PJ Anders Linder; Tigertankar

TIGERTANKAR
PJ ANDER S LINDER
En annan och fascinerande värld som understundom verkar
svårbegriplig men som också visar hur framgång skapas.
P] Anders Linder berättar om en resa i Tiger/and.
S
ingapore: Singapores
flygplats motsvarade beskrivningarna: En milt
antiseptisk oas. Kastrup
vid ekvatorn. Avståndet
kunde knappast vara större till hettan
och kaoset på Kennedy airport i den
forsta Nya Världen jag besökte.
Sak samma med fården in till stan.
Bilen var inte ståtligare än amerikanska droskor, men den hade luftkonditionering och mnkring den fanns
inget av det hotfulla forfall som mö-
ter en besökaren på väg till
Manhattan. Med välhållna bostadshus
och en till synes oändlig serie av bilparkeringar, restauranger och friserade palmer kändes det snarare som en
mix av Rivieran och San Franciseos
norra förorter. På skyltarna vid vägarbeten står bugande män och ber
om ursäkt for besväret.
PJ ANDER S LINDER är VD i
Timbro.
Utanfor hotellet löpte shoppingeldoradot Orchard Road med alla de
internationella kedjorna och strålande neon över His Master’s Voice.
Kontrasten var fascinerande mellan
kvällsvärmen utomhus och frosten i
de luftkonditionerade gallerierna. På
en gatuservering åt jag kyckling med
cashewnötter och ett par inhemska
Tigeröl. Notan slutade på 36 dollar,
knappt tvåhundra kronor. Fjärran är
valutasvinets glada dagar.
Världens lättaste jobb?
Nästa morgon arbetade jag på rummet medJakarta-TV malande i bakgrunden: FN hade givit Indonesien
beröm for kampen mot fattigdom,
barnen på indonesiska skolan i
Moskva lärde sig spela traditionell
musik. TV-meteorologen kom med
sin prognos: Högst 32, lägst 23 -varje dag i veckan. Världens lättaste
jobb?
Jag tog mig till centrum och for
upp till plattformen på 37:e våningen
i UOB-högkvarteret. Utsikten hade
SVENS K TID SKRIF T
varit mycket bättre om inte smogen
varit så tät. Samma morgon hade jag
läst i IHT om hur skogsbolag och
bönder brände regnskog på Borneo
och hur röken gjorde luften ogenomtränglig. Bara början.. . Vid floden under bankpalatset står ett par
statyer. Dels en replik av Salvador
Dalis Newton dels en maffigjättesparv
signerad Botero. För den som undrar
hur verken skall tolkas har små pedagogiska skyltar satts upp.
Ett stenkast därifrån ligger Högsta
domstolen och stadshuset bredvid det
stora cricketfältet mitt i stan. De viktorianska byggnaderna måste en gång
ha varit uppfordrande majestätiska
men ligger nu som pressade mot
marken med skyskrapor åt alla håll.
Stramhet och historia har överväldigats av arrivismens energi. På vägen
hem gick jag förbi en skylt med reklam for en aftonskola: ”A degree
that keeps you in demand.” Det
singaporearrska undret i praktiken.
Sen var det dags for möte på avdelningen for östasiatiska studier vid
universitetet. Kontoren var inredda
med heltäckningsmattor och adammade bokhyllor i mörka träslag. Man
skulle lika gärna ha kunnat vara 1
Amerika.
Professorn var pratglad och inte
alltid helt lätt att folja: Den aktuella
krisen i Thailand bottnade enligt honom i att ”där finns for mycket demokrati”. På frågan om det inte snarare handlar om for dålig demokrati,
svarade han att ”i den här regionen är
det samma sak.” Korruption och
röstköp tränger sig alltid på.
Mao var galen
At vilka håll vänder sig regionen for
till den besynnerliga nöjesön Sentosa,
som ligger några hundra meter söder
om själva stan. Färden dit gick över
hamnen där ett energiskt mudderverk spred en ljusbrun ring av slam
omkring sig. Luften var tjock men
man kunde ana en väldig armada på
redden och en skog av höga skorstenar på en industriö ännu lite längre
söderut.
En automatisk spökröst fyllde linbanekorgen med statistiska data och
besked om regeringens kraftfulla insatser till allmänhetens fromma.
