det bara 3-5%
chans att en kvinna över 40 blir gravid, även om hon skulle ta fertilitetsteknologin till hjälp.
Hewletts bok heter Creating a
Life. Många av hennes jurist-, läkaroch direktörskvinnor verkar just ha
svårt med det. Hewlett talar därför
mycket om vikten av att vara ”strategisk”, att planera långt i förväg
(Learn to be as strategic with your
personal Iife as you are with your
career) och att inte bara vänta på
drömprinsen utan resolut skapa sig
det liv man vill ha. Jag skulle nog
föredra att hon lagt betoningen på
”liv” istället för ”skapa”. Jag tror inte
lösningen (om det alls finns någon
sådan) för karriärkvinnor är att
krampaktigt se livet som ännu ett
styrelsebeslut att driva igenom. Flera
av människolivets stora välsignelser
består i att, med paulinskt språkbruk, ge av sig själv för att vinna sig
ARBETARRÖRELSEN
Från mal<tborgens insida
Av Carl-Johan Ljungberg
Makt korrumperar. Myterna faller samman. Orden förlorar sin mening. Olle Sahlström gestaltar sin besvikelse
i en nyckelroman inifrån LO.
B
ESVIKELSE ÖVER vart
Sverige går präglar flera
nya böcker. Det gäller
Kjell-Olof-Feldts Det
blev ingen storväst, där
förre finansministern gör upp med
en norrländsk barndom i vars intoleranta arbetar- och småborgarskikt
den begåvade pojken höll på att
intellektuellt kvävas. Det gäller
Christian Braws stoiskt knappa skildring av några individer som på ?Otalet utmanar tidens intolerans, Vid
tidens hjärta, likaså Carl-Henning
Wijkmarks framtidsroman Den
svarta väggen.
En väl gestaltad besvikelse präglar
även romanen Borgen av LO-medarbetaren Olle Sahlström, tidigare upphovsman bland annat till en essä om
arbetarrörelsens auktoritära arv, Den
röde patriarken. I Borgen möter vi
däremot den fackliga rörelsens inre
värld, som den uppfattas av LO:s kulturchef Lennart Klint.
Lennart, godtemplarsonen som
inte utan kval anpassats till den
stockholmska maktmiljön, han som
agerat LO: s egen kulturfurste inför
författare, konstnärer och filmregissörer, och som låtit fackets
kassa gynna det korporativa
svenska kulturlivet, drabbas nu
plötsligt av förtärande kval; han
erfar tomhetskänslor och självförakt,
på gränsen till en äldre tids högrestånds-spleen.
Lennart leds vid arbetet, är trött
på kolleger som hurtigt döljer fackets kris bakom innetermer och tomprat. Av en tillfällighet (intrigen skall
inte avslöjas) inser han att den tidiII!] lSvensk Tidskrift l2002, nr 61
själv. Att ge av sin tid, sitt engagemang, sin kärlek till makar, vänner,
barn, föräldrar. Hur mycket vi än
kan ta för oss, have it all, är själva
livet en gåva vi inte kan ta eller köpa
oss. Bara njuta av, eller- om vi råkar
tro på Gud – tacka för.
Anna Sophia Bonde
(a_s_bonde@hotmail.com) är präst i
Svenska kyrkan.
BOKFAKTA
Författare: Sylvia Ann Hewlett
Titel: Creating a Iife. Professional Women and
the Quest for Children
Förlag: talk miramax books, 2002
gare LO-ledningen sökt dölja besvä-
rande fakta. Lennart ser hur facket
självtillräckligt skyddar sina intressen; LO-strategerna blickar lystet på
den makt över de fackligt sociala frå-
gorna som EU kan utöva. Knepet är:
tala om öppenhet, men håll borta
dem som är emot fackets linje. Då
Lennartsegna chefer förstår att han
börjat genomskåda dem, förbyts
hans olust i avsky och skräck.
