Fredrik Erixon; Monolitens undergång


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E
n solig dag i slutet av
maj 1966, fem år efter
att Sydafrika gjort sig
fri från det brittiska
samväldet, stod en relativt ung (nyss fyllda trettio) och politiskt novis jurist vid namn F W de
Klerk på ett podium i Pretoria och
beskådade en militär styrkedemonstration av det vita Sydafrika. Han
kunde inte annat än imponeras.
soldater med välpolerad utrustning
och kolonner av tanks passerade välarrangerat förbi. I luften visade flyget
sin kapacitet. Sydafrika var starkt.
Stoltheten kände inga gränser.
Det var inte bara de serverade uppvisningarna som imponerade den
konservative och apartheidlojale juristen, som nu var på väg in i politiken. Sällskapet på podiet hjälpte också till. Där stod hela gräddan av
Monolitens
Sydafrikas politiska elit. Alla ville de
vara med och fira femårsdagen av
Sydafrikas ”hämnd” på britterna efter
förlusten i Anglo-Boerkriget 1902.
Ikon och inkarnation
F W s far, Jan de Klerk, var i egenskap
av minister där. Liksom John
Vorster, som senare skulle bli premiärminister och president. Men lyskraften hos den majestätiske Hendrik
Verwoerd – premiärminister och
apartheidsystemets chefideolog –
glänste över alla de andra. Han var
symbolen. Ikonen. Inkarnationen av
det nya monolitiska Sydafrika. Med
sitt rasåtskillnadsprogram hade Verwoerd stärkt de vitas självförtroende
och säkrat deras makt. Bland boerna
var han omåttligt populär, ingen ifrå-
gasatte honom, och bland de hängivna beundrarna fanns självfallet F W
Anatomy of a miracle: The end of Apartheid and the Birth of the
New South Africa, Patti Waldmeir, Norton 1997.
SVENSK Tlf)SKRIFT
FREDRIK ERIXON:
undergång
de Klerk, helt övertygad om systemets berättigande och framtida överlevnad.
Tillvaron för Nelson Mandela var
vid samma tidpunkt helt annorlunda.
I två år hade den medelåldrige juristen från Transkei suttit inspärrad i
fangelset på Robben Island. Helt isolerad från omvärlden avtjänade han
tillsammans med många andra politiska fangar, däribland Walter Sisulu
och Mae Maharaj, det livstidsstraff
som flera ANC-ledare blivit dömda
till i den farsartade Rivoniarättegången.
Om Mandela var medveten om
styrkedemonstrationerna i Pretoria är
ovisst. Kanske kunde han läsa om
den i någon insmugglad tidning,
kanske informerades internerna om
händelsen som ett led i rangvaktarnas
strategi att bryta ned deras förhoppningar. Väldokumenterad är dock
den kamp han hade fört mot det system som Verwoerd och de Klerk nu
försvarade. Över den kände han sig
stolt, trots att den kostat honom
mycket. Förvisso ångrade han en del
navigeringar när han nu kunde samla
tankarna och bläddra tillbaka i livets
loggbok. Men det stora valet, att bli
en del av kampen, att bli en frihetskämpe, tvivlade han inte en sekund
på.
Knappt trettio år senare, i maj
1994, stod F W de Klerk återigen vid
Union Building i Pretoria. Även
denna gång trängdes tusentals människor på gatorna och fårsvaret bjöd
på imponerande flyguppvisningar.
Kanske funderade de Klerk också nu
på framtiden, men säkert är att han i
tankarna blickade bakåt. de Klerk var
stolt, platsen i historieböckerna var
säkrad, och han kunde kosta på sig att
fålla en tår.
Mandela blir president
Sällskapet var nu inte samma som
förra gången. Borta var de gamla nazisympatisörerna och apartheidivrarna. Deras roll i sydafrikansk politik
var fårpassad till historien. Bredvid
de Klerk stod istället hans nya kompanjon, den ståtlige och välfårtjänt
stolte Nelson Mandela, som nu installerades som landets president.