Föga forvånande var Sentosa ett
under av ordentlighet. Stenlagda
gångar vindlade mellan vackra blomatt ta inspiration? Tidigare var det till mor och kitschiga attraktioner. ArneJapan, svarade professorn. Numera är
det till Kina. Om Kommunistkina
kan genomfora reformer, varfor kan
då inte vi!? I bokhyllan stod ett
Maoporträtt. Om honom hade professorn bara en sak att säga: ”Han var
galen.” Deng Xiao-ping var motsatsen: ”En hjälte”.
Efter fafång väntan och strövande
på måfa hittade jag en taxi vars chauffor hade stannat for att hälla parfym
över sina händer. Här fanns dessutom
riktig bjällra. Vårt stapplande samspråk under tillbakafården lät forstå
att hans två barn studerade vid universitetet. Gott och väl? Inte riktigt.
Med dottern var det i sin ordning,
hon läste ingenjörskonst. Men sonen
höll på med ”Shakespeare och sånt
där”. Suck. ”Det borde ha varit tvärtom!”
På kvällen tog jag mig till Mount
Faber, varifrån det går linbana över
rika i teorin. Schweiz i praktiken.
Straits Times for dagen därpå innehöll en hel del av intresse. I Malaysia
hade regeringen slagit till reträtt och
bjudit internationella investerare på
lunch. Hemma i Singapore hade oppositionspolitiker dömts att betala regeringsledamöter tvåhundratusen
dollar i skadestånd for forta!. En appellationsdomstol fundrade över när
oralsex skall betraktas som onaturligt
könsumgänge.
Efter tidningsläsandet for jag tillbaka till universitetet och mötte en
gästforskare av anglosaxiskt ursprung.
Han sade sig inte ha for avsikt att tveka ett ögonblick om motsvarande
jobb dök upp i hemlandet. Skälen
verkade framfor allt vara materiella –
i Singapore ansåg han sig varken ha
råd med bil eller en lägenhet på stan
(som inte är subventionerad av universitetet). Men det andliga klimatet
SVEN SK T IO SKRIFT
kändes uppenbarligen också rätt instängt.
Jag undrade om han trodde att det
skulle bli tuffare for Singapore i en
framtid där ekonomisk framgång
bottnar mer i fantasi, orginalitet och
tjänster än i optimalt organiserad
produktion: ”Singaporebor blir utmärkta direktörer”, svarade han,
”men jag undrar om de är något vidare som entreprenörer.”
På väg till flyget foll min blick på
en ny reklamskylt, en annan signal
om hur undret är hopskruvat: ”St
Andrew’s school. Where boys become men. Gende, polished men.”
T
aipei: Flygturen
lämnade ingen i tvivelsmål om den
hårdkokta andan i
Taiwan. Resan avslutades med ett halvdussin tecknade
filmer om en gris, som lurades att
smuggla knark, togs fast och fick ångra sig bittert. På budskapet var inte
att ta miste. Den fras som sist klingade ut i etern var att Taiwan kan straffa droghandel med ”döden”.
Taipei skall vara känt for sin usla
luft, men det var betydligt lättare att
andas än i Singapore. Gatan utanför
hotellet var en vacker boulevard med
ståtliga palmer och blomster. Bilarna
var fina, butikerna lite mindre prydliga men knappast ruffigare än i en genomsnittlig europeisk storstad. Det
hela gjorde ett nytt, vitalt och burget
intryck.
Carsten Svensson på Exportrådet
visade sig vara en ung, mycket sympatisk kille. Vi satt en kort stund på
handelskontoret och gick sedan över
till en lunchrestaurang, där vi fick utmärkt skaffuing: stark kyckling, vårrullar, dumplings med räkor, soppa.
Kallt te därtill.
Svensson var på långresa i Kina när
det drog ihop sig vid Den Himmelska Fridens Torg och var en av de
svenskar som evakuerades med ambassaden. Då väcktes hans verkliga
intresse för den kinesiska kulturen
och han studerade tre år i Lund och
ett i Taiwan innan han rekryterades
till Exportrådet.
Han trivs med jobbet och taiwaneserna. Man blir visserligen aldrig helt
och hållet en av dem, men det är inte som i Fastlandskina där folk tyr sig
till utlänningar i hopp om fördelar.
Enligt Svensson hade maktöverlämnandet i Hongkong framför allt fatt
den effekten i Taiwan, att folk hade
stärkts i sin beslutsamhet och vilja.
