Elisabeth Riccini; DDR-parti fyller jämnt
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Död och återuppstånden
DDR-parti fyller jämnt
I
DECEMBER 1999 var det 10 år
sedan SED:s annars verklighetsfrämmande åldringar
konstaterade ”Es geht nicht
mehr” och skrotade det parti
som i sann stalinistisk anda styrt
DDR i 40 år. Ur askan reste sig Fenix
i gestalt av PDS, Partei des Demokratischen Sozialismus.
SED var ett parti som lovat runt
men hållit tunt, ett parti som styrts
av gamla antifascister, anförda av
takläggaren Erich Honecker, och
som sedan länge förlorat kontakten
med verkligheten. Inte konstigt att
kosmetiska förändringar i sista
minuten hjälpte föga: DDR-medborgarna var trötta på sina dåliga
produkter, sin smutsiga luft, sitt förljugna samhälle.
Trots SED:s imponerande infrastruktur var det få som trodde att det
skulle överleva DDR som något
annat än en marginell företeelse.
Men som en historiens ironi är det
tioåriga PDS med i hetluften. Det
blev andra största parti vid höstens
regionalval i Sachsen och Thtiringen. Det ingår i en regeringskoalition
i Mecklenburg-Vorpommern. Dess
ledare Gregor Gysi, som 1989 helt
räknades ut av politikproffsen i väst,
hör tilllandets mest populära politiker; hans stjärna har bara stigit i
takt med att skandaler kommit till
ytan i CDU och SPD.
Det har gått så långt att CDU,
som aldrig erkände DDR som självständig stat, diskuterat samarbete
med PDS, gamla DDR:s själ. För
PDS är inte längre bara ett parti för
nostalgiska östtyskar. Valforskaren
Jurgen Falter spådde i en intervju
l av Elisabeth Riccini
med tidningen Focus att PDS snart
kan komma att ingå i en regeringskoalition.
DE MISSNÖJDAS RÖST
Vad är det som har hänt? Håller den
tyska demokratin på att urholkas av
ett populistiskt missnöjesparti? Hur
märkligt det än kan låta, skulle jag
vilja hävda motsatsen: PDS är en
vitamininjektion i en trött demokrati som bara tack vare DDR:s fall
fick några större frågor att strida om.
Helmut Kohl var 1989 nästan slut
som förbundskansler; inte sågs han
som någon statsman då. Men DDR:s
kollaps och återföreningen gav
honom platsen i historien; en plats
som nu tyvärr befläckats av CDUskandalen.
ligger det på samma nivå eller till
och med högre. Det är mer än
nybörjartur.
PDS är ett öst-parti. Det har
lyckats med konststycket att både
vara SED för dess gamla kadrar och
ett nytt folkparti, alltså folkets parti,
för alla de östtyskar som känner sig
överkörda av arroganta fd västtyska
partier som tog deras revolution
ifrån dem. I takt med att gamla sEDmedlemmar dör bort ersätts de av
en yngre generation. De senare blir
kanske inte medlemmar, men de röstar på det parti som för 10 år sedan
var en paria i det tyska samhället.
Och det är inte främst arbetslösa och
andra i utsatt position som dras till
PDS – det är unga, intellektuella,
vänsterfolk som är missnöjda med
SPD och De Gröna.I början var det främst östtyskar
som röstade på PDS, östtyskar som hade förlorat på PDS:s nuvarande partiprogram
återföreningen. Det var visserligenåtskilliga-tänkpå vill införa en socialistisk
alla DDR-yrken som helt
enkelt inte längre finns- samhällsordning. Det erkänner
men inte så många att PDS
kunde överleva som de inte rättsstaten som begrepp.
missnöjda östtyskarnas
röst. I det första alltyska Förbundsdagsvalet efter återföreningen kom
PDS också in i Förbundsdagen tack
vare en specialbestämmelse som
gynnade östtyska partier. Men redan
1994 kunde man urskilja det dödsdömda SED:s återuppståndelse: PDS
klarade visserligen fortfarande inte
”5%-tröskeln” men fick genom
starkt stöd i enskilda valkretsar -läs:
i fd DDR -likväl 30 platser. I valet
1998 fick det lätt sina fem procent.