Brottet med apartheid var nu, i formell mening, fullständigt. Färgade
och vita skulle i fortsättningen leva
sida vid sida. Mandela och de Klerk,
som var i fård att bilda en samlingsregering, symboliserade detta: det nya
Sydafrika. Ingen av dem trodde nog
det den soliga majdagen 1966.
Turerna kring detta maktskifte är
mycket intressanta, inte minst får att
de ledde fram till en av världshistoriens ra framfårhandlade revolutioner,
och boklådorna är välfYllda med historieskrivningar. Patti Waldmeirs nya
bok Anatomy of a Miracle kan även
läggas till dessa. På knappt 300 sidor
berättar Waldmeir, som tidigare var
Financial Times korrespondent i
Sydafrika, begripligt och stilistiskt sä-
kert sin version av de mytomspunna
förhandlingarna. Några nya fakta i
målet presenteras inte, därvidlag är
boken medioker, men vad som gör
Valdmeirs bok intressant är att hon
tematiskt beskriver orsakerna till
apartheidsystemets fall, hur det kommer sig att de Klerk mellan podiumbesöken bytt sällskap. Eller annorlunda uttryckt: varfår boerna gav ifrån
sig makten? Märkligt nog en sällsynt
genre i litteraturen om Sydafrika.
W aldmeirs stil och ton är journalistens när den är som bäst. Intressant
och variationsrik, med andra ord.
Ibland står Waldmeir på fast grund
och föredrar det trygga och säkra.
Analyserna och slutsatserna grundar
sig helt på fakta. Men ibland släpper
hon greppet och ger sig ut på äventyr. Hon spekulerar, tänjer på gränserna, rör sig mot det farliga, och vå-
gar sig på resonemang som många sä-
kert uppfattar som historierevisionistiska och provocerande. Men det
verkar stimulera Waldmeir. Hon vill
bryta mönster och ifrågasätta. Hon
vill inte vara den trötte trotjänaren
som fårfattar den officiella historieskrivningen. Som den drivna journalist hon är vill hon utforska det osagda.
Den vågade tonen bjuder Waldmeir på redan från början, när hon
fårsöker datera de fårsta stapplande
stegen mot uppbrottet från apartheid.
För att hänga med i hennes resonemang tar vi gå tillbaka till den soliga
dagen i slutet av maj 1966.
”Grand apartheid”
Verwoerd stod då på toppen av sin
politiska karriär. Han var inne på sitt
åttonde år som premiärminister och
National Party hade det senaste valet
gått starkt framåt. Bakom låg även
lyckosamma år som minister får bantuutbildningen och infödingsfrågor i
Daniel Malans och Johannes Strijdoms regeringar. Verwoerd visste att
han var uppskattad. Han hade gett
boerna vad de allra helst önskade: ”a
power trip into the land of
Mercedes”, som Chester Crocker en
gång uttryckte det. Han visste också
att han ingjutit mod i boerna, stärkt
deras folksjäl och kultur, och att de
verkligen trodde på ”grand apartheid”, att de drömde samma drömmar som han. Vad han inte visste var
att han nu bara hade tre månader
kvar vid makten.
Den 6 september, mitt under en
session i parlamentet, blev Verwoerd
mördad. En sinnesrubbad tjänsteman, till hudfårgen vit, var gärningsmannen. Mordet, Verwoerds bortgång, chockerade hela nationen. Allt
som man tidigare sagt och trott började man nu tvivla på. Allt som var
fast förflyktigades. Drömmarna om
monoliten, om boerkulturens överlägsenhet, kunde inte längre tydas,
kanske de till och med försvann. I
vart fall var drömtydaren Verwoerd,
psykologiprofessorn som blev premiärminister och översatte boernas
drömmar till ett politiskt program,
borta. Apartheid var nu på väg utför,
menar W aldmeir.
