Krister Thelin; Välkommen Bonniers – Bosnien är ett medialt föredöme för Sverige
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ostasiens länder, demokrati obönhörligt sopa undan diktaturen? Vad i
kinesiskt styre skulle det vara som
hindrar att det går som i Sovjetunionen, att kommunismen kollapsar?
Kan ledarskapets besvärjelser om
”stabilitet” hålla jätteriket med 1,3
miljarder människor samman?
Finns det, ska vi vidare fråga oss,
med nuvarande ledarsikt intakt planer på expansion, en strävan efter
hegemoni, som äventyrar de övriga
asiatiska ländernas säkerhet? Vad vill
Kina i sin världspolitiska roll mera
än att, som i Kosovofrågan, via
säkerhetsrådet lägga ut snubbeltråd?
Och vad gör Kina, som trots kärnvapen och världens största arme,
fortfarande militärt är en dvärg, när
det en dag står modernt rustat? Försöker det ta Taiwan med våld?
Ekonomiskt är Kina siffermässigt
alltjämt mindre betydelsefullt än vi
tänker oss. Men det växer både i
import och export. Strax ska 300
miljoner kineser förverkliga sin
dröm om att köpa en bil. Tillväxten
skapar miljöproblem som får oss att
hålla för ögon och näsa. Nio av världens tio mest luftförorenade städer
ligger i Kina. Det väldiga dammbygget i Yangtsefloden beskrivs som en
tidsinställd bomb.
MYLLA FÖR EN REPORTER
Det finns i Kina exotism att skildrade sista byarna med experiment i
total jämlikhet, parallellt med megastäder som Shanghai med världens
brackigaste skyskrapor. Det finns
färgstarka minoriteter och ett myller av vidskepliga kulter. Det finns
den brutala enbarnspolitiken, korruptionen och förtrycket i Tibet.
Kina har, som ni ser, världens
bästa mylla för en reporter. Han kan
både ägna sig åt det djupsinniga och
det kåserande. Han kan se det lilla i
det stora. Och det stora i det lilla.
Det är lätt gjort. Det är bara att resa
i Kina, att intervjua och rapportera,
inte som i gamla Moskva en barriär
av byråkrater att bryta genom.
Tvärtom, med en uppsjö av nyheter
och maktspel, human interest och
exotism är det en av de mest lättrapporterade delarna av världen.
Men sedan flera år är Kina obevakat av svenska medier. Varken den
statliga eller privata televisionen har
en korrespondent i Kina. Inget
vakande öga i Ostasien, nej ingenstans i Asien överhuvudtaget. Inga
frilanskontakter, inga stringers.
Något år kan en reporter av sin chef
få höra: ”Du kan väl hålla ögonen på
Asien. Från Stockholm.”
REDAKTIONELLSLAPPHET
Kvällstidningarna har lagt ner sina
utrikessidor. Radion flyttade från
området i stället för till det. De stora
morgontidningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö undviker Kina
med undantag av Dagens Nyheter
som i Hongkong har en frilanskontakt. Därifrån gör Göran Leijonhufvud en beundransvärd insats.
Väll<ommen Bonniers- Bosnien är
ett medialt föredöme för Sverige
av Krister Thelin
B
OSNIEN-HERCEGOVINA
har världsrekord i antal
radio- och TV-stationer,
nära 300 på en befolkning av 3,5 miljoner. Vid
Jugoslaviens sönderfall 1991 bidrog
medierna under politisk kontroll till
att underblåsa hat och sprida nationell propaganda. Oberoende medier
i västerländsk mening existerade
Vilken besynnerlig situation! En
enda svensk röst och penna från hela
stora Kina. Ingen svensk Kinarapportering vare sig av plikt eller för att
redaktören tycker om att ge sina läsare spännande läsning. Det finns svenska reportrar i Madrid och Prag, i Tunis
och Santiago. Men ingen enda i Peking!
