Nigel Ashford; Den tredje vägen
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den tredje vägen
1950-talet i repris
l av Nigel Ashford
Många är de som har försökt avgöra vad som utmärker den Tredje vägen.
Vänstern brukar hävda att den till skillnad från de doktrinära konservativa partierna
under 1980- och 1990-talet bara är ute efter att nå resultat, till exempel erbjuda den
omsorg och annan service som människor efterfrågar, liksom att helt enkelt spegla
väljarnas krav. En pragmatisk och teknokratisk form av styrning utlovas, vars
syfte är att ge en bättre offentlig service. Det brukar kallas ”resultatpolitik”.
H
ÄR SKALL DET HÄVDAS
att Tredje vägen
lättare ka~ f~rstås
om man pammner
sig ett begrepp som
först myntades på 1950-talet, nämligen
”ideologiernas död” (1960). Precis som
begreppets upphovsman Daniel Bell fann att
det låg en ideologi (och en mycket diskutabel
sådan) bakom detta pragmatiska samförstånd vill
jag hävda att Tony Blairs försök att framställa den
Tredje vägen som ickeideologisk måste visa sig lika
illusoriskt. Det handlar här mera om att återanknyta till en viss ideologi (eller åskådning), i vilken
många av de fatala svagheterna hos den gamla socialdemokratin lever kvar. 1950-talet är knappast ett
föredöme för det nya århundradet.
DÖDA IDEOLOGIER?
De tongivande ideerna under 1950-talet delar vissa (men
inte alla) av de doktrinära dragen hos den Tredje vägen.
Tidens sätt att se fångades i en mycket inflytelserik bok
av den amerikanske sociologen Daniel Bell. Enligt denne
hade politiken (åtminstone i Västvärlden) sedan fascismen och kommunismen besegrats övergått till att bli ett
meningsutbyte om hur välstånd skall uppnås, liksom om
vilket parti som är bäst på att erbjuda detta välstånd.
Avvikande ideer om det goda samhället uteslöts från den
allmänna debatten. Ideologier sågs som irrelevanta, och
de som ifrågasatte samförståndet avfärdades som extrema
ideologer som man inte behövde ta
på allvar. Naturligtvis handlade det
inte om ideologiernas död utan om
att skapa en samförståndsideologi om
vad som präglar ett gott styre. En ideologi
är en mer eller mindre sammanhängande
uppsättning ideer som söker såväl förstå verkligheten som antyda vissa principer för att förändra den.
Vad Bells Ideologiernas död vittnade om var
i själva verket den socialdemokratiska ideologins triumf. Bakom den påstådda pragmatismen
gömde sig en rad antaganden som i förlängningen skulle komma att alstra de ekonomiska
kriserna under 1970- och 1980-talen. Jag hävdar
att det i detta socialdemokratiska samförstånd
finns vissa nyckelprinciper, av vilka flertalet
ännu kan urskiljas i den Tredje vägen. För det
första trodde man att en regering kan styra ekonomin. Den tanke som låg till grund för detta var
keynesianismen.
I antagandet låg, att en regering förmår behärska ekonomin i stort. Genom att påverka skatter och statsutgifter
kunde man uppnå ekonomisk tillväxt med full sysselsättning och låg inflation. Det var keynesianismen som led
det största nederlaget i och med 1970- och 1980-talets
erfarenhet av att de europeiska ekonomierna nådde sina
höga inflations- och arbetslöshetsnivåer. Men fastän tron
på att kunna styra ekonomin i stort genom dessa erfarenheter starkt kom att ifrågasättas, har den senare ersatts
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 411D
o
o..
av en annan övertygelse nämligen att en regering kan
påverka inflationsnivån genom en monetaristisk politik.
Denna ekonomiska princip förbands med Milton Friedman och den ekonomiska Chicago-skolan, som också
ägde ett starkt engagemang för den fria ekonomin.
Men monetarismen i sig fordrar inte en fri marknad.
Som Friedman själv framhöll var monetarismen en socialvetenskaplig teori med stöd i erfarenheten. Den förutsätter inte att man omfattar några särskilda värden,
annat än det att inflation skadar det ekonomiska livet.
Den Tredje vägen har tagit till sig innebörden av monetarismen, alltså vikten av att kunna kontrollera penningtillgången, skapa balanserade budgetar och driva en
återhållsam skattepolitik. Vad den däremot inte har övergivit är tron att det går att styra ekonomin med makroekonomiska medel för att nå vissa mål. För det andra
låg det i samförståndet att godta blandekonomin. Tyvärr
har detta begrepp kommit att användas i två ganska olika
betydelser. En av dem är att vissa större industrier i en
regeringen av flera olika metoder, till exempel regleringar
och skatter, incitament och straff, allt med avsikt att få
företagen att uppträda så som regeringen vill. Så kan till
exempel genom en kombination av incitament och straff
företag startas i glesbygder. I stället för att söka påverka
ekonomin på makronivå inriktar sig socialdemokratin
på att påverka dess mikronivå. Den tror, att en regering
kan nå de resultat den önskar genom att använda en rad
medel som finns tillhands. De ökande regleringarna liksom skatter och olika stödåtgärder under den engelske
finansministern Gordon Brown visar att impulsen att
ingripa, påverka, beordra och kontrollera är lika stark
som någonsin. Den blandekonomi som bygger på statlig
inblandning mer än på statligt ägande är lika stark nu
som under 1950-talet.
