Stig-björn Ljunggren; Korrespondensen
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…..
ro
:l..
~
o
E
CIJ
c
c:
Q)
C/)
c:
Q)
-o
c:
o
o..
C/)
Q)
.._
.._
o
~
Demokratin och politiken står inför många utmaningar. Trycket utifrån, från globaliseringen, upplevs vara stort samtidigt som medborgarna är allt mer ifrå-
gasättande. Stig-Björn Ljunggren, skribent och omvärldsanalytiker på Rikta kommunikation, och Christer Isaksson, författare och journalist i Finanstidningen, har utväxlat e-post
om hur demokratin och politiken kan bli bättre.
From: Stig-Björn Ljunggren
Sent: Fredag 9aprill99915:32
To: Christer Isaksson
Subject: Demokratin och välfärden
Hej Christer,
Jag sitter på min vind och blickar ut
över takåsarna här i Luthagen. Uppsala börjar sakta men säkert att
lämna vintern. Men på annat håll
våras det inte. Nyss ringde någon
och ville att jag skulle komma och
bryta staven över det svenska partiväsendet. Jag har fått många sådana
uppdrag – från partierna själva –
under senare tid.
Fatta: Man pröjsar mig för att jag
ska komma och berätta att deras tid
är ute! Bisarrt!
Det samhälle vi nu är på väg in i
är globaliserat, flexibelt och kreoliserat. Framförallt är det högfrekvent.
1900-talsmodellen- med välfärdsstat och demokrati- har nationen
som utgångspunkt, kräver viss stabilitet och homogenitet. Inte minst är
en långsam utvecklingstakt nödvändig för att demokratin ska fungera.
Så min stora fundering är hur
tusan vi ska kunna ha ett nationellt
och välbalanserat samtal om gemensamma ting i en verklighet som är
internationell och högfrekvent. Staten har blivit för stor för medborgarna och för liten för världsekonomin.
Det vakuum som uppkommer i
politiken när verkligheten springer
förbi odlas duktigt av nostalgientreprenörerna som hävdar att det var
bättre förr och att det stora problemet är att eliten har svikit folket.
Senast var det Ordfront som försökte sig på att odla upp en populistisk
vrångbild av verkligheten.
Om Ordfront frågat vad deras älskade folk tycker om att få en moske
nästgårds så tror jag att svaret skulle ha varit ganska givet.
Min egen uppfattning är att problemet med folket och eliten INTE
löses genom att likt Ordfront och
deras gelikar införa en gallupdemokrati. Vad som måste till är en rekonstruktion av det politiska samtalet
vid sidan om medierna och de havererade politiska partierna.
Men hur fan ska det gå till? Och
är det ens möjligt?
Min poäng är att det inte duger att
gnälla på eliten – eller döma ut folket
– för att 1900-talsdemokratin inte
fungerar så bra. Det är den föränderliga verkligheten som ligger bakom.
Ty i ett högfrekvent 2000-talssamhälle är 1900-talets lågfrekventa
demokrati illa ute. Vi kan redan nu se
att demokratins institutioner mer
fungerar som ett hinder för utvecklingen än som ett redskap för förändring. Regeringen kör med långbänk,
riksdagen gräver ner sig i detaljerna,
oppositionen är pinsam, LO ställer
sig mitt i vägen, SAF tappar greppet
och särintressena breder ut sig.
Ett skäl till att lobbyismen breder ut sig, är att allt fler upptäcker
att de politiska institutionerna inte
längre kan leverera en klart förutsägbar politik. Vi vet inte vad regeringen tycker i väsentliga frågor – det
enda vi vet är att om de tycker något,
kan de ha ändrat sig till i morgon.
Vänliga hälsningar
Stig-Björn
From: Christer Isaksson
Sent: Måndagen 12 aprill999 07:50
To: Stig-Björn Ljunggren
Subject: Re: Demokratin och välfärdsstaten
Bäste Stig-Björn.
Det är söndag kväll. Jag är tillbaka i
Stockholm efter några dagar i Skåne,
där våren dröjer och vinden från
Öresund alltför länge varit alltför
kall. Läser ditt brev samtidigt som
jag tänker igenom några dagars upplevelser. På puben Telegrafen intill
Kärnan i Helsingborg, där uppladdning sker inför allsvenska HIF:s matcher, hör jag människor säga att det
är märkligt att bron ligger där den
ligger. Öresundsbron alltså. Plötsligt
talar alla om en tunnel: Det måste
komma en tunnel.
Herre gud, bron mellan Malmö
och Köpenhamn är inte klar förrän
skåningarna börjar tala om en tunnel
mellan Helsingborg och Helsingör.
