Claes Arvidsson; Ryssland utför stupet. Eller inte

Ryssland utför stupet.
Eller inte
Den ryska reformeran tog slut när det finansiella systemet brakade samman förra
hösten. Ambitionen att bli en liberal marknadsekonomi i västerländsk mening har
tonats ned av den nya ledningen. Det är nu upp till det ryska folket att välja väg.
Men är det ett hopp, eller ett hot? 1av Claes Arvidsson
S
TANDARDGREPPET I TV:S SJUKHUSSERIER för att
illustrera slutet på en patientens dramatiska
livskamp är att visa EKG-kurvan. Från att ha
registrerat hjärtats slag blir den plötsligt en rak
linje. Det skulle lika gärna kunna illustrera
förra sommarens ryska stillestånd när det finansiella systemet brakade samman efter att regeringen ställt in betalningarna på sina lån och släppt rubeln fri. Ekonomins
hjärta slutade att slå. Rubelkursen föll som en sten.
Men det var värre än så. I själva verket var den blippande slutpunkten på TV-skärmen i det här fallet också
slutet för den ryska reformeran. Politiken hade misslyckats.
Och frågan är om en återupplivning är möjlig, eller
om Ryssland är dömt för evigt?
Kristecken har det funnits gott om: försvagning av
presidentmakten, oförmåga att fullfölja de ekonomiska
reformerna samt- det centrala- en politisk vindkantring i konservativ riktning. De liberala reformatörerna
har sparkats från maktens centrum medan deras beskyddare- president Jeltsin- alltmer påminner om en vålnad
från Brezjnevepokens pensionärsklubb.
Reformkrafterna är tillbakaträngda och med det nu
ledande persongalleriet kan det konstateras att den en
gång av Jeltsin utmanövrerade Michail Gorbatjov nu har
fått sin hämnd. Hans grabbar har kommit tillbaka.
Det är inte bara nya kvastar som sopar. Sättet att göra
politik har ändrats genom att politikens nav flyttas från
presidenten till premiärministern och parlamentet. Det
borde minska möjligheterna att förutse den politiska färdriktningen. Paradoxalt nog har den politiska kris som
ledde fram till Primakovs upphöjelse till premiärminister
i september 1998lett till att förutsägbarheten om de politiska besluten i en mening ökat. För första gången sedan
1991 har Ryssland en regering som arbetar tillsammans
med parlamentet och inte direkt motarbetas av det. Det
drar i riktning mot en större politisk stabilitet, något som
understryks av den vänskapspakt som ingåtts mellan president, premiärminister och parlament, och som innebär att alla skall vara snälla mot varandra inför de kommande valen. Jeltsin skall inte på egen hand byta premiärminister och inte heller upplösa parlamentet. Parlamentet skall å sin sida inte försöka få Jeltsin avsatt.
Till bilden hör dock att parlamentsvalet i år och presidentvalet år 2000 snarare öppnar vägen för taktikspel
än handlingskraft. Det är inte ens säkert att den ständigt sjuke Boris Jeltsin hänger med fram till dess.
NÄR RYSSLAND STÄLLDE IN betalningarna i augusti
gick det mest värdefulla som under stora kostnader
uppnåtts under åren av sicksackande reformverksamhet
förlorat: en viss makroekonomisk stabilitet och en viss
tilltro till att den skulle bestå. Marknaden bygger på förtroende. Men det gör också demokratin. I båda dimensionerna har kursen nu devalverats, vilket är allvarligt.
Det kan bereda väg för återvändsgrändspolitiker av den
rödbruna sorten. Även en sådan salongsfähig politiker
(med aspirationer på presidentposten) som Aleksander
Lebed kan bli en sådan. Senast i november avfärdade han
demokratin och ställde sig bakom en diktatur.