ENGAGEMANG FÖR VÄLFÄRD
Ett tredje drag hos 1950-talets socialdemokrati var dess
starka känsla för välfärdsstaten. Det var den privata sekekonomi bör förläggas mellan den
privata och den offentliga sektorn,
och några i den offentliga sektorn.
Impulsen att ingripa,
torn som med sin större förmåga
att erbjuda varor och tjänster förmodades skapa välståndet, medan
staten skulle dela ut det till dem
som den ville bistå. Näringslivets
roll var alltså ”mjölkkons”. De
resurser staten drog in kunde i sin
tur användas för skola, vård och
IFRÅGASATT BLANDEKONOMI
påverka, beordra och
Det blev allmänt godtaget, utan att
detta före Margaret Thatchers tid
ifrågasattes, att vissa större industrier som elektricitet, gas och
kontrollera är lika stark
o •
som nagonsm.
omsorg. Detta försvar för välfärdsstaten har ingalunda tonats ned.vatten, fordrade offentligt ägande, medan det övriga
väsentligen kunde överlåtas till den enskilda sektorn.
Thatchers privatiseringsprogram som nu omfattas på de
flesta håll i världen utom på Kuba och i Nordkorea, bröt
det stöd som den blandekonomiska synen på ägandet
dittills hade mött. Samtidigt var även många socialdemokrater misstänksamma mot förstatligade företag.
Antony erosland till exempel hade inspirerat det misslyckade försöket 1959 då partiledaren Hugh Gaitskell ville
avlägsna den beryktade paragraf 4 ur partiprogrammet,
som band partiet vid ”gemensamt ägande av produktions-, distributions- och bytesmedlen”. Försöket blev ett
alltför öppet angrepp på gamla socialistiska trossatser,
och det skulle dröja ända fram till Tony Blair och Nya
labour innan paragraf 4 avskaffades. Själva tanken att
socialdemokratin inte behöver kräva statligt ägda företag hade mycket tidigare godtagits av de flesta socaldemokratiska partier. Sverige till exempel har ett ganska
begränsat statligt ägande (Rojas, 1998). Det tyska socialdemokratiska partiet övergav likaså kravet på förstatligande i sitt Bad Godesbergs-program från 1959.
Ändå har termen blandekonomi för flertalet socialdemokrater en annan innebörd: ett privatägt näringsliv
som ändå är starkt reglerat med hänsyn till vad som
anses vara gemensamma intressen. Därvid använder sig
Det nya sättet att styra välfärdsstaten skiljer sig dock
i två avseenden från den gamla socialdemokratins.
För det första har man insett att ohämmade offentliga utgifter inverkar skadligt på den ekonomiska tillväxten. Aven om det är lovvärt att satsa på välfärdsstaten
måste det finnas en broms, annars skadas kapitalismens
förmåga att växa. Staten får inte slakta hönan som värper guldäggen.
Den andra olikheten ligger i att ingen längre tror att
producenter inom välfärdsstaten agerar annorlunda än
privata motsvarigheter. Aven de förra drivs primärt av
egenintresset, det vill säga av att de vill ha så hög lön
som möjligt för så litet arbete som möjligt. Den gamla
åsikten att de som arbetar i offentlig sektor eftersträvar
det allmänna bästa har övergivits. Följden är att den Tredje
vägen godtar ekonomiska styrmetoder i välfärdsstaten.
Producentintressena måste hållas under bättre uppsikt.
Samtidigt finns åsikten kvar att enbart staten får erbjuda
dessa tjänster. Andra synsätt skulle direkt hota tron på
offentliga tjänster, lika utformade och tillgängliga för
alla. En tro på välfärdsstaten, mera än på välfärdssamhället, består, även om förvaltningen måste förbättras.
Ett fjärde drag hos socialdemokratin var dess tro att
det sociala samförståndet krävde stöd, medgivande eller
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
åtminstone tyst godtagande från viktiga intressegrupper. Till dessa räknades de större av näringslivets och
fackets organisationer. Denna tro blev känd under termen korporatism. Att styra ekonomin krävde att dessa
organisationer samtyckte och godkände besluten i centrala organ. Men korporatismen övergavs av den Tredje
vägen. Intressegruppernas värde bestod nu enbart i att
bidra till att staten nådde sina mål. Erfarenheten visade
dock att dessa inte kunde leva upp till sin del av överenskommelsen. De rådde ju inte över vad deras medlemmar företog sig, oavsett om dessa var arbetsgivarförbund gentemot individuella företag eller det centrala facket gentemot dettas förbund eller individuella medlemmar. Intressegrupperna kunde därför förbigås av den
Tredje vägen. Dessa ansågs bara företräda särintressen
och vilja uppnå fördelar för dem själva. Detta är självfallet ett riktigt sätt att betrakta intressegrupper, ett som
vi möter till exempel inom intressegruppsteorin, mest
utpräglat hos Mancur Olson i Nationers uppgång och
fall (1982, sv övs 1984). Intressegrupper är en oroande
kraft när de söker påverka politiska beslut. Däremot kan
de utgöra en viktig informationskälla vad gäller tillståndet i sin bransch liksom medlemmarnas åsikter. Den
Tredje vägen har dock inte kunnat skilja denna pluralistiska uppgift hos intressegrupperna från deras korporativa inblandning i konkreta regeringsbeslut. Följden blir
ett förakt för andras åsikter, vilket så tydligt märktes
senast under revolten i september 2000 mot de höga bensinskatterna.
