Isobel Hadley-Kamptz; Presidenter med talets gåva
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Presidenter med
V
iktigast för en politiker är inte vad han
gör, utan vad han ser
ut att göra. I den
svenska eftervalsdebatten har det handlat mer om vem
som gjorde sig bra i tv, än vem som
kom med bäst förslag. Och delvis är
det förstås helt rätt.
Centerpartiet fick faktiskt igenom
en del av sina förslag ihop med s-regeringen, men inte brydde sig väljarna om det. De ogillade att centerledningen verkade komprornissa med sina övertygelser (dagtinga på centerspråk), för att ra fika med Göran
Persson. (Eller också upptäckte de när
den väl genomfördes att de inte gillade centerpolitik, vilket är ett ännu
större problem för centern.)
Den svenska väljarkåren är nog betydligt mer liberal än vad den är
kommunistisk eller abortrestriktiv.
Det hjälper emellertid inte folkpartiet
när man varken lyckas kommunicera
att man står for liberala värden (i den
mänt sympatisk bild av s1g själv.
Bengt W esterberg ville inte bara ha
både företag och dagis, han kunde
också le så trovärdigt charmigt att folk
accepterade klyschan utan att närrnare fråga sig vad det betydde.
Virtuellt p residentskap
All the presidents’ words har Carol
Gelderman undersökt amerikanska
presidenter från Franklin D Roosevelt till Bill Clinton, och deras förrnå-
ga att kommunicera. Att strategierna
förändrats är uppenbart, men mycket
är sig också likt.
Vad som förändrats i själva hantverket är framförallt ökningen av s k talskrivare, något som inte fanns på
FDR:s tid. Då hade han, beskriver
Gelderrnan, ett litet antal politiska
medarbetare som också var goda skribenter, och gemensamt arbetade de
och presidenten fram såväl tal som
bakomliggande policy. Efterträdarna,
fram till Lyndon B Johnson, använde
samma modell, dock med skilda remån man gör det) eller ens ge en all- sultat på opinionen.
All the presidents’ words, Carol Gelderman, Walker and Company,
1997. Pra k tis k re t orik, Göran Hägg, Wahlström & Widstrand, 1998 .
66 SVENSK TIDSKRIFT
!SOBEL HADLEY-KAMPTZ:
talets gåva
I övrigt har förstås tekniken förändrats, i vad Gelderman kallar ”skapandet av ett virtuellt presidentskap”.
Från Kennedy och framåt har presidenten varit televiserad, med valdebatter, tal till nationen och annan
kommunikation med väljama via
TV.
”John F Kennedy gjorde ingenting
och verkade fantastisk, Lyndon
Johnson gjorde allt och framstod som
förskräcklig.” Den som sagt det är
USA:s hittills mest image-fixerade
president, enligt Gelderrnan, Richard
Nixon.
Nixon kom tillbaka ett antal gånger
under sin karriär som ”Den nye
Nixon”, med ny stil och väckte nytt
intresse. När han blev president hade
han noga studerat sina föregångares
mediabilder och det är ifrån hans
nedklottrade kommentarer om dem
citatet om JFK och LBJ kommer.
Hans strategi blir extremt tydlig
med en av hans talskrivares ord:
”Gensvaret [från väljarna] riktas mot
bilden, inte mot människan, eftersom
99% av väljama aldrig träffat honom.
Det som räknas är inte vad som finns
där, utan vad som visas upp, / …/ inte
vad han visar upp utan vad de tar
emot. Vi behöver inte förändra mannen, bara det intryck av honom som
väljarna !ar.”
Nixon var en mästare på att förändra bilden. Det säger också Göran
Hägg i sin lärobok i Praktisk retorik,
där han tar Nixon som exempel på en
lysande talare. Hans ”Checkers”-tal,
där han försvarade sig mot anklagelser
om felanvända kampanjbidrag, är ett
skolexempel på ett lyckat försvarstal,
menar Hägg. Nixon lyckas nämligen
helt undvika att tala om det tråkiga
(mutanklagelserna) och talar istället
om något helt annat och trevligare
(hunden Checkers). Och inte kan väl
en person som är så förtjust i en liten
söt hund ha fuskat med bidragen?
Visst, resonemanget haltar, men det
fungerade.
Paranoid Nixon
Hägg är överlag mer förtjust i Nixon
är vad Gelderman är. Hon menar att
hans problem med dubbla budskap
och trovärdighet berodde på hans då-
liga handlag med kommunikation
och talskrivande. Nixon blev ju med
tiden allt mer paranoid, och detta riktade sig även mot hans medarbetare.