En sak skulle omvärlden och Kina ha
klart för sig: små enklaver som
Hongkong och Macao är en sak. Det
välrustade Taiwan är något helt annat.
Överlevt regeringsombildning
Efteråt for jag till regeringsbyggnaderna, Exeutive Yuan, för att träffa
Dr. Shirley Kuo, tidigare finansminister, nu regeringsledamot och minister utan portfölj. Det stod ett hav
av omfangsrika blombuketter i korridoren utanför hennes kontor. Var
det något som firades? Jo. Att hon
som praktiskt taget enda statsråd
överlevt regeringsombildningen nå-
gra dagar tidigare.
Dr Kuo talade utmärkt engelska
och gav distinkta svar. Landets framgångar har berott på stram finanspolitik, exportorientering, stabilt pen- ”I bokhyllan stod
ett Maoporträtt. Om
honom hade professorn
bara en sak att säga:
(Han var galen’. Deng
Xiao-ping var motsatsen: (En hjälte’. , ,
ningvärde samt folkets arbetslust och
höga sparande. För att framtiden skall
bli lika bra krävs att förändringstakten
kan hållas uppe, att Taiwan inte stagnerar! Lyckligtvis har skolorna blivit
bättre och klarar att utbilda för kunskapssarnhället. Jag frågade om de är
tillräckligt bra. Svaret: ”De kan alltid
bli bättre!”
Under 1980-talet försökte Taiwan
hålla valutans värde nere men fick till
sist ge upp och se dollarn apprecieras
kraftigt. I Thailand och andra sydostasiatiska länder betalar man nu priset
för att ha gjort motsatt fel, konstaterade Dr Kuo. Man har hållit värdet
artificiellt högt alldeles för länge.
”Det går inte att i längden gå emot
marknaden.”
På kvällen träffade jag Dr ShihChien Yang. 1994 var han regeringstjänsteman och hade tagits ut till
samma amerikanska stipendieproSVENSK TIDSKRIFT
gram som Jag. Nu hade han blivit
minister med ansvar för frågor som
rör högteknologi och utvecklingsarbete i näringslivet. (Tydligen ligger
hans kontor nästan vägg i vägg med
Dr Kuos. Blommorna måste ha varit
till dem båda.)
Dr Yang refererade till besök i stora amerikanska och japanska företag
och visade stort intresse för omvandlingstryck och organisationsförändringar – bort med mellanchefer,
skapa mer plastiska strukturer, delegera ansvar. Han noterade med särskilt intresse hur mycket som har
hänt i USA på kort tid, hur mycket
mer dynamiskt förhållningssättet har
blivit vad gäller teknologispridning,
tillväxtstöd och insatser för en förbättrad konkurrenskraft. ”Liberalisera” var ett återkommande favoritord i konversationen.
Dr Yang konstaterade att det behövs mer och vitalare utbyte mellan
universitet och näringsliv. Ännu
finns inget taiwanesiskt Silicon
Valley. Men han underströk att en av
landets fördelar är möjligheterna för
unga entreprenörer att ra fram kapital. Att uppbåda bortåt en miljon i familje- och vänkrets är inget oöverstigligt problem ens för vanligt folk.
Människor sparar. Många har mer än
skapligt med pengar.
En eftermiddag tillbringade jag på
Taiwans nationalmuseum, en väldig
anläggning några kilometer norr om
centrala Taipei. Min ledsagare hette
Tsai och visade sig vara engagerad i
projektet att göra Taiwan till regional
knutpunkt för Internet. Efter musei- ?.7
besöket stannade han till hemma vid
lägenheten och hämtade sin lille son
for ett kvällsmål. Halv sju samma
kväll (som var en fredag) skulle grabben vidare på kvällskurs. Vi åt japanskt.
I närheten låg ett stort taoistiskt
tempel. Fullt av folk, fullt av brinnande rökelse. Små damer i blå nylonrockar ägnade sig åt att bedja, att
rena människor med rökelse, att sälja
en sorts kombinerade lotter och horoskop, att ta hand om offrade frukter och paket. I fonden tronade tre
stora gudabilder, röda och skäggiga. I
ett litet rum bredvid altaret fanns en
damm med karpar. På taket flankerade två drakar en eldröd sol. Och alldeles invid tempelområdet prålade en
hel husvägg med reklamskyltar i neon, som kastade mångfärgat ljus över
förgården. Likheten med småländska
tegnerlador kunde inte vara mindre.