Översättarens apropå:
Med detta sammanhänger ett femte viktigt drag hos
socialdemokratin: dess tro på expertis och social ingenjörskonst. Denna tro bygger på en delad syn på det sociala handlandets mål, metoder och möjligheter. Ett sådant
synsätt finner vi tidigt, hos 1930-talets Fabian Society,
samt hos Sydney och Beatrice Webb som grundade London School of Economics, i vilken några av de ledande
socialdemokratiska tänkarna har skolats. Alla delade de
tron på sin förmåga att länka världens öden. Här möter
vi teknokraterna, de som anser att de bör styra som besitter teknisk kunskap och expertis. Teknokratin förEn Tredje vägen-vandrare minns till villkor och regelverk inom även för
statsvetaren så viktiga områden som varuoch tjänstemarknader, banker och finansiella system, skatter, lönebildning och
arbetsrätt, internationellt ekonomiskt samarbete och kapitalrörelser, bygg- och
bostadsfrågor, mm framstår som smått
hisnande. Det vanskliga med ATP, miljonprogrammet, löntagarfonderna mm torde
för den ekonomiskt allmänbildade ha stått
klart redan när det begav sig. Att Ruin tar
lätt på borgerliga politikers invändningar
mot socialdemokratins politik är en sak.
Av de goda ekonomer (även socialdemokrater) och andra som ifrågasatt sätten
att styra näringslivet liksom statssektorns
effekter på ekonomin, märks egentligen
inget i denna eljest läsvärda bok. (Satte
inte ens promenaderna med vännen KjellOlof Feldt några spår?)
E
N SVENSK BELYSNING av 1950-talets
socialdemokrati ger en ny memoardel av Olof Ruin, Sverige i min spegel
(Hjalmarson & Högberg).
Ruin som är statsvetare, och varit vice
universitetskansler och grundlagsutredare har mestadels varit ansluten till SAP. Till
de motiv han anför hör jämlikhet och strä-
van efter att höja de sämst ställda. Därtill
imponerades han nog av ett parti som var
frejdigt och stort nog att bilda regering.
Att kallas ”socialdemokratisk professor”
säger han sig däremot inte gilla.
Läsaren söker förgäves efter mer utförda ekonomiska ideer, liksom allmänt grundläggande resonemang. Boken tycks inför
vitala frågor överslätande. Ashfords tes att
Tredje vägens folk döljer sina mål bakom
slagord som ”resultatpolitik” får därmed
stöd. Eller är Ruin bara märkligt omedveten?
Ett exempel: ”Nej, jag kände mig inte som
någon socialist utan endast som sympatisör
till den tämligen pragmatiska politik till folkflertalets bästa som jag uppfattade att socialdemokratin bedrev.” Tilllättheten att sympatisera bidrog, att partiet tedde sig ”nästan bedövande framgångsrikt”. Och varför
bekymra sig över vad partiets ekonomiska
politik gick för, så länge ”allt gick på högvarv”?
Mot den ökande produktionens och
exportens angenäma bakgrund kunde akademiska socialdemokrater som Olof Ruin
agera, planera och drömma. Så kunde de
även halvt nedlåtande avfärda partier och
åsikter som inte hade vett att genast hamna
i majoritet. 1940-talets debacle kring ”vanstyre” och planhushållning hade kring 1960
sjunkit undan. Nu var det SOU-eran, när alla
politiska steg utreddes, en entusiastisk socialvetarkår fick åtgärderna att framstå som
legitima och sakliga, och landet besöktes
av bländade journalister.
Ruins hänvisningar till socialdemokratins politik blir i memoarens format givetvis
korta, men är också undantagslöst intetsä-
gande: ”Alla människor var garanterade en
grundtrygghet…”, det skedde ”en omfördelning av resurser”, och ”den offentliga
sektorn tilläts expandera” etc. Det hade visserligen stått ”strid kring sådant som skatter och näringsliv”, men ”Svensk politik framstod [vid 60-talets början] som rationell”.
Att så goda betyg utdelas utan ens ett
försök att, ekonomiskt och specificerat, se
Visst är vart livsöde en gåta. I Olof
Ruins fall möter oss den Tredje vägen med
all dess förföriska pragmatism, återspeglande vad som liknar ett intellektuellt drömspel. Boken bekräftar hur lätt umgänge med
makthavare kan skymma blicken för dessas
politiska och tankemässiga svagheter.
Carl-Johan Ljungberg
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 I!J
o
a..
kroppsligas också hos dem som utexamineras frän den
franska Ecole Nationale d’Administration (ENA), de så
kallade enarkerna som styr Frankrike oavsett vilken regering som har makten. Tron på teknokratin förblir orubbad. Man förstär det även genom de otaliga kommitteer och organ som det engelska Nya labour har skapat,
och som fylls med vad pressen kallar ”Tony’s cronies”.
