Mats Fält; Norsk populism jubilerar


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

hällsprojekt som kärnkraft fårenades
med radikalernas önskan att göra
uppror mot ”storkapitalet”. Men han
mötte ingen fårståelse, när han exempelvis i valrörelsen 1979 menade
att Sverige nu måste börja konkurrera med priset och därfår hålla tillbaka
löneökningarna, eftersom omvärlden
tagit in det fårsprång i kvalitet som
svenskt näringsliv haft, som en fåljd
av att vi stått utanfår två världskrig.
Inte heller statsministerns kursändring i början av 1980-talet, då svenska staten får fårsta gången började
karensdagar i sjukfårsäkringen, gillades av den radikala fraktionen i partiet.
Centersplittring ännu känslig
Det framgår i memoarboken att
Fälldin inte var till freds med partistyrelsens fårberedelser infår centerstämman 1985, då han varit sjukskriven får magsår. ”Besluten spretade åt
många olika håll. Jag sa mig att det
skulle bli fruktansvärt svårt att möta
väljarna med sådana besked.” Av detta fårstår vi att han ville ha ett samlat
strama åt genom att bl a infåra två politiskt budskap, men hur han ville
att det skulle se ut, far vi inget besked
om.
Inte heller berörs den interna
splittringen, som uppenbarligen fortfarande är ett får känsligt ämne att tala om. Det är synd. Splittringen mellan centerpartiets genuint borgerliga
idetradition och vänsterinfluerad
grön radikalism sargar ännu i det sena
90-talet partiet så svårt att det nu står
på randen till att utplånas. Thorbjörn
Fälldins beskrivning av partiets budskap som ”spretar åt många olika
håll” är i högsta grad giltigt i dag.
MATS FÄLT:
Norsk populism jubilerar
G
listrups Framstegsparti startades på
Tivoli i Köpenhamn. Det som sedan blev Carl I
Hagens Framstegsparti faddes på en
biograf i Oslo. Ny Demokrati lanserades i järnfårelse med dessa rörelser
tämligen seriöst- på DN Debatt och i
direktsändning i Siewert Öholms
Svar Direkt.
Trots detta är det Hagens norska
Framstegsparti som blivit nordens
ojärnfårligt mest framgångsrika missnöjesparti. Varfår?
En del av svaret är de inneboende
motsättningar, och den mycket blandade medlemskader, som från fårsta
början fanns inom Wachtmeisters
och Karlssons parti. Fler fårklaringar
Fra Anders Lange til Carl l Hagen – 25 år med Fremskrittspartiet,
Martin !versen, Millennium, 1998.
SVENSK TIDSKRIFT
finns att läsa i Jan Martin Iversens bok
Fra Anders LAnge til Carl I Hagen- 25
år med Fremskrittspartiet. (Millennium,
1998).
Boken är fårsedd med ett fårord av
den nuvarande partiordfåranden och
har givits ut lagom till ”jubileumså-
ret” 1998, men är trots detta en bra
källa får information om partiet. Den
bygger i huvudsak på en avhandling
som fårfattaren publicerade 1994.
Attityden till studieobjektet är fårvisso positiv, men inte okritisk. Den
bild som tecknas av maktmänniskan
63
Carl I Hagen är exempelvis inte särskilt sympatisk.
Något som ofta glöms bort är att
Anders Langes rörelse (startat av
högst densamme – en mycket excentrisk samhällsdebattör) inte böljade
som ett invandrarkritiskt parti.
Anders Lange avskydde skatter och
byråkrati – några invandrare fanns
det knappt i Norge i böljan av 1970-
talet. Invandrarpolitiken har forst senare blivit ett huvudnummer for
Hagen – mycket medvetet exploaterad for att hålla kvar partiet i rampljuset och öka mecliemas intresse.
Efter den forste ledarens död 1974
forsökte partiet ticligt bli accepterat,
något som bemöttes mycket kallsinnigt av de borgerliga bröderna.
Höyre var på väg mot sina glansår
under 1980-talet, såg inget större hot
och upplevde att politiken gick rätt
väg utan Framstegspartiets hjälp.
I efterhand framstår det som olyckligt att inte åtminstone Höyre skapade normala relationer till Framstegspartiet. Det hade kanske kunnat hejda den tidvis extrema, och bitvis
osmakliga, fokusering på invandrarfrågan som kom att bli Hagens sätt att
överleva opinionsmässiga vågdalar.
Ringa intresse
för extremismen
Bokens största svaghet är det nnga
intresse som ägnas de mer extrema
uttrycken for främlingshat som representanter for partiet ibland svarat
for. Några av Hagens mer uppenbara
överdrifter och magplask, som orimliga kostnadsredovisningar och falska
64
brev från hotfulla muslimska fundamentalister, redovisas, men betydligt
mer kunde ha sagts om kontaktema
med de grupper som befunnit sig i
partiets utkanter. Iversen konstaterar
samticligt, vilket kanske är riktigt, att
Hagen breddat debatten och tagit
upp ämnen och frågor inom invandrarpolitiken som varit näst intill tabu.
Höyres politiska svaghet, kombinerad med isoleringen av Hagen –
som visserligen hållit partiet utanfor
regeringarna men samticligt gett det
en roll som en av makten ännu inte
nedsmutsad outsider- är viktiga forklaringar till framgångarna under senare år. Den norska högern har aldrig
varit lika raclikal som den svenska eller brittiska- utrymmet till höger har
varit betydligt större. Borgerlighetens
splittring och norska Senterpartiets
tidvis mycket vänsterpopulistiska inriktning har också gjort det möjligt
for Hagen att framstå som ett attraktivt och klart alternativ till osäkerhet
och forvirring.
