Jan Teorell; Partier, demokrati-och partiers demokrati
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
….ro
:l..
~
o
E
QJ
c
.._
Q)
….,.._
ro
c…
Partier, demokratioch partiers demokrati
De svenska partierna är rörande överens om demokratins legitimitet.
Partierna utgör en av demokratins stöttepelare.
Men varför är det så illa ställt med demokratin inom partierna?
l av Jan Teorell
P
OLITISKA PARTIER TYCKS oumbärliga för
demokratin. Det är lätt att se sig om i världen
och konstatera att i samma länder som
demokratin fått fäste har partier slagit rot.
Politiska partier har blivit den moderna
demokratins främsta stöttepelare.
Samtidigt framstår just dessa stöttepelare i sig som
föga demokratiska. Jag har i min nyligen utkomna
avhandling Demokrati eller fåtalsvälde? (Acta Universitatis Upsaliensis, 1998) visat att det idag är situationen
åtminstone inom våra två största partier: moderaterna
och socialdemokraterna.
Skillnader finns i och för sig. Socialdemokraterna är
ett mer medlemsorienterat parti och ger sin partiorganisation större möjligheter till påverkan inför fattandet
av beslut. Moderaterna fungerar mer väljarorienterat
och därmed mindre internt demokratiskt gentemot
medlemmarna.
Men väsentliga brister i den interna demokratin
utmärker ändå båda partierna. Det är ett mindretal i
partitoppen som fattar de avgörande besluten, med liten
påverkan utifrån. Även i en så utdragen process som när
partiprogrammen skall antas är medlemmarnas påverkansmöjligheter begränsade.
Den demokratiska funktionen hos det remissförfarande som kommer till användning är klart överskattad.
Remissrundorna fungerar mer som injektioner till identitetsskapande intern debatt än som påtryckningskanaler
från gräsrötterna och uppåt. Det faktiskt existerande
inslaget av demokrati begränsar sig därmed huvudsakligen till en möjlighet att i efterhand avsätta partiets
ledning.
SAMTIDIGT SJUNKER ~artiern.as medlemss~ffro~. ~ylige~
genomförda matnmgar V!Sar att partiaktiVIteten l
Sverige har halverats under den senaste 15-årsperioden.
De yngre skyr partiarbetet som politisk påverkansform
och partierna får därmed en allt skevare ålderssammansättning.
Det är ännu oklart huruvida detta beror på att partiernas interna demokrati har försämrats. Det kan lika
gärna vara så att den alltid har varit dålig, men att våra
anspråk stigit. Klyftan mellan vad vi begär av våra partiers interna demokrati och vad de faktiskt lever upp till
har därmed ökat, utan att partierna själva behöver ha
försämrats.
Men det faktum att demokratins främsta stöttepelare
internt lider av sådana demokratiska brister sätter ändå
fingret på ett centralt problem. Givet att man förespråkar
demokrati i samhället som helhet, bör man då inte anse
även att partierna skall vara internt demokratiska? Det
kanske kan tyckas självklart att denna fråga måste besvaras jakande. Men det är inte bara partiernas uppträdande som visar på annat. Det finnas också en
kraftfull principiell invändning mot en sådan slutsats.
A
NTA ATT POLITisKA partier fungerar ungefär som
företag på en marknad, med den inte helt oväsentliga skillnaden att i stället för att konkurrera om kunder
så konkurrerar de om väljare. Detta är inte alls någon
apart tankegång för modern demokratiteori. Tvärtom
utgör marknadsanalogin själva fundamentet i en av efterkrigstidens mest livaktiga demokratitraditioner, företrädd av namnkunniga tänkare som Joseph Schumpeter
och Anthony Downs.
Hur är tillståndet i demokratin och politiken? Denna artikel är den första i en rad artiklar om hur vårt folkstyre egentligen mår som kommer i Svensk Tidskrift. Framöver
kommer du att möta forskare och journalister som tar sig an ämnet.
FJ’a l Svensk Tidskrift 11999, nr 1 l
Politik betraktas då främst som en procedur för att
sammanjämka- eller ”aggregera”, som det brukar kallas
-individers preferenser till kollektiva beslut. Genom att
på valdagen konkurrera om röster tvingas partierna
anpassa sina politiska program så att de överensstämmer med väljarnas åsikter. Folkviljan förverkligas
genom partikonkurrens.
