Jonas Hellman; Stanna hemma, bo Rothstein
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
E
o
s::
o
~
Stanna hemma, Bo Rothstein!
w
<t
(/)
U
SA:s ekonomiska
utveckling har under
nittiotalet övert_räffat
alla förväntnmgar.
Sedan Bill Clinton tillträdde som president 1992 har över
18 miljoner nya jobb skapats, varav
90 procent i den privata sektorn.
Arbetslösheten har under samma
period minskat från 7,S procent till
4,2 procent. Nästan alla kurvor
pekar i rätt riktning: Inkomsterna
ökar, brottsligheten minskar.
För ett land som Sverige, där den
ekonomiska utvecklingen gått i stå,
finns det mycket att lära av USA. Få
samhällen har visat en sådan förmå-
ga att skapa välstånd och framgångsrika företag. Det gäller inte bara
under de senaste åren, utan även
tidigare. USA:s BNP per capita är i
dag nästan SO procent högre än Sveriges. Vad beror det på?
SV ENSK SJÄLVGODHET
Tyvärr finns det en svensk självgodhet som gör att erfarenheter från
andra länder regelmässigt avfärdas.
Andra länder är inte som Sverige,
alltså har vi inget att lära av dem, är
en vanlig inställning. Den är särskilt
vanlig när det handlar om USA. Om
USA går det att påstå nästan vad som
helst och komma undan med det.
Till och med att amerikanerna skulle vara ”onda” människor.
Ett exempel på denna självgodhet
är den debattartikel som Bo Rothstein, professor i statskunskap, skrev
i Aftonbladet den 1S mars i år. Rothstein, som för närvarande gästforskar vid Russel Sage i New York,
skriver så här:
”Den ekonomiska tillväxten i
USA beror på att incitamentsstrukturen är klar och tydlig, skulle en
ekonom säga. Man skulle kunna forl av Jonas Hellman
mulera detta som 80-20-regeln. Det
vill säga, för att 80 procent av befolkningen ska få det bättre genom ökad
tillväxt, måste 20 procent råka illa ut
i systemet. Om inte, kommer de 80
procenten inte att anstränga sig tillräckligt.”
Och han kryddar med följande
fråga: ”Hur många skall vi offra, hur
många måste få det dåligt för att det
skall bli bättre för majoriteten?”
Offra! Få det dåligt!
Vad gör Bo Rothstein i USA?
Han skulle lika gärna kunna sitta
hemma i Göteborg och skriva sina
”Vad gör Bo Rothstein
i USA? Han skulle lika
gärna kunna sitta hemma
i Göteborg och skriva
sina förutsägbara
debattartiklar.”
förutsägbara debattartiklar. Då skulle han spara in kostnaden för flygbiljetten och boendet skulle säkert
bli billigare. Han skulle dessutom
slippa träffa några samvetslösa amerikaner, som är beredda att ”offra”
sina medmänniskor.
ETT ANNAT LAND
Visst, USA skiljer sig i många avseenden från Sverige. Sverige har – eller
hade åtminstone fram till1970-talet
-en etniskt väldigt homogen befolkning. USA är ett land vars befolkning utgörs av invandrare från alla
delar av världen. I New York City är
var tredje invånare första generationens invandrare. Det är nästan lika
vanligt att vara första generationens
invandrare i New York City som att
vara vit, icke latinamerikan. (Många
som är första generationens invandrare är för övrigt vita, icke latinamerikaner. Jag känner till exempel flera
invandrare som kommer från Sverige.)
En annan stor skillnad mellan
Sverige och USA är synen på individuell frihet och privat ägande. I Sverige är skattetrycket över SO procent
av BNP, i USA under 30 procent av
BNP. Det skulle vara omöjligt att ta
ut lika höga skatter i USA som i Sverige. Det strider mot hela den amerikanska mentaliteten.
USA är ett land där de som röstar i allmänna val identifierar sig
genom att skriva sin namnteckning.
Namnteckningen jämförs sedan med
den namnteckning som samma person skrev när han eller hon registrerade sig.
Varför detta tillsynes osäkra system? Tja, ett skäl till att det svenska
systemet inte kan tillämpas är att det
inte finns några personnummer i
USA. Det finns ett starkt motstånd
mot alla former av kontroll.
Eftersom möjligheterna till kontroll är så begränsade fungerar det
hyfsat väl att leva i USA utan att ha
uppehållstillstånd. Hur många bor i
New York? Ingen vet riktigt säkert.
De officiella talen är 7,S miljoner i
staden, 18 miljoner i hela delstaten.
