Insänt
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Öppna upp ECB
M
artin Walker tar i sin artikel
”Med uppdrag att tämja dollarn” (Svensk Tidskrift 2/99) upp
många intressanta aspekter på den
nya valutan i Europa och dess relation
med övriga ekonomiska maktblock
Vilken väg utvecklingen för den
europeiska ekonomin och det europeiska samarbetet kommer att ta är
naturligtvis inget som är ödesbestämt utan något som människor
kan påverka. EU består av fullvärdiga demokratier. Människor i Euroland styr sina länder genom val av
de politiker och den politik de gillar. Hur det kommer att gå för euron
och samarbetet kommer i hög grad
att bero på den folkliga förankringen för ECB och den förda penningpolitiken.
Det är därför i högsta grad angeläget att diskutera ECB:s roll, öppenhet och redovisning gentemot de
politiska organen. För att få en legitimitet och folklig förankring för
penningpolitiken måste målformuleringarna för ECB bli entydiga och
beslutsunderlaget offentligt. Därmed
kan också en penningpolitisk debatt
bli möjlig och meningsfull. ECB:s
penningpolitiska mål måste därför
klarare definieras, bl a genom att ett
toleransintervall anges, ECB-rådets
protokoll måste offentliggöras och
inflationsrapporter med prognoser
av den typ den svenska Riksbanken
utger bör tas fram.
En aktiv granskning av ECB krä-
ver en livlig debatt. Det var i sig inget
märkligt när Tysklands förre finansminister, Oskar Lafontaine, hade
åsikter om penningpolitiken. Det
anmärkningsvärda var att han föreföll tro att ändringar i penningpolitiken skulle lösa problem som snarare hade att göra med att den europeiska arbetsmarknaden inte fungerade bra. På samma sätt är det inget
märkligt när en svensk Lönnroth
eller Schyman påstår att mer inflation ger mer jobb, utan det märkliga
är att de inte livligare bemöts i
debatten. Ska euron och valutasamarbetet bli långsiktigt stabilt måste
den folkliga förankringen för en tillväxtpolitik med låg inflation bli
bred. Därför måste ECB bli öppnare
och tydligare. Sverige har genom
socialdemokraternas vankelmod
missat chansen att vara med och
påverka för dessa reformer i eurons
formativa skede. Detta är bara att
beklaga.
Karin Pilsäter
Riksdagsledamot (fp).
Euro med socialistiska förtecken?
I
senaste numret av Svensk Tidskrift
skrev Martin Walker en tänkvärd
artikel om euron.
Ett av de viktigare resonemangen
i Walkers artikel rör den politiska
styrningen av euron. Det är sant som
Walker hävdar att euron saknar
enmotsvarighet till den amerikanske
finansministern som kan agera videxempelvis internationella kriser.
Bortsett från några av konvergenskraven, som har till syfte att styra
EMU-länderna internt, finns det
idag inte några verktyg för finanspolitisk styrning kopplade till euron.
Walker verkar tycka att detta är
ett problem som bör lösas med att
ge euron, som det kallas, ökade
finanspolitiska muskler. Jag håller
inte alls med.
Dessvärre finns det en uppenbar
risk att detta ändå blir fallet. En stor
del av Europas politiker är rädda för
konkurrens. De saknar den övertygelse och det mod som krävs för att
genomföra rejäla förändringar i
dagens system. Ökad budgetsamordning och/eller harmoniserade
saktter blir den enkla utvägen. För
att använda Walkers ordval är redan
nu både ”interna” och ”externa”
krafter i rörelse för att uppnå detta.
Men de avgörande problemen är
av annat slag. Helt centralt är att
Europas arbetsmarknader är på tok
för stela och reglerade. Den dynamik som finns i USA har vi ingen
motsvarighet i Europa. Vi saknar
dessutom goda erfarenheter av
nominella lönesänkningar, vilket vid
en kraftig nedgång i sysselsättningen
är ett lands alternativ såvida man
inte ändrar växelkursen.
Kvar i verktygslådan finns således bara den traditionella finanspolitiken med sina stimulansåtgärder,
bidrag och subsidier. Kraven på att
”andra” ska betala skulle snart
komma att ställas. Och ”andra” det
är som vanligt medborgarna i deras
roll som skattebetalare.
För att opinionsbildningen för
euron i Sverige ska få ett verkligt
djup räcker det inte att tala om att
det blir enklare för turister att växla
pengar. Framöver gäller det att vinna
gehör för de rejäla förändringar av
systemen som måste till, bl a i fråga
om vår egen arbetsmarknad. Annars
finns en uppenbar risk att många
euroanhängare, som har liberala
motiv för sin åsikt snarare än socialistiska, blir sittandes med en fluffig
europeisk finanspolitik och höga
harmoniserade skatter i knät.
Det vore inte särskilt roligt.