Öresundsbron markerar delaktighet i det nya globala samhälle som
du skriver om. Det är vår länk till
den stora världen. Till EU. Till Europa. Det är väl bra. Det behövs både
vägar och monument för att vi ska
inse vår tillhörighet.
Samtidigt är Öresundsbron-det
går inte att komma ifrån – statens
och maktens projekt och symbol. En
tunnel mellan Helsingborg och Helsingör skulle fått mer folklig och
lokal förankring. En symbol för vardagen. För delaktighet. För gamla
kontakter. För lokalt inflytande. För
sunt förnuft: En tunnel på det smalaste stället hade varit smartare att
anlägga än en bro på det bredaste.
För mig beskriver det uppblossade samtalet om en tunnel under Öresund en del av demokratins problem.
Hade makten långt tidigare lyssnat
på människor i den här regionen och
regionaliserat inflytandet hade vi förmodligen för länge sedan haft flera
och mer naturliga fasta förbindelser
IIISvensk Tidskrift 11999, nr 21
än en gigantisk bro, och Öresund
hade redan varit en het region.
Jag tycker att du bugar inför överheten, Stig-Björn. Jag anser att eliten
har ansvar för den förlorade demokratin, det tystade samtalet, det bristande folkliga engagemanget och lobbyisternas framfart. Vi lever faktiskt i
en tid när beslut centraliseras, partier
görs till angelägenheter för ett ffital och
centralmakten har monumentala
behov. Den utvecklingen står eliten för.
Jag tror dock att du pekar på en
viktig orsak till utvecklingen: Våra
nationella politiker är klämda mellan
det globala och det regionala. De
reagerar med att taktisera demokratin för att få folket med sig. Å ena
sidan ger de bilden att vi är herrar i
vårt eget hus, å andra sidan sker
smyginternationalisering.
Mina slutsatser just nu är två:
l. Det går inte att få till ett nationellt välbalanserat samtalsklirnat, som
du efterlyser, när makten taktiserar alla
samtal. Makten blir då själv ett hinder
för det gemensamma samtalet.
2. Det är väl inte så konstigt att
lobbyismen frodas i ett sådant klimat och att människor tar till alla
medel- också pengar- för att höras.
Jag är inte förvånad över att de som
har möjlighet och ekonomiska resurser tar chansen att också med hjälp
av lobbying försöka påverka en regering som inte har en rak linje i sin
politik utan visar sig möjlig att
påverka. Det som oroar är naturligtvis följderna för dem som inga resurser har. De borde få ha partierna.
Hälsningar
Christer Isaksson
From: Stig-Björn Ljunggren
Sent: Måndag 12 april199914:22
To: Christer Isaksson
Subject: Nätverk eller partier?
Hej igen Christer.
Du skrev att om bara makten lyssnat
på människor nere i skånetrakten
hade det för länge sedan funnits fler
fasta förbindelser till kontinenten.
Problemet är väl att många ansåg att
man lyssnade FÖR LITE på folket,
eller i vart fall protesterna mot bron.
Det finns skäl att anta att grundmaterialet till riksdagsbeslutet var ofullständigt. I varje fall påstår statsvetaren Gunnar Falkenmark det. Man
dribblade igenom beslutet snabbt
som satan, eftersom man var rädd
att det annars skulle bli punkterat.
Detta är snarare exempel på
demokratins dilemma:
*Om politiken gör en rejäl
genomlysning av en fråga, så blir den
stoppad av olika särintressen. Nödvändiga beslut blir inte tagna. Missnöjet ökar bland medborgarna och
välfärden minskar. Lobbyismen ökar,
eftersom det gäller att få politikerna
att ta sig samman och fatta sådana
beslut som anses viktiga av centrala
samhällsaktörer.
*Om politiken inte låter en
genomlysning leda fram till att
beslut förhalas, blir saker visserligen
genomförda, men missnöjet ökar
ändå och hotar att undergräva förtroendet för demokratin.
Det handlar alltså om en målkonflikt: antingen tubbar man inte
på demokratin och då blir det fel,
eller så tubbar man på demokratin
och då blir det också fel, men av
andra skäl.
För min egen del har jag föga
hopp om att politikerna ska bli mer
lyssnande och sluta taktisera. Istället tror jag att de måste utsättas för
ett högre omvandlingstryck
Kanske borde det bildas nya politiska nätverk som står vid sidan om
partierna, som försöker lansera fristående kandidater till riksdag och
fullmäktige, och som på ett bättre
sätt kan ta tillvara det politiska
intresse som faktiskt finns?
