Bengt Ludvigsson; Krig är fred, tvång är omtanke


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
Q..
Krig är fred,
tvång är omtanke
l av Bengt Ludvigsson
Samhället är inte detsamma som staten, utan mycket mer. Det är viktigt att inte blanda
samman begreppen eftersom det får politisk betydelse hur verkligheten beskrivs.
Och vänsterns nyspråk hotar friheten.
I
det av George Orwell omskrivna landet Engsoss
gällde att ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Orwell gav i 1984 uttryck för sin fruktan för en
totalitär utveckling, men hans beskrivning av ett
nyspräk i maktens tjänst är ändå i allra högsta grad relevant för situationen i demokratin Sverige, där man ständigt påminns av högskattestatens företrädare om att välfärd är detsamma som offentlig sektor, att samhället är
staten och att skattesänkningar är subventioner.
BEGREPPEN OMDEFINIERAS
Socialdemokraterna har inte bara lyckats med att bygga
upp den största politiska sektorn i den fria delen av världen, utan har också framgångsrikt lagt beslag på centrala
delar av det svenska språket. Metoden är en medveten
omdefiniering av viktiga begrepp.
Positivt laddade ord har gjorts synonyma med offentliga insatser. Ett bra exempel är det kommunala skatteutjämningssystemet, det vill säga den statliga extraskatt som medborgarna i vissa kommuner har att betala,
som uppkallats efter den folkkäre hjälten Robin Hood.
Att Hood inte bara tog pengar från välbärgade privatpersoner, utan också lade ned mycket kraft på att ta tillbaka och dela ut en del av den skatt som staten tvingat av
medborgarna låtsas man naturligtvis inte om.
Ord som innebär minskat offentligt inflytande beskrivs
som något avvikande, onormalt eller obehagligt. Sänkta
bidragsnivåer i de skattefinansierade transfereringssystemen framställs som att ”skära i välfärden”. Att minska
skatten med några tusen kronor för personer som betalar
hundratusentals kronor i skatt varje månad ”ökar orättvisorna i samhället”. Att göra låginkomsttagare med heltidsarbeten bidragsberoende genom att kräva dem på 60
procent av inkomsten i skatt och sedan ge tillbaka en del
i olika former av bidrag beskrivs som att ”visa omtanke”.
NYSPRÅK
Detta uttalas inte bara av politiker och debattörer med
vänstersympatier, utan också av journalister, läroboksförfattare, lärare, programledare i TV och radio och
i lunchrummen på de flesta arbetsplatser. Propagandan
har varit ytterst framgångsrik. Nyspräket har blivit
standard.
Betydelsen av ett ord avgörs, hur mycket Svenska
Akademins ledamöter än protesterar, i första hand av
hur människor använder det. Det är uppenbarligen det
som socialdemokraterna förstått och utnyttjat. När såväl
de flesta politiker som media använder ordet med dess
nya betydelse är det bara en tidsfråga innan det också i
folkdjupet fått just den betydelsen.
Den liberale förkämpen av idag har således inte bara
att kämpa mot samtidens socialister, utan också mot
flera decenniers socialistisk spräktradition. Att argumentera för ökad personlig frihet, är ju på etablerat
nyspråk detsamma som att vilja minska välfärden, visa
mindre omtanke och öka orättvisorna i samhället.
Alltför fä vågar eller orkar ta denna dubbla strid, vilket naturligtvis ytterligare stärker den stora statens sak.
Den som dominerar den strategiska höjd som språket
utgör får således kontinuerlig hjälp med att stärka den
egna positionen av de politiska motständare som inte
förmår utmana gällande språkliga konventioner.
”Välfärd” används idag längt in i det borgerliga lägret
synonymt med skattefinansierade verksamheter (främst
handlar det naturligtvis om ”vård, skola och omsorg”).
Som om inte tryggheten som följer av att ha ordentligt
med pengar sparade på banken skulle vara välfärd. Som
om inte gemenskapen i den frivilligfinansierade föreningen skulle vara välfärd. Som om inte människor i allmänhet mycket bättre än politiker skulle kunna avgöra
vad som verkligen är välfärd för just dem.
~~~ lSvenskTidskrift l2001, nr 21
SAMHÄLLE OCH STAT BLANDAS
En av de mest grundläggande begreppsförfalskningarna är utan tvekan den
synonyma användningen av ”samhälle”
och ”stat”. Offentliga åtaganden beskrivs i
tid och otid som ”samhällets” ansvar. Vad
”samhället”- det vill säga något som egentligen är ofantligt mycket större än det offentliga –
skall svara för har därmed listigt gjorts till en fråga
som skall avgöras i politiska församlingar. Gränsdragningen mellan offentlig och civil sektor blir i bästa fall
suddig. I värsta fall dras överhuvudtaget ingen gräns.