Dessa tal utgår från antagandet att
det bor ungefär en halv miljon illegala invandrare i delstaten. Fast det
kan vara ännu fler. En medarbetare
till Jason Turner, New York Citys
socialborgarråd, förklarade över ett
glas vin att det bor mellan en och två
miljoner illegala invandrare bara i
~
lSvenskTidskrift 11999, nr 31 EIJ
E
o
s::
o
..!:1:::
w
c:::(
(./)
:::>
”De svarta har knappat in på avståndet både
vad gäller jobbstatus, utbildningsnivå och antalet
politiska förtroendeposter. På sextiotalet tillhörde endast
en tiondel av de svarta medelklassen, i dag
är motsvarande andel en tredjedel.”
New York City. Jag tror att han överdrev, men Turner, som satt med och
hörde sin medarbetares påstående,
sade inte emot honom.
En halv miljon, en miljon eller
två miljoner? Ganska stora felräkningsmarginaler.
ÖKADE INKOMSTKLYFTOR
USA är inte som Sverige. Det skulle
vara omöjligt att införa den svenska
välfärdsmodellen i USA. Amerikanerna skulle inte acceptera en sådan
ordning, de skulle inte anpassa sig
efter den. Och även om den infördes
skulle mängder av USA:s invånare
hamna utanför systemet.
Det betyder inte att amerikaner
är onda. Det betyder heller inte att
de ekonomiska framgångarna är ett
resultat av en strategi som innebär
att vissa människor har ”offrats” för
att andra skulle kunna få det bättre.
statistiken visar tvärtom att andelen
av den amerikanska befolkningen
som lever under fattigdomsstrecket
har minskat under de senaste åren.
Minskningen är allra störst bland
svarta och latinamerikaner.
Nyligen presenterades en undersökning från 322 storstadsområden
som visar att arbetslösheten bland
svarta män i åldern 16-24 år har gått
ner kraftigt. Detta är annars en av de
grupper som har svårast att komma
in på den amerikanska arbetsmarknaden. Även denna grupp har alltså
tjänat på utvecklingen.
Ett vanligt argument mot USA är
att inkomstklyftorna ökar. Men att
de som tjänar mest har dragit ifrån
behöver inte betyda att de som tjänar
minst har fått det sämre. I en uppsats analyserar Martin Feldstein, chef
för National Bureau of Economic
Research, fenomenet med ökade
inkomstklyftor. Han ser fyra förklaringar till varför inkomstklyftorna
sedan sjuttiotalet har ökat, inte bara
i USA utan även i andra rika länder:
För det första har den ökade produktiviteten medfört att utbildning
ger högre avkastning. Fler har skaffat sig en avancerad och specialiserad utbildning. De ökade inkomstskillnaderna beror delvis på att
denna grupp måste få kompensation
för det värde som den är med och
skapar.
För det andra har den tekniska
utvecklingen öppnat dörren för nya
affärsideer. Under de senaste åren
har det startats många nya framgångsrika företag inte minst inom
IT-branschen.
För det tredje hävdar Feldstein
att de med högre inkomster jobbar
mer i dag än tidigare. Fler timmar
om dagen, fler dagar om året. Den
högre lön som de får är alltså delvis
en ersättning för att de lägger ner
mer tid på sitt arbete.
Avslutningsvis har kostnaderna
för kapital minskat. Räntorna har
gått ner, vilket bidragit till att aktiepriserna har gått upp. Därmed har
de som redan ägde aktier blivit mer
förmögna.
Feldstein ställer frågan: På vilket
sätt skulle något av ovanstående vara
negativt? Allt har bidragit till att öka
välståndet. Vad är problemet med att
inkomstskillnaderna ökar?
VAD MENAR ROTHSTEIN?
Flera av de förändringar som ligger
till grund för att inkomstskillnaderna ökar- till exempel att utbildning lönar sig – är sådant som gör
det möjligt för den som inte kommer från en fin familj att klättra på
samhällsstegen. Detta avspeglar sig
också tydligt i statistiken: 1980 hade
60 procent av de 400 rikaste på Forbes lista ärvt sin förmögenhet, 1997
hade andelen sjunkit till20 procent.
I sin bok Facing Up to the American Dream – Race Class and Soul of
the Nation konstaterar statsvetaren
Jennifer L Hochschild att skillnaderna mellan svarta och vita i USA har
minskat. De svarta har knappat in
på avståndet både vad gäller jobbstatus, utbildningsnivå och antalet
politiska förtroendeposter. På sextiotalet tillhörde endast en tiondel
av de svarta medelklassen, i dag är
motsvarande andel en tredjedel.
Det finns fortfarande stora problem och orättvisor i USA. Men välståndet är högre än någonsin och
möjligheterna fler. Så vad menade
Bo Rothstein när han skrev att 20
procent av den amerikanska befolkningen måste ”råka illa ut” för att de
andra 80 procenten ska kunna få det
bättre?
Jonas Hellman (j_hellman@hotmail.com) är frilansjournalist i New York.