Det är allt fler som talar i sådana termer, och jag tycker det låter
intressant.
Vad trordu-är det inte dags för
en strukturomvandling av partisystemet?
l/Stig-Björn
From: Christer Isaksson
Sent: Onsdag 14 april1999 07:54
To: Stig-Björn Ljunggren
Subject: Re: Nätverk eller partier?
Stig-Björn.
I pausen på dagens möte kom vi att
tala om bristen på politiker och särskilt bristen på intellektuella politiker.
Plötsligt tar någon dig som exempel: I
en annan tid (jag tror han menade 50-
talet) så hade Stig-Björn Ljunggren
inte blivit statsvetare utan snarare
ägnat sig praktiskt åt politik. Det är
ju en tanke- om vi tycker att politiken
är värd att försvara: För många begåvningar flyr politiken för att ägna sig
åt forskning, medier, näringsliv, lobbyverksamhet, tjäna pengar och leva
gott. Det är kanske ert (vårt) fel att
det går åt skogen med politiken? Vi
som tycker, analyserar och för någon
enskild samhällsgrupps talan- vad mr
vi uträttat? Vi stödjer måhända samtalet. Men vi stödjer inte det breda
politiska engagemanget. Förmodligen
så snedvrider vi snarare samhällsperspektiven, röjer mark för lobbyister
och påtryckargrupper och verkar mot
effektiviteten i det politiska system
som vi anser så viktig.
1999 är det för många som
snackar och för få som gör något.
Känn ditt ansvar! Kanske är det dags
att klättra ner från vindsvåningen
och ut ur TV-studion. Ska vi föregå
med gott exempel, vägra vara med i
TV och ägna tiden åt politiskt vardagsarbete i stället?
Lösliga nätverk? Lansering av fristående kandidater? Spontant tycker
jag att du har gett upp för lätt och
att ditt system snarare är en onödig
kapitulation som skulle öppna för
köpstarka grupper, lobbyister och
lycksökare. Jag tror att de gamla partistrukturerna håller ett tag till,
under förutsättning att de får styras
av rätt personer. När vi åter får några
intressanta politiker blommar det i
de gamla strukturerna. Det visar
exemplet Tony Blair.
!!Christer
-~
:L..
~
o
E
Q)
c
c::
Q)
(/)
c::
Q)
-o
c::
o
Q.
(/)
Q)
…_
…_
o
~
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2111
ro
:l..
~
o
E
CIJ
c
c:
Q)
C/)
c:
Q)
-o
c:
o
o..
C/)
Q)
.._
.._
o
~
Demokratin och politiken står inför många utmaningar. Trycket utifrån, från globaliseringen, upplevs vara stort samtidigt som medborgarna är allt mer ifrå-
gasättande. Stig-Björn Ljunggren, skribent och omvärldsanalytiker på Rikta kommunikation, och Christer Isaksson, författare och journalist i Finanstidningen, har utväxlat e-post
om hur demokratin och politiken kan bli bättre.
From: Stig-Björn Ljunggren
Sent: Fredag 9aprill99915:32
To: Christer Isaksson
Subject: Demokratin och välfärden
Hej Christer,
Jag sitter på min vind och blickar ut
över takåsarna här i Luthagen. Uppsala börjar sakta men säkert att
lämna vintern. Men på annat håll
våras det inte. Nyss ringde någon
och ville att jag skulle komma och
bryta staven över det svenska partiväsendet. Jag har fått många sådana
uppdrag – från partierna själva –
under senare tid.
Fatta: Man pröjsar mig för att jag
ska komma och berätta att deras tid
är ute! Bisarrt!
Det samhälle vi nu är på väg in i
är globaliserat, flexibelt och kreoliserat. Framförallt är det högfrekvent.
1900-talsmodellen- med välfärdsstat och demokrati- har nationen
som utgångspunkt, kräver viss stabilitet och homogenitet. Inte minst är
en långsam utvecklingstakt nödvändig för att demokratin ska fungera.
Så min stora fundering är hur
tusan vi ska kunna ha ett nationellt
och välbalanserat samtal om gemensamma ting i en verklighet som är
internationell och högfrekvent. Staten har blivit för stor för medborgarna och för liten för världsekonomin.
Det vakuum som uppkommer i
politiken när verkligheten springer
förbi odlas duktigt av nostalgientreprenörerna som hävdar att det var
bättre förr och att det stora problemet är att eliten har svikit folket.
Senast var det Ordfront som försökte sig på att odla upp en populistisk
vrångbild av verkligheten.
Om Ordfront frågat vad deras älskade folk tycker om att få en moske
nästgårds så tror jag att svaret skulle ha varit ganska givet.