Han får dock chans till en lukrativ avgång i förtid, erbjuds ett symboluppdrag som han avböjer, och
avtackas pliktskyldigt – med sedvanliga snittar och champagne- i
LO: s vackra representationssaL
Är det då konstigt, att en lyhörd
man reagerar som Lennart? De ”där
uppe” var ju inte bättre än andra!
”De ’där uppe’ var ju inte
bättre än andra!”
Och (s) har ett syndaregister som
förskräcker: ”Floden av artiklar,
böcker och forskning på senare år
om steriliseringspolitik, systematiska eftergifter för Nazityskland under
andra världskriget, forskning om hur
folkhemstanken från början var en
högeride, PaJmes bakgrund i militär
säkerhetstjänst, neutralitetspolitik
som inte varit neutralitetspolitik,
strid för förtryckta folk som parats
med idogt samarbete med CIA och
den egna industrin… allt detta hade
han till en början uppfattat som
högerns försök att politiskt underminera arbetarrörelsen. Men med
tiden hade han blivit osäker.”
Till osäkerheten bidrar skvallret
om Sapo, rörelsens egen åsiktspolis
ute i företagen. Har lögnen gripit
rörelsen? Mot de tvekande, sökande
visar man hårdhet och hån. Talet om
att facket arbetar för de svaga; de
ömsom tårdrypande, ömsom hotfulla vädjandena i valen, de självgoda bedyrandena att det mesta är borgarnas fel, allt börjar för Lennart
verka som dimridåer. Att bli borgerlig är därför inte steget. Han tröttnar, retirerar och börjar lufta de
stora frågorna med vänner i en anonym grupp, av ett slag vi känner från
Eyvind Johnsons Krilon-böcker.
Sedan Lennart plågat valt att
berättar för sina kolleger om den
stora Hemligheten, och sedan en
radikal aktionsgrupp med hjälp av
LO:s självständige vaktmästare kommit över Hemligheten, inträder den
farsartade slutscenen under ett fackligt stormöte då sanningen bringas i
dagen, varpå Lennart slipper ur sin
värsta samvetsångest.
Borgen avbildar en människa i
strid med det sanningskrav som
hunsats bland stelnade makthavare.
I dråplig kontrast till dessa ledare
möter den rättframme anarkisten
Isak, som till slut får avsked från LO,
likaså den inkallade marknadskonTYSKLAND
Röda grevinnans l<varlåtensl<ap
Av Elisabeth Braw
I postuma minnen suckar en av Tysklands intellektuella
över bristen på metafysiska fundament.
T
YSKLAND HAR EN liten
men inflytelserik grupp
intellektuella som hjälpta endast av sina skarpa
hjärnor leder samhället.
De för tankarna tillbaka till den
oomstridda kulturnation Tyskland
en gång var och bidrar genom sitt
tänkande till att Tyskland i någon
form fortsätter vara det (var är våra
svenska tänkare?). Åldersdamen
bland dem, Marion Gräfin Dönhoff,
talar en kort tid efter sin död fortfarande till oss i bästsäljaren -ja! –
Was mir wichtig war .
När hon påmindes om sin förestående 90-årsdag kom Marion Dönhoffatt tänka på tusenfotingen som
tillfrågades vilket ben han flyttade
först. När han började tänka på det
blev han så förvirrad att han inte längre kunde gå. Samma känsla hade grevinnan. När hon kom att tänka på att
hon var 90 överkom henne känslan av
att inte behöva ta ställning till svåra
frågor eller sysselsätta sig med komplicerade tankegångar: hon var ju ändå
90. Så skönt då att hon aldrig tänkte
på sin ålder. Fram till sin död vid 92
års ålder i mars 2002 var grevinnan
Marion Dönhoff en av de gestalter
som utgör Tysklands intellektuella och
moraliska ryggrad. Hon gjorde det i
form av artiklar i tidningen Die Zeit,
som hon gav halva sitt liv. Ett tecken
på hennes inflytande var Die Zeits
kondoleansbok, som efter hennes död
fylldes av tack från läsare landet runt.
sulten Alex Ehrenstam, som kallblodigt stylar till gamla LO bortom
oigenkännlighet. Man får i Borgen
en god resume av hur facket utvecklats, och anar hur folk inom vänstern
sett på skeendena sedan 60-talet. Stilen är snabb och träffsäker, personerna tecknas med en lagom dos
karikatyr. Sahlström lär oss litet bättre förstå facklig politik, liksom ana
hur lätt maktsträvare tar patent på
våra godhjärtade drömmar.