Gunnar Strömmer
Ordförande i MUF
lSvensk Tidskrift 11999, nr 3111
M
artin Walker tar i sin artikel
”Med uppdrag att tämja dollarn” (Svensk Tidskrift 2/99) upp
många intressanta aspekter på den
nya valutan i Europa och dess relation
med övriga ekonomiska maktblock
Vilken väg utvecklingen för den
europeiska ekonomin och det europeiska samarbetet kommer att ta är
naturligtvis inget som är ödesbestämt utan något som människor
kan påverka. EU består av fullvärdiga demokratier. Människor i Euroland styr sina länder genom val av
de politiker och den politik de gillar. Hur det kommer att gå för euron
och samarbetet kommer i hög grad
att bero på den folkliga förankringen för ECB och den förda penningpolitiken.
Det är därför i högsta grad angeläget att diskutera ECB:s roll, öppenhet och redovisning gentemot de
politiska organen. För att få en legitimitet och folklig förankring för
penningpolitiken måste målformuleringarna för ECB bli entydiga och
beslutsunderlaget offentligt. Därmed
kan också en penningpolitisk debatt
bli möjlig och meningsfull. ECB:s
penningpolitiska mål måste därför
klarare definieras, bl a genom att ett
toleransintervall anges, ECB-rådets
protokoll måste offentliggöras och
inflationsrapporter med prognoser
av den typ den svenska Riksbanken
utger bör tas fram.
En aktiv granskning av ECB krä-
ver en livlig debatt. Det var i sig inget
märkligt när Tysklands förre finansminister, Oskar Lafontaine, hade
åsikter om penningpolitiken. Det
anmärkningsvärda var att han föreföll tro att ändringar i penningpolitiken skulle lösa problem som snarare hade att göra med att den europeiska arbetsmarknaden inte fungerade bra. På samma sätt är det inget
märkligt när en svensk Lönnroth
eller Schyman påstår att mer inflation ger mer jobb, utan det märkliga
är att de inte livligare bemöts i
debatten. Ska euron och valutasamarbetet bli långsiktigt stabilt måste
den folkliga förankringen för en tillväxtpolitik med låg inflation bli
bred. Därför måste ECB bli öppnare
och tydligare. Sverige har genom
socialdemokraternas vankelmod
missat chansen att vara med och
påverka för dessa reformer i eurons
formativa skede. Detta är bara att
beklaga.
Karin Pilsäter
Riksdagsledamot (fp).
Euro med socialistiska förtecken?
I
senaste numret av Svensk Tidskrift
skrev Martin Walker en tänkvärd
artikel om euron.
Ett av de viktigare resonemangen
i Walkers artikel rör den politiska
styrningen av euron. Det är sant som
Walker hävdar att euron saknar
enmotsvarighet till den amerikanske
finansministern som kan agera videxempelvis internationella kriser.
Bortsett från några av konvergenskraven, som har till syfte att styra
EMU-länderna internt, finns det
idag inte några verktyg för finanspolitisk styrning kopplade till euron.
Walker verkar tycka att detta är
ett problem som bör lösas med att
ge euron, som det kallas, ökade
finanspolitiska muskler. Jag håller
inte alls med.
Dessvärre finns det en uppenbar
risk att detta ändå blir fallet. En stor
del av Europas politiker är rädda för
konkurrens. De saknar den övertygelse och det mod som krävs för att
genomföra rejäla förändringar i
dagens system. Ökad budgetsamordning och/eller harmoniserade
saktter blir den enkla utvägen. För
att använda Walkers ordval är redan
nu både ”interna” och ”externa”
krafter i rörelse för att uppnå detta.
Men de avgörande problemen är
av annat slag. Helt centralt är att
Europas arbetsmarknader är på tok
för stela och reglerade. Den dynamik som finns i USA har vi ingen
motsvarighet i Europa. Vi saknar
dessutom goda erfarenheter av
nominella lönesänkningar, vilket vid
en kraftig nedgång i sysselsättningen
är ett lands alternativ såvida man
inte ändrar växelkursen.
Kvar i verktygslådan finns således bara den traditionella finanspolitiken med sina stimulansåtgärder,
bidrag och subsidier. Kraven på att
”andra” ska betala skulle snart
komma att ställas. Och ”andra” det
är som vanligt medborgarna i deras
roll som skattebetalare.
För att opinionsbildningen för
euron i Sverige ska få ett verkligt
djup räcker det inte att tala om att
det blir enklare för turister att växla
pengar. Framöver gäller det att vinna
gehör för de rejäla förändringar av
systemen som måste till, bl a i fråga
om vår egen arbetsmarknad. Annars
finns en uppenbar risk att många
euroanhängare, som har liberala
motiv för sin åsikt snarare än socialistiska, blir sittandes med en fluffig
europeisk finanspolitik och höga
harmoniserade skatter i knät.
Det vore inte särskilt roligt.
Gunnar Strömmer
Ordförande i MUF
lSvensk Tidskrift 11999, nr 3111