Svend Dahl; Al gore – Clintons framtid


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AL GORE
CLINTONS FRAMTID?
SVEND DAHL
AL Gore är demokraternas starkaste kort i nästa presidentval. Men utgången är
osäker då han saknar karisma. Den stora frågan är om kampanjchefen Bill Clintons
popularitet räcker för att övertyga väljarna?
S
trax efter att Lewinskyaffåren blivit det enda
samtalsämnet i Washingtons politiska kretsar, begav sig Bill Clinton och
vicepresident Al Gore ut på en resa
till Mellanvästern. Tanken var att
presentera de förslag, om bl a satsningar på barnomsorg, som Clinton
lagt fram i sitt tal till nationen några
dagar tidigare. Men efter Lewinskyaffåren hade resan också fatt ett annat
syfte, att avleda mecliernas uppmärksamhet och visa på politisk handlingskraft.
I staden Champaign-Urbana i delstaten Illinois hade Gore i uppdrag
att introducera Clinton för publiken.
Förmodligen är det den enda gången
en vicepresidents presentation av
presidenten blivit förstanyhet på precis alla nyhetssändningar. När många
svE N D D A H L är projektledare på
Timbro.
26
spekulerade om att Gore skulle clistansera sig från Clinton, agerade han
precis tvärtom. Det gick nämligen
inte att ta fel på Gores lojalitet gentemot Clinton: ”Han är landets president. Han är också min vän. Och jag
vill att ni precis som jag sluter upp
bakom honom och visar ert stöd”,
ropade Gore entusiastiskt till publiken.
Utan tvivel var det effektfullt. Men
samticligt visade Gore två av sina stora brister. För det första att han på
gott och ont är beroende av Clinton.
Utan Clinton skulle han fortfarande
tillbringa sina dagar i senaten, och
utan Clinton skulle han sannolikt inte ha en chans att bli vald till president. För det andra visade han, när
han med sin entoniga röst skrek ut
sitt stöd för presidenten, att känslomässiga uttalanden knappast är hans
starkaste sida.
I en tid då framgångsrika politiker
måste kunna presentera korta emotionellt laddade budskap, kan det
mycket väl bli Gores stela framtoning
SVENSK TIDSKRIFT
som gör det omöjligt för honom att
efterträda Clinton.
Kongressvalets vinnare
Däremot råder det ingen tvekan om
att Gore var den store vinnaren i
kongressvalet i november i år.
Förutom Gores personlighet, som är
och förblir ett problem, var det riktigt stora hindret för honom på vägen
till Vita huset nämligen risken att
Lewinskyaffären skulle försvaga
Clintons ställning i opinionen.
Men i och med väljarnas tydliga
avståndstagande från de konservativa
republikanernas kampanj för att avsätta Clinton, har Gore återigen skaffat sig ett visst försprångjämfört med
de republikaner som just nu övervä-
ger om de skall ställa upp i presidentvalet.
Al Gore har troligen det bästa utgångsläget en vicepresident någonsin
haft. Han har inte bara varit vicepresident åt en synnerligen populär president, han har också kunnat spela en
central roll i många av de politiska
beslut som bidragit till Clintons
framgångar.
Medan många vicepresidenter
mest fungerat som symbolfigurer, har
Gore och hans stab deltagit i alla viktiga beslut. Han har haft ansvar for
betydelsefulla politikornråden, t ex
ambitionen att göra byråkratin öppnare och effektivare, alltså det som
brukar kallas ”reinventing government”. Och han var en av de ledande forespråkarna for den välfärdspolitiska reform som Clinton genomforde 1996.
Men framfor allt är det, som den
forre Clintonrådgivaren Harold lekes
konstaterade i New York Times for en
tid sedan, tydligt att Clinton ser
Gores seger i presidentvalet år 2000
som det stora kvarvarande projektet
under sin presidentperiod.
Under 1999 konuner vi alltså att fa
se hur Vita huset forvandlas till en
professionell kampanjorganisation i
samma stil som den som givit
Clinton segern i presidentvalen 1992
och 1996. Den enda skillnaden är att
det nu är Gore som är kandidaten,
medan Clinton är kampanjchef.
Även Hillary Clinton är tydligt engagerad i Gores ambitioner att nå
presidentposten. Tillsammans med
Clintonrådgivaren Sidney Blumenthal har Hillary Clinton blivit
Clintonadministrationens främste
tänkare när det gäller den s k ”tredje
vägen” – alltså forsöken att tillsammans med bl a Tony Blair formulera
en modern liberal vänsterideologi.