R eformer genomfordes
Verwoerd efterträddes av den hårdföre justitieministern John Vorster,
som haft ansvaret för att bekämpa
Umkhonto we Sizwe. Den allmänna
förväntningen var att apartheidsystemet nu skulle stärkas och att våldet
skulle tillta. Förväntningarna fick rätt
i så motto att det brutala samhällsklimatet levde vidare, men Waldmeir
vill främst ta fasta på ljusglimtarna.
Någonting hade hänt. Reformer genomfördes i slutet av sextiotalet och
efter Sowetoupproret 1976 bö~ade
många boer tvivla. Systemets brister
kunde nu inte förnekas. Tvivlet
sprang dock inte ur något ideologiskt
eller moraliskt nytänkande. Idealisternas förklaringsmodeller kommer
härvidlag till korta. I grund och botten var det materiella, ekonomiska
överväganden som banade väg för
förändringar. Apartheid hade blivit
för dyrt. Systemet hade en kostnadssida som inte alls var oväsentlig.
Det var, menar Waldmeir, moderniseringen av den sydafrikanska ekonomin som blottlade problemen.
Tidigare hade ekonomin inte tagit
någon större skada, men när näringsstrukturen omvandlades mot en mer
kunskapsstyrd produktion i slutet av
sextiotalet, alldeles efter Verwoerds
död, uppstod allvarliga problem.
Utestängningen av svarta från kvalificerade yrken gjorde att det fanns en
klar brist på arbetskraft inom betydelsefulla sektorer. Det hämmade kapitalbildningen och tillväxten. Vorster
inledde därför en reformering av systemet i bö~an av sjuttiotalet och tillät bland annat svarta att ta kvalificerade arbeten. Trots injektionerna fortsatte den ekonomiska nedgången.
Under åttiotalet blev de alltmer tydliga. Sydafrikas ekonomi var nu körd i
botten. Omvärldens bojkotter var en
bidragande faktor till att problemen
blev akuta, men de skall inte överskattas. I grund och botten var det
apartheidsystemet som hindrade den
ekonomiska utvecklingen och det
”I grund oclz botten var det materiella,
ekonomiska överväganden som banade väg för
förändringar. Apartheid hade blivit för
dyrt. Systemet hade en
kostnadssida som inte
alls var oväsentlig.
”bö~ade stå klart för de flesta.
Waldmeir stöder sig mycket på
ekonomiska resonemang när hon
försöker förklara apartheids sammanbrott. Ofta är de välgrundade och
rimliga, men ibland är Waldmeir lite
väl kategorisk. Visst är det sant att
ekonomiska omständigheter kan förklara många förändringar av apartheid, men i sin ensamhet är de ofullständiga, närmast själlösa. Andra faktorer bidrog också till att apartheid
föll samman.
Waldmeir är trots sin fallenhet för
ekonomi medveten om det och hon
nosar på ämnen som moral, kultur
och nationalism. Stundtals säger
Waldmeir emot sig själv. Ibland
dumpar hon ekonomiska förklaringar
helt och hållet och flirtar obeslöjat
med andra. Möjligtvis kräver hennes
stilistik det, men motsägelserna blir
ibland för grova. Men, icke desto
mindre, Waldmeirs humanistiska sö-
kande är givande. Hon skildrar förändringarna i boernas tankar, hur de
successivt böljade bli medveten om
att deras kultur, språk och historia
skulle vara en del av Sydafrika fastän
de blev på jämställd fot med de numerärt överlägsna folkgrupperna.
Enligt Waldmeir var denna insikt avgörande. Boernas uppslutning kring
apartheid hade, enligt denna förklaring, i hög grad byggt på en rädsla för
att deras egen kultur än en gång skulle tryckas ner och med sig i fallet tog
därför illusionen ett för boerna viktigt argument.
ANC:s respektingivande policy
om ”icke-rasism”, att inte kämpa
mot de vita utan mot systemet, betydde mycket för denna process.