I aktuella opinionsundersökningar
PDS:s nuvarande partiprogram
vill införa en socialistisk samhällsordning. Det erkänner inte rättsstaten som begrepp. På så vis även
åsiktsmässigt nära besläktat med det
parti som hindrade demokratin och
marknadsekonomin i Osttyskland.
Men är det ett populistiskt, oansvarigt parti som rider högt på östtyskars missnöje? Knappast.
Till skillnad från förbundskanslern lovar PDS inte allt åt alla. Det
riktar sig mot sådana grupper som i
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
I Tyskland finns det, bortsett från PDS, inte längre någon egentlig vänster.
Som Reinhard Mohr nyligen konstaterade i Der Spiegel använde Tysklands
vänster inte den chans som 1989 bjöds till att revidera de gamla positionerna.
I stället har denna 68-präglade samling blivit konservativa och uppfattar
förändringar i samhället som hot.
Mittens Rike annars skulle blivit
utan representation. För vem företräder socialistiska principer när
SPD snarast befinner sig till höger
om mitten? Vem står för pacifism
när Joschka Fischer fått sitt parti att
acceptera tysk medverkan vid FNsponsrade NATO-insatser?
Att det finns en efterfrågan av ett
parti med klar vänsterprofil visar sig
när PDS, som åtnjuter en av fem östtyskars stöd, håller på att få fotfäste
även i väst. Det tar därmed potentiella väljare från SPD och De Gröna,
och förutspås konkurrera ut både
just De Gröna och det profillösa
FDP, som haft en plats i tysk efterkrigspolitik bara för att det inte var
CDU eller SPD. I de nya förbundsländerna ligger PDS redan trea och
har i vissa regionala parlament bara
CDU framför sig.
BEHÖVS ETT VÄNSTERPARTI?
Oavsett vad man tycker om PDS allt
annat än stolta historia och dess politik, är det intressant att ställa sig frå-
gan vad som hade hänt om PDS inte
funnits? Svaret kan te sig lite märkligt: Trots de antidemokratiska krafterna i PDS hade den tyska demokratin sannolikt varit i ett sämre
skick än den är nu. Var hade SPD:s
och De Grönas väljare, besvikna på
sina ledare som svikit idealen, tagit
vägen? De flesta av dem hade inte
kämpat mot väderkvarnarna utan i
bästa fall blivit soffliggare. De finner
nu en ny hemvist i PDS. Och att PDS
inte bara är ett parti för reaktionära
östtyskar visar sig också i att allt fler
västtyskar nu inte längre uppfattar
det som SED med nytt ansikte, utan
Em lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
som ett nytt politiskt alternativ, ett
parti som lyssnar på folket när de
andra inte gör det. (13 procent av
västtyskarna sade sig i en nyligen
genomförd opinionsundersökning
kunna tänka sig att rösta på PDS i
nästa parlamentsval. I östra Tyskland
är motsvarande siffra 40 procent.)
I Tyskland finns det, bortsett från
PDS, inte längre någon egentlig vänster. Som Reinhard Mohr nyligen
konstaterade i Der Spiegel använde
Tysklands vänster inte den chans
som 1989 bjöds till att revidera de
gamla positionerna. I stället har
denna 68-präglade samling blivit
konservativa och uppfattar förändringar i samhället som hot. Det
finns inga visioner. Allt går i sina
gamla banor. Och även om det inte
finns mycket att hämta i socialismen
eller i PDS partiprogram, kan man
se den demokratiska poängen med
vänsterrepresentation och erkänna
att vänstervisioner kan vara bra för
demokratins vitalitet.