I gyttret kring templet framträdde
ett annat Taipei än boulevardernas,
trängre och mer slitet. Här gick tanken snarare till Grekland än till
Nordeuropa. Boomen i Taipei har
lett till svindlande fastighets- och
markpriser, och om jag begrep Tsai
rätt kostar en p-plats mer än en miljon taiwandollar. Inte underligt att
dödsforaktande skoterforare svärmar
genom gränderna.
ongkong: Med
magnifik med berget i fonden, hav
och hamn och hundratals fartyg åt sidorna och mängder av glittrande
höghus längs vattnet. Doften av
vatten och diesel ledde tankarna till
Venedig och plötsligt tedde det sig
naturligt att som Jan Morris vara expert på just de båda städerna. Vad
gäller historia tar dock Hongkong ge
sig fOr La Serenissima. Före 1840-talet fanns här ingenting, och det är
glest mellan landmärken med patina.
Överallt drömmar
Frånvaron av ett forflutet kompenseras av ett övermått framtid. Överallt
energi, överallt djärva projekt, överallt drömmar i fård med att bli verklighet. Tag Next till exempel.
Entreprenören Jimmy Lais idealistiska – och lönsamma – tidskrift är en
märklig satsning, samtidigt typisk och
otypisk for det företagsamma men
inte så sällan rätt krassa Hongkong.
1989 tyckte Lai att det som hade hänt
på Den himmelska fridens torg var
ohyggligt, och när pressen i Hongkong inte ville hudflänga Peking så
gjorde han det själv i Next. Detta
misshagade politbyrån och det blev
repressalier mot Pekingfilialen av
Giordano, butikskedjan som Lai (förstås) byggt upp från grunden.
Till vardags sköts Next och systerpublikationen The Daily Apple av
klassiska Star chefredaktören Yeung Wai-Hong.
Ferries kostar re- Han tog emot mig i ett påvert konfesan från Kowloon rensrum på vinden, bjöd på te och
till Central på själ- höll sedan ett entusiastiskt hyllningva Hongkongärr drygt två kronor stal till Sir John Cowperthwaite,
och varar i 6-7 minuter. Utsikten är skotten som under avgörande år på
1960-talet var ansvarig for kronkolonins finanser. Denne hade läst sin
Adam Smith och motsatte sig varje
expansion av det offentliga. Han ensam förstod!
Numera vill såväl regeringen som
partier bara prata satsningar och expansion, suckade Yeung. Storforetagen fiskar efter stöd och gynnsam särbehandling, och även Martin Lee
och hans demokratiska parti hänger
sig glatt åt aktivistiska planer. Var finner man Sir Johns respekt for mödan
bakom varje skattekrona?
Har Kina lagt sig i några inre ekonomiska angelägenheter? Egentligen
inte. Några månader efter återlämnandet råder business as usual. Och
ännu märks inga avgörande inskränkningar i de medborgerliga fri- och
rättigheterna. Däremot växande
självcensur.
Vad var det riktigt viktiga med
Pattens demokratiska reformer? Att
de födde insikten om behovet av öppenhet och tydlig redovisning av vad
regeringen sysslar med!
Kortsiktig vinst
Liknande synpunkter mötte jag på
Asian Wall Street Journal. Pattens reformer var viktiga. Näringslivet är
inte mycket att hålla i handen när det
blåser. Efter korta preludier om
Sverige och det hopplösa i att ra ändringar till stånd i praktisk politik trots
att debatten går åt rätt håll, konstaterade ledaravdelningens starkt konservativa skribenter att Hongkongs fö-
retagsledare bara bryr sig om kortsiktig vinst och struntar i värden och
politik. ”Du skulle höra vad cheferna
for amerikanska företag som gör affå-
rer med Bur-ma säger: ’Äh, det där
med kränkningar av rättigheter är
överdrivet och oppositionen är mest
en massa bråkmakare.”’
På AWSJ tycker man att åtskilligt
gick förlorat då regeringen Tung
upplöste Chris Pattens nya, mer folkvalda parlament. Nu gör direktörer
och politiker industripolitik mellan
skål och vägg. Långsiktigt borde fö-
retagen vara bekymrade över att det
blir mindre av fri tävlan och mer av
alte kameraden, men deras perspektiv
är alltfor flyktigt.
Domarkåren har redan visat s1g
följsam mot den nya regeringen och
avvisat mål där utslagen skulle gått
regeringsintressena emot och blivit
alltfor ”politiska”. Jag funderade på
att berätta lite grand om Sverige men
gav tappt på förhand.
