Marie Söderqvist; En röd polis i Ystad

<l)
O’l
.._
<l)
>
(/)
•• •
n ro O IS
och hans funderingar
Svenska författare har i olika roman- och deckarsviter under åttio- och nittiotal tecknat
Sveriges mentala karta: Kjell Espmark, Lars Gustafsson, Jan Guillou, Liza Marklund.
MARIE söDERQVIST har läst den framgångsrike Henning Mankelis böcker om kommissarie Wallander och synar nu hans samhällskritik.
H
ENNING MANKELL har
i flera är toppat försäljningslistorna.
Hans deckarsvit om
poliskommissarien
Kurt Wallander har slagit försäljningsrekord. Till skillnad frän Jan
Guillou, som också har blivit miljonär på sina böcker, har Mankell fått
hyfsade recensioner. Mankells hjälte har fä, för att inte säga inga likheter med Jan Guillous. Wallander är
på mänga sätt en antihjälte, men just
därför så lätt att tycka om. Men det
som har lyfts fram av kritikerna är
inte intrigerna eller poliskommissarien utan samhällskritiken. Vilket är
konstigt eftersom den så kallade
samhällskritiken inte är särdeles
intressant eller träffande. Den är snarare grov, lite vulgär och bygger på
förenklingar och schabloner. Samhällskritiken befinner sig på en nivå
längt under det övriga innehållet i
böckerna.
Mannen som log som är den fjärde i ordningen i den åtta böcker
länga sviten om poliskommissarie
Wallander och ett Sverige statt i förfall. I boken är kritiken av kapitalism,
pengar och rikedom inte subtil eller
underförstådd. Den är sällsynt rakt
på sak. Den leende mannen är en
totalt skrupelfri varelse, som ständigt
leende låter andra mörda och slå
ihjäl. Han klär sig och lever precis på
det sätt som tidningarna brukar
beskriva som nyrikt. Han har köpt
ett slott i södra Sverige och hyrt in
vakter för att hälla intresserade och
nyfikna, inklusive polisen, därifrån.
Den leende mannen är nidbilden av
den känslokalle kapitalisten. Han är
ungefär lika nyansrikt beskriven som
Krösus Sork brukar vara i Bamse.
Den leende mannens rikedom visar
sig vila på ren ondska. Han smugglar
kroppsdelar som har stulits frän fattiga och försvarslösa människor i tredje världen. Helt klarlagt blir det
aldrig; men förmodligen kidnappas
och mördas fattiga människor för att
man skall komma åt deras organ.
Detta upptäcker Wallander, som så
ofta, mer eller mindre av en slump.
Ett stolsben, en platsdunk och en
rejäl dos dumdristighet leder Wallander rätt. Boken om mannen som
alltid ler är Mankell när hans samhällskritik är som allra sämst.
SAMHÄLLSKRITIKEN TRÄF FAR INTE
Men de hundratusentals läsare som
har slukat böckerna om Kurt Wallander har inte helt fel. Mankell är
skicklig. Men han är inte duktig på
det man vanligen brukar tillskriva
honom, intelligent och träffande
samhällskritik. Det Henning Mankel! med stor skicklighet har skapat i
Kurt Wallander är istället en gestaltning av den typiske svenske medelålders mannen. Han är överviktig av
alltför mänga snabbluncher och pizzamiddagar i soffan framför teven.
Han är olyckligt frånskild, även om
han mot slutet av sviten börjar förlika sig med sitt öde (bitterheten mot
den före detta hustrun lämnar
honom successivt för att ersättas av
en viss ömhet).
Han har periodvis ganska taskig
kontakt med sin dotter och han har
nästan inga nära vänner. Dessutom
är han snäll, nästan lite naivt snäll.
Han är den svenske småstadsmannen och just därför svär att inte
sluta till sitt hjärta. Hans enda frän
genomsnittssvensson sällsynt avvikande last eller lust är operalyssnandet.
