Peter Ejemyr; Krönika
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PETER EJEMYR om
nyttan av Ricki Lake
J
ag ska aldrig mer gnälla på skräp-TV! Inte ett ljud skall passera
mina läppar ens om Femman visar toalettscener från Big Brother. Inte ens när
fjärrkontrollen råkar stanna på Ricki Lake.
VAD ÄR BRA MED DOKUSÅPOR och talkshows? Inte
mycket. Men de är tittarmagneter i de kanaler som driver fram utvecklingen av ett mer diversifierat TV-utbud.
Vilken TV-distributör skulle subventionera ett
parabolpaket om utbudet endast bestod av CNN, Discavery och klassisk musik? Vem skulle distribuera
hundra tusen digitala dekadrar om de endast hade
BBC, National Geographics och K-World att dekoda?
Självfallet ingen. Det är skräp-TV, dokusåpor och
talkshows som indirekt ge oss ett TV-landskap där nyheter, samhällsanalys, vetenskap och kultur kommer till oss.
M
ÅNGA svENSKAR har numera CNN och BBC i
kanalutbudet Rätt få är hänvisade till internationella nyheter filtrerade genom svenska journalister.
Att detta är viktigt visades med allt annat än önskvärd tydlighet i samband med det amerikanska
presidentvalet och dess efterspel under november och
december förra året.
Jag har vänner som ”fastnar” framför dokusåpor.
Själv har jag ibland svårt att missa ett avsnitt av Robinson. Med den läggningen och samtidigt ett visst
intresse för det politiska spelet och för konstitutionella frågor, ”fastnade” jag självklart i den ultimata dokusåpa som presidentvalets efterspel bjöd TV-tittare.
Sitter man klistrad kväll efter kväll för att följa en
storys utveckling och har en hyggligt ergonomisk
fjärrkontroll är det ganska lätt att jämföra kvaliteten
i rapporter och analyser i de olika kanalerna.
slutsatsen är både beklämmande och skrämmande. Ni kommer väl ihåg det gamla talesättet: så snart
man vet någonting om det som står i tidningen så
visar det sig att det är fel. Och, föga överraskande kanske, visar sig samma fenomen även när det gäller utrikesnyheter i TV.
Svensk TVs rapportering av det amerikanska
presidentvalet var under all kritik.
Mest uppseendeväckande är förstås faktafelen, den
inte ovanliga sammanblandningen av den federala högsta domstolen och delstatens högsta domstol, beskrivningar av elektorskollegiets roll som inte ens träffar
tavlan och en närmast total brist på insikt kring vilken
roll såväl delstatens kongress som den federala kongressen spelade och kunde komma att spela i processen.
D
ET ÄR INGEN ÖVERDRIFT att säga att den TVtittare som var begränsad till Aktuellt, Rapport
och Nyheterna, knappast hade en chans att få en rättvisande överblick över vad som egentligen hände i
Florida mellan valdagen den 7 november och den
13 december när Al Gore erkände sig besegrad.
Att rapporteringen hade en kraftig slagsida
till förmån för Al Gore är knappast förvånande. Den svenska journalistkårens partisympatier ligger rejält till vänster om valmanskå-
rens. Och slutspelet i det amerikanska
presidentvalet var i mångt och mycket ett
spel om hur den egna och motståndarens
argument skulle framställas i media.
Mot slutet fokuserades mycket av kontroversen
kring ett antal tio tusen röster i Broward, MiamiDade och Palm Beach, vilka den automatiska rösträkningen hade klassificerat som ogiltiga. I demokraternas retorik hade dessa röster aldrig räknats, enligt
republikanerna hade de räknats flera gånger om.
CNN var mycket försiktiga med att inte använda
endera sidans språkbruk. Efter ett snabbt tryck på
fjärrkontrollen kunde man dock höra de svenska utrikeskorrespondenterna meddela att George W Bush
vunnit ”trots att alla röster i Florida inte räknats”.
Säga vad man vill om CNN, men det faktum att
kanalen finns i vart och vartannat svenskt hem gör
att vi numera inte är begränsade till de svenska kanalernas utrikesrapportering för att få en någorlunda
rättvisande bild av världen omkring oss.
Och tycka vad man vill om Ricki Lake, men nästa
gång ni råkar klicka fram spektaklet, känn ändå en
tacksamhet. Utan den typen av program skulle vi fortfarande få nöja oss med ettan, tvåan och fyran.
