Niclas Berggren; Etik för ekonomer


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETIK FÖR EKONOMER
NICLAS BERGGREN
Många drog en lättnadens suck när Amartya Sen tillkännagavs som årets
nobelpristagare i ekonomi. Annat var det när Milton Friedman, nu aktuell
med sina memoarer, fick motsvarande pris 1976. Men skiljer de sig
egentligen särskilt mycket från varandra?
är årets nobelpristagare i ekonomi,
Arrrartya Sen, tillkännagavs var det
många kritiker av
nationalekonomin som reagerade
med viss eufori. Äntligen en pristagare som sätter foregående års marknadsliberala apologeter på plats, tycktes man resonera. Man tog härvidlag
främst fasta på Sens arbete for att studera, mäta och åtgärda fattigdom.
Reaktionerna från dessa kretsar då
Milton Friedrnan fick motsvarande
pris 1976 var radikalt annorlunda.
Han sågs – och ses fortfarande, vilket
mottagandet av hans nyligen utgivna
memoarer visar – som representant
fOr ett slags hänsynslös kapitalism, nä-
ra allierad inte bara med redan rika
affärsintressen utan också med högerdiktatorn Pinochet i Chile.
NICLAS BERGGREN är ekon dr i
nationalekonomi och verksam vid
Ci ty-universitetet
Medan Sen i vida sammanhang betraktas som något av nationalekonomins samvete – en godhetens och
fattigdomsbekämpningens apostel –
tas den ekonomiska liberalism Friedman torgfor inte sällan som intäkt for
att han drivs av mindre hedersamma,
och kanske t o m oetiska, motiv.
Fakta och värderingar
Denna dikotomi mellan godhet (Sen,
stöd for ett flertal offentliga insatser,
betoning på positiva rättigheter) och
ondska (Friedman, forsvar av fria
marknader, betoning på negativa rättigheter) vilar dock i betydande grad
på två typer av relaterade rnissforstånd. För det forsta har man inte tagit hänsyn till den enkla men centrala distinktion som kan och måste gö-
ras mellan fakta och värderingar, och
som bl a ger vid handen att två personer med olika syn på vad staten bör
göra for de fattiga kan drivas av samma (och därmed lika goda eller onda)
värderingar.
För det andra har man i allmänhet
SVENSK TIDSKRIFT
dåliga faktakunskaper om marknadsekonomins effekter for de sämst ställda, i synnerhet i ett längre perspektiv.
Milton Friedman har inte bara
gjort sig ett namn inom det nationalekonomiska skrået utan också blivit
känd for en större allmänhet. Nobelpriset och samarbetet med militärjuntan i Chile under sjuttiotalet har
givetvis bidragit till detta, men också
hans konsekventa engagemang for
den ekonomiska liberalismens principer.
Friedmans Capita/ism and Freedom
(1962; fortsättningsvis CAF) och Free
to Choose (1980; fortsättningsvis
FTC), har varit obligatorisk läsning
for många – såväl sympatisörer som
motståndare.
Chicagoskolan, den intellektuella
skolbildning som Friedrnan var med
och grundlade, har nått långt utanfor
läroböckerna i nationalekonomi.
Friedman var länge professor vid
University of Chicago, där han fungerade i en kreativ och framgångsrik
miljö av forskare, de flesta med en
47
passionerat marknadsliberal syn (och
flera av dessa kollegor har också ratt
nobelpriset i ekonomi, t ex F. A.
Hayek, George Stigler, Ronald
Coase och Gary Becker).
ha innehaft dubbla professurer, i nationalekonomi och filosofi, vid
Harvard University.
Sen har huvudsakligen arbetat inom tre falt. Det fOrsta är vad som
studerar möjligheterna att nå kollektiva beslut med olika karakteristika på
basis av individuella preferenser. Det
andra är utarbetandet av index över
välfard och ojämlikhet. Sen har bland
brukar kallas ”social choice” (kollek- annat utarbetat ett fattigdomsindex
Monetarism tiv beslutsteori), vilket är en matema- som inte bara tittar på andelen fattiga,
Till grund for nobelpriset låg väl tiserad del av nationalekonomin som definierade som personer med en indock inte hans insatser for en fri
marknadsekonomi, utan det var mer
inomvetenskapliga insatser som belö-
nades. Bland dessa framstår monetarismen – det vill säga att inflation ytterst orsakas av tillväxt i penningmängden och att prisnivåforändringar har reala effekter – som det kanske
mest framträdande bidraget. Men till
de belönade höjdpunktema i hans arbete skall också läggas utarbetandet
av begreppet jämviktsarbetslöshet,
vilket betyder att det finns en ”friktionsnivå” i arbetslöshetsstatistiken
som är forenlig med jämvikt på arbetsmarknaden och mot vilken en
ekonomi tenderar. En av de mer revolutionerande slutsatserna med denna teori är att det inte finns ett långsiktigt bytesforhållande mellan inflation och arbetslöshet. Det var just det
keynesianer och anhängare av Phillips-kurvan forutsatte, och till Friedmans meriter skall därfor tilläggas att
han underminerat mycket inflytelserika skolbildningar.