EI!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 2-31
•
sta
Ett skäl till Kommissarie Wallanders popularitet är förmodligen att
han befinner sig mycket långt från
Stockholms mondäna miljöer. Ystad
är det nav kring vilket allt kretsar.
Brottslingarna kan ha förgreningar
i såväl Sydafrika som Baltikum och
Ryssland, och ofta finns svaren på
gåtorna långt bort i andra länder och
i andra kulturer. Men det är ändå på
Ystads idylliska gator skurkarna
smyger omkring. Och just smyger
gör de rätt ofta. Läser man alla böcker i rad blir det ibland väl mycket
smygande och hukande i buskarna.
Men deckare är ju trots allt låsta i sin
form. Historien drivs framåt av att
ett begånget brott skall lösas – och
då krävs ju visst polisarbete i form
av hukande och smygande.
Men upplösningarna är egentligen inte särskilt intressanta. Det är
vägen dit som är hela behållningen.
Historiernas slut är ibland så absurda att de egentligen mest är antiklimaxar. En sådan upplösning bjuder
Den femte kvinnan. Obehagliga män
blir mördade på sällsynt utstuderade
sätt. Det finns inget som formellt
binder samman offren, men det blir
allt tydligare att de mördade männen har varit grymma och kvinnoföraktande och inte dragit sig för att
slå och mörda kvinnor. Långsamt
dras snaran åt kring mördaren, som
är en galen, manshatande sjuksyster
som leder en församling av förvirrade kvinnor. Ganska fånigt. Och än
fånigare är det att den luttrade och
buttre teknikern Nyberg för varje
sargad manskropp han finner alltmer bekymrat utrycker oro över landet Sverige. Brottens brutalitet blir
Vl
<
(O
……
lO
(O
lSvensk Tidskrift lzooo,nr 2-31m
Q)
O”l
l….
Q)
>
(/)
starten för en klagosång över hur
hårt och kargt Sverige har blivit, och
över den aggressivitet som döljs i
vårt samhälle.
ONDSKANS DJUPA RÖTTER
I Villospår är mördaren en psykiskt
sjuk pojke. Han kommer från en
mycket torftig och brutal hemmiljö.
Morden han begår är så vidriga att
man som läsare känner ett visst obehag bara över att tvingas läsa om
dem. Det mer än antyds att pojkens
galenskap och därpå följande mord
är ett resultat av samhällets hårdhet
och den nedskurna välfärden.
Samtidigt som Mankell i texten, i
samtal mellan personer och i
huvudpersonens tankar hyllar välfärden och ger nedskärningarna
skulden, ger de skeenden han beskriver helt andra signaler. Den mördande tonårspojken förvandlas inte
till en vettvilling därför att han haft
för lite kontakt med skolpsykologer
eller dagisfröknar, det står klart för
var och en som läser boken. Hans
öde beror på en i alkoholdimmor
försvunnen mamma och en våldsam
och misshandlande pappa. Mankell
vet bättre än vad han låtsas om. Han
vet att den ondska som är en bra
deckares drivmotor har djupare och
mer komplicerade rötter än en
indragen kuratorstjänst.
Men den ytliga och lätt påklistrade samhällskritiken hör till i svenska deckare. Det räcker inte med att
leverera god underhållning, deckare
skall ge något mer. Liza Marklunds
ger läsarna en dos kvinnlig självförverkligande och kvinnor-kan-feminism. Sjöwall och Wahlöö paketerade sina historier i 68-politik.