Dessa visioner står paradoxalt
nog det helt visionslösa SED:s efterföljare för. Det har tagit över den traditionella vänsterns positioner när
dessa inte passade i den Schröderledda ”Nya Mitten”. Men PDS under
sin ledartroika Gysi, Bisky och Brie
har också nått nya grupper genom
att profilera sig som ett parti som
lyssnar på folk. Naturligtvis är det
hjälpt av en stark infrastruktur från
SED:s tid. Men partitoppen bryr sig
inte om ironin i att vara partiet som
lyssnar och taktiken har fungerat: De
överkörda väljarna i öst vill bli hörda.
PDS har inte bara blivit ett protestparti, utan är också ett parti som
är villigt att föra konstruktiv politik,
vilket det visat genom att delta i
regeringen i Mecklenburg-Vorpommern. Dess ledare har också indikerat att partiet är villigt att ingå i koalitioner på federal nivå. Och i en
oväntad vändning förkunnade
CDU-företrädare förra hösten likaledes att samarbete med PDS inte är
uteslutet. En av företrädarna var
Angela Merkel, nu CDU:s nya ordförande.
Men vad PDS kan göra, och
huruvida det kommer att ingå i förbundsregeringar, är förvisso inte
oväsenligt, men inte det som olika
observatörer understrukit. Vad som
är slående nu är att dess framgång
har skrämt liv i andra partier, främst
SPD och De Gröna, som nu inte
längre kan se ner på det som östtyskarnas parti. De måste nu, i stället
för att ödsla sin tid med partiinterna
strider, börja uppföra sig som demokratins pelare. De måste lyssna. De
måste samtala med väljarna.
För det står illa till i den tyska
partiväsendet. The Economist frågade nyligen: ”Is Germany becoming
corrupt?” Det gamla partisystemet
börjar vackla. Men tack vare ett parti
som för tio är sedan var dödföklarat
och knappt tolererat har det chansen att förnya sig självt innan demokratin börjar vackla – för det är nu
inte främst ”extrema” partier som
utmanar demokratin. Problemet är
att de som ska representeras inte
längre litar på dem som ska representera dem.
Elisabeth Riccini (ericcini@mail.com)
är frilansjournalist tidigare bosatt i Tyskland.
DDR-parti fyller jämnt
I
DECEMBER 1999 var det 10 år
sedan SED:s annars verklighetsfrämmande åldringar
konstaterade ”Es geht nicht
mehr” och skrotade det parti
som i sann stalinistisk anda styrt
DDR i 40 år. Ur askan reste sig Fenix
i gestalt av PDS, Partei des Demokratischen Sozialismus.
SED var ett parti som lovat runt
men hållit tunt, ett parti som styrts
av gamla antifascister, anförda av
takläggaren Erich Honecker, och
som sedan länge förlorat kontakten
med verkligheten. Inte konstigt att
kosmetiska förändringar i sista
minuten hjälpte föga: DDR-medborgarna var trötta på sina dåliga
produkter, sin smutsiga luft, sitt förljugna samhälle.
Trots SED:s imponerande infrastruktur var det få som trodde att det
skulle överleva DDR som något
annat än en marginell företeelse.
Men som en historiens ironi är det
tioåriga PDS med i hetluften. Det
blev andra största parti vid höstens
regionalval i Sachsen och Thtiringen. Det ingår i en regeringskoalition
i Mecklenburg-Vorpommern. Dess
ledare Gregor Gysi, som 1989 helt
räknades ut av politikproffsen i väst,
hör tilllandets mest populära politiker; hans stjärna har bara stigit i
takt med att skandaler kommit till
ytan i CDU och SPD.
Det har gått så långt att CDU,
som aldrig erkände DDR som självständig stat, diskuterat samarbete
med PDS, gamla DDR:s själ. För
PDS är inte längre bara ett parti för
nostalgiska östtyskar. Valforskaren
Jurgen Falter spådde i en intervju
l av Elisabeth Riccini
med tidningen Focus att PDS snart
kan komma att ingå i en regeringskoalition.