Och for att befåsta den tredje vä-
gen och den rörelse högerut som det
demokratiska partiet genomgått under Clinton, ser Hillary Clinton –
som paradoxalt nog står for en mer
traditionell och vänsterorienterad
amerikansk liberalism – det som oerhört viktigt att Gore blir vald till president.
Saknar Clintons karisma
Men precis som hans lojalitetsforklaring visade, saknar Gore en av de
egenskaper som gjort Clinton till en
så framgångsrik politiker. Gore har
helt enkelt inte den forståelse for
vanligt folks drömmar och problem,
som Clinton ständigt visar prov på.
Till viss del handlar skillnaden formedligen om bakgrund. Clinton
växte upp i en avkrok i Arkansas med
en alkoholiserad pappa och ägnade
sig sedan åt delstatspolitiken i Arkansas. Gore är däremot en produkt av
Washington DC. Hans far var den liberale senatorn från Tennessee,
Albert Gore, som blev känd p g a sitt
motstånd mot Vietnamkriget. Al
Gore växte alltså upp i Washington
DC, och fick som barn sitta i knät på
den tidens politiska elit. Efter militärljänstgöring i Vietnam och en kort
tid som journalist valdes han till representanthuset, och några år senare
till faderns gamla plats i senaten.
Som senator blev Al Gore känd for
att tillhöra en grupp yngre demokratiska politiker – de s k Ataridemokraterna – som inte var särskilt intresserade av ideer, utan som i stället fascinerades av politikens tekniska lösrungar.
Tydligast blev det kanske när Gore
SVEN SK TID SKRIFT
på åttiotalet presenterade ett helt eget
vapensystem, den så kallade Midgetmanrnissilen. Ronald Reagan hade
redan lagt fram ett forslag om att
bygga en ny sorts missil utrustade
med flera kärnvapenstridsspetsar vardera. Men Gore ansåg att detta skulle
leda till ökad sårbarhet vid ett eventuellt sovjetiskt anfall. Tanken med
Midgetmanmissilen, som Gore forsökte sälja in med hjälp av långa och
avancerade tekniska beskrivningar,
var att sprida ut stridsspetsarna på ett
stort antal missiler, som skulle bli svå-
rare for Sovjet att upptäcka och slå
ut. Det hela slutade dock med att
Gore röstade for båda missilsystemen.
I flera fall ledde hans tekniska analyser dock till att han bortsåg från
viktiga principiella aspekter. Det
fanns t ex en lång rad vetenskapliga
och tekniska argument fOr varfor
Reagans rymdbaserade forsvarssystem, SDI, eller stjärnornas krig, formodligen var en både dum och riskfylld ide. Gore påpekade detta, och
menade dessutom att SDI skulle resultera i en massiv sovjetisk upprustning. I stället ledde talet om SDI,
som bekant, till att Sovjet en gång for
alla insåg att de inte längre kunde
hänga med i utvecklingen.
Gore och hans kollegor visste hur
en missil fungerade, och de tog reda
på om lasersystemen i SDI verkligen
var möjliga att bygga. Ronald Reagan hade däremot inte en aning om
hur missilerna fungerade i praktiken.
Men han visste en sak, att kommurusmen var en ondskefull ideologi.
Genom att gömma sig i tekniken
27
nilssade Gore helt den grundläggande frågan – kommunismens inneboende aggressivitet.
Visserligen har fixeringen vid teknik successivt tonats ned under Gores
tid som vicepresident. Storslagen
teknisk retorik passar helt enkelt inte
särskilt bra in i bilden av den pragmatiska Clintonadnlinistrationen. Men
det är fortfarande uppenbart att Gore
älskar tekniska resonemang, som vilken annan politiker skulle göra vad
som helst for att undvika, och att han
trivs bäst när han far diskutera de senaste vetenskapliga rönen.
Varken höger eller vänster
Ändå går det inte att avfårda Gore
som en oideologisk teknokrat.
Tvärtom löper en röd tråd genom så
gott som alla hans ställningstaganden.
Men Gores ideologi handlar inte om
höger eller vänster i någon traditionell bemärkelse, i stället handlar den
om framtiden och om hur teknik och
vetenskap kan forändra samhället. Ja,
stundtals t o m om hur mänskligheten kan räddas från sig själv, bara den
tar till sig vetenskapens och experternas budskap.