Om reformåren ses i backspegeln framträder ändå
en bild som gör att varningarna för vargen nog bör hållas ganska måttliga. För det första är det viktigt att peka
på att det i flera val skett ett folkligt avståndstagande
från kommunismen, vilket alltså inte utesluter att många
stödjer kommunisterna. För det andra har visserligen
de liberala krafterna tappat greppet om politiken, men
tyngdpunktsförskjutningen har skett till politiker som
sätter måttlig reformtakt- inte bara auktoritet och nationalism – i fokus. Moskvas borgmästare Luzjkov, för att
ta ett exempel på en politiker med ambition att efterträda Jeltsin, är knappast någon politisk svärmorsdröm
för väst, men steget till vargen är ändå långt. För det tredje har det växt fram ett medelklasskikt med ett tydligt
reformintresse (som dock drabbades hårt av augustichocken). Ytterligare en viktig faktor är att den sociala
oron hittills varit försumbar.
s::
co3..
Q)
E3..
o……Q)
0:::
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2II!J
r::
«J
s..
Q)
Es..
o…..Q)
0::::
-c
c
co
(J)
(J)
>.
0::::
En liberal renässans ter sig dock avlägsen. Opinionsvindarna blåser inte i reformriktning och reformpartierna
bidrar knappast till att ändra på den saken. Personpartier har ofta svårt att komma överens. Det gäller också i
Ryssland.
Sammantaget tyder åtskilligt på att det varken blir
reform (tsar Peter) eller rödbrun revanschism (vargen
Stalin) som kommer att dominera rysk politik under
den närmaste framtiden, utan en mitten i politikens center-vänsterfält.
Premiärminister Primakav är den som i dagsläget ligger närmast presidentposten, om han skulle ställa upp.
Hans regering, med inslag av kommunister och Zjirinovskijanhängare, flaggade inledningsvis för en ekonomisk politik som skulle ha kastat in landet i ett ännu större kaos. ”Till sedelpressarna” var mottot. Vägen till hyperinflation, med allt vad det innebär av mänskligt lidande
och omöjliggörande av affärer, låg öppen. Så har det inte
blivit och fallet i ekonomin har därigenom mildrats.
I stället ser nu Primakav ut att vara avsevärt mer förhandlingsbar- kanske efter att ha granskat böckerna lite
mer noggrant. Det krisprogram som premiärminister
Primakav tagit fram under stor vånda – och efter lång tid
-har fyra huvudpunkter: betala eftersläpande löner och
pensioner, skapa makroekonomisk stabilitet med en normalisering av rubeln och statsskulden, genomföra en
skattereform i syfte att bl a underlätta utländska direktinvesteringar och stärka statsmakten, samt reformera
flödet av intäkter och utgifter mellan federationen och
regionerna. Det är med andra ord ett program som i ord
inte direkt bryter med den tidigare politiken. Djävulen
sitter dock i detaljerna och att döma av det som hittills
presterats bådar det inte gott.
D
ET BUDGETFÖRSLAG SOM antagits är stramt och gick
med kommunisten Masljukovs stämpel ige’1om utan
alltför stort knorr i duman. Implementeringen är dock en
annan sak, bl a indikerar en föreslagen skattesänkning
(moms) att ekot från statens tomma kassakista kommer
att tvinga fram en högre takt i sedeltryckeriet.
Kontakterna med politiska tungviktare i väst, liksom
med IMF och Världsbanken, har rimligtvis också bidragit till en förståelse för att regeringen inte kan avskärma sig från det internationella finansiella systemet och
samtidigt klara budgeten. I långa stycken verkar det nu
handla om det vanliga ryska spelet om att pressa ut så
mycket förmåner i form av lättnader i skuldbördan som
möjligt från IMF (som i sin är tur beroende av att Ryssland inte helt inställer sina betalningar till IMF).
Det är en illustration av att Rysslands beroendeställning verkar hämmande för möjligheterna att rulla tillbaka de ekonomiska reformerna. Det blir en annorlunda ekonomisk politik med t ex större inslag av statlig
Il] lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
intervention, men inte så annorlunda som det fanns
anledning att förmoda i början av förra hösten. Samtidigt – och däri ligger naturligtvis en tragik – blir det en
politik som inte kan få Ryssland på fötter. Muddlingthrough är mottot.
Men det är inte bara västligt inflytande som håller
tillbaka. Den tröghet som bidrog till att reformerna aldrig
lyfte kan nu ha samma verkan i försöken att byta fot.