RESULTATPOLITIK ÄR INTE NOG
Det skulle vara både dumt och felaktigt att påstå att den
Tredje vägen sammanfaller med det socialdemokratiska
tänkandet sådant det utvecklades i alla de stora partierna under 1950-talet. Alla har givetvis lärt sig något av
1970- och 1980-talets erfarenheter. Tyvärr har de inte
lärt alla läxor. Framför allt har de försummat att ta till sig
det som brukar kallas intellektuell ödmjukhet.
Att driva ”resultatpolitik” vill numera alla partier
göra. Konservativa partier har svarat med att framföra
egna teknokratiska krav, utgående frän misstag och misslyckanden som Tredje vägen-regeringar har begått, i stället för att söka skapa en helt ny vision. ”Rösta på oss för
vi kan sätta fler studenter i högre utbildningar, skapa
mindre klasser i skolorna samt möjliggöra fler operationer, fler sjuksköterskor och bättre hälsovård”. Denna
teknokratiska vision äterfinns i de brittiska tories minimanifest från september 2000, ”Believing in Britain”. Det
främsta intrycket är att man med de konservativa skall fä
fler varor och lägre skatter än med labour. Tonvikten
läggs på labours inkompetens, inte på en konservativ
vision. Fast Nya labour i sak kan anses ha utmanat Gamla
labour, avvisar det Nya konservativa partiet samtidigt
den principiella tro på friheten som rådde inom Thatchers toryparti.
Vad den Tredje vägens upphovsmän främst förbiser
är, att det inte finns någon Tredje väg. Som Friedrich
Hayek hävdade i sin kritik av socialister i alla partier i
Vägen till träldom 1944 kommer begränsade statsingripanden inte att leda till de önskade målen. Som en följd av
detta reses krav på än större ingripanden i människors
liv, när staten desperat söker uppfylla vad den utlovat.
Vad den Tredje vägen nog inte har lyckats begripa är
att statens misslyckande inte beror på vissa politikers
eller partiers felgrepp vid en viss tidpunkt, utan att det
ligger inbegripet i maktens och regerandets själva natur.
Jag menar att statens misslyckande har sex primära orsaker: negativa oavsedda konsekvenser, brist på kunskaper, en strävan mot inbördes oförenliga mål, bekämpandet av det civila samhället, förekomsten av en ny
producentklass med intresse av statliga program och
åtgärder, samt den utopiska tron att staten kan manipulera samhället. (Ashford, 1981). Detta var de lärdomar
tänkare som Friedrich Hayek, Karl Popper och Milton
IIIlSvensk Tidskrift l2000, nr 41
Friedman drog av socialdemokratin. Bara ett fåtal av
deras insikter har beaktats.
FRAMÅT MOT FRIHETENS SAMHÄLLE
Tredje vägens socialdemokrati är i princip lika arrogant
och elitorienterad som sina föregängare på 1950-talet.
Den gömmer (medvetet eller omedvetet) sina värden
bakom socialt godtagna mäl såsom att avskaffa fattigdomen eller höja utbildningsnivån, detta utan att diskutera huruvida mer statlig inblandning, oavsett dess
effektivitet, är rätt väg dit. Precis som i föregängarens
fall kommer de inre motsägelserna att torpedera projektet. I den Tredje vägen ligger åtminstone två fatala
brister. Den första är dess oförmåga att inse sambandet
mellan statlig inblandning i mikroekonomin och en minskande makroekonomisk tillväxt. Den andra är att det är
intellektuellt arrogant att tro att problem kan avhjälpas
via staten och dess experter, bara nog resurser sätts in.
Dessa brister genomsyrar hela Tredje vägen-tänkandet.
Ändå kan man inte slå på något utan att ha något att
slå med. Så länge partierna i mitten resp till höger bara
erbjuder sig att spela rollen av bättre byråkrater kommer de att förlora. Ty vänstern har de bättre teknokraterna och de mer lockande löftena. Det är själva antagandet om statens roll, förmåga och effektivitet som
måste utmanas, genom en tro på och ett engagemang
för det fria samhället. Detta tillsammans ger den bästa
chansen att besegra Tredje vägen. Kommer det ingen
ideologisk utmaning, måste den ätergång tilll950-talet
som vi nu märker åtföljas av en återgäng till själva de
problemfyllda 1970- och 1980-talen.
Nigel Ashford (n.ashford@staffs.ac.uk) är Fil dr och lektor
i statsvetenskap vid North Staffordshire University, England, och
medförfattare till US politics today (Manchester University Press),
Public policy and the impact of the New right (Pinter) och Adictionary
of conservative and Iibertarian thought (Routledge).
Nigel Ashford (1981)
The Neo·Conservatives, Government and Opposition, vol.16, nr 3 s. 353-369.
Daniel Bell (1960)
The end of ideology (Giencoe III, Free Press).
Antony erosland (1956)
The future of socialism (London, Jonathan Cape).
Friedrich Hayek (1944, 1996)
Vägen till träldom (Stockholm, Timbro).
Mancur Olson (1982, 1984)
Nationers uppgång och fall (Stockholm, Ratio).
Mauricio Rojas (1998)
The rise and fall of the Swedish mode/ (Stockholm, Timbro).