Peter Ejemyr (peter.ejemyr@askus.se) är kommunikationskonsult
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr 1 lm
nyttan av Ricki Lake
J
ag ska aldrig mer gnälla på skräp-TV! Inte ett ljud skall passera
mina läppar ens om Femman visar toalettscener från Big Brother. Inte ens när
fjärrkontrollen råkar stanna på Ricki Lake.
VAD ÄR BRA MED DOKUSÅPOR och talkshows? Inte
mycket. Men de är tittarmagneter i de kanaler som driver fram utvecklingen av ett mer diversifierat TV-utbud.
Vilken TV-distributör skulle subventionera ett
parabolpaket om utbudet endast bestod av CNN, Discavery och klassisk musik? Vem skulle distribuera
hundra tusen digitala dekadrar om de endast hade
BBC, National Geographics och K-World att dekoda?
Självfallet ingen. Det är skräp-TV, dokusåpor och
talkshows som indirekt ge oss ett TV-landskap där nyheter, samhällsanalys, vetenskap och kultur kommer till oss.
M
ÅNGA svENSKAR har numera CNN och BBC i
kanalutbudet Rätt få är hänvisade till internationella nyheter filtrerade genom svenska journalister.
Att detta är viktigt visades med allt annat än önskvärd tydlighet i samband med det amerikanska
presidentvalet och dess efterspel under november och
december förra året.
Jag har vänner som ”fastnar” framför dokusåpor.
Själv har jag ibland svårt att missa ett avsnitt av Robinson. Med den läggningen och samtidigt ett visst
intresse för det politiska spelet och för konstitutionella frågor, ”fastnade” jag självklart i den ultimata dokusåpa som presidentvalets efterspel bjöd TV-tittare.
Sitter man klistrad kväll efter kväll för att följa en
storys utveckling och har en hyggligt ergonomisk
fjärrkontroll är det ganska lätt att jämföra kvaliteten
i rapporter och analyser i de olika kanalerna.
slutsatsen är både beklämmande och skrämmande. Ni kommer väl ihåg det gamla talesättet: så snart
man vet någonting om det som står i tidningen så
visar det sig att det är fel. Och, föga överraskande kanske, visar sig samma fenomen även när det gäller utrikesnyheter i TV.
Svensk TVs rapportering av det amerikanska
presidentvalet var under all kritik.
Mest uppseendeväckande är förstås faktafelen, den
inte ovanliga sammanblandningen av den federala högsta domstolen och delstatens högsta domstol, beskrivningar av elektorskollegiets roll som inte ens träffar
tavlan och en närmast total brist på insikt kring vilken
roll såväl delstatens kongress som den federala kongressen spelade och kunde komma att spela i processen.
D
ET ÄR INGEN ÖVERDRIFT att säga att den TVtittare som var begränsad till Aktuellt, Rapport
och Nyheterna, knappast hade en chans att få en rättvisande överblick över vad som egentligen hände i
Florida mellan valdagen den 7 november och den
13 december när Al Gore erkände sig besegrad.
Att rapporteringen hade en kraftig slagsida
till förmån för Al Gore är knappast förvånande. Den svenska journalistkårens partisympatier ligger rejält till vänster om valmanskå-
rens. Och slutspelet i det amerikanska
presidentvalet var i mångt och mycket ett
spel om hur den egna och motståndarens
argument skulle framställas i media.
Mot slutet fokuserades mycket av kontroversen
kring ett antal tio tusen röster i Broward, MiamiDade och Palm Beach, vilka den automatiska rösträkningen hade klassificerat som ogiltiga. I demokraternas retorik hade dessa röster aldrig räknats, enligt
republikanerna hade de räknats flera gånger om.
CNN var mycket försiktiga med att inte använda
endera sidans språkbruk. Efter ett snabbt tryck på
fjärrkontrollen kunde man dock höra de svenska utrikeskorrespondenterna meddela att George W Bush
vunnit ”trots att alla röster i Florida inte räknats”.
Säga vad man vill om CNN, men det faktum att
kanalen finns i vart och vartannat svenskt hem gör
att vi numera inte är begränsade till de svenska kanalernas utrikesrapportering för att få en någorlunda
rättvisande bild av världen omkring oss.
Och tycka vad man vill om Ricki Lake, men nästa
gång ni råkar klicka fram spektaklet, känn ändå en
tacksamhet. Utan den typen av program skulle vi fortfarande få nöja oss med ettan, tvåan och fyran.
Peter Ejemyr (peter.ejemyr@askus.se) är kommunikationskonsult
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr 1 lm