Allra tydligast blir detta forstås i
Gores engagemang i miljöfrågan.
Hans bok Earth in the Balance, som
kom ut 1992, beskriver alla de vanliga miljölarmen – växthuseffekten,
ozonlagrets uttunning, cancerfi-amkallande gifter o s v – och angriper
politikernas oformåga att göra något
for att avväija hoten. Men Gore skriver också att nllijöhoten kan jämställas med de totalitära ideologierna. På
28
samma sätt som kommunism och nazism hotade mänskligheten hotas vi i
dag av en sämre nllijö, resonerar
Gore. Därfor tvekar Gore i boken
inte att jämställa miljörörelsen, t ex
Greenpeace, med dem som gjorde
” Under 1999 kom.-
nur vi alltså att få se
hur Vita huset förvalldlas till en professionell
kamprmjorganisation i
samma stil som den
som givit Clinton segem presidentvalen
1992 och 1996. Den
enda skillnaden är att
det nu är Gore som är
kalldidaten,
Cli11ton är
chef

medan
kampanjmotstånd mot nazismen. Samma år
som boken kom ut pläderade han
dessutom for det fullständiga avskaffandet av forbränningsmotorn.
Det är den här typen av uttalanden
– och de är inte direkt ovanliga –
som fatt Gore att framstå som en miljöfundamentalist, helt i klass med
Greenpeace, som tar vaije liten nllijöforändring, som intäkt for att uttala
sig om den annalkande domedagen.
Men under Gores politiska karriär
har det blivit uppenbart att det öknanm han fatt av sina motståndare i
nliljödebatten – ”the ozone man” –
SVENSK TIDSKR.IFT
knappast är helt befogat. Gore är uppenbart anhängare av en oerhört extrem retorik i miljöfrågan, men när
det väl kommer till praktisk politik
har han visat sig mycket forsiktig.
Det gällde inte nlinst under hans
tid i kongressen, då han grundlade
sitt rykte som alarmist i miljöfrågor.
Han höll stora tal om uttunningen av
ozonlagret, men var över huvud taget inte inblandad i den lagstiftning
som tillkom p g a oron över ozonhå-
let. Som vicepresident har han agerat
på sarruna sätt.
Gore har talat om växthuseffekten,
men den enda lagstiftning på områ-
det som han varit med om att lägga
fram var Clintons havererade energiskattereform från 1993. Sedan dess
har han inte presenterat ett enda forslag som skulle nlinska utsläppen av
växthusgaser
Utan tvivel är det Gores retorik i
nli~öfrågan som gjort att många slentrianmässigt placerar honom till vänster om Clinton. Men, med nllijöfrå-
gan som det stora undantaget, hamnar Gore i många sakfrågor snarare
till höger om presidenten.
Vän av globalisering
När Clinton tvekade och slets mellan
vänster- och högerfalangerna i sin regering, var det Gore som övertygade
honom om att han skulle gå med på
republikanernas välfårdsreform, som
forde över ansvaret for välfärdssystemet till delstaterna. Och långt innan
Clinton gjort budgetbalans till en
viktig fråga for sin regering, drev
Gore linjen att man borde rikta in sig
på att minska budgetunderskottet.
Ända sedan Gore forsökte bli demokraternas presidentkandidat 1988
har han också forespråkat en aktiv
amerikansk utrikespolitik. I skuggan
av Vietnamkriget ansåg stora delar av
demokraterna så sent som i slutet av
80-talet att USA skulle avhålla sig
från militära engagemang i omvärlden. Gore utmanade denna syn och
konstaterade, att det runt om i världen fanns intressen och värden som
USA i varje läge måste vara berett att
forsvara. Det är en åsikt som han behållit som vicepresident, då han varit
en pådrivande kraft bakom USA:s intervention i såväl Bosnien som Haiti.
Globalisering
En annan framtidsfråga, vid sidan om
miljöpolitiken, som Gore engagerat
sig i, är globaliseringen. Sedan kalla
krigets slut har den amerikanska opinionen blivit allt mer protektionistisk. Både den nya generationen
konservativa republikaner och de traSVENSK TIDSKRIFT
ditionella fackforeningsanknutna demokraterna ser den globala ekonomin som ett hot mot USA. Amerikanska foretag kommer inte att kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen, och jobben kommer
att flytta till Mexiko, hävdar protektionister från Pat Buchanan på hö-
gerkanten till demokraternas ledare i
representanthuset, Richard Gephardt.