1950-talet i repris
l av Nigel Ashford
Många är de som har försökt avgöra vad som utmärker den Tredje vägen.
Vänstern brukar hävda att den till skillnad från de doktrinära konservativa partierna
under 1980- och 1990-talet bara är ute efter att nå resultat, till exempel erbjuda den
omsorg och annan service som människor efterfrågar, liksom att helt enkelt spegla
väljarnas krav. En pragmatisk och teknokratisk form av styrning utlovas, vars
syfte är att ge en bättre offentlig service. Det brukar kallas ”resultatpolitik”.
H
ÄR SKALL DET HÄVDAS
att Tredje vägen
lättare ka~ f~rstås
om man pammner
sig ett begrepp som
först myntades på 1950-talet, nämligen
”ideologiernas död” (1960). Precis som
begreppets upphovsman Daniel Bell fann att
det låg en ideologi (och en mycket diskutabel
sådan) bakom detta pragmatiska samförstånd vill
jag hävda att Tony Blairs försök att framställa den
Tredje vägen som ickeideologisk måste visa sig lika
illusoriskt. Det handlar här mera om att återanknyta till en viss ideologi (eller åskådning), i vilken
många av de fatala svagheterna hos den gamla socialdemokratin lever kvar. 1950-talet är knappast ett
föredöme för det nya århundradet.
DÖDA IDEOLOGIER?
De tongivande ideerna under 1950-talet delar vissa (men
inte alla) av de doktrinära dragen hos den Tredje vägen.
Tidens sätt att se fångades i en mycket inflytelserik bok
av den amerikanske sociologen Daniel Bell. Enligt denne
hade politiken (åtminstone i Västvärlden) sedan fascismen och kommunismen besegrats övergått till att bli ett
meningsutbyte om hur välstånd skall uppnås, liksom om
vilket parti som är bäst på att erbjuda detta välstånd.
Avvikande ideer om det goda samhället uteslöts från den
allmänna debatten. Ideologier sågs som irrelevanta, och
de som ifrågasatte samförståndet avfärdades som extrema
ideologer som man inte behövde ta
på allvar. Naturligtvis handlade det
inte om ideologiernas död utan om
att skapa en samförståndsideologi om
vad som präglar ett gott styre. En ideologi
är en mer eller mindre sammanhängande
uppsättning ideer som söker såväl förstå verkligheten som antyda vissa principer för att förändra den.
Vad Bells Ideologiernas död vittnade om var
i själva verket den socialdemokratiska ideologins triumf. Bakom den påstådda pragmatismen
gömde sig en rad antaganden som i förlängningen skulle komma att alstra de ekonomiska
kriserna under 1970- och 1980-talen. Jag hävdar
att det i detta socialdemokratiska samförstånd
finns vissa nyckelprinciper, av vilka flertalet
ännu kan urskiljas i den Tredje vägen. För det
första trodde man att en regering kan styra ekonomin. Den tanke som låg till grund för detta var
keynesianismen.
I antagandet låg, att en regering förmår behärska ekonomin i stort. Genom att påverka skatter och statsutgifter
kunde man uppnå ekonomisk tillväxt med full sysselsättning och låg inflation. Det var keynesianismen som led
det största nederlaget i och med 1970- och 1980-talets
erfarenhet av att de europeiska ekonomierna nådde sina
höga inflations- och arbetslöshetsnivåer. Men fastän tron
på att kunna styra ekonomin i stort genom dessa erfarenheter starkt kom att ifrågasättas, har den senare ersatts
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 411D
o
o..
av en annan övertygelse nämligen att en regering kan
påverka inflationsnivån genom en monetaristisk politik.
Denna ekonomiska princip förbands med Milton Friedman och den ekonomiska Chicago-skolan, som också
ägde ett starkt engagemang för den fria ekonomin.
Men monetarismen i sig fordrar inte en fri marknad.
Som Friedman själv framhöll var monetarismen en socialvetenskaplig teori med stöd i erfarenheten. Den förutsätter inte att man omfattar några särskilda värden,
annat än det att inflation skadar det ekonomiska livet.
Den Tredje vägen har tagit till sig innebörden av monetarismen, alltså vikten av att kunna kontrollera penningtillgången, skapa balanserade budgetar och driva en
återhållsam skattepolitik. Vad den däremot inte har övergivit är tron att det går att styra ekonomin med makroekonomiska medel för att nå vissa mål. För det andra
låg det i samförståndet att godta blandekonomin. Tyvärr
har detta begrepp kommit att användas i två ganska olika
betydelser. En av dem är att vissa större industrier i en
regeringen av flera olika metoder, till exempel regleringar
och skatter, incitament och straff, allt med avsikt att få
företagen att uppträda så som regeringen vill. Så kan till
exempel genom en kombination av incitament och straff
företag startas i glesbygder. I stället för att söka påverka
ekonomin på makronivå inriktar sig socialdemokratin
på att påverka dess mikronivå. Den tror, att en regering
kan nå de resultat den önskar genom att använda en rad
medel som finns tillhands. De ökande regleringarna liksom skatter och olika stödåtgärder under den engelske
finansministern Gordon Brown visar att impulsen att
ingripa, påverka, beordra och kontrollera är lika stark
som någonsin. Den blandekonomi som bygger på statlig
inblandning mer än på statligt ägande är lika stark nu
som under 1950-talet.