Min egen uppfattning är att problemet med folket och eliten INTE
löses genom att likt Ordfront och
deras gelikar införa en gallupdemokrati. Vad som måste till är en rekonstruktion av det politiska samtalet
vid sidan om medierna och de havererade politiska partierna.
Men hur fan ska det gå till? Och
är det ens möjligt?
Min poäng är att det inte duger att
gnälla på eliten – eller döma ut folket
– för att 1900-talsdemokratin inte
fungerar så bra. Det är den föränderliga verkligheten som ligger bakom.
Ty i ett högfrekvent 2000-talssamhälle är 1900-talets lågfrekventa
demokrati illa ute. Vi kan redan nu se
att demokratins institutioner mer
fungerar som ett hinder för utvecklingen än som ett redskap för förändring. Regeringen kör med långbänk,
riksdagen gräver ner sig i detaljerna,
oppositionen är pinsam, LO ställer
sig mitt i vägen, SAF tappar greppet
och särintressena breder ut sig.
Ett skäl till att lobbyismen breder ut sig, är att allt fler upptäcker
att de politiska institutionerna inte
längre kan leverera en klart förutsägbar politik. Vi vet inte vad regeringen tycker i väsentliga frågor – det
enda vi vet är att om de tycker något,
kan de ha ändrat sig till i morgon.
Vänliga hälsningar
Stig-Björn
From: Christer Isaksson
Sent: Måndagen 12 aprill999 07:50
To: Stig-Björn Ljunggren
Subject: Re: Demokratin och välfärdsstaten
Bäste Stig-Björn.
Det är söndag kväll. Jag är tillbaka i
Stockholm efter några dagar i Skåne,
där våren dröjer och vinden från
Öresund alltför länge varit alltför
kall. Läser ditt brev samtidigt som
jag tänker igenom några dagars upplevelser. På puben Telegrafen intill
Kärnan i Helsingborg, där uppladdning sker inför allsvenska HIF:s matcher, hör jag människor säga att det
är märkligt att bron ligger där den
ligger. Öresundsbron alltså. Plötsligt
talar alla om en tunnel: Det måste
komma en tunnel.
Herre gud, bron mellan Malmö
och Köpenhamn är inte klar förrän
skåningarna börjar tala om en tunnel
mellan Helsingborg och Helsingör.
Öresundsbron markerar delaktighet i det nya globala samhälle som
du skriver om. Det är vår länk till
den stora världen. Till EU. Till Europa. Det är väl bra. Det behövs både
vägar och monument för att vi ska
inse vår tillhörighet.
Samtidigt är Öresundsbron-det
går inte att komma ifrån – statens
och maktens projekt och symbol. En
tunnel mellan Helsingborg och Helsingör skulle fått mer folklig och
lokal förankring. En symbol för vardagen. För delaktighet. För gamla
kontakter. För lokalt inflytande. För
sunt förnuft: En tunnel på det smalaste stället hade varit smartare att
anlägga än en bro på det bredaste.
För mig beskriver det uppblossade samtalet om en tunnel under Öresund en del av demokratins problem.
Hade makten långt tidigare lyssnat
på människor i den här regionen och
regionaliserat inflytandet hade vi förmodligen för länge sedan haft flera
och mer naturliga fasta förbindelser
IIISvensk Tidskrift 11999, nr 21
än en gigantisk bro, och Öresund
hade redan varit en het region.
Jag tycker att du bugar inför överheten, Stig-Björn. Jag anser att eliten
har ansvar för den förlorade demokratin, det tystade samtalet, det bristande folkliga engagemanget och lobbyisternas framfart. Vi lever faktiskt i
en tid när beslut centraliseras, partier
görs till angelägenheter för ett ffital och
centralmakten har monumentala
behov. Den utvecklingen står eliten för.
Jag tror dock att du pekar på en
viktig orsak till utvecklingen: Våra
nationella politiker är klämda mellan
det globala och det regionala. De
reagerar med att taktisera demokratin för att få folket med sig. Å ena
sidan ger de bilden att vi är herrar i
vårt eget hus, å andra sidan sker
smyginternationalisering.
Mina slutsatser just nu är två:
l. Det går inte att få till ett nationellt välbalanserat samtalsklirnat, som
du efterlyser, när makten taktiserar alla
samtal. Makten blir då själv ett hinder
för det gemensamma samtalet.
2. Det är väl inte så konstigt att
lobbyismen frodas i ett sådant klimat och att människor tar till alla
medel- också pengar- för att höras.