Det är inte Mankeils formuleringar om ett hårdnande, förändrat
Sverige som har lett till att böckerna sålt i miljonupplagor. Det är de
detaljerade beskrivningarna av polisiärt arbete som gör att läsarna fastnar och gärna återvänder. Det är de
svindlande historierna, med alla
utslängda och ibland mycket löst
EfJ lSvensk Tidskrift lzooo, nr 2-31
hängande trådar, som gör läsandet
till ovanligt god underhållning. Det
är bifigurerna som gör böckerna så
sällsynt levande. Det är när Kurt
Wallander landar hemma hos någon
orolig mamma, en före detta fru till
någon misstänkt eller hemma hos ett
pensionerat hotellägarpar eller en
avdankad polis som Mankell glänser
som författare. Han bryr sig om att
göra alla medverkande till människor. Och det gör hans böcker till
myllrande vävar av gestalter som alla
bidrar med en liten pusselbit till det
stora uppdraget- att avtäcka Sverige.
Och så är det förstås Wallander
själv som är den främsta förklaringen till framgångarna. Poliskommissarien är efter en tids bekantskap
oemotståndlig som vresig arbetsnarkoman. Han är dessutom något
så ovanligt som en man med fingertoppskänsla. Wallander löser kriminalgåtor genom att känna på sig
saker. Naturligtvis sker det i kombination med rejäla arbetsinsatser,
men det är hans känsla i den emellanåt bråkande magen som leder
honom rätt.
KÄNSLOR INT E WALLANDERS GR EJ
Det är inga fyrtiotimmars veckor
Wallander har. Polisfacket skulle
gråta och kräva gigantiska övertidsersättningar om det fick nys om förhållandet. Wallander jobbar från
tidig morgon – inte sällan häller han
upp sin första kaffekopp på kontoret redan vid sjusnåret-till sena natten. Så blir han också, mycket
modernt och tidsanpassat, utbränd
och långtidssjukskriven. Då är han
och böckerna som tristast. De djupa
tankarna om liv, död och meningen
med alltihopa är inte Wallanders
grej. De stora funderingarna passar
sig inte riktigt för överviktiga poliser som egentligen inte ens kan tala
om känslor med dem som står dem
närmast. När Wallander efter sin
utflykt till Lettland i Hundarna i Riga
blir kär, blir det många päslängda
telefonlurar. Han når liksom aldrig
riktigt fram. Han får inte ur sig att
han vill gifta sig och skaffa hus. Kanske vill han inte det ändå, innerst
inne. Han vill leva i sin spartanska
lägenhet med smutstvätten slängd på
golvet och de ostrukna skjortorna
hängandes på rad.
När Wallander inte klagar på det
hårdnande samhällsklimatet orerar
han om polisen. Ju högre upp i hierarkin en polisman befinner sig,
desto mindre vet han. Och minst av
alla vet rikspolischefen och rikspolisstyrelsen. Mindre pengar och ständigt nya direktiv försvårar tillvaron
för det hårt arbetande fotfolket.
Utan eldsjälar som Wallander och
hans kolleger skulle den svenska
polisen för länge sedan ha slutat fungera. Här fungerar faktiskt kritiken.
Wallander är trovärdig som sliten
och delvis idealistiskt driven polis.
När han far ut mot polisiär inkompetens är han verkligen den lille
mannen mot den oförstående överheten. Han är James Bonds och
greve Hamiltons motsats. De vackra damerna förblir påklädda och
onedlagda och i den män det förtärs
något alkoholhaltigt är det sällan
årgångsvin. Dessutom blir Wallander för full när han väl dricker. Han
blir precis så där pinsamt full som
ensamma frånskilda medelålders
män på kvinnajakt kan bli. Det enda
han lyckas riktigt bra med är att bena
ut brott. Sä det är inte särskilt konstigt att han sitter på sitt ruffiga kontor
från tidig morgon till mitt i natten
och aldrig byter jobb trots ständiga
drömmar om just det. Att vara polis
är det enda han är riktigt duktig på.
Denna insikt som han själv aldrig
riktigt bibringas, men som smyger
sig på oss läsare, gör honom smärtsamt mänsklig och därför så fascinerande att läsa om.
Marie Söderqvist (marie@unitedminds.nu) är omvärldsanalytiker och delägare i United Minds.