Utifrån ett sådant synsätt utgör den rådande bristen
på demokrati i våra partier inte ett demokratiskt
problem. Företag som konkurrerar på en marknad sätter
ju kunderna främst, inte sina anställda. Det är så marknadsekonomin uppnår en effektiv resursallokering. På
samma sätt kan partierna inte sätta medlemmarnas åsikter framför väljarnas. Det vore ett brott mot demokratins
sätt att uppnå jämlikhet i preferensaggregenngen.
Detta argument
mot internt demokratiska partier kan dock
bemötas: dels inifrån
den marknadsbaserade
demokratimodellen,
dels genom att ifrågasätta denna modell.
Även om man bekänner sig till synen
på demokrati som
preferensaggregering
kan man förespråka
någon form av intern
demokrati i partier.
Konkurrensen på väljarmarknaden är nämligen inte ”perfekt”.
Framför allt är kostnaderna för nya aktörer
som vill ta sig in på marknaden höga. Nystartade partier som på allvar hotar de etablerade är ett sällsynt fenomen i de flesta demokratier.
M AN KAN DÄRFÖR hävda att partiernas ställning på
väljarmarknaden mer liknar den begränsade konkurrensen mellan företag i oligopolställning. Därav följer
att partierna inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter
i samma utsträckning som modellen föreskriver. Med
internt demokratiska partier kan emellertid väljarna på
en sådan oligopolmarknad ges en möjlighet att inte bara
rösta med fötterna genom att på valdagen byta parti.
Därutöver ges utrymme för intern kritik för dem som
väljer att bli partimedlemmar. Den ofullgångna konkurrensen partierna emellan kan alltså kompletteras med
en lyhördhet gentemot de engagerade anhängarna. På
så sätt kan sammanjämkningen av medborgarnas preferenser fås att fungera trots allt.
ETT MER LÅNGTGÅENDE försvar för internt demokratiska partier kan dock utvecklas först sedan vissa av
marknadsanalogins grundantaganden övergivits. Och
det är just vad som utmärker utvecklingen inom modern
demokratiteori. En förutsättning för att den demokratiska processen skall kunna aggregera medborgarnas
preferenser till kollektiva beslut är ju att det finns några
preferenser att aggregera.
Att folket har en vilja tas inom det traditionella
synsättet för givet. Den fråga som främst upptagit efterkrigstidens demokratiteoretiker har handlat om hur
denna på förhand givna
folkvilja skall kunna
komma till uttryck i
politiska bes]ut. Den
nyare synen, till stor del
inspirerad av den tyske
samhällsfilosofen Jurgen
Habermas tänkande,
tar i stället som utgångspunkt att demokratin ytterst handlar
om hur folkviljan uppstår. Åsiktsbildningen,
hur preferenser formas
-inte hur de aggregeras
– sätts därmed i centrum. Det demokratiska
idealet för denna åsiktsbildning utmålas som
ett upplyst samtal folkvalda och medborgare
emellan, där endast de
bärkraftigaste argumenten tillåts fälla avgörandet. Denna demokratisyn
kallas därför ibland för ”samtalsdemokrati”.
D
ET ÄR INTE alldeles självklart vilket svar denna nyare
teoribildning genererar på frågan hur partierna bör
styras internt.
Själv är jag emellertid av uppfattningen att den som
tror på samtalsdemokrati också bör värna om internt
demokratiska partier. Åtminstone gäller det om man
godtar två grundantaganden: att politiska partier är nödvändiga för demokratin, och att andra organiserade
arenor än massmedierna är nödvändiga för att åstadkomma fungerande åsiktsbildande samtal.
Det första antagandet tycks än så länge vara ett empiriskt faktum. Det andra kan diskuteras, men låt oss för
resonemangets skulle hålla med den kör av vältaliga
.._
Q)
4–’.._
ro
o..
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lfl
…..
ro
:l..
~
o
E
Q)
o
.._
Cl)
……,.._
ro
o…
kritiker som under senare år har kritiserat massmediernas
demokratiska funktion.
S
LÅR MAN IHOP DE TVÅ premisserna får man ett starkt
argument för att partierna bör vara demokratins
bärande samtalsarenor. Först och främst därför att
partierna som organisationer har en unik förmåga att
sammanlänka vanliga medborgare med folkets främsta
företrädare i regering och riksdag. Partier är särskilt lämpade skådeplatser för demokunna fungera demokratiskt måste även partiernas
interna samtal göra det.