Carl-Johan Ljungberg
(cjl@brevet.nu) är Fil dr i stadsvetenskap,
författare och frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Olle Sahlström
Titel: Borgen
Förlag: Atlas, 2002
Trots att Dönhoff, född 1909 som
adelsdam i vad som då var det tyska
Ostpreussen, under sin livstid skänkte sina landsmän åtskilliga minnen
och betraktelser i bokform – bland
dem den utomordentligt rörande
Um der Ehre Willen, där hon
beskrev sina vänner i den tyska motståndsrörelsen under Tredje Riketverkar tyskarna inte ha tröttnat på
henne. Was mir wichtig war, som i
många veckor låg på bästsäljarlistan,
är en samling anföranden, tacktal
och artiklar av grevinnan, kompletterad av intervjuer med henne under
hennes sista levnadsår.
HABERMAS OBEGRIPLIG
Och visst kunde 90-åringen tänka: i
bokens samtal med Haug von Kuenheim och Theo Sommer yttrar hon
sig om ämnen så skilda som adelns
roll i samhället och filosofen Jiirgen
Habermas. Hon är djup och tillika
ärlig, och det var väl därför hon fick
en sådan bred publik. Har adeln
fortfarande ett slags rätt att vara
förebilder i samhället? undrar intervjuarna med henne själv och hennes
co
o:
n
::>:::-
(0
……
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61 Il]
Q)
….::.::
u
😮
C(l
ofta undviker att redovisa hur många
som faktiskt går hela graviditetstiden ut och föder ett friskt barn.
Skillnaden kan vara avsevärd och
Hewlett finner det angeläget att
poängtera detta för att om möjligt
påverka yngre kvinnor som kanske
annars, tveklöst skulle satt sin lit till
hormonbehandlingarna, i tron att
dessa är ”säkra” metoder. Enligt
Hewletts siffror finns det bara 3-5%
chans att en kvinna över 40 blir gravid, även om hon skulle ta fertilitetsteknologin till hjälp.
Hewletts bok heter Creating a
Life. Många av hennes jurist-, läkaroch direktörskvinnor verkar just ha
svårt med det. Hewlett talar därför
mycket om vikten av att vara ”strategisk”, att planera långt i förväg
(Learn to be as strategic with your
personal Iife as you are with your
career) och att inte bara vänta på
drömprinsen utan resolut skapa sig
det liv man vill ha. Jag skulle nog
föredra att hon lagt betoningen på
”liv” istället för ”skapa”. Jag tror inte
lösningen (om det alls finns någon
sådan) för karriärkvinnor är att
krampaktigt se livet som ännu ett
styrelsebeslut att driva igenom. Flera
av människolivets stora välsignelser
består i att, med paulinskt språkbruk, ge av sig själv för att vinna sig
ARBETARRÖRELSEN
Från mal<tborgens insida
Av Carl-Johan Ljungberg
Makt korrumperar. Myterna faller samman. Orden förlorar sin mening. Olle Sahlström gestaltar sin besvikelse
i en nyckelroman inifrån LO.
B
ESVIKELSE ÖVER vart
Sverige går präglar flera
nya böcker. Det gäller
Kjell-Olof-Feldts Det
blev ingen storväst, där
förre finansministern gör upp med
en norrländsk barndom i vars intoleranta arbetar- och småborgarskikt
den begåvade pojken höll på att
intellektuellt kvävas. Det gäller
Christian Braws stoiskt knappa skildring av några individer som på ?Otalet utmanar tidens intolerans, Vid
tidens hjärta, likaså Carl-Henning
Wijkmarks framtidsroman Den
svarta väggen.