Amartya Sen däremot har inte levt
lika mycket rampljuset som
Friedman. Sen, som forvisso också
han är känd utanfor det nationalekonomiska sällskapet, övergick nyligen
till att vara Master ofTrinity College,
Cambridge University, efter att bl a
48 SV E N SK TIDSKR.IFT
komst under viss nivå, utan som också inkluderar fordelningen av inkomster bland fattiga. Det tredje fåltet,
som framforallt lyftes fram av media
när Sen tillkännagavs som årets nobelpristagare, är empiriska studier av
fattigdom. Han har bland annat visat
att svält ofta är resultatet av andra orsaker än minskad tillgång på mat i ett
land, t ex krig och naturkatastrofer,
som forhindrar befolkningsgrupper
att ra del av den mat som finns.
Denna korta beskrivning av
Friedmans och Sens insatser inom
nationalekonomin befaster, snarare
än motsäger, vid en forsta anblick tesen att den forre primärt är inriktad
på att söka befrämja redan välmåendes situation, medan den senare fokuserar sin energi på att beakta hur
de sämst ställda har det.
Men det är enligt min mening ett
illusoriskt intryck.
En fOrsta invändning kan göras utifrån en teoretisk grund. Ett värdeomdöme (t ex att ”staten bör ge personer med en disponibel inkomst lä-
gre än x ett bidrag så att de når upp
till x”) består alltid av två distinkta
komponenter: en värdering och en
faktabedömning. Man kan alltså se
nyss nämnda värdeomdöme som ett
uttryck fOr någon underliggande värdering (t ex en utilitaristisk, att ”summan av individernas nyttor bör maximeras”) i kombination med en faktabedömning (t ex att ”målet om aggregerad nyttamaximering nås bl a
genom åtgärden i fråga”). Notera här
att två personer kan vara oense om
ett värdeomdöme utan att ha skilda
värderingar. Oenigheten beror i så
fall på olika faktabedömningar. Detta
innebär bl a att det inte går att uttala
sig om en persons grad av godhet,
som åtminstone är en nödvändig
funktion av dennes värderingar, enbart genom att studera värdeomdö-
men (t ex av typen politiska ställningstaganden).
Men låt oss titta närmare på vad de
skrivit.
Frihet från tvång
Friedman betonar, mer än något annat, vikten av frihet: ”Som liberaler
ser vi individens, eller kanske familjens, frihet som vårt yttersta mål då vi
bedömer sociala arrangemang.”
(CAF, s. 12). Med frihet menar
Friedman rätten att göra vad man vill
så länge man inte därigenom forhindrar andra att nyttja samma rätt for
egen del. Han definierar alltså begreppet negativt – som frihet från
tvång – men han ansluter sig inte till
dem som motiverar denna syn i termer av okränkbara och objektivt sanna (”naturliga”) rättigheter. Han avvisar både anarko-kapitalism och synen att staten endast bör ägna sig åt
rättsväsende och försvar. I någon mening står det därfor klart att Friedman
är en form av konsekvensetiker, som
forvisso tilldelar frihet ett egenvärde
– men detta värde är varken oändligt
eller oförenligt med att tillmäta andra
saker positivt värde.
Intressant nog kritiserar Sen utilitarismen bl a fOr att den inte tillmäter
frihet ett egenvärde; men det finns
trots detta åtskilliga skillnader i hur
SVENSK TIDSKRIFT
de två ekonomerna betraktar detta
begrepp. Sen diskuterar i huvudsak
begreppet som reell frihet att göra det
man har anledning att värdera, vilket
bl a innebär att frånvaro av grundläggande villkor for välmående (som
hälsa, trygghet, självrespekt, inkomst,
etc) leder till ofrihet. Sens normativa
projekt är i långa stycken knutet just
till begreppet ”förmåga” (”capability”) att uppnå villkor for välmående,
som är den variabel han vill söka
järnställa människor emellan – även
om han också är beredd att väga detta mot t ex målet om effektivitet, att
resursfordelning skall ske på ett rationellt sätt.
Men Friedman är inte helt avvisande till att ge frihet också ett positivt
innehåll, även om hans terminologi
är annorlunda. Det faktum att han
accepterar statliga bidrag till fattiga,
helst i form av en negativ inkomstskatt, och offentligt finansierade skolcheckar (ett system han uppfann och
lanserade) visar att han skiljer sig från
libertananer som strikt håller sig till
det negativa frihetsbegreppet.