BJISvensk Tidskrift 11999, nr 31
o
s::
o
~
Stanna hemma, Bo Rothstein!
w
<t
(/)
U
SA:s ekonomiska
utveckling har under
nittiotalet övert_räffat
alla förväntnmgar.
Sedan Bill Clinton tillträdde som president 1992 har över
18 miljoner nya jobb skapats, varav
90 procent i den privata sektorn.
Arbetslösheten har under samma
period minskat från 7,S procent till
4,2 procent. Nästan alla kurvor
pekar i rätt riktning: Inkomsterna
ökar, brottsligheten minskar.
För ett land som Sverige, där den
ekonomiska utvecklingen gått i stå,
finns det mycket att lära av USA. Få
samhällen har visat en sådan förmå-
ga att skapa välstånd och framgångsrika företag. Det gäller inte bara
under de senaste åren, utan även
tidigare. USA:s BNP per capita är i
dag nästan SO procent högre än Sveriges. Vad beror det på?
SV ENSK SJÄLVGODHET
Tyvärr finns det en svensk självgodhet som gör att erfarenheter från
andra länder regelmässigt avfärdas.
Andra länder är inte som Sverige,
alltså har vi inget att lära av dem, är
en vanlig inställning. Den är särskilt
vanlig när det handlar om USA. Om
USA går det att påstå nästan vad som
helst och komma undan med det.
Till och med att amerikanerna skulle vara ”onda” människor.
Ett exempel på denna självgodhet
är den debattartikel som Bo Rothstein, professor i statskunskap, skrev
i Aftonbladet den 1S mars i år. Rothstein, som för närvarande gästforskar vid Russel Sage i New York,
skriver så här:
”Den ekonomiska tillväxten i
USA beror på att incitamentsstrukturen är klar och tydlig, skulle en
ekonom säga. Man skulle kunna forl av Jonas Hellman
mulera detta som 80-20-regeln. Det
vill säga, för att 80 procent av befolkningen ska få det bättre genom ökad
tillväxt, måste 20 procent råka illa ut
i systemet. Om inte, kommer de 80
procenten inte att anstränga sig tillräckligt.”
Och han kryddar med följande
fråga: ”Hur många skall vi offra, hur
många måste få det dåligt för att det
skall bli bättre för majoriteten?”
Offra! Få det dåligt!
Vad gör Bo Rothstein i USA?
Han skulle lika gärna kunna sitta
hemma i Göteborg och skriva sina
”Vad gör Bo Rothstein
i USA? Han skulle lika
gärna kunna sitta hemma
i Göteborg och skriva
sina förutsägbara
debattartiklar.”
förutsägbara debattartiklar. Då skulle han spara in kostnaden för flygbiljetten och boendet skulle säkert
bli billigare. Han skulle dessutom
slippa träffa några samvetslösa amerikaner, som är beredda att ”offra”
sina medmänniskor.
ETT ANNAT LAND
Visst, USA skiljer sig i många avseenden från Sverige. Sverige har – eller
hade åtminstone fram till1970-talet
-en etniskt väldigt homogen befolkning. USA är ett land vars befolkning utgörs av invandrare från alla
delar av världen. I New York City är
var tredje invånare första generationens invandrare. Det är nästan lika
vanligt att vara första generationens
invandrare i New York City som att
vara vit, icke latinamerikan. (Många
som är första generationens invandrare är för övrigt vita, icke latinamerikaner. Jag känner till exempel flera
invandrare som kommer från Sverige.)
En annan stor skillnad mellan
Sverige och USA är synen på individuell frihet och privat ägande. I Sverige är skattetrycket över SO procent
av BNP, i USA under 30 procent av
BNP. Det skulle vara omöjligt att ta
ut lika höga skatter i USA som i Sverige. Det strider mot hela den amerikanska mentaliteten.
USA är ett land där de som röstar i allmänna val identifierar sig
genom att skriva sin namnteckning.
Namnteckningen jämförs sedan med
den namnteckning som samma person skrev när han eller hon registrerade sig.
Varför detta tillsynes osäkra system? Tja, ett skäl till att det svenska
systemet inte kan tillämpas är att det
inte finns några personnummer i
USA. Det finns ett starkt motstånd
mot alla former av kontroll.
Eftersom möjligheterna till kontroll är så begränsade fungerar det
hyfsat väl att leva i USA utan att ha
uppehållstillstånd. Hur många bor i
New York? Ingen vet riktigt säkert.
De officiella talen är 7,S miljoner i
staden, 18 miljoner i hela delstaten.
