Insänt


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Heimerson påläst?
P
ÅSIDAN 31 I SVENSK TIDSKRIFT (5/1999)
skriver Staffan Heimerson om den
dåliga svenska kinabevakningen. Det
kan han ha rätt i.
När han sedan hävdar att rapporteringen på sjuttiotalet var intensivare väljer han
sina exempel på ett sätt som klart visar att
han inte har läst alla de böcker han talar om:
”Strömmen av författare som Lars Gustafsson och Jan Myrdal, Tore Zetterholm
och Sven Lindqvist, diplomater som Gunnar
Hägglöf, kulturjournalister som Ingmar
Björksten och Olof Lagercrantz skrev från
Kina hänförda texter, medan kulturrevolutionens barbari pågick.”
Sven Lindqvist första kinabok skrevs
långt före kulturrevolutionen. Min bok Kinesisk höst skrevs och utkom 1978 och har
som ämne Kina i efterdyningarna efter den
epok som brukar kallas ”De Fyras Gäng”.
Någon kulturrevolution att beundra pågår
verkligen inte i mina reportage. Däremot
finns där många vittnesbörd om de lidanden den vållade.
Det lönar sig nästan alltid att läsa böcker innan man kommenterar dem.
Lars Gustafsson
Professor, Texas
Heimerson svarar:
Lars Gustafsson skriver i sitt inlägg: ”Någon
kulturrevolution att beundra pågår verkligen inte i mina reportage.”
Inte?
I Kinesisk höst skriver Gustafsson om
folkkommunerna, vilka ju var själva basen
för ”den stora proletära kulturrevolutionen”:
”Men folkkommunerna fick mig att haja
till. Här finns någonting som inte har någon
verklig motsvarighet någon annanstans i
världen. Här blev jag slutgiltigt övertygad
om att den socialistiska revolutionen faktiskt varit i stånd att skapa inte bara frihet
från nöd, utan – under optimala förhållanden -också livskvalitet, verklig, solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.
Ett av de få ställen, där jag är alldeles
övertygad om att det faktiskt finns förutsättningar för något som skulle kunna kallas
ett ’bekymmersfritt’ liv, är den kinesiska
folkkommunen. Och med bekymmersfritt
menar jag då inte någon slags konstlad utopitillvaro av den typ som Thomas Mann skildrar i ’Der Zauberberg’ utan höggradigt aktiva liv, tillbragta under hårt arbete, där ett
harmoniskt förhållande upprättas mellan
arbetet och dess frukter, mellan privat och
kollektivt, mellan bostad och arbetsplats,
mellan trygghet och stimulanser.
Med enheter av folkkommunens storhet
uppnåddes äntligen det optimala läge där
varje investering gav sin fulla effekt. Nya
näringsgrenar kunde etableras, arbetskraften kunde tillvaratagas fullständigt. Vad har vi
gjort med den svenska landsbygden? Här ett
intensivt, blomstrande jordbruk i en miljö som
möjliggör både småindustrier och hela stadsmiljöns känsla av sociala kontakter, av mänsklig närvaro, lönsamhet, effektivitet, tillräcklig
mångfald för att var och en skulle kunna välja
sin syssla efter sin läggning. (Hade jag levat
i Ma Lu hade jag valt att bygga sampaner.)”
Det slår mig hur det inte bara lönar sig
att läsa böcker innan man kommenterar
dem utan också att läsa om böcker, när man
går i svaromål.
Då finns den där, Gustafssons oförblommerade hyllning till socialism och folkkommuner, och därigenom indirekt till det
totalitära systemet.
Det är begripligt om Gustafsson försökt
förtränga sin beskrivning av Kina hösten
1977. Märkligt nog finns skildringen inte
med, när Per Ahlmark i sina genomgångar
i böckerna Vänstern och tyranniet och Det
öppna såret nagelfar ’det galna kvartseklet’
och the fellow travellers’ medlöperier till
massmord. De två böckerna är annars standardverk för den som behöver argument av
typen eat your own shit. Alla andra dumheter finns med, Sverker Åströms och Myrdals, Guillous och Pierre Schoris, Birgitta
Dahls, Ehnmarks och Enqvists- till och med
jag får schavottera för en slarvig formulering skriven på Västbanken. Ahlmarks renhållning är föredömlig. Synd bara att han
missade Gustafssons panegyrik. På min
kinahylla finner jag att ambassadör Ingmar
Karlsson i sin kinabok Kina i våra hjärtan,
är den ende som katalogiserat svärmeriet
för Kina. Och där finns Gustafsson med.