Vad tycker amerikaner som flyttar
till regionen, undrade jag. ”De böljar
avsky demokrati!” Ja, om de inte har
hamnat i Singapore förstås, for där är
det trots allt alltfor repressivt. Fast
städat. …
Nästa dag for jag iväg till Clear
SVF.NSK TIO~ KR 1FT
Water Bay en bit utanfor centrum.
Vid Kai Tak-flygplatsen dök plötsligt
en väldig Quantas-jumbo upp mellan
två skyskrapor och tog mark några
sekunder senare. Att ha inflygning
rakt över hyreshus på detta hongkongska maner är helt makalöst. En
luftgrop for mycket och hundratals
familjer far tullfritt till middag. Men
våndan verkar begränsad. Det finns så
mycket annat att tänka på: så många
oprövade projekt, så många lovande
affårer, så mycket kunskap att ta till
Slg.
Upp for berg, ner for berg och så
?C)
var man framme vid Hong Kong
University of Science and Technology, som är en osedvanligt snygg
och intagande anläggning, en läcker
kombination av amerikanskt campus
och europeiskt universitet. Det konkava fasaden mitt i grönskan har en
hög öppning, som leder in till en piazza med administration och undervisninglokaler åt sidorna och en utsiktsterass rakt fram. Nedanfår breder
bukten ut sig med typiskt kinesiska
höga öar, blånande fjärdar och bärplansbåtar i skytteltrafik.
Leonard Cheng var en angenäm
bekantskap. Professorn är i svårbestämd ålder, någonstans mellan 32
och 48, amerikansk i sättet, öppen,
energisk och tillgänglig. Han hade
just avslutat en bok om regleringspolitiken i Hongkong och vi inledde
med en utförlig diskussion om de
statskontrollerade sektorerna i regionen. De är inte så fl, visade det sig.
Och varav hjärtat är fullt ….
Vad är kärnan i den hongkongska
framgångshistorien? Flexibilitet!
(Förstått som låga skatter, låg regleringsnivå, öppenhet. Allt detta har
skapat förmåga att snabbt ställa om
sig och reagera på fårändringar i den
globala ekonomin.) Lägg därtill en
befolkning som gärna arbetar hårt
och kulturella fårsteg genom banden
till Kina.
Cheng tror att den nya regeringen
kommer att stå på sig rätt bra visavi
Peking, men att det inte kommer att
ske enligt den mall som amerikanarna
efterlyser, dvs genom offentlig kritik
och konfrontation. Den nye regeringschefen Tung Chee-Hwa fann
han bra och kompetent. Infår byrå-
”Att ha inflygning
rakt över hyreshus på
detta hongkongska maner är helt makalöst.
En luftgrop för mycket
och hundratals familjer
får tullfritt till middag.
Men våndan verkar begränsad. Det finns så
mycket annat att tänka
på: så många oprövade
projekt} så många lovande affärer1 så mycket
kutzskap att ta till sig.
”kratin var han tveksam. Den är skolad under britterna och vet inte hur
Kina fungerar.
· Enligt Cheng föredrar Hongkongs
folk att demokratin kommer gradvis
på ett sätt som gör den stabilt förankrad. Att ett system som jäktas igenom av britterna i elfte timmen emot
Kinas vilja skulle vara något att bygga
på har ingen i Hongkong trott på,
menade han. Pattens insatser var
dömda på fårhand eftersom de inte
var fårankrade i Peking. Därmed riskerade de att komplicera situationen
snarare än fårbättra den. Aterlämningsbeslutet var det trots allt aldrig
aktuellt att ifrågasätta.
A andra sidan kan man säga att
även om Pattens demokratireform
retade kineserna så höjde den också
ribban. Nu möter regeringen Tung
internationellt motstånd redan när
den återställer vad Patten gjorde –
och borde därmed rimligen ra det ännu tuffare att inskränka andra friheter
ytterligare. Genom att vidga hongkongbornas rättigheter gjorde Patten
dem lite tydligare och synligare på
världskartan. Plötsligt finns en vital
offentlighet. Plötsligt har folk fatt
upp ögonen får att områdets styrelse
inte bara angår britter och Peking
utan även dem själva. Det har inte
gjort Hongkong till en demokrati i
västlig mening. Men det gör avsevärd
skillnad.