Extra tydligt blev detta när borgerligheten, efter Willochregeringens
sammanbrott 1986, forsökte återkonm1a till makten ett år senare. För
att uppnå enighet med Senterpartiet
valde den att kräva ökat stöd till jordbruket. Hagen beslöt, efter mycket
tvivel, att gå emot och ge Gro
Harlem Brundtland en chans till.
Mer pengar till västvärldens kanske
mest genomreglerade jordbruk var
fel väg att gå.
Plötsligt framstod Hagen som oppositionens ende principfaste foreträ-
SVENSK TID SKRIFT
dare. Ytterkantspolitikern blev på bara några dagar betydligt mer rumsren.
Trots den enade front som länge
mötte Framstegspartiet var ändå läget
ett annat än den isolering som, på
gott och ont, drabbade svenska Ny
Demokrati. Iversen noterar att
Hagen 1991 talade på en av norska
LO arrangerad konferens om arbetslösheten. Det säger något om de annorlunda relationerna mellan politiker och maktcentra. Norge är ett
land med en relativt liten grupp
makthavare.
Interna maktkampen
Bertil Jonsson skulle knappast överväga att bjuda in Hagens svenska
motsvarighet, om någon sådan dyker
upp på scenen Igen.
Hagens medverkan, tillsammans
med den ticligare ledaren for Norges
(vpk), Socialistisk Venstreparti, i en
statlig reklamkampanj for norsk fisk
(tema : ”om en ting er vi helt enig”)
redan 1987 är ett annat exempel på
att partiet inte varit lika marginaliserat som många andra missnöjc:spartier
i Europa.
En stor del av boken handlar om
den interna maktkampen inom partiet. Hagen har i likhet med Kohl
mycket metocliskt rensat ut de kollegor som betraktats som hot mot hans
maktställning. Centralstyrningen och
partiledarens personliga makt är
mycket påtaglig, mer än i Chiracs
centralstyrda RPR. Italienska Lega
Nords Umberto Bossi är i detta avseende lite av en parallell – även Bossi
beter sig ibland på ett sätt som forvirrar både väljare och partimedlemmar.
Framstegspartiet är Hagens parti.
Kampen mot den nyliberala falangen inom ungdomsfårbundet slutade i böljan av 1990-talet även den
med total seger får Hagen och fårlust
av ett stort antal begåvade partiarbetare. Det faktum att det faktiskt kunde byggas upp ett i princip nyliberalt,
och invandrarvänligt, ungdomsförbund inom partiets ram är det tydligaste beviset på att Hagen faktiskt har
rätt när han envetet markerar avalltid professionelle kampanjpolitikern. Här framstår han istället som
närmast besatt av sin egen ställning
och sätter ofta taktiken före politiken. Den ideologiska förkunnelsen,
där populismen i sista hand alltid går
före principerna, används får att spela ut och köra över den interna oppositionen.
Hagen har lyckats med nästan allt
han föresatt sig. Han har skapat ett
nytt populistiskt högerparti som i valet 1997 blev det näst största i storen aktör bland andra i norsk politik.
Det är uppenbart att Carl I Hagen,
och därmed också partiet, är beredd
att offra mycket får ett närmare samarbete med den övriga borgerligheten. Redan i mitten av 1980-talet ingick man i praktiken en regelrätt
budgetuppgörelse med Willochregeringen – en uppgörelse som båda
parter lovprisade men som i sak gav
Hagen mycket lite.
Affärsmässigt förhållande
ståndstagande från till exempel Le tinget. Både politiskt och organisato- Särskilt långt kvar till målet verkar
Pens Front National. Framstegspar- riskt är Framstegspartiet idag ett riktiet spelar i en annan division. tigt parti – inte bara sin ledares stödtrupper eller ett tillfålligt storstadsfeProgressiv kraft nomen.
I slutet av 1980-talet såg många, Politiskt har Framstegspartiet också
främst yngre borgerliga politiker, kunnat räkna in påtagliga framgångFramstegspartiet som en mer pro- ar. Hagen och hans stortingskollegor
gressiv ideologisk kraft än det allt har drivit på i liberal riktning inom
svagare högerpartiet och de andra flera områden, samtidigt som man
små borgerliga partierna. Ett parti tidvis satsat på populistiska överbud
som på allvar kunde bryta den social- som även dessa ibland omsatts i prakdemokratiska hegemonin. Många av tisk politik. Tillsammans med Höyre,
de som förlorade kampen mot Hagen och ibland även Arbeiderpartiet, har
har idag helt lämnat politiken. man bidragit till den nödvändiga moAvsnitten om den interna makt- derniseringen av norsk ekonomi.
kampen visar en annan Carl I Hagen Misslyckandet är bristen på legitiän den tidvis jovialiske och nästan mitet – att ännu inte accepteras som
SVENSK TIDSKR.IFT
dock Framstegspartiet inte ha. Även
om regeringstaburetterna far vänta
har den nuvarande borgerliga Bondevikregeringen visat sig ha ett
mycket affårsmässigt fårhållande till
norsk politiks gossen Ruda. Under
våren ingick man en budgetöverenskommelse med både Höyre och
Framstegspartiet, som bland annat
gett Norge vårdnadsbidrag. Då hör
det fårvisso till pjäsen att det är något
lättare att kompromissa om ökade utgifter i oljelandet Norge än i de flesta
andra länder i Västeuropa.
Men det kanske ändå är böljan till
något nytt.
65