Även vad gäller Sven Lindqvist har Gustafsson fel. Jag har ingenstans talat om
hans första kinabok. Han har skrivit flera.
Den kinahyllande Myten om Wu Tao-tzu,
skrevs 1967 då kulturrevolutionen var i full
sving.
Staffan Heimerson
Författare och reporter, Sydney
PS. Varför, förresten, flyttade Gustafsson
till Texas i stället för att stanna kvar i Ma
Lu?
Svensk Tidskrift välkomnar kommentarer, kritik och synpunkter frän läsarna.
Vi förbehåller oss dock rätten att korta insända texter av utrymmesskäl.
Sänd ditt bidrag per e-post till fredrik.erixon@svensktidskrift.se
lSvenskTidskrift l2ooo,nr 1lEJ
Kommunitarismen, igen
I
SVENSK TIDSKRIFT (6/99) menar Ludvig
Beckman att värdeliberalismen, som
den företräds av bl amig och Per Ericson, inte har lärt något av kommunitarismen.
Han hävdar att vi betraktar politisk frihet som det enda som behövs för ett gott
samhälle. Men bara den som ser politik som
allt kan tro att vår vilja att hålla tvånget i
ett samhälle under sträng kontroll, betyder
att vi inte har andra värden. ”Friheten är
inte en tillräcklig, men en nödvändig förutsättning”, som jag uttrycker det i den av
Beckman kritiserade skriften Fullständiga
rättigheter (Timbro, 1999).
Beckman medger att de kommunitära
insikterna delvis är triviala, men menar att
de politiska konsekvenserna är intressanta. Tyvärr nämner han inte vilka de är. Värdeliberaler har visat varför frihet är en förutsättning för mänsklig växt och god samvara. Beckmans enda motargument är att
ett definitivt politiskt svar måste vänta, för
vi vet inte exakt vilken politik som kan bevara ett gott medborgarskap. Men för att kritisera ett svar räcker det inte att hänvisa
till allmän osäkerhet. Det krävs en konkret
kritik och åtminstone en skiss av en alternativ politik och dess relativa förtjänster.
Liberaler konstaterar att individen har
enorm glädje av gemenskap, samarbete och
andra människor. Men detta tycker Beckman
inte räcker, därför att det säger bara att
gemenskapen ligger i individens egenintresse, och att hon därför bör kämpa för dem.
Samhället är för Beckman inte bara ett
medel för individers önskningar och behov.
Vad är de i så fall? Beckman förbigår denna
kärnfråga. När ska individen tvingas till uppoffring mot sitt eget intresse? Och hur argumenterar man för det? Det räcker naturligtvis inte med konstaterandet att det är
gott för individen, vilket Beckmans själv
anför. I så fall är det ju egenintresse, dvs
motsatsen till uppoffring.
Det räcker inte heller med truismer om
att människan är en social varelse. Det innebär bara att vi har fostrats i ett sammanhang och att vi mår bra i vissa former av
samhällen. Det visar inte att gemenskapen
är ett egenvärde, eller att vi har en generell förpliktelse att vara lojal mot den samhällsordning som vi råkar befinna oss i.
Historiens värsta förbrytelser har varit
utslag av gruppkänsla, lojalitet och solidaritet. Vi måste bedöma vilka traditioner,
grupper och samhällen som är bra respektive dåliga för människan, och det kan vi
bara göra genom individuellt förnuft och frihet att välja, inte med hänvisning till tradition och gruppgemenskap.
Johan Norberg
Juridik, inte politik
E
FTER An HA LÄST Aleksander Peczeniks
och Mårten Schultz artiklar i Svensk
Tidskrift 6/ 99, kan jag- trots att jag
känner en viss sympati för några av de teser
som drivs i dessa artiklar- inte låta bli att
ge uttryck för en från artiklarna avvikande
åsikt.