För staten är ju samhället.
Detta bedrägliga språkmissbruk är mycket effektivt. Få
definierar sig som en del av staten, men alla vill vara en del
av samhället. Staten är trista politiker med fula kostymer
och svåra ord. Samhället är mormors plats på det trevliga
ålderdomshemmet med havsutsikt, barnens trygghet i skolan och att tunnelbanan går enligt tidtabell när man skall till
jobbet. Få vill vara alltför mycket kompis med ”staten”,
men nästan ingen vill vara ovän med ”samhället”.
Att vara mot en del av det staten gör kan
de flesta vara, men att protestera mot sådant
som ”faktiskt är samhällets ansvar” och ”som
hela samhället tjänar på” är ofta väsentligt
värre. Bäst att falla in i ledet. Man vill ju inte vara mot
”samhället”. Problemet är bara att man på det sättet legitimerar storebrors rätt att utforma samhället enligt statens, dvs den politiska majoritetens, önskemål.
Att staten, inte den enskilda människan, är samhällets givna utgångspunkt brukar bland annat manifesteras genom att skattesänkningar kallas för ”att stödja”
människor eller företag. Ett tydligt exempel är förslaget
om lägre skatt för hushållsnära tjänster som inte bara
nedsättande brukar kallas för ”skatt på pigjobb”, utan
dessutom allt som oftast för ”subventioner”. Att benämna
det ”skattesubventioner” hade varit en sak, då det ju faktiskt i teknisk mening handlar om att sänka skatten för
en viss typ av verksamhet, men att reservationslöst kalla
det för att subventionera verksamheten är helt befängt
när det i själva verket handlar om att minska den summa
som den enskilde tvingas att betala.
OCKSÅ SAF
Sådant fundamentalt felaktigt språkbruk förekommer
dessvärre inte bara på Aftonbladets ledarsida, utan också
i hyggligt marknadsliberala publikationer, till exempel
SAF-tidningen, som i nr 26 2000 hade en stor artikel om
olika sätt att sänka företagsbeskattningen med rubriken
”Politiker beundrar entreprenörer – men är oense om
hur de ska gynnas”. Att till och med arbetsgivarnas företrädare använder sig av det socialdemokratiska nysprå-
ket säger en hel del om dess utbredning.
Den logiska konsekvensen av att jämställa sänkta
skatter med ”stöd” eller att hävda att den som får sänkt
skatt ”gynnas” är att allt under 100 procent av BNP som
staten inte tar in som skatt är att betrakta som eftergifter till medborgarna. Det är med ett sådant synsätt inte
den enskilde som betalar till det offentliga för att få vissa
uppgifter utförda, utan staten som, där den vill, delar
med sig av sina medel till den enskilde.
MAKT BLIR RÄTT
I förlängningen riskerar en sådan samhällssyn att undergräva hela den liberala demokratiuppfattningen. Politik
blir på allvar detsamma som att vilja. Och makt blir rätt.
Med ett sådant synsätt finns egentligen ingen gräns
för hur stor staten kan bli eftersom staten har ett värde
i sig, bortom det värde den innebär för varje enskild
människa. Om det idag mycket svaga grundlagsskyddet
för den privata äganderätten är en eftergift, vad är då
nästa eftergift i en framtid då den politiska majoriteten
bestämmer sig för att ytterligare minska sitt ”stöd” till
den civila delen av samhället? Rätten att starta ett företag? Rätten att yttra sig fritt? Rätten till liv? Och hur
enkelt kan inte en eftergift upphöra?
Även om ett totalitärt språkbruk naturligtvis inte
behöver leda till en totalitär stat finns det ingen som
helst anledning att förhålla sig passiv till en retorik som
indikerar att staten inte skulle finnas till för människor,
utan att det motsatta gäller. Om man tror att språket
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 21 IIJ
o
0…
betyder det allra minsta finns all anledning att protestera högljutt och ägna kraft åt att visa varför vänsterns
språk rymmer ett djupt förakt för den enskilda människan.
Det gäller redan etablerat nyspråk, men också de nya
ord som propagandamaskinerierna ständigt riktar in sig
på att lägga beslag på.
I valrörelsen 1998 var ”omtanken får du tillbaka” en
vanligt förekommande slogan i det socialdemokratiska
valmaterialet. Budskapet som kampanjmakarna ville förmedla var att den som betalar skatt får något tillbaka av
staten, nämligen omtanke. Indirekt är kampanjtexten
självfallet menad som ett stöd för den stora svenska staten med världens högsta skatter. Något som ordet
”omtanke” definitivt inte brukar förknippas med.