Friedman talar ofta om ”equality of
opportunity” som det järnlikhetsbegrepp han föredrar, framfor t ex
”equality of outcomes”. Hans resonemang på denna punkt är aningen
förvirrande. Med det forra begreppet
menar han i stort sett ”likhet infor lagen” eller att endast en människas
kvaliteter – och inte godtyckliga
egenskaper som kön, ras eller nationalitet – skall vara avgörande for
hennes möjlighet att nå olika positioner. Men som Sen påpekar, och som
49
Friedman implicit medger genom en
del policyrekommendationer for att
stödja mindre bemedlade, finns det
skäl att ifrågasätta denna strikta tolkning av begreppet jämlikhet, bl a
därfor att det (i) inte beaktar människors olikheter (vilket i sin tur påverkar människors formåga att utnyttja
frånvaro av hinder att nå olika positioner) och for att det (ii) godtyckligt
utesluter variabler som är relevanta
for vilka reella möjligheter människor har att nå positioner (t ex inkomst och formögenhet).
Sen forsvarar dock, som tidigare
nämnts, inte ”equality of incomes”
utan ”equality ofcapabilities”. För att
ta ett exempel innebär det att en handikappad person, som under ”equality of income” skulle få lika mycket i
disponibel inkomst som en frisk person, under ”equality of capabilities”
får mer i disponibel inkomst, om vi
antar att inga effektivitetsproblem
och inga övriga olikheter foreligger.
tal ställen i CAF och FTC fattigdomens problematik, och jag tror inte
att det finns anledning att betvivla
hans genuina engagemang härvidlag.
Men Friedman bedömer statligt orkestrerade forsök till omfordelning, i
alla fall i stor skala, som kontraproduktiva. De foder osunt bidragsberoende, de reducerar friheten for dem
som beskattas och de hämmar den
ekonomiska utvecklingen – och dessa effekter missgynnar svaga grupper.
Friedman bedömer istället att en
relativt fri marknadsekonomi ger
upphov till en absolut forbättrad levnadsstandard for de allra flesta, åtminstone på sikt (en syn som bl a får
stöd av mig i artikeln Economic
Freedom and Equality: Friends ofFoes? i
ett komn1ande nummer av tidskriften
Public Choice). Sen drar delvis andra
slutsatser och har en aningen mer raffinerad analys, som bl a visar att fattigdom är mycket mer än ett inkomstfenomen; i ett av sina stora
Detta for att hans formåga att om- verk, lnequality Reexamined (1992),
vandla inkomster for att forverkliga
olika livsmål är lägre än for en frisk
person.
skillnader i faktabedömningar
Även om de principiella etiska synsätten hos Friedman och Sen de facto
påminner om varandra, har de ändå
ganska olika rekomn1endationer när
det gäller vilken ekonomisk och social politik som skall foras. Detta beror, enligt min bedömning, huvudsakligen på skillnader i faktabedömningar. Friedman betonar på ett flerso
skriver han istället att formågan att
forverkliga livsmål måste beaktas.
Han forklarar fattigdom i rika länder
med att relativt låga inkomster ger
absolut låga fom1ågor, på grund av
dålig tillgång till exempelvis hälsovård och utbildning samt på grund av
brottslighet.
Sen gör här en delvis annorlunda
faktabedömning än Friedman: for att
fattiga skall ra det bättre krävs enligt
den forres bedömning mer av offentliga insatser.
Arets nobelpristagare i ekonomi,
SVENSK TIDSKRIFT
Amartya Sen, har gjort sig känd som
en kunnig och engagerad analytiker
av fattigdomens orsaker och lösningar, medan hans foregångare Milton
Friedman snarast har komnut att associeras med ett hårdhudat fOrsvar av
en otyglad kapitalism. Detta är emellertid en snedvriden bild av hur dessa
två ekonomer forhåller sig till varandra i fråga om etisk syn. Som jag har
forsökt påvisa har båda som en av flera målsättningar att de fattiga skall få
det bättre, och båda accepterar vissa
statlig insatser for att nå detta mål.
Deras tonvikt när det gäller policyrekommendationer skiljer sig forvisso
åt en del, med Friedman som mer
skeptisk till större och generella offentliga program, men det finns goda
skäl att betrakta denna skillnad primärt, om än inte uteslutande, som ett
resultat av olika faktabedömningar
om effekterna av en relativt fri marknadsekonomi for de sämst ställda
över tiden.
Etiska kvalitetsegenskaper
Det fOrefaller därfor svårt att gradera
Friedman och Sen på något fundamentalt annorlunda sätt i fråga om
deras etiska kvalitetsegenskaper.
Detta forhållande tror jag dessutom
gäller många som står på olika sidor i
politiken: man drivs i allmänhet att
inta ståndpunkter man tror befrämjar
det goda, men oenigheten ligger ofta
inte i vad som ses som gott utan i
skilda bedömningar om hur detta
bäst uppnås. En insikt värd att bära
med sig, kanske.