ENGAGEMANG FÖR VÄLFÄRD
Ett tredje drag hos 1950-talets socialdemokrati var dess
starka känsla för välfärdsstaten. Det var den privata sekekonomi bör förläggas mellan den
privata och den offentliga sektorn,
och några i den offentliga sektorn.
Impulsen att ingripa,
torn som med sin större förmåga
att erbjuda varor och tjänster förmodades skapa välståndet, medan
staten skulle dela ut det till dem
som den ville bistå. Näringslivets
roll var alltså ”mjölkkons”. De
resurser staten drog in kunde i sin
tur användas för skola, vård och
IFRÅGASATT BLANDEKONOMI
påverka, beordra och
Det blev allmänt godtaget, utan att
detta före Margaret Thatchers tid
ifrågasattes, att vissa större industrier som elektricitet, gas och
kontrollera är lika stark
o •
som nagonsm.
omsorg. Detta försvar för välfärdsstaten har ingalunda tonats ned.vatten, fordrade offentligt ägande, medan det övriga
väsentligen kunde överlåtas till den enskilda sektorn.
Thatchers privatiseringsprogram som nu omfattas på de
flesta håll i världen utom på Kuba och i Nordkorea, bröt
det stöd som den blandekonomiska synen på ägandet
dittills hade mött. Samtidigt var även många socialdemokrater misstänksamma mot förstatligade företag.
Antony erosland till exempel hade inspirerat det misslyckade försöket 1959 då partiledaren Hugh Gaitskell ville
avlägsna den beryktade paragraf 4 ur partiprogrammet,
som band partiet vid ”gemensamt ägande av produktions-, distributions- och bytesmedlen”. Försöket blev ett
alltför öppet angrepp på gamla socialistiska trossatser,
och det skulle dröja ända fram till Tony Blair och Nya
labour innan paragraf 4 avskaffades. Själva tanken att
socialdemokratin inte behöver kräva statligt ägda företag hade mycket tidigare godtagits av de flesta socaldemokratiska partier. Sverige till exempel har ett ganska
begränsat statligt ägande (Rojas, 1998). Det tyska socialdemokratiska partiet övergav likaså kravet på förstatligande i sitt Bad Godesbergs-program från 1959.
Ändå har termen blandekonomi för flertalet socialdemokrater en annan innebörd: ett privatägt näringsliv
som ändå är starkt reglerat med hänsyn till vad som
anses vara gemensamma intressen. Därvid använder sig
Det nya sättet att styra välfärdsstaten skiljer sig dock
i två avseenden från den gamla socialdemokratins.
För det första har man insett att ohämmade offentliga utgifter inverkar skadligt på den ekonomiska tillväxten. Aven om det är lovvärt att satsa på välfärdsstaten
måste det finnas en broms, annars skadas kapitalismens
förmåga att växa. Staten får inte slakta hönan som värper guldäggen.
Den andra olikheten ligger i att ingen längre tror att
producenter inom välfärdsstaten agerar annorlunda än
privata motsvarigheter. Aven de förra drivs primärt av
egenintresset, det vill säga av att de vill ha så hög lön
som möjligt för så litet arbete som möjligt. Den gamla
åsikten att de som arbetar i offentlig sektor eftersträvar
det allmänna bästa har övergivits. Följden är att den Tredje
vägen godtar ekonomiska styrmetoder i välfärdsstaten.
Producentintressena måste hållas under bättre uppsikt.
Samtidigt finns åsikten kvar att enbart staten får erbjuda
dessa tjänster. Andra synsätt skulle direkt hota tron på
offentliga tjänster, lika utformade och tillgängliga för
alla. En tro på välfärdsstaten, mera än på välfärdssamhället, består, även om förvaltningen måste förbättras.
Ett fjärde drag hos socialdemokratin var dess tro att
det sociala samförståndet krävde stöd, medgivande eller
I!J lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
åtminstone tyst godtagande från viktiga intressegrupper. Till dessa räknades de större av näringslivets och
fackets organisationer. Denna tro blev känd under termen korporatism. Att styra ekonomin krävde att dessa
organisationer samtyckte och godkände besluten i centrala organ. Men korporatismen övergavs av den Tredje
vägen. Intressegruppernas värde bestod nu enbart i att
bidra till att staten nådde sina mål. Erfarenheten visade
dock att dessa inte kunde leva upp till sin del av överenskommelsen. De rådde ju inte över vad deras medlemmar företog sig, oavsett om dessa var arbetsgivarförbund gentemot individuella företag eller det centrala facket gentemot dettas förbund eller individuella medlemmar. Intressegrupperna kunde därför förbigås av den
Tredje vägen. Dessa ansågs bara företräda särintressen
och vilja uppnå fördelar för dem själva. Detta är självfallet ett riktigt sätt att betrakta intressegrupper, ett som
vi möter till exempel inom intressegruppsteorin, mest
utpräglat hos Mancur Olson i Nationers uppgång och
fall (1982, sv övs 1984). Intressegrupper är en oroande
kraft när de söker påverka politiska beslut. Däremot kan
de utgöra en viktig informationskälla vad gäller tillståndet i sin bransch liksom medlemmarnas åsikter. Den
Tredje vägen har dock inte kunnat skilja denna pluralistiska uppgift hos intressegrupperna från deras korporativa inblandning i konkreta regeringsbeslut. Följden blir
ett förakt för andras åsikter, vilket så tydligt märktes
senast under revolten i september 2000 mot de höga bensinskatterna.