I valfri svensk ordbok ges två olika betydelser; antingen (l) egen ansträngning för att förstå och hjälpa människor, eller (2) noggrann och eftertänksam planering
(ej offentlig sådan är väl bäst att tillägga). I det här sammanhanget kan vi strunta i den
senare betydelsen, vilken främst är
är att missbruka begreppet grovt. Visst kan en bankrånare visa omtanke genom att ge pengar till behövande,
men få skulle nog komma på iden att kalla hela händelseförloppet- frän vapenhotet i banken till det att ett par
sedelbuntar placerats i handen på personen med akut
behov av pengar för att kunna köpa mat- för”omtanke”.
Att då kalla en statlig process som bygger på samma princip- tvångsomfördelning-för ”omtanke” är oavsett
vad man tycker om fenomenet som sådant direkt inkonsekvent.
Därmed självfallet inte sagt att staten kan jämställas
med en bankrånare. Demokratiska processer är något
annat än kriminalitet. Det går dock inte att komma ifrån
att statens och bankrånarens tillvägagångssätt för att
rekvirera resurser är likartat. Just därför borde denna
verksamhet inte ses som något mer än vad Tocqueville
kallade det demokratiska styret- ett nödvändigt ont.
Tvång kan aldrig med en liberal utgångspunkt i sig
självt vara något gott, eftersom det per definition innebär att inskränka andra människors frihet. Att tvång ibland är
relevant då det gäller förberedelser
inför en stor fest, en resa eller något
dylikt.
”Få vill vara alltför mycket
nödvändigt är en helt annan sak.
Man måste skilja på äpplen och
päron. Bara för att det är moraliskt godtagbart för en enskild soldat i en försvarsarme, torde det ju
knappast vara förknippat med
någon större glädje att behöva
döda människor som tvingats ut
Att visa omtanke torde för de
flesta människor fortfarande innebära att frivilligt hjälpa, stödja eller
visa hänsyn inför andra människor,
dvs den första av de ovan angivna
betydelserna. I socialdemokraterkompis med ”staten”, men
nästan ingen vill vara ovän
med ’samhället’.”
nas värld är emellertid omtanke
förminskat till detsamma som att betala skatt. Men hur
mycket ”omtanke” visar egentligen en människa som vet
att hon kommer att träffas med full kraft av statens våldsmonopol om hon inte medverkar till den ”omtanke”
som staten har bestämt att hon skall göra?
OMTANKE FRIVILLIG
Verklig omtanke måste per definition vara frivillig. Den
som avtvingas pengar som inte tydligt går till något särskilt, utan är en del av ett skattetryck som omfattar mer
än halva den officiella samhällsekonomin, kan inte på
grund av skatteinbetalningarna klassas som omtänksam.
Att mänga- sannolikt de flesta- om de fick chansen på
egen hand skulle välja att använda av sina pengar för att
just visa omtanke hör egentligen inte hit. Omtanke innebär att göra ett aktivt och eget val, inte att med hot om
våld avkrävas pengar.
Ibland hävdas det att det inte i första hand är den
enskilde, utan staten (eller snarare de politiker som företräder staten), som är den omtänksamma aktören. Men
även detta argument saknar substantiellt innehåll. Att
kalla en verksamhet som bygger på tvång för omtanke
av en främmande regim för att
invadera ett annat land.
I botten ligger insikten att det inte finns något perfekt
samhälle. Att läsa in människor som begått kriminella
handlingar i fängelser är inte något perfekt systembland annat eftersom det ofrånkomligt innebär att en
del oskyldiga människor kommer att berövas sin frihet
och eftersom det alltid kommer att ligga mer eller mindre godtycke bakom vilka straffsatser som skall gällamen det är onekligen det bästa system för att bekämpa
människors kränkningar av andra människor som vi
känner till hittills.
ALLA GODA GÅVORS GIVARE
Att som socialdemokraterna ensidigt fokusera på de
gåvor staten ger, utan att låtsas om att allt som staten
ger innebär att man måste tvinga av andra människor
resurser, undergräver respekten för den privata äganderätten. Nationalekonomen Knut Wicksell, som verkade
i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, hade onekligen en poäng, då han föreslog att alla beslut i landets
parlament skulle kopplas till konkreta statsutgifter för
att dessa inte skulle riskera att skena iväg utan att medborgarna hade koll på var deras skattepengar går.
f.m lSvensk Tidskrift 12001, nr 21
Huruvida Wicksell- som kallade sig själv socialdemokrat- förutsåg vad som komma skulle kan diskuteras, men klart är att en sådan ordning hade omöjliggjort den brandvägg som idag existerar mellan statens
inkomst- och utgiftssida. Intäktssidan, det vill säga det
obehagliga tvånget, har under mer än ett halvt sekel successivt förts bort från den politiska agendan genom att
politiker bjudit över varandra med generösa stöd till
olika grupper i samhället. Att budgivningen finansierats
med pengar som man hämtat in från människor med
tvång har alltför få haft intresse eller tillräckligt med
mod för att tala om.