Det har inte alltid varit så. Tvärtom, under sjuttiotalet var rapporteringen från Kina intensiv. Strömmen
av författare som Lars Gustafsson och
Jan Myrdal, Tore Zetterholm och Sven
Lindqvist, diplomater som Gunnar
Hägglöf, kulturjournalister som Ingmar Björksten och Olof Lagercrantz
skrev från Kina hänförda texter medan
kulturrevolutionens barbari pågick.
Det fanns för tjugo-trettio år sedan
(då rapportören bokstavligen tvangs
gå i det kinesiska värdskapets koppel)
i Sverige ett överdåd i rapportering.
Det skiljer sig från situationen nu (när
rapportören både kan resa och intervjua fritt), då bristen är total.
Jag ser skälet. Kinarapportering
då var resultatet av en ideologisk
berusning. Tystnaden nu är resultatet av intellektuelllättja och redaktionell slapphet. Från Kinafronten
intet nytt, medan våra medier är i
färd med att göra världen till en vit
fläck på svenskens karta.
Staffan Heimerson (sheimers
@ppeunet.se) rapporterar för Sveriges
radio från Sydney, Australien. Han har nyligen utgivit ännu en samling berättelser, Då
sa jag till presidenten.
inte. Propagandamaskiner som
trumpetade ut det tillrättalagda budskapet var normen. Milosevic, som
med sitt maktövertagande i Belgrad
1989 startade det blodiga uppbrottet, hade förstått mediernas makt
rätt när han konstaterade att den
som kontrollerar halvåttanyheterna
i TV (och han menade inte Rapport)
kontrollerar allt.
I en befolkning där tidningslä-
sande på landsbygden är en lyx har
lSvenskTidskrift 11999, nr si m
E
E
o
~
televisionen och radion ett fast grepp
över sinnena.
Insikten om det demokratiskt
oförenliga i militär kontroll av medier ledde till att det internationella
samfundet i december 1997 gav den
höge representanten i uppdrag att
sätta upp en ordning som bättre svarade mot demokratiska och västerländska krav. Så föddes sommaren
1998, som en senkommen Daytoninstitution, Bosniens oberoende
mediakommission, mest känd under
sin engelska akronym IMC (Independent Media Commission). Som
modell har stått bl a Federal Communications Commission (FCC) i
USA (som amerikanarna också
glömde bort i Dayton) och Independent Television Commission
(ITC) i Storbritannien.
ETABLERA DEMOKRATISKA
PRINCIPER
IMC:s uppdrag är att på eterruedieområdet etablera och tillämpa de
bästa demokratiska principer för att
skapa en ordning för radio och TV
som motsvarar höga europeiska
krav. För tryckta medier är ambitionen att införa en pressens självkontroll. Landets sex olika journalistförbund har i april1999 förmåtts att
i enighet anta en egen Press Code,
och arbetet med att inrätta ett Press
Council pågår. Under två år, varav
mer än ett redan har gått till ända,
skall ett knappt tiotal internationella och c:a 60 nationella medarbetare
bygga upp, och tillämpa, en hållbar
ordning som så småningom kan
lämnas över till ren nationell självförvaltning. Budgeten på drygt fyra
miljoner euro per år betalas med
hälften vardera av USA och EU. IMC
utfärdar lagar och bestämmelser, bl a
om programinnehåll, och ser till att
de följs. Stationer som inte gör det
bötfälls eller stängs. Licensvapnet
används för att rensa ut i det politikerkontrollerade ruedielandskapet
och skapa en störningsfri eter. I brist
på fungerande institutioner på teleE!J lSvensk Tidskrift 11999, nr si
kommunikationsområdet fungerar
IMC som hjälpgumma också där.
Genom olika beslutsnivåer och funktioner inom IMC tillgodoses i kvasijudicella former – och i avsaknad
av fungerande nationella domstolar
– kravet på rättssäkerhet. Framstå-
ende bosniska representanter är i
majoritet i sanktionsnämnd och styrelse, som fristående överprövar
tvångsbeslut, och kvaliteten på
medarbetarna är mycket hög. Professionalitet och oväld är ledstjärnor
inom den ram för internationell
koordinering som fortlöpande måste
ske. IMC som modell har också gått
på export till Kosovo.