S
AMTIDIGT ÄR HISTORIENS GÅNG NYCKFULL. Händelsekedjor hakar i varandra och handlingar får oförutsedda effekter som kan omkullkasta resonemang om en
relativt moderat återställarpolitik.
Trots att de politiska protesterna hittills varit ringa är
social oro också en faktor som inte kan lämnas därhän;
hur mycket tål det ryska folket innan det har fått nog? En
amerikansk mätning som under flera år pejlat stämningarna visar att bara sju procent av de tillfrågade uppgav att de har deltagit i något politiskt möte eller demonstration. Fyra procent hade strejkat. Antalet ryssar som
förklarade sig beredda att protestera har i själva verket
minskat under senare år. Bilden kan dock snabbt ändras.
Studien visar att det är de som inte tycker att de har
något att förlora som protesterar, och om situationen
blir värre ökar deras antal. Undersökningen visar också
att fackföreningsanslutna tenderar att demonstrera mer
än andra och fackmedlemskapet är på väg upp. Politiskt
intresserade är också mer protestbenägna än de ointresserade. De kommande valrörelserna kan bli en utlösande faktor. Dels fokuseras politiken, dels kan partier (särskilt kommunistpartiet) vilja använda fackföreningarna
för att politisera missnöjet.
Till orosmomenten hör också att det bland kommunisterna och andra finns tydliga inslag av antisemitism,
något som stod fram i öppet ljus i samband med dumans
svala attityd till kraven på fördömande av kommunistpolitikern Albert Makasjovs angrepp på judar i höstas
vid ett politiskt möte i Moskva till minne av dem som
miste livet vid stormningen av det ryska parlamentet
(Vita huset) 1993. Vem bär skulden?, frågade Makasjov
i ett angrepp på reformpolitiken. Svaret blev bankerna
och massmedierna. Ocker, bedrägerier, korruption och
kriminalitet florerar i landet och därför valde Makasjov,
som han uttryckte saken, att kalla reformatörerna för
judar. Han skulle själv leta upp judarna och sända dem
till en annan värld. Kommunistledaren Zjuganov har
också givit sig in ”branschen” med påståenden om att
det är en judisk världskonspiration som hotar Ryssland.
Det är en attityd som långt ifrån är ovanlig bland ryssar
i allmänhet.
Inte heller skall sprängkraften i den fortgående sönderfallet, defederaliseringen, av unionen underskattas.
Augustikrisen har spätt på maktförskjutningen från Moskva till regionerna. Exempel har också givits på försök att
avskära regioner från den ryska ”inre marknaden”, med
en egen valuta, och vidare har det hörts krav på utträde
ur federationen. Värt att notera är också att den ryska
militären på många håll har blivit mer avhängig den
regionala ledningen för sin försörjning. Trots detta finns
i nuläget inte något reellt hot mot federationen som
sådan, bl a därför att de flesta regioner är beroende av
federala subsidier. Däremot innebär det ju att det blir
viktigare att blicka utanför Moskva för att förstå hur
Ryssland utvecklas.
UTIFRÅN ETT DETERMINISTISKT PERSPEKTIV är det
möjligt att avvisa Rysslands möjligheter att bli ett
normalt land- en liberal marknadsekonomi. Bristen på
tradition i t ex rättsstatlighet och det civila samhällets
svaghet kan anföras för ett sådant perspektiv. Med hänvisning till sådana unika förutsättningar kan det därför
sägas att reformförsöket var dömt att misslyckas. Det är
tråkigt, men inget vi kan att göra något åt.
Men med samma utgångspunkt kan svaret bli det
motsatta – att det närmast är en naturlag att Ryssland
blir en liberal marknadsekonomi. Ryssland är som alla
andra länder. Det faktum att människor över allt i grund
och botten tenderar att uppskatta samma saker, t ex personlig trygghet och frihet, möjligheter att jobba och tjäna
pengar, kan tala för det synsättet.