En av de teser som drivs i båda artiklarna tycks vara att den sk Uppsalaskolan
bär ansvaret för den svenska rättsvetenskapens värdeneutralitet, vilken båda författare för övrigt tycks beklaga. Om detta är
rätt uppfattat, är det tyvärr en något försåtlig tes. Som Schultz själv mycket riktigt
påpekar ”förbjöd” aldrig Hägerström värdeomdömen- det han däremot sade var att
dessa värdeomdömen inte kan göra anspråk
på att vara vetenskap. Detta uttalande måste
framför allt ses mot bakgrund av den på
Hägerströms tid förhärskande sk ”begreppsjurisprudensen”, som i grova drag
ansåg sig kunna härleda utsagor om gällande rätt med hjälp av mer eller mindre poliIIISvensk Tidskrift lzooo, nr 1 l
tiskt laddade juridiska begrepp; man försökte alltså via den status som expertkunskap kan ge påverka rättsordningen i en viss
önskvärd riktning. Hägerströms påpekande
att värdeomdömen inte är att anse som juridisk vetenskap kan således också ses som
ett försvar av demokratiska principer: när
jag som jurist talar om juridik har jag hela
den pondus som vetenskapen ger i ryggen,
börjar jag däremot tala om värdeomdömen,
talar jag som medborgare vars åsikt är lika
god eller dålig som någon annans.
Jag håller heller inte med om att den
nödvändiga konsekvensen av Uppsalaskolans filosofi blir att man kompilerar uttalanden ur rättskällorna istället för att vara
produktiv som vetenskapsman. Rättskällorna- traditionellt lagar, deras förarbeten,
domstolspraxis och juridisk vetenskaplig litteratur- innehåller värden: lagstiftaren är
t ex i regel noga med att ange varför man
vill inskränka vissa äganderättsbefogenheter.sådana uttalanden står iförarbetena till
den relevanta lagstiftningen. Att en jurist
skulle få argumentera med fritt påhittade
egna värderingar kan väl ändå inte vara
Peczeniks och Schultz mening- framför allt
inte om detta skall innebära ett korrektiv av
lagstiftning som ändå har demokratisk förankring. Det finns även vid en strikt tillämpad rättskällelära olika lika välförankrade
och juridiskt rimliga svarsalternativ på nästan varje givet problem: vilket alternativ
rättstillämparen väljer, är ett uttryck för dennes personliga värderingar. Det som rättskälleläran och den strikta rättsdogmatiken
således är till för är att snäva in det områ-
de där den rättssökande är hänvisad till
juristens skön så mycket som möjligt; att
detta sista område för värdeavgöranden
inte går att eliminera torde idag vara juridiskt allmängods.
Jakob Heidbrink
Doktorand i juridik vid Stockholms universitet
Juristernas tystnad
T
ESEN I MÅRTEN SCHULTZ artikel om juristernas tystnad är att juristerna, varmed väl huvudsakligen menas Sveriges domare, står under inflytande av Uppsalaskolans läror och Axel Hägerströms filosofi. Denna tes är obevisad och har inte ens
sannolikhetens prägel. Den är till och med
delvis självfalsifierande. Ty om beskrivningen av Uppsalaskolans metoder med förenkling av tankar och uttryckssätt vore riktig så skulle den snarast underlätta för även
den mest oerfarne unge domare att beskriva sina rättsliga utgångspunkter för omvärlden.
Schultz tankar är fantasiskapelser på
samma tema som det Maciej Zaremba
utvecklade när han i Orättens rötter (Moderna Tider dec jan 1995/96 s. 26-39) hävdade att samma filosofiska riktningar var orsaken till att hela det svenska rättssystemet
hade en inre ruttenhet. Jag har belyst saken
i Journalismen och rätten (Juridisk Tidskrift
1997-98 s. 984-1007 där den följts av ytterligare artiklar). Zarembas tankar kan efter
den förda debatten dödförklaras och det
Juristernas tystnad har- om den finns
– helt andra och verklighetsnära förklaringar än de Schultz serverar. Det finns en
etablerad yrkesregel på processrättslig
grund som säger att en domare inte får
ändra eller komplettera en dom genom
efterföljande uttalanden. (Se artiklar i Advokaten av Thorulf Arwidson nr 7/96 s18 och
Olle Ekstedt nr 8/96 s 19).