Boerna böljade inse att de svarta inte
ville komma till makten för att skapa
ett omvänt apartheid. De var inte ute
efter att ge igen. Instinktivt kände de
motvilja inför den tanken och på ett
snusförnuftigt sätt resonerade sig
många fram till slutsatsen att det aldrig skulle fungera. Sydafrika behövde samarbete och enande, inte mer
av splittring och förtryck.
Självfallet är denna beskrivning
idealiserad, det medger Waldmeir
själv. Känslorna hos många svarta var
upprörda och de glömde inte vad
boerna hade gjort mot dem. Bland de
fångslade grodde revanschistiska
stämningar och i gerillatrupperna
spreds myter om de svartas överlägsenhet. Detta forsvårade processen
och gav regeringens konservativa
kritiker vatten på sin kvarn. De varnade for farorna och ville forlänga
den väpnade kampen. När regeringen inte hörsammade deras viljor, tog
många saken i sina egna händer. För
både ANC och regeringen gällde det
att stävja dessa känslor. Kraven på ledarna blev stora. Och de ökade när
de formella forhandlingarna inleddes.
Att skapa ett system som alla kände
sig delaktiga i blev den överskuggande uppgiften. Psykologin var härvidlag avgörande.
Konkreta forhandlingar
Under apartheidårens slutskede stod
forhandlingstaktiken i centrum. Visst
hade den tidigare varit viktig, men
nu gällde det inte bara ”samtal om
samtal om förhandlingar”, som det
från början var. Nu var uppgiften
konkreta förhandlingar. Och sådana
lyckas bara om alla far något. Och
från bordet går man inte utan att ha
kommit fram till något. Waldmeir
ägnar många sidor åt detta, och hon
kan sin läxa. Hon vet att inte underskatta psykologins betydelse. Noggranna studier och långa samtal med
grannarna i Lusaka- bland annatJoe
Slovo och Thabo Mbeki – under åttiotalet har gett henne den erfarenheten.
Boerregeringen var i forhandlingarna redan från början i underläge.
Trycket från ekonomin och omvärlden var hårt. De visste om vilka som
hade det moraliska övertaget. Dessutom hade man ingen agenda. Ingen
hade några klara svar. Inte P W
Botha, och inte F W de Klerk.
Regeringen var helt enkelt inte tillräckligt forberedd och förhandlingsduglig.
De forhandlingsskickliga ANC-ledarna, bland annat Nelson Mandela
och Cyril Ramaphosa, visste däremot
bättre. Visst fanns det en intern opposition emot forhandlingslinjen,
men de var tillräckligt eniga for att
kunna formulera en egen agenda for
samtalen. Det gjorde dem starka och
bättre skickade än regeringen på att
förhandla. De kunde undvika fållorna och avfärda alla kosmetiska förändringar som regeringen föreslog. Full
delaktighet krävdes. De var omutliga
på kraven om demokrati och majoritetsstyre. Deras sekellånga kamp hade
inte syftat till skenbara förändringar,
som enbart skulle leda till att apartheidledarna såg bättre ut i omvärldens ögon. Det hade for ANC varit
att vanhedra alla de som fatt betala
motståndet med sitt liv.
Eftersom regeringen famlade försökte den att dra ut på förhandlingarna. Resultatet av denna strategi blev
dock inte vad den väntat sig. Det foranledde sammanbrotten i forhandlingarna (Codesa II) och tillsammans
med regeringens oförlåtliga slapphet i
Boipatongmassakrerna gjorde det att
ANC:s övertag blev ännu större. När
forhandlingarna sedan återupptogs
hade regeringens forhandlare Roelf
Meyer inte mycket att komma med.
Trycket från de egna leden växte nu
också. En folkomröstning bland de
vita två månader tidigare hade visat
på ett klart stöd for reformer. Till slut
fanns bara en utväg från förhandlingarna: att erkänna apartheids fall.