Översättarens apropå:
Med detta sammanhänger ett femte viktigt drag hos
socialdemokratin: dess tro på expertis och social ingenjörskonst. Denna tro bygger på en delad syn på det sociala handlandets mål, metoder och möjligheter. Ett sådant
synsätt finner vi tidigt, hos 1930-talets Fabian Society,
samt hos Sydney och Beatrice Webb som grundade London School of Economics, i vilken några av de ledande
socialdemokratiska tänkarna har skolats. Alla delade de
tron på sin förmåga att länka världens öden. Här möter
vi teknokraterna, de som anser att de bör styra som besitter teknisk kunskap och expertis. Teknokratin förEn Tredje vägen-vandrare minns till villkor och regelverk inom även för
statsvetaren så viktiga områden som varuoch tjänstemarknader, banker och finansiella system, skatter, lönebildning och
arbetsrätt, internationellt ekonomiskt samarbete och kapitalrörelser, bygg- och
bostadsfrågor, mm framstår som smått
hisnande. Det vanskliga med ATP, miljonprogrammet, löntagarfonderna mm torde
för den ekonomiskt allmänbildade ha stått
klart redan när det begav sig. Att Ruin tar
lätt på borgerliga politikers invändningar
mot socialdemokratins politik är en sak.
Av de goda ekonomer (även socialdemokrater) och andra som ifrågasatt sätten
att styra näringslivet liksom statssektorns
effekter på ekonomin, märks egentligen
inget i denna eljest läsvärda bok. (Satte
inte ens promenaderna med vännen KjellOlof Feldt några spår?)
E
N SVENSK BELYSNING av 1950-talets
socialdemokrati ger en ny memoardel av Olof Ruin, Sverige i min spegel
(Hjalmarson & Högberg).
Ruin som är statsvetare, och varit vice
universitetskansler och grundlagsutredare har mestadels varit ansluten till SAP. Till
de motiv han anför hör jämlikhet och strä-
van efter att höja de sämst ställda. Därtill
imponerades han nog av ett parti som var
frejdigt och stort nog att bilda regering.
Att kallas ”socialdemokratisk professor”
säger han sig däremot inte gilla.
Läsaren söker förgäves efter mer utförda ekonomiska ideer, liksom allmänt grundläggande resonemang. Boken tycks inför
vitala frågor överslätande. Ashfords tes att
Tredje vägens folk döljer sina mål bakom
slagord som ”resultatpolitik” får därmed
stöd. Eller är Ruin bara märkligt omedveten?
Ett exempel: ”Nej, jag kände mig inte som
någon socialist utan endast som sympatisör
till den tämligen pragmatiska politik till folkflertalets bästa som jag uppfattade att socialdemokratin bedrev.” Tilllättheten att sympatisera bidrog, att partiet tedde sig ”nästan bedövande framgångsrikt”. Och varför
bekymra sig över vad partiets ekonomiska
politik gick för, så länge ”allt gick på högvarv”?
Mot den ökande produktionens och
exportens angenäma bakgrund kunde akademiska socialdemokrater som Olof Ruin
agera, planera och drömma. Så kunde de
även halvt nedlåtande avfärda partier och
åsikter som inte hade vett att genast hamna
i majoritet. 1940-talets debacle kring ”vanstyre” och planhushållning hade kring 1960
sjunkit undan. Nu var det SOU-eran, när alla
politiska steg utreddes, en entusiastisk socialvetarkår fick åtgärderna att framstå som
legitima och sakliga, och landet besöktes
av bländade journalister.
Ruins hänvisningar till socialdemokratins politik blir i memoarens format givetvis
korta, men är också undantagslöst intetsä-
gande: ”Alla människor var garanterade en
grundtrygghet…”, det skedde ”en omfördelning av resurser”, och ”den offentliga
sektorn tilläts expandera” etc. Det hade visserligen stått ”strid kring sådant som skatter och näringsliv”, men ”Svensk politik framstod [vid 60-talets början] som rationell”.
Att så goda betyg utdelas utan ens ett
försök att, ekonomiskt och specificerat, se
Visst är vart livsöde en gåta. I Olof
Ruins fall möter oss den Tredje vägen med
all dess förföriska pragmatism, återspeglande vad som liknar ett intellektuellt drömspel. Boken bekräftar hur lätt umgänge med
makthavare kan skymma blicken för dessas
politiska och tankemässiga svagheter.
Carl-Johan Ljungberg
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 I!J
o
a..
kroppsligas också hos dem som utexamineras frän den
franska Ecole Nationale d’Administration (ENA), de så
kallade enarkerna som styr Frankrike oavsett vilken regering som har makten. Tron på teknokratin förblir orubbad. Man förstär det även genom de otaliga kommitteer och organ som det engelska Nya labour har skapat,
och som fylls med vad pressen kallar ”Tony’s cronies”.