Som svensk chef försöker jag
balansera amerikansk och europeiskt kultur i val av modeller och lösningar. Uppgiften leder till självrannsakan och till reflektion över
hur vårt svenska system ter sig, belyst
genom det bosniska prismat. Brytningen är inte uppmuntrande. Den
är rent ut sagt förfärlig.
SVERIGE SOM MODELL?
Endast i mycket begränsande hänseenden har Sverige kunnat tjäna som
modell. Vårt sedan 1916 etablerade
system för en pressens opinionsnämnd i tryckfrihetsförordningens anda är en ledstjärna. Likaså
har den svenska offentlighetsprincipen tjänat som förebild för myndigheten själv. Utgångspunkten är alltså handlingsoffentlighet, d v s att alla
inkomna handlingar presumeras
vara offentliga, något som förvånar
inte bara mina bosniska utan också
mina brittiska, tyska, franska, kanadensiska och amerikanska medarbetare.
Men sen är det slut med det
svenska goda exemplets makt. Med
sorg i hjärtat måste jag konstatera att
den svenska ordningen för etersändningstillstånd, där regeringen ytterst
kontrollerar utan möjlighet till överprövning, inte håller måttet. De
kvardröjande svenska politiska
monopolen på detta område är inte
förenliga med Europakonventionens
krav. TV4 som god illustration skall
inte -lika lite som andra som vill ha
koncessioner – som nu behöva vara
utsatt för regeringens diskretionära
makt och politiska godtycke. En
sändningsrätt är en civil rättighet i
konventionens mening och som
sådan berättigad till due process och
domstolskontrolL Men så är det som
bekant inte ställt hemmavid.
Tanken att undanta eller positivt
särbehandla public serviceföretag,
d v s Sveriges Radio och Sveriges
Television, är också en främmande
tanke när det bosniska systemet skall
byggas upp. Utgångspunkten är att
alla företag skall behandlas lika. Om
särbehandling sker, skall den snarast
gå åt andra hållet; större krav på
transparens och redovisning bör
ställas på företag som använder skattemedel, vid sidan av de högre krav
på differentierat programutbud som
ligger i själva public servicetanken.
Likaså är tanken främmande att
utsätta Bosnien för det terrestiella
digitala tvång som Marita Ulvskog
nu utsätter Sverige för. Genom att
använda regeringens yttersta makt på
eter- och telekommunikationsområ-
det framtvingar hon lösningar som
marknaden i stället bör svara för
inom ett regelverk som främjar konkurrens -och som ger rätt till opartisk prövning av att spelreglerna följs.
Näringsminister Rosengrens bredbandsförvirring, där staten tydligen
skall försöka upprepa tricket med
investering i 1870-talets rälskommunikation, manar inte till efterföljd i
Bosnien. I stället bör en framtida !Tmarknad utvecklas inom ramen för
fasta spelregler och fungerande rättsliga institutioner, och investeringar
lockas fram den vägen.
MEDIEKONCENTRATION
I IMC:s uppdrag ingår också att ta
hänsyn till bl a EU-direktiv när det
gäller konkurrens på mediemarknaden. Det kritiserade svenska lagförslaget om mediekoncentration, som
bl a och föga förvånande har upprört
Bonniers, kommer dock inte att vara
en inspirationskälla. Och det oavsett
förhållandet att intresset i Bosnien
för närvarande mera är inriktat på
att lösgöra medierna ur de nationella politiska partiernas grepp och
mindre på oro för en snedvridning
av marknaden. Med bidragsberoende, inkompetenta domstolar och en
icke existerande upphovsrätt har
medier som vill fungera på marknaden i Bosnien andra problem att
tänka på. (Men företag med finansiell uthållighet som Bonniers är välkomna att investera, om klimatet
hemma blir för kärvt.)
slutligen: i olika sammanhang
hänvisas i Sverige vanligen till medierna som den tredje statsmakten. I
Bosnien, som strävar efter att finna
lösningar som fjärmar landet från
det kommunistiska arvet, betecknas
medierna genomgående som fjärde
statsmakten. Verkställande, lagstiftande och dömande makt är de tre
makter som demokratier regelmässigt, konstitutionellt och formellt,
omhuldar. Svenskar, journalister och
andra hemmablinda, med ambitioner utanför gränserna gör klokt i att
inse detta.