Att så få talat (och talar) om det statliga tvånget gör
att dess omfattning allt mer setts som något relativt ointressant och har gjort det väsentligt svårare att få gehör
för en politik som ser det som en viktig målsättning att
i sig minimera tvångets omfattning. Vem bryr sig om de
få som reser invändningar mot statens intäktssida när
nästan all politisk debatt handlar om hur statens utgifter skall fördelas?
eftersom den verkliga omtanken uppenbart konkurrerar med de offentliga lösningarna och därmed riskerar att
försvaga det politiska inflytandet över människors liv.
Det var knappast någon slump att Margot Wallström,
som socialdemokratisk socialminister i mitten av 90-
talet, använde nedsättande omdömen om frivilligt uppsatta soppkök. Sådana signalerar ju att staten trots höga
skatter misslyckats med att förhindra fattigdom – och
att man inte klarat av att ge den ”omtanke” som behövs.
Istället för att välkomna medmänskligheten döms
den ut. ”Offentlig omsorg eller ingen omsorg” förefaller
vara parollen för dem som ser individens och familjens
socialisering som 1900-talets stora politiska landvinningar. Detta trots att den offentliga omsorgen så uppenbart visat sig vara otillräcklig. Att hjälpa andra bör enligt
de som talar nyspråk inte ses som en enskild angelägenhet, utan som något man alltid skall rösta om.
Kampen om språket kan tyckas som en futtig detalj i
ett samhälle där människor klås på två tredjedelar av sina
inkomster och staten lägger sig i det
INGA GENVÄGAR
”Samhället är oändligt
mesta, men är i själva verket något
mycket grundläggande. Den som
dominerar den kommandohöjd
som språket utgör kommer alltid
att ha ett stort försprång gentemot
Därför finns det heller inga genvägar om man vill förändra den
politiska debatten. Bara genom att
gång på gång återkomma till och
mycket mer än staten.”
argumentera för att det i sig är ytterst olyckligt att behöva
idka tvång mot sina medmänniskor kan fokus flyttas.
Att peka på att välfärdsstaten inte klarar sina åtaganden
-att världens högsta skatter inte på långa vägar ger världens bästa välfärd (i ordets egentliga betydelse) – är
minst lika viktigt för att bryta upp den socialdemokratiska hegemonin, men räcker inte om målsättningen är
att förankra en frihetlig människosyn hos många fler än
idag.
Om det skall finnas någon rimlig chans att förändra
den kollektiviserade svenska folksjälen måste människors självbestämmande lyftas fram som ett egenvärde,
inte som ett värde bland andra. Det måste också göras
mycket tydligt att staten aldrig kan ersätta mänskliga
relationer.
Staten kan bevisligen ge stora mängder ekonomiskt
stöd, men kan aldrig ersätta den trygghet och samhö-
righet som finns mellan människor i familjer, vänskapsrelationer och andra frivilliga gemenskaper. Bara människor kan ge omtanke.
Att kalla den offentliga resursomfördelningen för
omtanke är dessutom en förolämpning mot alla de som
visar verklig omtanke genom att frivilligt ge bort tid,
egen medmänsklighet eller egna pengar för att hjälpa
andra människor.
Frivilligarbete som syftar till att hjälpa fattiga människor brukar inte vara särskilt populärt i vänsterkretsar,
sina politiska motståndare.
Den som är tveksam till detta påstående bör fundera över hur moderaternas mycket etablerade frihetsbudskap skulle stå sig om socialdemokraterna fortfarande, som var fallet då det förra seklet var ungt, skulle
ha förstatjing på ordet ”frihet”. Så är det dessbättre inte.
Och så borde inte heller vara fallet med begrepp som
välfärd, omtanke och solidaritet, som alla egentligen hör
hemma i det frivilliga samspelet mellan människor –
inte i propagandan för fortsatt höga skatter och förmynderi.
Om den politiska sektorn skall kunna minskas mer än
marginellt måste etablerade sanningar gång på gång ifrå-
gasättas. Det gäller såväl sakpolitik som språkliga missuppfattningar. Att ständigt ifrågasätta och argumentera
mot det socialistiska nyspråket är därför en viktig uppgift för alla som verkar för ett friare Sverige. Om och om
igen måste det sägas:
Samhället är oändligt mycket mer än staten.
skattesänkningar är inte ”stöd”, utan att öka enskilda
människors självbestämmande.
Välfärd är inte offentliga satsningar, utan en kombination av trygghet, frihet, välstånd eller annat som man
själv upplever som värdefullt.
Och omtanke måste vara frivillig.
Bengt Ludvigsson (bengt.ludvigsson@moderat.se) är talskrivare i moderatledaren Bo Lundgrens stab
iJ
o
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr 21 fD