Om man höjer blicken är det svårt att hävda att Ryssland inte befinner sig i en normaliseringsprocess. Ryssland under de sju reformåren har blivit ett slags demokrati och fått ett slags marknadsekonomiskt ramverk. Delvis handlar det om potemkinreformer, åtgärderna har inte
fått verka fullt ut. Reformprocessens karaktär har givit
den ryska marknadsekonomin starkare inslag av rent-seeking och kleptokrati än i de avancerade transitionsekonomierna. Möjligheterna att tjäna pengar på staten har
lett till kriminella inslag i ekonomin, exempelvis maffiaägande. Det mest utmärkande är dock att privatiseringen
skapade en oligarkisk dominans inom näringslivet och
inom politiken, som nu skakas av såväl augustikrisen som
Primakovs försök att ta det politiska initiativet.
DEMOKRATI OCH MARKNADSEKONOM! är det normala i dagens värld. Vad som ryms inom ramverket
varierar dock. Det ser delvis olika ut i stater med ungefär samma traditioner och utvecklingsnivå. Än större
skillnader finns mellan stater som befinner sig på olika
nivåer och har olika traditioner.
Ryssland kännetecknas av att samtidigt vara premodernt, modernt och postmodernt. Utvecklingsförloppet
skall därför inte bedömas utifrån, t ex den postmoderna
statens kriterier, utan skall i stället ses i ljuset av blandformens dynamik.
Att postmoderniteten (”väst”) bara är en option är inte
liktydigt med att stabilitet och ökad välfärd är utesluten
(och naturligtvis inte heller motsatsen). Däremot är det
en indikation på att referensländerna bör sökas i stater
med likartade förhållanden. Exempel på blandformsländer med svagt utvecklade demokratier är Turkiet och
Indien. Kina är ett exempel på att ett slags marknadsekonomi fungerar utan demokrati. Italien är ett exempel
på att postmodernitet är förenligt med omfattande
kriminella inslag i ekonomi och politik.
slutsatsen är å ena sidan att det ”normala” varierar
och å andra sidan att det är fullt möjligt för stater att
fungera även under suboptimala institutionella förhållanden.
Mot den bakgrunden är det inte givet hur Ryssland
kommer att utvecklas. Ett sannolikt händelseförlopp är
att efter år av misslyckanden från den nya mitten ställer
ryssarna sina förhoppningar till en stark man med planekonomi light och ”återupprättande av Rysslands storhet” på programmet. Ryssland fortsätter i en dålig cirkel
med ekonomiskt kaos, misär och social oro som följd.
Det är sönderfallets väg.
Men det kan inte heller uteslutas att ett växande missnöje leder till att en reformist vinner presidentvalet 2004.
Reformerna får den politiska legitimitet som tidigare
saknats. Med en stark politisk vilja, ett konsistent reformprogram och med internationell uppbackning kommer
Ryssland till slut in i en god cirkel med en möjlighet att
bli att ”normalt” land.
Mellan dessa två utvecklingsförlopp ligger ett tredje
– och kanske är detta det bästa vi kan hoppas på. Det
följer tvåloperans dramaturgi: Några moment som ständigt återkommer, nya personkonstellationer och ”cliffhangers” som kan skapa rubriker i medierna.
Den ryska versionen är att trots åren av misslyckande
kommer aldrig någon vändning. Det är nationalism,
auktoritet och något slags fasthållande vid ekonomiska
reformer som gäller. Det bara personkonstellationerna
som byts ut, i övrigt råder i grund och botten status quo.
Ekonomin tar aldrig fart. Regionerna stärks, men det
hotar inte unionen på allvar. Ryssland förblir samme
sjuke man som bekymrar världen i dag.
H
ELT KLART ÄR ATT förhoppningarna om en snabb
övergång till demokrati och marknadsekonomi inte
har infriats. Inför tusenårsskiftet är det fortfarande oklart
vilket slags land Ryssland vill vara.
Så länge demokratin består kan dock en ny reformperiod inte uteslutas. Till den står hoppet. Till ryssarna
själva.
Claes Arvidsson (claes.arvidsson@mbox30l.swipnet.se)
är ledarskribent i Upsala Nya Tidning.
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21 m