Självklart kan situationer uppstå då dessa målsättningar
hamnar i konflikt med varandra. Ett partis möjlighet till
samfällt agerande försämras av uppslitande interna diskussioner.
Dagens politiska verklighet ställer höga krav på handlingskraft och effektivitet. Det uppdrivna tempot i politiken, medialiseringen och personfokuseringen, omvärldsberoendet och den ökade
kratisk åsiktsbildning just
genom att de inom sina egna led
rymmer alltifrån passiva sympatisörer till professionella heltidspolitiker. Det civila samhällets
övriga frivilligarga nisationer
saknar denna organisatoriska
kvalitet.
Det (i våra dagar så bejublade) civila samhällets sammanslutningar har dessutom
sin livslust i det partikulära, det
som avskiljer, drar en gräns.
Miljöföreningarna värnar om
miljön, pensionärsföreningarna slåss för pensionärerna,
fredsorgan isationerna för freden . Så dock ej partierna.
Medan frivilligorganisationerna tar en fråga i taget, måste
”Detta måste resultera i en svårbemästrad politisk schizofreni.
Hur förenar man mottaglighet
för argument från partikonkurrenter och alternativa rörelser
med auktoritära metoder mot
de egna? Eller: hur goda skäl
komplexiteten i beslutsfattandet
-alla dessa faktorer tycks samverka till att öka partiernas
toppstyrning och pressa tillbaka medlemsdemokratin. Det
allt vanligare bruket av opinionsundersökningar, där partierna görs känsliga för väljarnas
nycker snarare än medlemmarnas åsiktsströmningar,
verkar åt samma håll.
har vi att tro på en politikertyp
som mot allmänheten är
lyssnande, men mot de egna
leden är dövstum? ”
DETTA OMVÄRLDSTRYCK
kan emellertid inte användas som något principiellt
argument för den interna
demokratins avskaffande. Partiernas ledning borde i stället
inrätta ett slags kontrakt med
partierna hantera alla frågor på en gång. Medan det civila samhällets grupperingar ropar ”vi vill ha det och det”,
måste partierna alltid svara ”då måste ni avstå från det
och det”. Partiernas livsluft är avvägningen, sammanjämkningen, prioriteringen. Ett parti kan inte bara kräva
en viss vara, i ett parti måste hela inköpslistan
specificeras- och finansieras. Detta predikament gör
dem återigen särskild lämpade som arenor för de
meningsutbyten varigenom mogna medborgaropinioner formeras.
Om man inte anser att partierna bör vara internt
demokratiska råkar man även ut för ett annat
problem: partiernas företrädare skall då delta i det offentliga åsiktsbildande samtalet, men inte i det för partiet
interna. Detta måste resultera i en svårbemästrad politisk
schizofreni. Hur förenar man mottaglighet för argument
från partikonkurrenter och alternativa rörelser med auktoritära metoder mot de egna? Eller: hur goda skäl har vi
att tro på en politikertyp som mot allmänheten är lyssnande, men mot de egna leden är dövstum?
Ett rimligare synsätt vore väl att kräva samma samtalande kvaliteter av partiernas företrädare på hemmaplan som bortaplan. För att det offentliga samtalet skall
sina partiorganisationer. Ett
sådant kontrakt kan reglera i vilka situationer ledningen
skall beviljas stor handlingsfrihet, dvs göra avkall på den
interna demokratin, respektive när partiet och medlemmarna skall ställas i främsta rummet. Det vore ett
ärligare förhållningssätt än att bara låtsas som om
det inte finns några problem med den interna
demokratin, vilket nu tycks vara alla politiska partiers
rådande praxis.
Poängen är emellertid att ett sådant kontrakt måste
inrättas med hjälp av det åsiktsbildande samtalets metod.
Om den interna demokratin skall inskränkas, vilket förefaller nödvändigt, skall inskränkningen göras enligt den
interna demokratins principer. Även kontraktets efterlevnad behöver följas upp och utvärderas i ett fortlöpande internt meningsutbyte. På så sätt kan den interna
demokratin i partierna motstå även det moderna samhällets påfrestningar, om än på en mer grundläggande
nivå.
Jan Teorell Uan.teorell@statsvet.uu.se) är fil dr i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkade i Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998 (SNS Förlag) och gästforskar nu vid Harvard.
fJD lSvensk Tidskrift 11999, nr 1l
:l..