Det skulle göra svenska politiker,
journalister och medier gott att inse
att mycket i vår svenska invanda
medie-, IT- och telestruktur, tryckfrihetsförordningens vördnadsbjudande ställning och avreglering till
Medl<ännande l<onservatism –
Sveriges sl<olpolitil<er l<an lära
av Texas
av Elisabeth Precht
A
USTTN, TEXAS. Utbildning är enligt majoriteten av de amerikanska
väljarna en av de viktigaste framtidsfrågorna;
skolan berör alla. Drygt 50 miljoner
amerikanska barn och ungdomar går
i skolan under innevarande läsår,
d vs en sjättedel av hela landets
befolkning. Inte undra på att Texas
guvernör George W Bush ligger bra
till i kapplöpningen om att bli det
republikanska partiets presidentkandidat till valet år 2000. Eller att
hans första nationella anförande (2
september) om hur hela landets
skolsystem kan förbättras, fick osedvanligt stor uppmärksamhet i amerikanska medier.
Som guvernör har Bush hjälpt till
att höja standarden på de offentliga
skolorna i Texas. Och det var löften
om förbättrad offentlig utbildningsamt skattesänkningar- som hjälpte Bush fram till guvernörspalatset i
Austin.
DÅLIG RANKING
Skolorna i de amerikanska sydstaterna, inklusive Texas, återfanns
under många år långt ner på rankinglistan över utbildningskvalitet.
En ekonomi som nästan uteslutande byggde på lantbruk – och för
Texas del småningom olja – var en
av orsakerna till att man inte lyckades hålla jämna steg med övriga landet. Länge fördes en politisk debatt
om behovet av högre utbildning när
de utexaminerade ungdomarna ändå
bara skulle syssla med jordbruk och
djuruppfödning.
I dagens politiska kamp om
trovärdighet är Bushs nationella
kampanj inte sen att utnyttja skolpolitiska framgångar i Texas: ”Vi har
trots, inte alltid tål jämförelser i en
internationell och föränderlig värld.
På det sättet kan Bosnien i sin allt
annat än avundsvärda situation faktiskt tjäna som ett raster mot vilket
det svenska, på gott och ont, framträder tydligare och klarare. Självgodheten blir då inte längre lika
självklar. Fast det skall sägas: överlag har vi en präktighetsfaktor som
många i och utanför EU kan avundas oss.
Så det så.
Krister Thelin (kthelin@imcbih.org)
är hovrättslagman i skånska hovrätten och
chef för Bosniens oberoende mediakommission.
fler än 7 000 offentliga skolor…
Sedan 1994 har antalet elever från
minoritetsgrupper som klarar våra
standardtester ökat från 38 procent
till 69”, förklarar George W Bush så
ofta han kan.
Det totala antalet elever som klarar av läsprovet har också ökat från
77 procent 1994 till87 procent 1998.
Just läsfärdighet är en av George W
Bushs käpphästar på det skolpolitiska området. ”Att lära elever läsa är
det bästa sättet att höja deras betyg i
matematik och naturvetenskapliga
ämnen, att klara av disciplinproblem, samt att fostra eleverna till
medkänsla och ansvarstagande’: hävdar Bush. På förslag av honom fattade man 1996 en rad beslut i Texas
om stärkta läsinsatser främst i de
lägre klasserna. Alla barn i Texas
testas numera i läsning och matematik i tredje, femte och åttonde
klass. Klarar de inte dessa standardprov flyttas de inte upp till nästa
klass. Det beslutade delstatskongressen under våren. Så kallad ”social
promotion” är därmed avskaffad.