En väl gestaltad besvikelse präglar
även romanen Borgen av LO-medarbetaren Olle Sahlström, tidigare upphovsman bland annat till en essä om
arbetarrörelsens auktoritära arv, Den
röde patriarken. I Borgen möter vi
däremot den fackliga rörelsens inre
värld, som den uppfattas av LO:s kulturchef Lennart Klint.
Lennart, godtemplarsonen som
inte utan kval anpassats till den
stockholmska maktmiljön, han som
agerat LO: s egen kulturfurste inför
författare, konstnärer och filmregissörer, och som låtit fackets
kassa gynna det korporativa
svenska kulturlivet, drabbas nu
plötsligt av förtärande kval; han
erfar tomhetskänslor och självförakt,
på gränsen till en äldre tids högrestånds-spleen.
Lennart leds vid arbetet, är trött
på kolleger som hurtigt döljer fackets kris bakom innetermer och tomprat. Av en tillfällighet (intrigen skall
inte avslöjas) inser han att den tidiII!] lSvensk Tidskrift l2002, nr 61
själv. Att ge av sin tid, sitt engagemang, sin kärlek till makar, vänner,
barn, föräldrar. Hur mycket vi än
kan ta för oss, have it all, är själva
livet en gåva vi inte kan ta eller köpa
oss. Bara njuta av, eller- om vi råkar
tro på Gud – tacka för.
Anna Sophia Bonde
(a_s_bonde@hotmail.com) är präst i
Svenska kyrkan.
BOKFAKTA
Författare: Sylvia Ann Hewlett
Titel: Creating a Iife. Professional Women and
the Quest for Children
Förlag: talk miramax books, 2002
gare LO-ledningen sökt dölja besvä-
rande fakta. Lennart ser hur facket
självtillräckligt skyddar sina intressen; LO-strategerna blickar lystet på
den makt över de fackligt sociala frå-
gorna som EU kan utöva. Knepet är:
tala om öppenhet, men håll borta
dem som är emot fackets linje. Då
Lennartsegna chefer förstår att han
börjat genomskåda dem, förbyts
hans olust i avsky och skräck.
Han får dock chans till en lukrativ avgång i förtid, erbjuds ett symboluppdrag som han avböjer, och
avtackas pliktskyldigt – med sedvanliga snittar och champagne- i
LO: s vackra representationssaL
Är det då konstigt, att en lyhörd
man reagerar som Lennart? De ”där
uppe” var ju inte bättre än andra!
”De ’där uppe’ var ju inte
bättre än andra!”
Och (s) har ett syndaregister som
förskräcker: ”Floden av artiklar,
böcker och forskning på senare år
om steriliseringspolitik, systematiska eftergifter för Nazityskland under
andra världskriget, forskning om hur
folkhemstanken från början var en
högeride, PaJmes bakgrund i militär
säkerhetstjänst, neutralitetspolitik
som inte varit neutralitetspolitik,
strid för förtryckta folk som parats
med idogt samarbete med CIA och
den egna industrin… allt detta hade
han till en början uppfattat som
högerns försök att politiskt underminera arbetarrörelsen. Men med
tiden hade han blivit osäker.”
Till osäkerheten bidrar skvallret
om Sapo, rörelsens egen åsiktspolis
ute i företagen. Har lögnen gripit
rörelsen? Mot de tvekande, sökande
visar man hårdhet och hån. Talet om
att facket arbetar för de svaga; de
ömsom tårdrypande, ömsom hotfulla vädjandena i valen, de självgoda bedyrandena att det mesta är borgarnas fel, allt börjar för Lennart
verka som dimridåer. Att bli borgerlig är därför inte steget. Han tröttnar, retirerar och börjar lufta de
stora frågorna med vänner i en anonym grupp, av ett slag vi känner från
Eyvind Johnsons Krilon-böcker.
Sedan Lennart plågat valt att
berättar för sina kolleger om den
stora Hemligheten, och sedan en
radikal aktionsgrupp med hjälp av
LO:s självständige vaktmästare kommit över Hemligheten, inträder den
farsartade slutscenen under ett fackligt stormöte då sanningen bringas i
dagen, varpå Lennart slipper ur sin
värsta samvetsångest.