~
o
E
QJ
c
.._
Q)
….,.._
ro
c…
Partier, demokratioch partiers demokrati
De svenska partierna är rörande överens om demokratins legitimitet.
Partierna utgör en av demokratins stöttepelare.
Men varför är det så illa ställt med demokratin inom partierna?
l av Jan Teorell
P
OLITISKA PARTIER TYCKS oumbärliga för
demokratin. Det är lätt att se sig om i världen
och konstatera att i samma länder som
demokratin fått fäste har partier slagit rot.
Politiska partier har blivit den moderna
demokratins främsta stöttepelare.
Samtidigt framstår just dessa stöttepelare i sig som
föga demokratiska. Jag har i min nyligen utkomna
avhandling Demokrati eller fåtalsvälde? (Acta Universitatis Upsaliensis, 1998) visat att det idag är situationen
åtminstone inom våra två största partier: moderaterna
och socialdemokraterna.
Skillnader finns i och för sig. Socialdemokraterna är
ett mer medlemsorienterat parti och ger sin partiorganisation större möjligheter till påverkan inför fattandet
av beslut. Moderaterna fungerar mer väljarorienterat
och därmed mindre internt demokratiskt gentemot
medlemmarna.
Men väsentliga brister i den interna demokratin
utmärker ändå båda partierna. Det är ett mindretal i
partitoppen som fattar de avgörande besluten, med liten
påverkan utifrån. Även i en så utdragen process som när
partiprogrammen skall antas är medlemmarnas påverkansmöjligheter begränsade.
Den demokratiska funktionen hos det remissförfarande som kommer till användning är klart överskattad.
Remissrundorna fungerar mer som injektioner till identitetsskapande intern debatt än som påtryckningskanaler
från gräsrötterna och uppåt. Det faktiskt existerande
inslaget av demokrati begränsar sig därmed huvudsakligen till en möjlighet att i efterhand avsätta partiets
ledning.
SAMTIDIGT SJUNKER ~artiern.as medlemss~ffro~. ~ylige~
genomförda matnmgar V!Sar att partiaktiVIteten l
Sverige har halverats under den senaste 15-årsperioden.
De yngre skyr partiarbetet som politisk påverkansform
och partierna får därmed en allt skevare ålderssammansättning.
Det är ännu oklart huruvida detta beror på att partiernas interna demokrati har försämrats. Det kan lika
gärna vara så att den alltid har varit dålig, men att våra
anspråk stigit. Klyftan mellan vad vi begär av våra partiers interna demokrati och vad de faktiskt lever upp till
har därmed ökat, utan att partierna själva behöver ha
försämrats.
Men det faktum att demokratins främsta stöttepelare
internt lider av sådana demokratiska brister sätter ändå
fingret på ett centralt problem. Givet att man förespråkar
demokrati i samhället som helhet, bör man då inte anse
även att partierna skall vara internt demokratiska? Det
kanske kan tyckas självklart att denna fråga måste besvaras jakande. Men det är inte bara partiernas uppträdande som visar på annat. Det finnas också en
kraftfull principiell invändning mot en sådan slutsats.
A
NTA ATT POLITisKA partier fungerar ungefär som
företag på en marknad, med den inte helt oväsentliga skillnaden att i stället för att konkurrera om kunder
så konkurrerar de om väljare. Detta är inte alls någon
apart tankegång för modern demokratiteori. Tvärtom
utgör marknadsanalogin själva fundamentet i en av efterkrigstidens mest livaktiga demokratitraditioner, företrädd av namnkunniga tänkare som Joseph Schumpeter
och Anthony Downs.
Hur är tillståndet i demokratin och politiken? Denna artikel är den första i en rad artiklar om hur vårt folkstyre egentligen mår som kommer i Svensk Tidskrift. Framöver
kommer du att möta forskare och journalister som tar sig an ämnet.
FJ’a l Svensk Tidskrift 11999, nr 1 l
Politik betraktas då främst som en procedur för att
sammanjämka- eller ”aggregera”, som det brukar kallas
-individers preferenser till kollektiva beslut. Genom att
på valdagen konkurrera om röster tvingas partierna
anpassa sina politiska program så att de överensstämmer med väljarnas åsikter. Folkviljan förverkligas
genom partikonkurrens.