SKATT ÖRONMÄRKT FÖR SKOLA
I ett skolsystem utan centralläroplan
är tester ett måste för att bl a kunna
c
(/’)
J>
C:l
r::
Vl
::r
lSvensk Tidskrift 11999, nr si BJ
kinesiskt styre skulle det vara som
hindrar att det går som i Sovjetunionen, att kommunismen kollapsar?
Kan ledarskapets besvärjelser om
”stabilitet” hålla jätteriket med 1,3
miljarder människor samman?
Finns det, ska vi vidare fråga oss,
med nuvarande ledarsikt intakt planer på expansion, en strävan efter
hegemoni, som äventyrar de övriga
asiatiska ländernas säkerhet? Vad vill
Kina i sin världspolitiska roll mera
än att, som i Kosovofrågan, via
säkerhetsrådet lägga ut snubbeltråd?
Och vad gör Kina, som trots kärnvapen och världens största arme,
fortfarande militärt är en dvärg, när
det en dag står modernt rustat? Försöker det ta Taiwan med våld?
Ekonomiskt är Kina siffermässigt
alltjämt mindre betydelsefullt än vi
tänker oss. Men det växer både i
import och export. Strax ska 300
miljoner kineser förverkliga sin
dröm om att köpa en bil. Tillväxten
skapar miljöproblem som får oss att
hålla för ögon och näsa. Nio av världens tio mest luftförorenade städer
ligger i Kina. Det väldiga dammbygget i Yangtsefloden beskrivs som en
tidsinställd bomb.
MYLLA FÖR EN REPORTER
Det finns i Kina exotism att skildrade sista byarna med experiment i
total jämlikhet, parallellt med megastäder som Shanghai med världens
brackigaste skyskrapor. Det finns
färgstarka minoriteter och ett myller av vidskepliga kulter. Det finns
den brutala enbarnspolitiken, korruptionen och förtrycket i Tibet.
Kina har, som ni ser, världens
bästa mylla för en reporter. Han kan
både ägna sig åt det djupsinniga och
det kåserande. Han kan se det lilla i
det stora. Och det stora i det lilla.
Det är lätt gjort. Det är bara att resa
i Kina, att intervjua och rapportera,
inte som i gamla Moskva en barriär
av byråkrater att bryta genom.
Tvärtom, med en uppsjö av nyheter
och maktspel, human interest och
exotism är det en av de mest lättrapporterade delarna av världen.
Men sedan flera år är Kina obevakat av svenska medier. Varken den
statliga eller privata televisionen har
en korrespondent i Kina. Inget
vakande öga i Ostasien, nej ingenstans i Asien överhuvudtaget. Inga
frilanskontakter, inga stringers.
Något år kan en reporter av sin chef
få höra: ”Du kan väl hålla ögonen på
Asien. Från Stockholm.”
REDAKTIONELLSLAPPHET
Kvällstidningarna har lagt ner sina
utrikessidor. Radion flyttade från
området i stället för till det. De stora
morgontidningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö undviker Kina
med undantag av Dagens Nyheter
som i Hongkong har en frilanskontakt. Därifrån gör Göran Leijonhufvud en beundransvärd insats.
Väll<ommen Bonniers- Bosnien är
ett medialt föredöme för Sverige
av Krister Thelin
B
OSNIEN-HERCEGOVINA
har världsrekord i antal
radio- och TV-stationer,
nära 300 på en befolkning av 3,5 miljoner. Vid
Jugoslaviens sönderfall 1991 bidrog
medierna under politisk kontroll till
att underblåsa hat och sprida nationell propaganda. Oberoende medier
i västerländsk mening existerade
Vilken besynnerlig situation! En
enda svensk röst och penna från hela
stora Kina. Ingen svensk Kinarapportering vare sig av plikt eller för att
redaktören tycker om att ge sina läsare spännande läsning. Det finns svenska reportrar i Madrid och Prag, i Tunis
och Santiago. Men ingen enda i Peking!
Det har inte alltid varit så. Tvärtom, under sjuttiotalet var rapporteringen från Kina intensiv. Strömmen
av författare som Lars Gustafsson och
Jan Myrdal, Tore Zetterholm och Sven
Lindqvist, diplomater som Gunnar
Hägglöf, kulturjournalister som Ingmar Björksten och Olof Lagercrantz
skrev från Kina hänförda texter medan
kulturrevolutionens barbari pågick.