Dessa tal utgår från antagandet att
det bor ungefär en halv miljon illegala invandrare i delstaten. Fast det
kan vara ännu fler. En medarbetare
till Jason Turner, New York Citys
socialborgarråd, förklarade över ett
glas vin att det bor mellan en och två
miljoner illegala invandrare bara i
~
lSvenskTidskrift 11999, nr 31 EIJ
E
o
s::
o
..!:1:::
w
c:::(
(./)
:::>
”De svarta har knappat in på avståndet både
vad gäller jobbstatus, utbildningsnivå och antalet
politiska förtroendeposter. På sextiotalet tillhörde endast
en tiondel av de svarta medelklassen, i dag
är motsvarande andel en tredjedel.”
New York City. Jag tror att han överdrev, men Turner, som satt med och
hörde sin medarbetares påstående,
sade inte emot honom.
En halv miljon, en miljon eller
två miljoner? Ganska stora felräkningsmarginaler.
ÖKADE INKOMSTKLYFTOR
USA är inte som Sverige. Det skulle
vara omöjligt att införa den svenska
välfärdsmodellen i USA. Amerikanerna skulle inte acceptera en sådan
ordning, de skulle inte anpassa sig
efter den. Och även om den infördes
skulle mängder av USA:s invånare
hamna utanför systemet.
Det betyder inte att amerikaner
är onda. Det betyder heller inte att
de ekonomiska framgångarna är ett
resultat av en strategi som innebär
att vissa människor har ”offrats” för
att andra skulle kunna få det bättre.
statistiken visar tvärtom att andelen
av den amerikanska befolkningen
som lever under fattigdomsstrecket
har minskat under de senaste åren.
Minskningen är allra störst bland
svarta och latinamerikaner.
Nyligen presenterades en undersökning från 322 storstadsområden
som visar att arbetslösheten bland
svarta män i åldern 16-24 år har gått
ner kraftigt. Detta är annars en av de
grupper som har svårast att komma
in på den amerikanska arbetsmarknaden. Även denna grupp har alltså
tjänat på utvecklingen.
Ett vanligt argument mot USA är
att inkomstklyftorna ökar. Men att
de som tjänar mest har dragit ifrån
behöver inte betyda att de som tjänar
minst har fått det sämre. I en uppsats analyserar Martin Feldstein, chef
för National Bureau of Economic
Research, fenomenet med ökade
inkomstklyftor. Han ser fyra förklaringar till varför inkomstklyftorna
sedan sjuttiotalet har ökat, inte bara
i USA utan även i andra rika länder:
För det första har den ökade produktiviteten medfört att utbildning
ger högre avkastning. Fler har skaffat sig en avancerad och specialiserad utbildning. De ökade inkomstskillnaderna beror delvis på att
denna grupp måste få kompensation
för det värde som den är med och
skapar.
För det andra har den tekniska
utvecklingen öppnat dörren för nya
affärsideer. Under de senaste åren
har det startats många nya framgångsrika företag inte minst inom
IT-branschen.
För det tredje hävdar Feldstein
att de med högre inkomster jobbar
mer i dag än tidigare. Fler timmar
om dagen, fler dagar om året. Den
högre lön som de får är alltså delvis
en ersättning för att de lägger ner
mer tid på sitt arbete.
Avslutningsvis har kostnaderna
för kapital minskat. Räntorna har
gått ner, vilket bidragit till att aktiepriserna har gått upp. Därmed har
de som redan ägde aktier blivit mer
förmögna.
Feldstein ställer frågan: På vilket
sätt skulle något av ovanstående vara
negativt? Allt har bidragit till att öka
välståndet. Vad är problemet med att
inkomstskillnaderna ökar?
VAD MENAR ROTHSTEIN?
Flera av de förändringar som ligger
till grund för att inkomstskillnaderna ökar- till exempel att utbildning lönar sig – är sådant som gör
det möjligt för den som inte kommer från en fin familj att klättra på
samhällsstegen. Detta avspeglar sig
också tydligt i statistiken: 1980 hade
60 procent av de 400 rikaste på Forbes lista ärvt sin förmögenhet, 1997
hade andelen sjunkit till20 procent.
I sin bok Facing Up to the American Dream – Race Class and Soul of
the Nation konstaterar statsvetaren
Jennifer L Hochschild att skillnaderna mellan svarta och vita i USA har
minskat. De svarta har knappat in
på avståndet både vad gäller jobbstatus, utbildningsnivå och antalet
politiska förtroendeposter. På sextiotalet tillhörde endast en tiondel
av de svarta medelklassen, i dag är
motsvarande andel en tredjedel.
Det finns fortfarande stora problem och orättvisor i USA. Men välståndet är högre än någonsin och
möjligheterna fler. Så vad menade
Bo Rothstein när han skrev att 20
procent av den amerikanska befolkningen måste ”råka illa ut” för att de
andra 80 procenten ska kunna få det
bättre?
Jonas Hellman (j_hellman@hotmail.com) är frilansjournalist i New York.
BJISvensk Tidskrift 11999, nr 31