Clintonadministrationen har stått
upp mot dessa strömningar och pekat
29
på globaliseringens möjligheter, sam- handelsfråga. Republikanska och detidigt som man verkat för utökad fri- mokratiska protektionister i kongreshandel i världen genom t ex det sen gjorde då gemensam sak, och
nordamerikanska frihandelsavtalet röstade ner den s k fast-track-lagstiftNAFTA. I detta arbete har Al Gore ningen, som skulle ha gett presidenspelat en nyckelroll, inte minst när ten större befogenheter att förhandla
det gäller att offentligt bemöta pro- fram frihandelsavtal utan kongressens
tektionisternas argument. medverkan.
Gephardts protektionism som blir
det stora problemet för Gore i kampanjen år 2000. I slutet av november
friades Gore dessutom från misstankarna om att ha använt olagliga finansieringsmetoder under valkampanjen 1996, något som annars kunde ha blivit en besvärlig fråga i presiMen det är ändå tydligt att Gore är dentvalet. Däremot ser det ut som
Frihandelsvän?
När debatten om NAFTA rasade
som hårdast 1993, var det t ex Gore
som fick i uppdrag att ta debatten
mot miljardären och förre presidentkandidaten Ross Perot, som profilerat sig som frihandelsmotståndare.
Gore mosade Perots argument, och
debatten framstår fortfarande som
hans kanske främsta insats som vicepresident.
Det senaste året har många politiska bedömare emellertid varnat för att
Gore, när presidentvalet närmar sig,
skulle tona ner sitt engagemang för
frihandel. Fackföreningarna, som är
viktiga bidragsgivare till demokraterna, är de främsta motståndarna till frihandel, och de skulle förmodligen
tveka inför tanken att ge sitt stöd till
en kandidat som är starkt engagerad
för globalisering. Det gäller inte
minst om Richard Gephardt bestärnmer sig för att ställa upp i de demokratiska primärvalen.
Ett tecken på att Gore försöker
vinna fackföreningarnas stöd skulle
kunna vara att han förra året var anmärkningsvärt passiv i en viktig fri- 30
en av USAs främsta anhängare av den
globala ekonomin. När tyska
Daimler-Benz i våras gick samman
med Chrysler, reagerade många amerikanska protektionister med att fördöma det ökade utländska ägandet i
amerikanskt näringsliv. Al Gore var
däremot snabb att välkomna affären,
som ett exempel på den globala ekonomins möjligheter. Och när han för
en tid sedan uppträdde tillsammans
med Dairnler-Benz styrelseordförande Jurgen Schrempp passade han på
att offentligt gratulera till affären.
Hotet är en stark
republikansk kandidat
Inget tyder egentligen på att Gore
skulle ändra Clintons frihandelsvänliga ekonomiska politik om han blir
vald till president. Flera av de viktigaste rådgivarna på ekonomiområdet,
t ex Gene Sperling och biträdande finansministern Larry Summers, förväntas t ex stanna kvar i en eventuell
Goreadrninistration för att garantera
kontinuiteten i den ekonomiska politiken.
Det lär heller inte bli Richard
SVEN K TIDSKRIFT
om Gore kommer att möta en stark
republikansk kandidat. George W
Bush, son till den förre presidenten
och guvernör i Texas, är i dag den
troligaste republikanske motkandidaten. Bush är en ny typ av republikan,
som tonat ner det konservativa budskapet i moralfrågor, och i stället profilerar sig på ett sätt som påminner
om Clintons, och som därför kan bli
en svår motståndare. Men Gore har
en stor tillgång. Han är vicepresident
åt en extremt populär president, och
de flesta väljarna vill uppenbart ha
mer av Clintons politik.
Så även om Gore knappast är nå-
gon Clintonkopia kommer han för
de flesta väljare att framstå som en
tredje Clintonadministration, fast
utan Clintons karisma och kommunikationsförmåga. Politiskt sett lär en
Goreadministration heller inte innebära något annat än en naturlig fortsättning på Clintons åtta år som president. De republikaner som i dag
konstaterar att de aldrig skulle rösta
på Gore, men att han ändå kommer
att bli en bra president, har förmodligen helt rätt.