RESULTATPOLITIK ÄR INTE NOG
Det skulle vara både dumt och felaktigt att påstå att den
Tredje vägen sammanfaller med det socialdemokratiska
tänkandet sådant det utvecklades i alla de stora partierna under 1950-talet. Alla har givetvis lärt sig något av
1970- och 1980-talets erfarenheter. Tyvärr har de inte
lärt alla läxor. Framför allt har de försummat att ta till sig
det som brukar kallas intellektuell ödmjukhet.
Att driva ”resultatpolitik” vill numera alla partier
göra. Konservativa partier har svarat med att framföra
egna teknokratiska krav, utgående frän misstag och misslyckanden som Tredje vägen-regeringar har begått, i stället för att söka skapa en helt ny vision. ”Rösta på oss för
vi kan sätta fler studenter i högre utbildningar, skapa
mindre klasser i skolorna samt möjliggöra fler operationer, fler sjuksköterskor och bättre hälsovård”. Denna
teknokratiska vision äterfinns i de brittiska tories minimanifest från september 2000, ”Believing in Britain”. Det
främsta intrycket är att man med de konservativa skall fä
fler varor och lägre skatter än med labour. Tonvikten
läggs på labours inkompetens, inte på en konservativ
vision. Fast Nya labour i sak kan anses ha utmanat Gamla
labour, avvisar det Nya konservativa partiet samtidigt
den principiella tro på friheten som rådde inom Thatchers toryparti.
Vad den Tredje vägens upphovsmän främst förbiser
är, att det inte finns någon Tredje väg. Som Friedrich
Hayek hävdade i sin kritik av socialister i alla partier i
Vägen till träldom 1944 kommer begränsade statsingripanden inte att leda till de önskade målen. Som en följd av
detta reses krav på än större ingripanden i människors
liv, när staten desperat söker uppfylla vad den utlovat.
Vad den Tredje vägen nog inte har lyckats begripa är
att statens misslyckande inte beror på vissa politikers
eller partiers felgrepp vid en viss tidpunkt, utan att det
ligger inbegripet i maktens och regerandets själva natur.
Jag menar att statens misslyckande har sex primära orsaker: negativa oavsedda konsekvenser, brist på kunskaper, en strävan mot inbördes oförenliga mål, bekämpandet av det civila samhället, förekomsten av en ny
producentklass med intresse av statliga program och
åtgärder, samt den utopiska tron att staten kan manipulera samhället. (Ashford, 1981). Detta var de lärdomar
tänkare som Friedrich Hayek, Karl Popper och Milton
IIIlSvensk Tidskrift l2000, nr 41
Friedman drog av socialdemokratin. Bara ett fåtal av
deras insikter har beaktats.
FRAMÅT MOT FRIHETENS SAMHÄLLE
Tredje vägens socialdemokrati är i princip lika arrogant
och elitorienterad som sina föregängare på 1950-talet.
Den gömmer (medvetet eller omedvetet) sina värden
bakom socialt godtagna mäl såsom att avskaffa fattigdomen eller höja utbildningsnivån, detta utan att diskutera huruvida mer statlig inblandning, oavsett dess
effektivitet, är rätt väg dit. Precis som i föregängarens
fall kommer de inre motsägelserna att torpedera projektet. I den Tredje vägen ligger åtminstone två fatala
brister. Den första är dess oförmåga att inse sambandet
mellan statlig inblandning i mikroekonomin och en minskande makroekonomisk tillväxt. Den andra är att det är
intellektuellt arrogant att tro att problem kan avhjälpas
via staten och dess experter, bara nog resurser sätts in.
Dessa brister genomsyrar hela Tredje vägen-tänkandet.
Ändå kan man inte slå på något utan att ha något att
slå med. Så länge partierna i mitten resp till höger bara
erbjuder sig att spela rollen av bättre byråkrater kommer de att förlora. Ty vänstern har de bättre teknokraterna och de mer lockande löftena. Det är själva antagandet om statens roll, förmåga och effektivitet som
måste utmanas, genom en tro på och ett engagemang
för det fria samhället. Detta tillsammans ger den bästa
chansen att besegra Tredje vägen. Kommer det ingen
ideologisk utmaning, måste den ätergång tilll950-talet
som vi nu märker åtföljas av en återgäng till själva de
problemfyllda 1970- och 1980-talen.
Nigel Ashford (n.ashford@staffs.ac.uk) är Fil dr och lektor
i statsvetenskap vid North Staffordshire University, England, och
medförfattare till US politics today (Manchester University Press),
Public policy and the impact of the New right (Pinter) och Adictionary
of conservative and Iibertarian thought (Routledge).
Nigel Ashford (1981)
The Neo·Conservatives, Government and Opposition, vol.16, nr 3 s. 353-369.
Daniel Bell (1960)
The end of ideology (Giencoe III, Free Press).
Antony erosland (1956)
The future of socialism (London, Jonathan Cape).
Friedrich Hayek (1944, 1996)
Vägen till träldom (Stockholm, Timbro).
Mancur Olson (1982, 1984)
Nationers uppgång och fall (Stockholm, Ratio).
Mauricio Rojas (1998)
The rise and fall of the Swedish mode/ (Stockholm, Timbro).