DE MISSNÖJDAS RÖST
Vad är det som har hänt? Håller den
tyska demokratin på att urholkas av
ett populistiskt missnöjesparti? Hur
märkligt det än kan låta, skulle jag
vilja hävda motsatsen: PDS är en
vitamininjektion i en trött demokrati som bara tack vare DDR:s fall
fick några större frågor att strida om.
Helmut Kohl var 1989 nästan slut
som förbundskansler; inte sågs han
som någon statsman då. Men DDR:s
kollaps och återföreningen gav
honom platsen i historien; en plats
som nu tyvärr befläckats av CDUskandalen.
ligger det på samma nivå eller till
och med högre. Det är mer än
nybörjartur.
PDS är ett öst-parti. Det har
lyckats med konststycket att både
vara SED för dess gamla kadrar och
ett nytt folkparti, alltså folkets parti,
för alla de östtyskar som känner sig
överkörda av arroganta fd västtyska
partier som tog deras revolution
ifrån dem. I takt med att gamla sEDmedlemmar dör bort ersätts de av
en yngre generation. De senare blir
kanske inte medlemmar, men de röstar på det parti som för 10 år sedan
var en paria i det tyska samhället.
Och det är inte främst arbetslösa och
andra i utsatt position som dras till
PDS – det är unga, intellektuella,
vänsterfolk som är missnöjda med
SPD och De Gröna.I början var det främst östtyskar
som röstade på PDS, östtyskar som hade förlorat på PDS:s nuvarande partiprogram
återföreningen. Det var visserligenåtskilliga-tänkpå vill införa en socialistisk
alla DDR-yrken som helt
enkelt inte längre finns- samhällsordning. Det erkänner
men inte så många att PDS
kunde överleva som de inte rättsstaten som begrepp.
missnöjda östtyskarnas
röst. I det första alltyska Förbundsdagsvalet efter återföreningen kom
PDS också in i Förbundsdagen tack
vare en specialbestämmelse som
gynnade östtyska partier. Men redan
1994 kunde man urskilja det dödsdömda SED:s återuppståndelse: PDS
klarade visserligen fortfarande inte
”5%-tröskeln” men fick genom
starkt stöd i enskilda valkretsar -läs:
i fd DDR -likväl 30 platser. I valet
1998 fick det lätt sina fem procent.
I aktuella opinionsundersökningar
PDS:s nuvarande partiprogram
vill införa en socialistisk samhällsordning. Det erkänner inte rättsstaten som begrepp. På så vis även
åsiktsmässigt nära besläktat med det
parti som hindrade demokratin och
marknadsekonomin i Osttyskland.
Men är det ett populistiskt, oansvarigt parti som rider högt på östtyskars missnöje? Knappast.
Till skillnad från förbundskanslern lovar PDS inte allt åt alla. Det
riktar sig mot sådana grupper som i
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31 m
I Tyskland finns det, bortsett från PDS, inte längre någon egentlig vänster.
Som Reinhard Mohr nyligen konstaterade i Der Spiegel använde Tysklands
vänster inte den chans som 1989 bjöds till att revidera de gamla positionerna.
I stället har denna 68-präglade samling blivit konservativa och uppfattar
förändringar i samhället som hot.
Mittens Rike annars skulle blivit
utan representation. För vem företräder socialistiska principer när
SPD snarast befinner sig till höger
om mitten? Vem står för pacifism
när Joschka Fischer fått sitt parti att
acceptera tysk medverkan vid FNsponsrade NATO-insatser?
Att det finns en efterfrågan av ett
parti med klar vänsterprofil visar sig
när PDS, som åtnjuter en av fem östtyskars stöd, håller på att få fotfäste
även i väst. Det tar därmed potentiella väljare från SPD och De Gröna,
och förutspås konkurrera ut både
just De Gröna och det profillösa
FDP, som haft en plats i tysk efterkrigspolitik bara för att det inte var
CDU eller SPD. I de nya förbundsländerna ligger PDS redan trea och
har i vissa regionala parlament bara
CDU framför sig.
BEHÖVS ETT VÄNSTERPARTI?