Borgen avbildar en människa i
strid med det sanningskrav som
hunsats bland stelnade makthavare.
I dråplig kontrast till dessa ledare
möter den rättframme anarkisten
Isak, som till slut får avsked från LO,
likaså den inkallade marknadskonTYSKLAND
Röda grevinnans l<varlåtensl<ap
Av Elisabeth Braw
I postuma minnen suckar en av Tysklands intellektuella
över bristen på metafysiska fundament.
T
YSKLAND HAR EN liten
men inflytelserik grupp
intellektuella som hjälpta endast av sina skarpa
hjärnor leder samhället.
De för tankarna tillbaka till den
oomstridda kulturnation Tyskland
en gång var och bidrar genom sitt
tänkande till att Tyskland i någon
form fortsätter vara det (var är våra
svenska tänkare?). Åldersdamen
bland dem, Marion Gräfin Dönhoff,
talar en kort tid efter sin död fortfarande till oss i bästsäljaren -ja! –
Was mir wichtig war .
När hon påmindes om sin förestående 90-årsdag kom Marion Dönhoffatt tänka på tusenfotingen som
tillfrågades vilket ben han flyttade
först. När han började tänka på det
blev han så förvirrad att han inte längre kunde gå. Samma känsla hade grevinnan. När hon kom att tänka på att
hon var 90 överkom henne känslan av
att inte behöva ta ställning till svåra
frågor eller sysselsätta sig med komplicerade tankegångar: hon var ju ändå
90. Så skönt då att hon aldrig tänkte
på sin ålder. Fram till sin död vid 92
års ålder i mars 2002 var grevinnan
Marion Dönhoff en av de gestalter
som utgör Tysklands intellektuella och
moraliska ryggrad. Hon gjorde det i
form av artiklar i tidningen Die Zeit,
som hon gav halva sitt liv. Ett tecken
på hennes inflytande var Die Zeits
kondoleansbok, som efter hennes död
fylldes av tack från läsare landet runt.
sulten Alex Ehrenstam, som kallblodigt stylar till gamla LO bortom
oigenkännlighet. Man får i Borgen
en god resume av hur facket utvecklats, och anar hur folk inom vänstern
sett på skeendena sedan 60-talet. Stilen är snabb och träffsäker, personerna tecknas med en lagom dos
karikatyr. Sahlström lär oss litet bättre förstå facklig politik, liksom ana
hur lätt maktsträvare tar patent på
våra godhjärtade drömmar.
Carl-Johan Ljungberg
(cjl@brevet.nu) är Fil dr i stadsvetenskap,
författare och frilansskribent.
BOKFAKTA
Författare: Olle Sahlström
Titel: Borgen
Förlag: Atlas, 2002
Trots att Dönhoff, född 1909 som
adelsdam i vad som då var det tyska
Ostpreussen, under sin livstid skänkte sina landsmän åtskilliga minnen
och betraktelser i bokform – bland
dem den utomordentligt rörande
Um der Ehre Willen, där hon
beskrev sina vänner i den tyska motståndsrörelsen under Tredje Riketverkar tyskarna inte ha tröttnat på
henne. Was mir wichtig war, som i
många veckor låg på bästsäljarlistan,
är en samling anföranden, tacktal
och artiklar av grevinnan, kompletterad av intervjuer med henne under
hennes sista levnadsår.
HABERMAS OBEGRIPLIG
Och visst kunde 90-åringen tänka: i
bokens samtal med Haug von Kuenheim och Theo Sommer yttrar hon
sig om ämnen så skilda som adelns
roll i samhället och filosofen Jiirgen
Habermas. Hon är djup och tillika
ärlig, och det var väl därför hon fick
en sådan bred publik. Har adeln
fortfarande ett slags rätt att vara
förebilder i samhället? undrar intervjuarna med henne själv och hennes
co
o:
n
::>:::-
(0
……
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61 Il]