Det fanns för tjugo-trettio år sedan
(då rapportören bokstavligen tvangs
gå i det kinesiska värdskapets koppel)
i Sverige ett överdåd i rapportering.
Det skiljer sig från situationen nu (när
rapportören både kan resa och intervjua fritt), då bristen är total.
Jag ser skälet. Kinarapportering
då var resultatet av en ideologisk
berusning. Tystnaden nu är resultatet av intellektuelllättja och redaktionell slapphet. Från Kinafronten
intet nytt, medan våra medier är i
färd med att göra världen till en vit
fläck på svenskens karta.
Staffan Heimerson (sheimers
@ppeunet.se) rapporterar för Sveriges
radio från Sydney, Australien. Han har nyligen utgivit ännu en samling berättelser, Då
sa jag till presidenten.
inte. Propagandamaskiner som
trumpetade ut det tillrättalagda budskapet var normen. Milosevic, som
med sitt maktövertagande i Belgrad
1989 startade det blodiga uppbrottet, hade förstått mediernas makt
rätt när han konstaterade att den
som kontrollerar halvåttanyheterna
i TV (och han menade inte Rapport)
kontrollerar allt.
I en befolkning där tidningslä-
sande på landsbygden är en lyx har
lSvenskTidskrift 11999, nr si m
E
E
o
~
televisionen och radion ett fast grepp
över sinnena.
Insikten om det demokratiskt
oförenliga i militär kontroll av medier ledde till att det internationella
samfundet i december 1997 gav den
höge representanten i uppdrag att
sätta upp en ordning som bättre svarade mot demokratiska och västerländska krav. Så föddes sommaren
1998, som en senkommen Daytoninstitution, Bosniens oberoende
mediakommission, mest känd under
sin engelska akronym IMC (Independent Media Commission). Som
modell har stått bl a Federal Communications Commission (FCC) i
USA (som amerikanarna också
glömde bort i Dayton) och Independent Television Commission
(ITC) i Storbritannien.
ETABLERA DEMOKRATISKA
PRINCIPER
IMC:s uppdrag är att på eterruedieområdet etablera och tillämpa de
bästa demokratiska principer för att
skapa en ordning för radio och TV
som motsvarar höga europeiska
krav. För tryckta medier är ambitionen att införa en pressens självkontroll. Landets sex olika journalistförbund har i april1999 förmåtts att
i enighet anta en egen Press Code,
och arbetet med att inrätta ett Press
Council pågår. Under två år, varav
mer än ett redan har gått till ända,
skall ett knappt tiotal internationella och c:a 60 nationella medarbetare
bygga upp, och tillämpa, en hållbar
ordning som så småningom kan
lämnas över till ren nationell självförvaltning. Budgeten på drygt fyra
miljoner euro per år betalas med
hälften vardera av USA och EU. IMC
utfärdar lagar och bestämmelser, bl a
om programinnehåll, och ser till att
de följs. Stationer som inte gör det
bötfälls eller stängs. Licensvapnet
används för att rensa ut i det politikerkontrollerade ruedielandskapet
och skapa en störningsfri eter. I brist
på fungerande institutioner på teleE!J lSvensk Tidskrift 11999, nr si
kommunikationsområdet fungerar
IMC som hjälpgumma också där.
Genom olika beslutsnivåer och funktioner inom IMC tillgodoses i kvasijudicella former – och i avsaknad
av fungerande nationella domstolar
– kravet på rättssäkerhet. Framstå-
ende bosniska representanter är i
majoritet i sanktionsnämnd och styrelse, som fristående överprövar
tvångsbeslut, och kvaliteten på
medarbetarna är mycket hög. Professionalitet och oväld är ledstjärnor
inom den ram för internationell
koordinering som fortlöpande måste
ske. IMC som modell har också gått
på export till Kosovo.