Han talade aldrig om vad han egentligen tyckte i olika frågor, och träffade
så gott som aldrig sina talskrivare.
Om han sedan bad att !a ett utkast på
ett tal om t ex Vietnam, men inte talade om vad han tyckte eller ville sä-
ga, var det onekligen svårt för talskrivarna att fa till något han blev nöjd
med. Hägg däremot tycks hävda att
Nixon visserligen var lysande på
kunde rädda honom i längden.
Efter Nixon har det varit mer regel
än undantag att talskrivarna arbetat
för sig, utan direkt tillgång till presidenten. Detta har lett till problem
med kommunikationen för nästan alla presidenter, med två lysande undantag – Reagan och Clinton.
Reagan var ”The great communicator”, inte utan vissa skäl. Han kunde verkligen framföra ett tal. Hans
små trevliga anekdoter och folkliga (i
ordets sanna bemärkelse) jämförelser
placerar honom i en klass för sig
bland de moderna presidenterna. Han
hade i själva verket ett helt arkiv med
anekdoter han snappat upp under
åren och som kunde vara användbara
i olika sammanhang. Sedan fick hans
medhjälpare skriva upp dem på små
Sovjet, eller ”The magic of the market” om marknadsekonomins överlägsna förmåga att lösa ekonomiska
problem.
Göran Hägg, som inte gillar
Reagan, frågar lite spefullt om det är
någon som minns något Reagan har
sagt, men svaret är inte det han vill
ha. Det är klart att man minns det.
Visst, Reagan höll oändligt många
fler tal än Lincoln, som Hägg jämför
med, och därför blir det kanske svårare att minnas ett enskilt tal. Reagans
tal påverkade emellertid oss mer än
många kanske vet.
Stjärnornas krig
I mars 1983 höll Ronald Reagan ett
tal som skulle komma att förändra
världen. Det är det berömda Strategic
papperslappar som stöd för presiden- Difence Initialive – talet, när Reagan,
ten. Det hände förstås att det blev fel,
som när Reagan !att med sig fel papperslapp och börjar berätta en visserligen mild, men ändå fräckis för något
främmande statsöverhuvud, till dennes stora förvåning.
Reagan var aldrig närvarande i skapandet av hans tal. Ändå uppstod inte
kommunikationsbrist som för Nixon.
Anledningen är enkel. Alla visste vad
han tyckte. Reagan hade ett mycket
begränsat antal starka åsikter, och
dem varierade han helt enkelt i alla sina tal. En stark centralstyrd stat beskär
människors frihet, och det största hotet mot mänskligheten och mot
Amerika är det kommunistiska
Sovjetunionen. Denna enkla, konsekventa världsbild formade bevingade
på ett sätt som bara han kunde, beskrev ett nytt försvarssystem, en
”rymdsköld” som skulle sättas upp
över USA. Att detta system inte
fanns, och heller inte skulle kunna
skapas särskilt snabbt, spelade ingen
roll. Talet hölls förstås i TV, med bifogade ”Stjärnornas krig”-lika illustrationer av hur de amerikanska försvarsenheterna sköt sönder de sovjetiska missilerna i rymden.
Efter Sovjetunionens fall har högt
uppsatta militärer bekräftat hur rädda
Sovjetledarna blev av det där talet,
och att det var en starkt bidragande
orsak till att Sovjet några år senare
gick med på att närma sig väst och
börja nedrusta.
Den andre store talaren bland
kommunikation, men att inte ens det uttryck som ”The evil empire” om USA:s moderna presidenter är
SV E NS K TID SKRI FT 67
William JefTerson Clinton. Enligt
Gelderman har även det en enkel forklaring. Clinton skriver nämligen i
stor utsträckning sina tal själv. Fram
till presidentkampanjen hade han alltid skrivit allt själv, ihop med Hillary,
och han hade svårt att vänja sig vid att
tal med andras ord. Alltså lät han bli.
”Han vill mest bara ha en skiss att
improvisera kring”, säger en av hans
medarbetare, och drar några jazzmetaforer. Gelderman beskriver Clintons oerhörda kunskaper inom retoriken, han kan citera långa stycken ur
Lincolns eller JFK:s tal, Shakespeare
eller Bibeln. Och nog låter han som
en forkunnare, Clinton, med drag av
bl a Martin Luther King.