Jag är inte förvånad över att de som
har möjlighet och ekonomiska resurser tar chansen att också med hjälp
av lobbying försöka påverka en regering som inte har en rak linje i sin
politik utan visar sig möjlig att
påverka. Det som oroar är naturligtvis följderna för dem som inga resurser har. De borde få ha partierna.
Hälsningar
Christer Isaksson
From: Stig-Björn Ljunggren
Sent: Måndag 12 april199914:22
To: Christer Isaksson
Subject: Nätverk eller partier?
Hej igen Christer.
Du skrev att om bara makten lyssnat
på människor nere i skånetrakten
hade det för länge sedan funnits fler
fasta förbindelser till kontinenten.
Problemet är väl att många ansåg att
man lyssnade FÖR LITE på folket,
eller i vart fall protesterna mot bron.
Det finns skäl att anta att grundmaterialet till riksdagsbeslutet var ofullständigt. I varje fall påstår statsvetaren Gunnar Falkenmark det. Man
dribblade igenom beslutet snabbt
som satan, eftersom man var rädd
att det annars skulle bli punkterat.
Detta är snarare exempel på
demokratins dilemma:
*Om politiken gör en rejäl
genomlysning av en fråga, så blir den
stoppad av olika särintressen. Nödvändiga beslut blir inte tagna. Missnöjet ökar bland medborgarna och
välfärden minskar. Lobbyismen ökar,
eftersom det gäller att få politikerna
att ta sig samman och fatta sådana
beslut som anses viktiga av centrala
samhällsaktörer.
*Om politiken inte låter en
genomlysning leda fram till att
beslut förhalas, blir saker visserligen
genomförda, men missnöjet ökar
ändå och hotar att undergräva förtroendet för demokratin.
Det handlar alltså om en målkonflikt: antingen tubbar man inte
på demokratin och då blir det fel,
eller så tubbar man på demokratin
och då blir det också fel, men av
andra skäl.
För min egen del har jag föga
hopp om att politikerna ska bli mer
lyssnande och sluta taktisera. Istället tror jag att de måste utsättas för
ett högre omvandlingstryck
Kanske borde det bildas nya politiska nätverk som står vid sidan om
partierna, som försöker lansera fristående kandidater till riksdag och
fullmäktige, och som på ett bättre
sätt kan ta tillvara det politiska
intresse som faktiskt finns?
Det är allt fler som talar i sådana termer, och jag tycker det låter
intressant.
Vad trordu-är det inte dags för
en strukturomvandling av partisystemet?
l/Stig-Björn
From: Christer Isaksson
Sent: Onsdag 14 april1999 07:54
To: Stig-Björn Ljunggren
Subject: Re: Nätverk eller partier?
Stig-Björn.
I pausen på dagens möte kom vi att
tala om bristen på politiker och särskilt bristen på intellektuella politiker.
Plötsligt tar någon dig som exempel: I
en annan tid (jag tror han menade 50-
talet) så hade Stig-Björn Ljunggren
inte blivit statsvetare utan snarare
ägnat sig praktiskt åt politik. Det är
ju en tanke- om vi tycker att politiken
är värd att försvara: För många begåvningar flyr politiken för att ägna sig
åt forskning, medier, näringsliv, lobbyverksamhet, tjäna pengar och leva
gott. Det är kanske ert (vårt) fel att
det går åt skogen med politiken? Vi
som tycker, analyserar och för någon
enskild samhällsgrupps talan- vad mr
vi uträttat? Vi stödjer måhända samtalet. Men vi stödjer inte det breda
politiska engagemanget. Förmodligen
så snedvrider vi snarare samhällsperspektiven, röjer mark för lobbyister
och påtryckargrupper och verkar mot
effektiviteten i det politiska system
som vi anser så viktig.
1999 är det för många som
snackar och för få som gör något.
Känn ditt ansvar! Kanske är det dags
att klättra ner från vindsvåningen
och ut ur TV-studion. Ska vi föregå
med gott exempel, vägra vara med i
TV och ägna tiden åt politiskt vardagsarbete i stället?
Lösliga nätverk? Lansering av fristående kandidater? Spontant tycker
jag att du har gett upp för lätt och
att ditt system snarare är en onödig
kapitulation som skulle öppna för
köpstarka grupper, lobbyister och
lycksökare. Jag tror att de gamla partistrukturerna håller ett tag till,
under förutsättning att de får styras
av rätt personer. När vi åter får några
intressanta politiker blommar det i
de gamla strukturerna. Det visar
exemplet Tony Blair.
!!Christer
-~
:L..
~
o
E
Q)
c
c::
Q)
(/)
c::
Q)
-o
c::
o
Q.
(/)
Q)
…_
…_
o
~
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2111