Utifrån ett sådant synsätt utgör den rådande bristen
på demokrati i våra partier inte ett demokratiskt
problem. Företag som konkurrerar på en marknad sätter
ju kunderna främst, inte sina anställda. Det är så marknadsekonomin uppnår en effektiv resursallokering. På
samma sätt kan partierna inte sätta medlemmarnas åsikter framför väljarnas. Det vore ett brott mot demokratins
sätt att uppnå jämlikhet i preferensaggregenngen.
Detta argument
mot internt demokratiska partier kan dock
bemötas: dels inifrån
den marknadsbaserade
demokratimodellen,
dels genom att ifrågasätta denna modell.
Även om man bekänner sig till synen
på demokrati som
preferensaggregering
kan man förespråka
någon form av intern
demokrati i partier.
Konkurrensen på väljarmarknaden är nämligen inte ”perfekt”.
Framför allt är kostnaderna för nya aktörer
som vill ta sig in på marknaden höga. Nystartade partier som på allvar hotar de etablerade är ett sällsynt fenomen i de flesta demokratier.
M AN KAN DÄRFÖR hävda att partiernas ställning på
väljarmarknaden mer liknar den begränsade konkurrensen mellan företag i oligopolställning. Därav följer
att partierna inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter
i samma utsträckning som modellen föreskriver. Med
internt demokratiska partier kan emellertid väljarna på
en sådan oligopolmarknad ges en möjlighet att inte bara
rösta med fötterna genom att på valdagen byta parti.
Därutöver ges utrymme för intern kritik för dem som
väljer att bli partimedlemmar. Den ofullgångna konkurrensen partierna emellan kan alltså kompletteras med
en lyhördhet gentemot de engagerade anhängarna. På
så sätt kan sammanjämkningen av medborgarnas preferenser fås att fungera trots allt.
ETT MER LÅNGTGÅENDE försvar för internt demokratiska partier kan dock utvecklas först sedan vissa av
marknadsanalogins grundantaganden övergivits. Och
det är just vad som utmärker utvecklingen inom modern
demokratiteori. En förutsättning för att den demokratiska processen skall kunna aggregera medborgarnas
preferenser till kollektiva beslut är ju att det finns några
preferenser att aggregera.
Att folket har en vilja tas inom det traditionella
synsättet för givet. Den fråga som främst upptagit efterkrigstidens demokratiteoretiker har handlat om hur
denna på förhand givna
folkvilja skall kunna
komma till uttryck i
politiska bes]ut. Den
nyare synen, till stor del
inspirerad av den tyske
samhällsfilosofen Jurgen
Habermas tänkande,
tar i stället som utgångspunkt att demokratin ytterst handlar
om hur folkviljan uppstår. Åsiktsbildningen,
hur preferenser formas
-inte hur de aggregeras
– sätts därmed i centrum. Det demokratiska
idealet för denna åsiktsbildning utmålas som
ett upplyst samtal folkvalda och medborgare
emellan, där endast de
bärkraftigaste argumenten tillåts fälla avgörandet. Denna demokratisyn
kallas därför ibland för ”samtalsdemokrati”.
D
ET ÄR INTE alldeles självklart vilket svar denna nyare
teoribildning genererar på frågan hur partierna bör
styras internt.
Själv är jag emellertid av uppfattningen att den som
tror på samtalsdemokrati också bör värna om internt
demokratiska partier. Åtminstone gäller det om man
godtar två grundantaganden: att politiska partier är nödvändiga för demokratin, och att andra organiserade
arenor än massmedierna är nödvändiga för att åstadkomma fungerande åsiktsbildande samtal.
Det första antagandet tycks än så länge vara ett empiriskt faktum. Det andra kan diskuteras, men låt oss för
resonemangets skulle hålla med den kör av vältaliga
.._
Q)
4–’.._
ro
o..
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lfl
…..
ro
:l..
~
o
E
Q)
o
.._
Cl)
……,.._
ro
o…
kritiker som under senare år har kritiserat massmediernas
demokratiska funktion.
S
LÅR MAN IHOP DE TVÅ premisserna får man ett starkt
argument för att partierna bör vara demokratins
bärande samtalsarenor. Först och främst därför att
partierna som organisationer har en unik förmåga att
sammanlänka vanliga medborgare med folkets främsta
företrädare i regering och riksdag. Partier är särskilt lämpade skådeplatser för demokunna fungera demokratiskt måste även partiernas
interna samtal göra det.