Eftersom Clinton skriver så stora
delar av sina tal själv, och finslipar detaljer och metaforer i timtal, kan han
klara en sådan katastrofsom inträffade
vid hans stora sjukvårdspolitiska tal
fOr Kongressen 1993. Eftersom han
nervöst ändrat i texten in i sista senalen stressad till tusen. När han sedan står i talarstolen och alla applåderat fungerar inte TelePromptern, den
osynliga skärm där talet visas stycke
for stycke. Clinton har glömt sina
glasögon, så papperskopian kan han
inte heller läsa. Infor stigande panik
hos sina medarbetare, som hysteriskt
letar efter någon fOr att laga maskinen, böljar Clinton tala, och talar ledigt i säkert tio minuter innan maskinen sätter igång. Ingen märker något,
och han beundras som vanligt for sin
vältalighet.
Fenomenal retorisk talang
Göran Hägg hyllar också Clintons,
både Bill och Hillary, for deras fenomenala retoriska talang. Hans exempel är möjligen konstigt valt, nämligen ”I did not have sex with that woman”-talet från januari i år. Personligen tyckte jag inte att det var särskilt
övertygande, och även om det, rent
retoriskt sett, inte spelar någon roll
kunden var de forsenade, och perso- om det han sade var sant eller ej, ver- 68 SVENSK TIDSKRIFT
kar många människor ha känt som
jag.
Om man inte brukar banda politiska tal från amerikansk tv, kan man
ändå ta del av Clintons exceptionella
formåga att vända en publik, om än i
fiktiv form. Filmen Frimary Colors
kommer snart på video, och i den
finns ett fantastiskt ögonblick närJack
Stanton, Clintonkopian som spelas av
John Travolta, talar till en grupp fabriksarbetare. Han lyckas med konststycket att omvända dem från likgiltighet till stående ovationer, genom
att tala om for dem hur svårt de kommer att ra det om han blir president!
Han talar om for dem att varken han,
eller någon annan politiker kan fixa
jobben, välfården eller något annat i
deras liv. Han kan ge dem rätt hjälpmedel, men de måste göra det hårda
arbetet själva. Det är lysande talekonst, och det enda man måste komma ihåg är att den riktige Clinton
skulle göra det ännu bättre.
V
iktigast för en politiker är inte vad han
gör, utan vad han ser
ut att göra. I den
svenska eftervalsdebatten har det handlat mer om vem
som gjorde sig bra i tv, än vem som
kom med bäst förslag. Och delvis är
det förstås helt rätt.
Centerpartiet fick faktiskt igenom
en del av sina förslag ihop med s-regeringen, men inte brydde sig väljarna om det. De ogillade att centerledningen verkade komprornissa med sina övertygelser (dagtinga på centerspråk), för att ra fika med Göran
Persson. (Eller också upptäckte de när
den väl genomfördes att de inte gillade centerpolitik, vilket är ett ännu
större problem för centern.)
Den svenska väljarkåren är nog betydligt mer liberal än vad den är
kommunistisk eller abortrestriktiv.
Det hjälper emellertid inte folkpartiet
när man varken lyckas kommunicera
att man står for liberala värden (i den
mänt sympatisk bild av s1g själv.
Bengt W esterberg ville inte bara ha
både företag och dagis, han kunde
också le så trovärdigt charmigt att folk
accepterade klyschan utan att närrnare fråga sig vad det betydde.
Virtuellt p residentskap
All the presidents’ words har Carol
Gelderman undersökt amerikanska
presidenter från Franklin D Roosevelt till Bill Clinton, och deras förrnå-
ga att kommunicera. Att strategierna
förändrats är uppenbart, men mycket
är sig också likt.
Vad som förändrats i själva hantverket är framförallt ökningen av s k talskrivare, något som inte fanns på
FDR:s tid. Då hade han, beskriver
Gelderrnan, ett litet antal politiska
medarbetare som också var goda skribenter, och gemensamt arbetade de
och presidenten fram såväl tal som
bakomliggande policy. Efterträdarna,
fram till Lyndon B Johnson, använde
samma modell, dock med skilda remån man gör det) eller ens ge en all- sultat på opinionen.
All the presidents’ words, Carol Gelderman, Walker and Company,
1997. Pra k tis k re t orik, Göran Hägg, Wahlström & Widstrand, 1998 .
66 SVENSK TIDSKRIFT
!SOBEL HADLEY-KAMPTZ:
talets gåva
I övrigt har förstås tekniken förändrats, i vad Gelderman kallar ”skapandet av ett virtuellt presidentskap”.