Som svensk chef försöker jag
balansera amerikansk och europeiskt kultur i val av modeller och lösningar. Uppgiften leder till självrannsakan och till reflektion över
hur vårt svenska system ter sig, belyst
genom det bosniska prismat. Brytningen är inte uppmuntrande. Den
är rent ut sagt förfärlig.
SVERIGE SOM MODELL?
Endast i mycket begränsande hänseenden har Sverige kunnat tjäna som
modell. Vårt sedan 1916 etablerade
system för en pressens opinionsnämnd i tryckfrihetsförordningens anda är en ledstjärna. Likaså
har den svenska offentlighetsprincipen tjänat som förebild för myndigheten själv. Utgångspunkten är alltså handlingsoffentlighet, d v s att alla
inkomna handlingar presumeras
vara offentliga, något som förvånar
inte bara mina bosniska utan också
mina brittiska, tyska, franska, kanadensiska och amerikanska medarbetare.
Men sen är det slut med det
svenska goda exemplets makt. Med
sorg i hjärtat måste jag konstatera att
den svenska ordningen för etersändningstillstånd, där regeringen ytterst
kontrollerar utan möjlighet till överprövning, inte håller måttet. De
kvardröjande svenska politiska
monopolen på detta område är inte
förenliga med Europakonventionens
krav. TV4 som god illustration skall
inte -lika lite som andra som vill ha
koncessioner – som nu behöva vara
utsatt för regeringens diskretionära
makt och politiska godtycke. En
sändningsrätt är en civil rättighet i
konventionens mening och som
sådan berättigad till due process och
domstolskontrolL Men så är det som
bekant inte ställt hemmavid.
Tanken att undanta eller positivt
särbehandla public serviceföretag,
d v s Sveriges Radio och Sveriges
Television, är också en främmande
tanke när det bosniska systemet skall
byggas upp. Utgångspunkten är att
alla företag skall behandlas lika. Om
särbehandling sker, skall den snarast
gå åt andra hållet; större krav på
transparens och redovisning bör
ställas på företag som använder skattemedel, vid sidan av de högre krav
på differentierat programutbud som
ligger i själva public servicetanken.
Likaså är tanken främmande att
utsätta Bosnien för det terrestiella
digitala tvång som Marita Ulvskog
nu utsätter Sverige för. Genom att
använda regeringens yttersta makt på
eter- och telekommunikationsområ-
det framtvingar hon lösningar som
marknaden i stället bör svara för
inom ett regelverk som främjar konkurrens -och som ger rätt till opartisk prövning av att spelreglerna följs.
Näringsminister Rosengrens bredbandsförvirring, där staten tydligen
skall försöka upprepa tricket med
investering i 1870-talets rälskommunikation, manar inte till efterföljd i
Bosnien. I stället bör en framtida !Tmarknad utvecklas inom ramen för
fasta spelregler och fungerande rättsliga institutioner, och investeringar
lockas fram den vägen.
MEDIEKONCENTRATION
I IMC:s uppdrag ingår också att ta
hänsyn till bl a EU-direktiv när det
gäller konkurrens på mediemarknaden. Det kritiserade svenska lagförslaget om mediekoncentration, som
bl a och föga förvånande har upprört
Bonniers, kommer dock inte att vara
en inspirationskälla. Och det oavsett
förhållandet att intresset i Bosnien
för närvarande mera är inriktat på
att lösgöra medierna ur de nationella politiska partiernas grepp och
mindre på oro för en snedvridning
av marknaden. Med bidragsberoende, inkompetenta domstolar och en
icke existerande upphovsrätt har
medier som vill fungera på marknaden i Bosnien andra problem att
tänka på. (Men företag med finansiell uthållighet som Bonniers är välkomna att investera, om klimatet
hemma blir för kärvt.)
slutligen: i olika sammanhang
hänvisas i Sverige vanligen till medierna som den tredje statsmakten. I
Bosnien, som strävar efter att finna
lösningar som fjärmar landet från
det kommunistiska arvet, betecknas
medierna genomgående som fjärde
statsmakten. Verkställande, lagstiftande och dömande makt är de tre
makter som demokratier regelmässigt, konstitutionellt och formellt,
omhuldar. Svenskar, journalister och
andra hemmablinda, med ambitioner utanför gränserna gör klokt i att
inse detta.
