Carl Rudbeck; Krönika
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL RUDBECK om
monarkin vi dras med
’ ’
Visst, men de har ju ingen makt.” Så ungefär brukar det sista
desperata försvaret för monarkin låta. Men också detta är ett dåligt argument. På den nyligen publicerade listan över Sveriges viktigaste opinionsbildare hamnade både kungen och drottningen bland de tjugo mest inflytelserika.
Hovet har alltså en betydande makt och möjlighet att
påverka opinionen; numera använder sig dess medlemmar av den möjligheten allt oftare. Att hålla tyst i
kontroversiella frågor är en tanke som inte verkar ha
slagit Sveriges drottning.
D
ET TYNGSTA ARGUMENTET mot monarkin är
emellertid att den strider mot fundamentala liberala och demokratiska principer, bland
annat mot den som säger att alla är lika
värda. Med monarki har vi en liten
grupp som föds finare än andra och med
medfödda privilegier, en liten grupp
som de facto står över lagen och som
utövar en makt som de föds till.
Man kan inte, om man vill hålla sig till
demokratins spelregler, rättfärdiga
monarkin med tanken att den fortfarande stöds av folkflertalet. Demokratin
måste nämligen ha vissa regler som så
att säga inte själva är del av demokratin, som man inte bara kan ta bort även
om det skulle gå att mobilisera 51 procent
av befolkningen mot dem. I varje liberal
demokrati finns det regler och rättigheter
som inte själva är underkastade demokratiska majoritetsbeslut. Just tanken på allas lika värde
är en sådan regel som monarkin bryter mot. Nog är
det märkligt att så många fortfarande ger sitt stöd åt
ett styrelseskick som går stick i stäv mot de moraliska intuitionersomstyr samhället i övrigt- nämligen
allas lika värde. Ett skäl att det fortfarande finns så
många som hyllar kungahuset är förstås att det lever
i en osmaklig symbios med skvallerpressen som gör
sitt bästa för att framställa allvärldens kungahus som
bestod de endast av godhjärtade genier. I rättvisans
namn bör en liten eloge gå till den engelska pressen
som har avslöjat att deras eget kungahus egentligen
är ett horhus.
IIiJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 1l
Det finns en hel rad av andra dåliga argument för
monarki – att det skulle garantera en viss stabilitet
som republiker påstås sakna. Man menar alltså på fullt
allvar att Jordanien och Saudiarabien är stabilare länder än Schweiz och Finland. Det skulle genera turistintäkter men har någon någonsin träffat en turist
som sökt sig till Sverige för att titta på kungen? Jag
har det inte. Republiker som Italien, Grekland och
Frankrike har rätt gott om turister och jag undrar om
någon avstått från att åka dit för att de saknar en kung
och en drottning att begapa.
ETT ARGUMENT SOM MAN FORTFARANDE ofta får
höra är att det skulle vara synd om kungligheter
som tvingas leva onormala liv. Kungligheterna själva
spelar ofta med i detta bedrägeri genom att påstå att
de inget högre önskar än att vara helt vanliga svenskar. Alltså att stå i vårdkö när det är sjuka eller i
bostadskö om de vill bo i Stockholm. Att oroa sig över
att pengarna inte skall räcka över nästa måndasskifte.
I själva verket lever kungligheter just de liv flesta av
oss drömmer om. Snabba bilar, brudar, semester på
Mauritius när man inte är på något av sina många slott.
I utbyte för en sådan drömtillvaro krävs väldigt lite – att
då och då klippa av ett band eller hålla ett tal som sällan består av mer än på varandra staplade plattityder.
Kanske är detta bara tecken på småaktig avundsjuka från min sida som bor i en hyrestrea och som
aldrig har varit på Mauritius. Må vara hur det vill
med det. Det rubbar ändå inte det faktum att monarkin i dag är en anakronism som går på tvärs mot principer som styr liberala demokratier där inga ämbeten annars går i arv. Varför i så fall inte låta också
andra i huvudsak ceremoniella jobb som ÖB och ärkebiskop gå i arv inom en familj. Det är inte mera
befängt än den monarki som vi fortfarande dras med.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.com) är redaktör för nättidskriften Smedjan.com
monarkin vi dras med
’ ’
Visst, men de har ju ingen makt.” Så ungefär brukar det sista
desperata försvaret för monarkin låta. Men också detta är ett dåligt argument. På den nyligen publicerade listan över Sveriges viktigaste opinionsbildare hamnade både kungen och drottningen bland de tjugo mest inflytelserika.