Självklart kan situationer uppstå då dessa målsättningar
hamnar i konflikt med varandra. Ett partis möjlighet till
samfällt agerande försämras av uppslitande interna diskussioner.
Dagens politiska verklighet ställer höga krav på handlingskraft och effektivitet. Det uppdrivna tempot i politiken, medialiseringen och personfokuseringen, omvärldsberoendet och den ökade
kratisk åsiktsbildning just
genom att de inom sina egna led
rymmer alltifrån passiva sympatisörer till professionella heltidspolitiker. Det civila samhällets
övriga frivilligarga nisationer
saknar denna organisatoriska
kvalitet.
Det (i våra dagar så bejublade) civila samhällets sammanslutningar har dessutom
sin livslust i det partikulära, det
som avskiljer, drar en gräns.
Miljöföreningarna värnar om
miljön, pensionärsföreningarna slåss för pensionärerna,
fredsorgan isationerna för freden . Så dock ej partierna.
Medan frivilligorganisationerna tar en fråga i taget, måste
”Detta måste resultera i en svårbemästrad politisk schizofreni.
Hur förenar man mottaglighet
för argument från partikonkurrenter och alternativa rörelser
med auktoritära metoder mot
de egna? Eller: hur goda skäl
komplexiteten i beslutsfattandet
-alla dessa faktorer tycks samverka till att öka partiernas
toppstyrning och pressa tillbaka medlemsdemokratin. Det
allt vanligare bruket av opinionsundersökningar, där partierna görs känsliga för väljarnas
nycker snarare än medlemmarnas åsiktsströmningar,
verkar åt samma håll.
har vi att tro på en politikertyp
som mot allmänheten är
lyssnande, men mot de egna
leden är dövstum? ”
DETTA OMVÄRLDSTRYCK
kan emellertid inte användas som något principiellt
argument för den interna
demokratins avskaffande. Partiernas ledning borde i stället
inrätta ett slags kontrakt med
partierna hantera alla frågor på en gång. Medan det civila samhällets grupperingar ropar ”vi vill ha det och det”,
måste partierna alltid svara ”då måste ni avstå från det
och det”. Partiernas livsluft är avvägningen, sammanjämkningen, prioriteringen. Ett parti kan inte bara kräva
en viss vara, i ett parti måste hela inköpslistan
specificeras- och finansieras. Detta predikament gör
dem återigen särskild lämpade som arenor för de
meningsutbyten varigenom mogna medborgaropinioner formeras.
Om man inte anser att partierna bör vara internt
demokratiska råkar man även ut för ett annat
problem: partiernas företrädare skall då delta i det offentliga åsiktsbildande samtalet, men inte i det för partiet
interna. Detta måste resultera i en svårbemästrad politisk
schizofreni. Hur förenar man mottaglighet för argument
från partikonkurrenter och alternativa rörelser med auktoritära metoder mot de egna? Eller: hur goda skäl har vi
att tro på en politikertyp som mot allmänheten är lyssnande, men mot de egna leden är dövstum?
Ett rimligare synsätt vore väl att kräva samma samtalande kvaliteter av partiernas företrädare på hemmaplan som bortaplan. För att det offentliga samtalet skall
sina partiorganisationer. Ett
sådant kontrakt kan reglera i vilka situationer ledningen
skall beviljas stor handlingsfrihet, dvs göra avkall på den
interna demokratin, respektive när partiet och medlemmarna skall ställas i främsta rummet. Det vore ett
ärligare förhållningssätt än att bara låtsas som om
det inte finns några problem med den interna
demokratin, vilket nu tycks vara alla politiska partiers
rådande praxis.
Poängen är emellertid att ett sådant kontrakt måste
inrättas med hjälp av det åsiktsbildande samtalets metod.
Om den interna demokratin skall inskränkas, vilket förefaller nödvändigt, skall inskränkningen göras enligt den
interna demokratins principer. Även kontraktets efterlevnad behöver följas upp och utvärderas i ett fortlöpande internt meningsutbyte. På så sätt kan den interna
demokratin i partierna motstå även det moderna samhällets påfrestningar, om än på en mer grundläggande
nivå.
Jan Teorell Uan.teorell@statsvet.uu.se) är fil dr i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkade i Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998 (SNS Förlag) och gästforskar nu vid Harvard.
fJD lSvensk Tidskrift 11999, nr 1l