Från Kennedy och framåt har presidenten varit televiserad, med valdebatter, tal till nationen och annan
kommunikation med väljama via
TV.
”John F Kennedy gjorde ingenting
och verkade fantastisk, Lyndon
Johnson gjorde allt och framstod som
förskräcklig.” Den som sagt det är
USA:s hittills mest image-fixerade
president, enligt Gelderrnan, Richard
Nixon.
Nixon kom tillbaka ett antal gånger
under sin karriär som ”Den nye
Nixon”, med ny stil och väckte nytt
intresse. När han blev president hade
han noga studerat sina föregångares
mediabilder och det är ifrån hans
nedklottrade kommentarer om dem
citatet om JFK och LBJ kommer.
Hans strategi blir extremt tydlig
med en av hans talskrivares ord:
”Gensvaret [från väljarna] riktas mot
bilden, inte mot människan, eftersom
99% av väljama aldrig träffat honom.
Det som räknas är inte vad som finns
där, utan vad som visas upp, / …/ inte
vad han visar upp utan vad de tar
emot. Vi behöver inte förändra mannen, bara det intryck av honom som
väljarna !ar.”
Nixon var en mästare på att förändra bilden. Det säger också Göran
Hägg i sin lärobok i Praktisk retorik,
där han tar Nixon som exempel på en
lysande talare. Hans ”Checkers”-tal,
där han försvarade sig mot anklagelser
om felanvända kampanjbidrag, är ett
skolexempel på ett lyckat försvarstal,
menar Hägg. Nixon lyckas nämligen
helt undvika att tala om det tråkiga
(mutanklagelserna) och talar istället
om något helt annat och trevligare
(hunden Checkers). Och inte kan väl
en person som är så förtjust i en liten
söt hund ha fuskat med bidragen?
Visst, resonemanget haltar, men det
fungerade.
Paranoid Nixon
Hägg är överlag mer förtjust i Nixon
är vad Gelderman är. Hon menar att
hans problem med dubbla budskap
och trovärdighet berodde på hans då-
liga handlag med kommunikation
och talskrivande. Nixon blev ju med
tiden allt mer paranoid, och detta riktade sig även mot hans medarbetare.
Han talade aldrig om vad han egentligen tyckte i olika frågor, och träffade
så gott som aldrig sina talskrivare.
Om han sedan bad att !a ett utkast på
ett tal om t ex Vietnam, men inte talade om vad han tyckte eller ville sä-
ga, var det onekligen svårt för talskrivarna att fa till något han blev nöjd
med. Hägg däremot tycks hävda att
Nixon visserligen var lysande på
kunde rädda honom i längden.
Efter Nixon har det varit mer regel
än undantag att talskrivarna arbetat
för sig, utan direkt tillgång till presidenten. Detta har lett till problem
med kommunikationen för nästan alla presidenter, med två lysande undantag – Reagan och Clinton.
Reagan var ”The great communicator”, inte utan vissa skäl. Han kunde verkligen framföra ett tal. Hans
små trevliga anekdoter och folkliga (i
ordets sanna bemärkelse) jämförelser
placerar honom i en klass för sig
bland de moderna presidenterna. Han
hade i själva verket ett helt arkiv med
anekdoter han snappat upp under
åren och som kunde vara användbara
i olika sammanhang. Sedan fick hans
medhjälpare skriva upp dem på små
Sovjet, eller ”The magic of the market” om marknadsekonomins överlägsna förmåga att lösa ekonomiska
problem.
Göran Hägg, som inte gillar
Reagan, frågar lite spefullt om det är
någon som minns något Reagan har
sagt, men svaret är inte det han vill
ha. Det är klart att man minns det.
Visst, Reagan höll oändligt många
fler tal än Lincoln, som Hägg jämför
med, och därför blir det kanske svårare att minnas ett enskilt tal. Reagans
tal påverkade emellertid oss mer än
många kanske vet.
Stjärnornas krig
I mars 1983 höll Ronald Reagan ett
tal som skulle komma att förändra
världen. Det är det berömda Strategic
papperslappar som stöd för presiden- Difence Initialive – talet, när Reagan,
ten. Det hände förstås att det blev fel,
som när Reagan !att med sig fel papperslapp och börjar berätta en visserligen mild, men ändå fräckis för något
främmande statsöverhuvud, till dennes stora förvåning.