Det skulle göra svenska politiker,
journalister och medier gott att inse
att mycket i vår svenska invanda
medie-, IT- och telestruktur, tryckfrihetsförordningens vördnadsbjudande ställning och avreglering till
Medl<ännande l<onservatism –
Sveriges sl<olpolitil<er l<an lära
av Texas
av Elisabeth Precht
A
USTTN, TEXAS. Utbildning är enligt majoriteten av de amerikanska
väljarna en av de viktigaste framtidsfrågorna;
skolan berör alla. Drygt 50 miljoner
amerikanska barn och ungdomar går
i skolan under innevarande läsår,
d vs en sjättedel av hela landets
befolkning. Inte undra på att Texas
guvernör George W Bush ligger bra
till i kapplöpningen om att bli det
republikanska partiets presidentkandidat till valet år 2000. Eller att
hans första nationella anförande (2
september) om hur hela landets
skolsystem kan förbättras, fick osedvanligt stor uppmärksamhet i amerikanska medier.
Som guvernör har Bush hjälpt till
att höja standarden på de offentliga
skolorna i Texas. Och det var löften
om förbättrad offentlig utbildningsamt skattesänkningar- som hjälpte Bush fram till guvernörspalatset i
Austin.
DÅLIG RANKING
Skolorna i de amerikanska sydstaterna, inklusive Texas, återfanns
under många år långt ner på rankinglistan över utbildningskvalitet.
En ekonomi som nästan uteslutande byggde på lantbruk – och för
Texas del småningom olja – var en
av orsakerna till att man inte lyckades hålla jämna steg med övriga landet. Länge fördes en politisk debatt
om behovet av högre utbildning när
de utexaminerade ungdomarna ändå
bara skulle syssla med jordbruk och
djuruppfödning.
I dagens politiska kamp om
trovärdighet är Bushs nationella
kampanj inte sen att utnyttja skolpolitiska framgångar i Texas: ”Vi har
trots, inte alltid tål jämförelser i en
internationell och föränderlig värld.
På det sättet kan Bosnien i sin allt
annat än avundsvärda situation faktiskt tjäna som ett raster mot vilket
det svenska, på gott och ont, framträder tydligare och klarare. Självgodheten blir då inte längre lika
självklar. Fast det skall sägas: överlag har vi en präktighetsfaktor som
många i och utanför EU kan avundas oss.
Så det så.
Krister Thelin (kthelin@imcbih.org)
är hovrättslagman i skånska hovrätten och
chef för Bosniens oberoende mediakommission.
fler än 7 000 offentliga skolor…
Sedan 1994 har antalet elever från
minoritetsgrupper som klarar våra
standardtester ökat från 38 procent
till 69”, förklarar George W Bush så
ofta han kan.
Det totala antalet elever som klarar av läsprovet har också ökat från
77 procent 1994 till87 procent 1998.
Just läsfärdighet är en av George W
Bushs käpphästar på det skolpolitiska området. ”Att lära elever läsa är
det bästa sättet att höja deras betyg i
matematik och naturvetenskapliga
ämnen, att klara av disciplinproblem, samt att fostra eleverna till
medkänsla och ansvarstagande’: hävdar Bush. På förslag av honom fattade man 1996 en rad beslut i Texas
om stärkta läsinsatser främst i de
lägre klasserna. Alla barn i Texas
testas numera i läsning och matematik i tredje, femte och åttonde
klass. Klarar de inte dessa standardprov flyttas de inte upp till nästa
klass. Det beslutade delstatskongressen under våren. Så kallad ”social
promotion” är därmed avskaffad.
SKATT ÖRONMÄRKT FÖR SKOLA
I ett skolsystem utan centralläroplan
är tester ett måste för att bl a kunna
c
(/’)
J>
C:l
r::
Vl
::r
lSvensk Tidskrift 11999, nr si BJ