Hovet har alltså en betydande makt och möjlighet att
påverka opinionen; numera använder sig dess medlemmar av den möjligheten allt oftare. Att hålla tyst i
kontroversiella frågor är en tanke som inte verkar ha
slagit Sveriges drottning.
D
ET TYNGSTA ARGUMENTET mot monarkin är
emellertid att den strider mot fundamentala liberala och demokratiska principer, bland
annat mot den som säger att alla är lika
värda. Med monarki har vi en liten
grupp som föds finare än andra och med
medfödda privilegier, en liten grupp
som de facto står över lagen och som
utövar en makt som de föds till.
Man kan inte, om man vill hålla sig till
demokratins spelregler, rättfärdiga
monarkin med tanken att den fortfarande stöds av folkflertalet. Demokratin
måste nämligen ha vissa regler som så
att säga inte själva är del av demokratin, som man inte bara kan ta bort även
om det skulle gå att mobilisera 51 procent
av befolkningen mot dem. I varje liberal
demokrati finns det regler och rättigheter
som inte själva är underkastade demokratiska majoritetsbeslut. Just tanken på allas lika värde
är en sådan regel som monarkin bryter mot. Nog är
det märkligt att så många fortfarande ger sitt stöd åt
ett styrelseskick som går stick i stäv mot de moraliska intuitionersomstyr samhället i övrigt- nämligen
allas lika värde. Ett skäl att det fortfarande finns så
många som hyllar kungahuset är förstås att det lever
i en osmaklig symbios med skvallerpressen som gör
sitt bästa för att framställa allvärldens kungahus som
bestod de endast av godhjärtade genier. I rättvisans
namn bör en liten eloge gå till den engelska pressen
som har avslöjat att deras eget kungahus egentligen
är ett horhus.
IIiJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 1l
Det finns en hel rad av andra dåliga argument för
monarki – att det skulle garantera en viss stabilitet
som republiker påstås sakna. Man menar alltså på fullt
allvar att Jordanien och Saudiarabien är stabilare länder än Schweiz och Finland. Det skulle genera turistintäkter men har någon någonsin träffat en turist
som sökt sig till Sverige för att titta på kungen? Jag
har det inte. Republiker som Italien, Grekland och
Frankrike har rätt gott om turister och jag undrar om
någon avstått från att åka dit för att de saknar en kung
och en drottning att begapa.
ETT ARGUMENT SOM MAN FORTFARANDE ofta får
höra är att det skulle vara synd om kungligheter
som tvingas leva onormala liv. Kungligheterna själva
spelar ofta med i detta bedrägeri genom att påstå att
de inget högre önskar än att vara helt vanliga svenskar. Alltså att stå i vårdkö när det är sjuka eller i
bostadskö om de vill bo i Stockholm. Att oroa sig över
att pengarna inte skall räcka över nästa måndasskifte.
I själva verket lever kungligheter just de liv flesta av
oss drömmer om. Snabba bilar, brudar, semester på
Mauritius när man inte är på något av sina många slott.
I utbyte för en sådan drömtillvaro krävs väldigt lite – att
då och då klippa av ett band eller hålla ett tal som sällan består av mer än på varandra staplade plattityder.
Kanske är detta bara tecken på småaktig avundsjuka från min sida som bor i en hyrestrea och som
aldrig har varit på Mauritius. Må vara hur det vill
med det. Det rubbar ändå inte det faktum att monarkin i dag är en anakronism som går på tvärs mot principer som styr liberala demokratier där inga ämbeten annars går i arv. Varför i så fall inte låta också
andra i huvudsak ceremoniella jobb som ÖB och ärkebiskop gå i arv inom en familj. Det är inte mera
befängt än den monarki som vi fortfarande dras med.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.com) är redaktör för nättidskriften Smedjan.com