Många domare vägrar att uttala sig
offentligt för att inte riskera att synda mot
regeln att de inte får ändra eller komplettera sin dom. Det finns i och för sig mycket
som kan sägas om de rättsliga utgångspunkterna för en dom utan att man syndar
mot huvudregeln men det kan vara svårt att
hålla gränsen och många journalister vill
gärna pressa ett intervjuoffer till överträ-
delser.
Det är i själva verket till stor del journalisternas metoder som avskräcker domare från att ge medborgarna den information från den dömande verksamheten som
de i det moderna samhället bör få.
hade varit fruktbart om Schultz hade beak- Olle Ekstedt
tat innehållet i den debatten.
Peczenik svarar Heidbrink:
En tänkande människa har alltid grunder för
sina värdeomdömen. Värdeomdömenas innebörd påverkas därför av kontexten. Juristerna kan beakta den rättsliga kontexten
bättre än lekmän. Därför kan deras värdeomdömen om rätten vara bättre motiverade
och på så sätt bättre än andras.
Heidbrinks beskrivning av ”begreppsjurisprudensen” är grovt förenklad. 1800-
talets begreppsjuridik var en vidareutveckling av tusenåriga studier av romersk rätt.
Dess uppgift var inte alls att lansera jurisJur dr, hovrättslagman
mot tyranners godtycke. Kan den inte fungera som skydd mot demokratiskt legitima
men väl så stressade politiker? Påstår Heidbrink att allt som våra politiker kommer på är
gott, behöver inte parlamentet någon motvikt? Är maktdelningsläran fel, kan inte makten delas med domstolarna, behöver inte
domstolarna rättsvetenskapens hjälp?
Förvisso är den kunniga rättsdogmatikerns värderingar inte ”fritt påhittade”. Man
kan se min teori som en utvidgning av domarens arbetsmaterial. Lagen är den främsta
rättskälla som skall följas. Rättspraxis och
ternas politiska uppfattningar, utan att göra förarbetena är sekundära rättskällor. De i
Schultz svarar Ekstedt:
Den 16/1-00 publicerades i DN något så
ovanligt som ett inlägg av en framstående
domare där brister i det svenska rättssystemet påtalades. Om fler domare hade höjt
sina röster på det sätt som upphovsmannen till denna debattartikel gjorde hade Sveriges offentliga samtal i hög grad berikats.
Skribent var Olle Ekstedt.
Jag tror därför Ekstedt delar min grundläggande uppfattning att det är önskvärt att
jurister deltar i debatten. Vilka som bör föra
juristernas talan kan man diskutera. Jag håller med Ekstedtom att domarna inte alltid är
de härvid bäst lämpade (se JUSEK-tidningen
1/99). Nu har jag heller aldrig påstått det.
Varför Ekstedt tror att min artikel skulle ta
sikte på just domare, kan jag inte se.
Anledningen till juristernas tystnad har
olika förklaringsgrunder. Jag gör inte anspråk på att hittat ett ”sant” svar. Om mitt
förslag är trovärdigt eller inte är upp tillläsaren att avgöra. Att det i någon logisk mening
skulle vara ”självfalsifierande” faller emellertid på sin deduktiva orimlighet.
Mårten Schultz
lor. Rätten är en sak, moralen en annan, men
de är fast förbundna genom kulturarvet.
Ytterst gäller frågan en rimlig kompromiss mellan den föränderliga och pluralistiska politiken och å den andra sidan de
tröga värdena. Den klassiska rättsfilosofin
har kanske överskattat de objektiva värdena,
många nutida debattörer överskattar den
dynamiska politikens förträfflighet. Men rätten får inte bli genompolitiserad.
Juridiken borde vara politikens broms.
Den normativa rättsvetenskapen gör bromsen effektiv.
rätten mer systematisk och koherent. Där- kulturarvet förankrade värdena och princi- Aleksander Peczenik
med kunde juridiken utgöra samhällets skydd perna kan uppfattas som tertiära rättskäl- Professor, Lund
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 lEl