Reagan var aldrig närvarande i skapandet av hans tal. Ändå uppstod inte
kommunikationsbrist som för Nixon.
Anledningen är enkel. Alla visste vad
han tyckte. Reagan hade ett mycket
begränsat antal starka åsikter, och
dem varierade han helt enkelt i alla sina tal. En stark centralstyrd stat beskär
människors frihet, och det största hotet mot mänskligheten och mot
Amerika är det kommunistiska
Sovjetunionen. Denna enkla, konsekventa världsbild formade bevingade
på ett sätt som bara han kunde, beskrev ett nytt försvarssystem, en
”rymdsköld” som skulle sättas upp
över USA. Att detta system inte
fanns, och heller inte skulle kunna
skapas särskilt snabbt, spelade ingen
roll. Talet hölls förstås i TV, med bifogade ”Stjärnornas krig”-lika illustrationer av hur de amerikanska försvarsenheterna sköt sönder de sovjetiska missilerna i rymden.
Efter Sovjetunionens fall har högt
uppsatta militärer bekräftat hur rädda
Sovjetledarna blev av det där talet,
och att det var en starkt bidragande
orsak till att Sovjet några år senare
gick med på att närma sig väst och
börja nedrusta.
Den andre store talaren bland
kommunikation, men att inte ens det uttryck som ”The evil empire” om USA:s moderna presidenter är
SV E NS K TID SKRI FT 67
William JefTerson Clinton. Enligt
Gelderman har även det en enkel forklaring. Clinton skriver nämligen i
stor utsträckning sina tal själv. Fram
till presidentkampanjen hade han alltid skrivit allt själv, ihop med Hillary,
och han hade svårt att vänja sig vid att
tal med andras ord. Alltså lät han bli.
”Han vill mest bara ha en skiss att
improvisera kring”, säger en av hans
medarbetare, och drar några jazzmetaforer. Gelderman beskriver Clintons oerhörda kunskaper inom retoriken, han kan citera långa stycken ur
Lincolns eller JFK:s tal, Shakespeare
eller Bibeln. Och nog låter han som
en forkunnare, Clinton, med drag av
bl a Martin Luther King.
Eftersom Clinton skriver så stora
delar av sina tal själv, och finslipar detaljer och metaforer i timtal, kan han
klara en sådan katastrofsom inträffade
vid hans stora sjukvårdspolitiska tal
fOr Kongressen 1993. Eftersom han
nervöst ändrat i texten in i sista senalen stressad till tusen. När han sedan står i talarstolen och alla applåderat fungerar inte TelePromptern, den
osynliga skärm där talet visas stycke
for stycke. Clinton har glömt sina
glasögon, så papperskopian kan han
inte heller läsa. Infor stigande panik
hos sina medarbetare, som hysteriskt
letar efter någon fOr att laga maskinen, böljar Clinton tala, och talar ledigt i säkert tio minuter innan maskinen sätter igång. Ingen märker något,
och han beundras som vanligt for sin
vältalighet.
Fenomenal retorisk talang
Göran Hägg hyllar också Clintons,
både Bill och Hillary, for deras fenomenala retoriska talang. Hans exempel är möjligen konstigt valt, nämligen ”I did not have sex with that woman”-talet från januari i år. Personligen tyckte jag inte att det var särskilt
övertygande, och även om det, rent
retoriskt sett, inte spelar någon roll
kunden var de forsenade, och perso- om det han sade var sant eller ej, ver- 68 SVENSK TIDSKRIFT
kar många människor ha känt som
jag.
Om man inte brukar banda politiska tal från amerikansk tv, kan man
ändå ta del av Clintons exceptionella
formåga att vända en publik, om än i
fiktiv form. Filmen Frimary Colors
kommer snart på video, och i den
finns ett fantastiskt ögonblick närJack
Stanton, Clintonkopian som spelas av
John Travolta, talar till en grupp fabriksarbetare. Han lyckas med konststycket att omvända dem från likgiltighet till stående ovationer, genom
att tala om for dem hur svårt de kommer att ra det om han blir president!
Han talar om for dem att varken han,
eller någon annan politiker kan fixa
jobben, välfården eller något annat i
deras liv. Han kan ge dem rätt hjälpmedel, men de måste göra det hårda
arbetet själva. Det är lysande talekonst, och det enda man måste komma ihåg är att den riktige Clinton
skulle göra det ännu bättre.