Oavsett vad man tycker om PDS allt
annat än stolta historia och dess politik, är det intressant att ställa sig frå-
gan vad som hade hänt om PDS inte
funnits? Svaret kan te sig lite märkligt: Trots de antidemokratiska krafterna i PDS hade den tyska demokratin sannolikt varit i ett sämre
skick än den är nu. Var hade SPD:s
och De Grönas väljare, besvikna på
sina ledare som svikit idealen, tagit
vägen? De flesta av dem hade inte
kämpat mot väderkvarnarna utan i
bästa fall blivit soffliggare. De finner
nu en ny hemvist i PDS. Och att PDS
inte bara är ett parti för reaktionära
östtyskar visar sig också i att allt fler
västtyskar nu inte längre uppfattar
det som SED med nytt ansikte, utan
Em lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
som ett nytt politiskt alternativ, ett
parti som lyssnar på folket när de
andra inte gör det. (13 procent av
västtyskarna sade sig i en nyligen
genomförd opinionsundersökning
kunna tänka sig att rösta på PDS i
nästa parlamentsval. I östra Tyskland
är motsvarande siffra 40 procent.)
I Tyskland finns det, bortsett från
PDS, inte längre någon egentlig vänster. Som Reinhard Mohr nyligen
konstaterade i Der Spiegel använde
Tysklands vänster inte den chans
som 1989 bjöds till att revidera de
gamla positionerna. I stället har
denna 68-präglade samling blivit
konservativa och uppfattar förändringar i samhället som hot. Det
finns inga visioner. Allt går i sina
gamla banor. Och även om det inte
finns mycket att hämta i socialismen
eller i PDS partiprogram, kan man
se den demokratiska poängen med
vänsterrepresentation och erkänna
att vänstervisioner kan vara bra för
demokratins vitalitet.
Dessa visioner står paradoxalt
nog det helt visionslösa SED:s efterföljare för. Det har tagit över den traditionella vänsterns positioner när
dessa inte passade i den Schröderledda ”Nya Mitten”. Men PDS under
sin ledartroika Gysi, Bisky och Brie
har också nått nya grupper genom
att profilera sig som ett parti som
lyssnar på folk. Naturligtvis är det
hjälpt av en stark infrastruktur från
SED:s tid. Men partitoppen bryr sig
inte om ironin i att vara partiet som
lyssnar och taktiken har fungerat: De
överkörda väljarna i öst vill bli hörda.
PDS har inte bara blivit ett protestparti, utan är också ett parti som
är villigt att föra konstruktiv politik,
vilket det visat genom att delta i
regeringen i Mecklenburg-Vorpommern. Dess ledare har också indikerat att partiet är villigt att ingå i koalitioner på federal nivå. Och i en
oväntad vändning förkunnade
CDU-företrädare förra hösten likaledes att samarbete med PDS inte är
uteslutet. En av företrädarna var
Angela Merkel, nu CDU:s nya ordförande.
Men vad PDS kan göra, och
huruvida det kommer att ingå i förbundsregeringar, är förvisso inte
oväsenligt, men inte det som olika
observatörer understrukit. Vad som
är slående nu är att dess framgång
har skrämt liv i andra partier, främst
SPD och De Gröna, som nu inte
längre kan se ner på det som östtyskarnas parti. De måste nu, i stället
för att ödsla sin tid med partiinterna
strider, börja uppföra sig som demokratins pelare. De måste lyssna. De
måste samtala med väljarna.
För det står illa till i den tyska
partiväsendet. The Economist frågade nyligen: ”Is Germany becoming
corrupt?” Det gamla partisystemet
börjar vackla. Men tack vare ett parti
som för tio är sedan var dödföklarat
och knappt tolererat har det chansen att förnya sig självt innan demokratin börjar vackla – för det är nu
inte främst ”extrema” partier som
utmanar demokratin. Problemet är
att de som ska representeras inte
längre litar på dem som ska representera dem.
Elisabeth Riccini (ericcini@mail.com)
är frilansjournalist tidigare bosatt i Tyskland.