Staffan Heimerson; Tasksparkar och knäppar på näsan
1997
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TAsKSPARKAR ocH. . o ••
KNAPPAR PA NASAN
STAFFAN HElMERSON
Hur kan det komma sig, att det fortfarande är så fiiiiint och skänker sådan
prestige att vara Amerikafiende? Några funderingar i frågan.
D
et finns i svensk litterär, journalistisk
och politisk framställningskonst tre
sätt att skildra länder och främmande fåreteelser.
1. Panegyriken. Devota studier
och skildringar, förbehållna system
som Kubas, Iraks och Hoxhas
Albanien.
2. Identifikationen. Författaren har
som ung konfronterats med begrepp
som baguette, manana eller pint. Landet ifråga har krupit honom under
huden. Humoristiskt kan han identifiera sig med invånarnas bisarra sidor
och benigna byråkrati – som Auren i
Paris, Lindqvist i Madrid, Ehrenmark
i London, Hamrin i Rom. Skolan
har bredd. Inget år utan nya böcker
om Provence, i vilka författaren försöker utmayla Peter Mayle.
STAFFAN HElMERSON är Sveriges
Radios korrespondent i Washington .
3. Jämförelsen. Appliceras på Amerika.
Syftet med jämförelser är att i den
omgivande kretsen – i arbetsrummen
hos the chattering e/ass, regeringssfåren,
utredningsmaskineriet och på mediefolkets redaktioner – röna beundran
för spiritualitet och politisk korrekthet.
Snitsiga bisatser
Tekniken är denna: Tala eller skriv i
en fråga vilken som helst. Använd
huvudsatsen till att hålla er till sakfrå-
gan. Men – oavsett ämne eller sammanhang – tillför sedan en bisats.
Gör i bisatsen en iakttagelse eller ett
påstående om Amerika – riktigt eller
oriktigt. Ni blir därmed en obändig
snitsare med gott och odlat omdöme.
Så här till exempel: ”Vi hade viktiga frågor på dagordningen och jag åt
lunch med en man som hade en jäkligt snygg slips – till skillnad från
amerikaner som ju alltid bär skrikiga,
vulgära slipsar gjorda av plast.”
Hallå där? Bromsa nu! Så där säger
SVENSK TIDSKRIFT
ju ingen.
Jodå! Jag kastar mig ner i en hög
svenska tidningar från hösten och får
bränsle på min brasa:
Exempel: En stjärnskribent, Anders Ehnmark, kommenterar på Expressens kultursida den mest svenska
av företeelser, en svensk utredning,
Anna-Greta Leijons djupdykning i
den svenska bokbranchens problem,
som inte liknar några utländska problem. Det tar honom bara fyra meningar innan han i bisatsen snitsar till:
”…en motsvarande tendens på kulturens område, tydligast i USA, där
Kalle Anka-kulturen breder ut sig
överallt…”
Exempel: En älskad komiker,
Ronny Eriksson i Piteå, får inför en
TV-premiär frågan om vad han själv
skrattar åt – alltså inte vad han inte
skrattar åt. Hans svar naturligtvis:
Brittiska komiker, speciellt John
Cleese, som till skillnad från amerikanska komiker har en allvarlig underton. Underförstått: amerikanska
komiker är bara flams (fast jag undrar
?1
hur Mark Twain, James Thurber och
Woody Allen uppfattar klassningen).
Ni uppfattar Erikssons signal till
kompisarna: Se så politiskt korrekt
jag är!
Exempel: En kulturskribent i
Dagens Nyheter, Arne Ruth, skickas
till London för att intervjua en brittisk författare, Frederick Forsyth.
Situationen har inte minsta knytning
till Amerika. Men när kulturskribenten skildrar mötet, understryker han
mötesplatsens diskreta, nedtonade
lyx, ”ett understatement som kontrast till låtsaslyxen på amerikanska
kedjehotell”. Noteringen är naturligtvis mera harmlös än illvillig- men
uppsåtet så löjligt genomskinligt: ett
underförstått meddelande till kompisarna i eliten: Seså god smakjag har!
Inga Mejobs
Exempel: En arbetsmarknadsminister, Margareta Winberg, har bekymmer med den höga svenska arbetslösheten. När hon diskuterar den, gör
hon en populär släng mot Amerika,
där visserligen full sysselsättning råder
och där arbetets heder hyllas lika
mycket som under nybyggartiden
och där på 17 år 27 miljoner nya
jobb har skapats. Men det är inte en
sådan sysselsättning svenskar ska ha –
”vi vill inte ha McJobs, vi vill ha
kompetens”. Hög svansföring, snitsig
formulering. Sanningen, att huvuddelen av de nya jobben i Arnerika
kommer inom high tech och telekommunikation, inte på hamburgerbarer, är negligerbar, ty det handlar
ju bara om Amerika.
Exempel: En kåsör i Dagens
Nyheter, Birgitta Edlund, skriver om
den just avlidne franske kommunistledaren Marchais. Allt i kåseriet
handlar om fransmän och en parisförort (möjligen också om det gamla
Sovjet) – tills den amerikafientliga
metaforen kommer i en bisats: De
franska kommunisterna i bänkraderna applåderar lydigt där de ska- ”ungefär som de drillade applåderna i
amerikanska TV-komedier”. Bock i
kanten. Hör inte till ämnet.
Dessutom fel: de amerikanska TVkomediernas publik applåderar inte,
det de gör på beställning är skrattar.
Arnerika kan användas som tillhygge i vilket sammanhang som helst.
Kerstin Hallert i Svenska Dagbladet
kan inte vandra i New York utan att
finna, att den staden är i jämförelse
med europeiska metropoler ”en
ohygglig stad”. Kanske har hon rättmen hon slår New York i huvudet
med att ”där finns inte en enda tiggare, inte ens i tunnelbanan. Det finns
inte så mycket som en hundskit på
gatorna. Det finns inga kateer att sitta
ned vid.”
En ledarsidesskribent i Expressen,
PM Nilsson, kan på liknande vis inte
ta faktum, att New Yorks gator har
blivit renare och säkrare utan att insinuera en sinister konspiration: extrema åtgärder för att ”massan ska hållas
i schack”. Den extrema åtgärden är
inte konstigare än att borgmästaren
bett polisen att göra det polisen är
betald att göra.
Alla koketterar de med en liten
tarvlighet eller spottloska, som inför
SVENSK TIDSKRIFT
arbetskamraterna ska markera: Se så’n
snits jag har!
När jag vid ett tillfålle i en kulturförening i Washington höll ett föredrag i detta ärende – det svenska patenterade, perverterade amerikahatet
– kände sig den gamle svenske UsAambassadören Wilhelm Wachtmeister manad att korrigera: Vi svenskar,
sa han, är väldigt amerikaniserade
och det rör sig om ett kärlekshat.
Inbillad amerikanisering
Det var en trevlig tillställning. Jag
gick inte in i polemik. Men jag är
övertygad om att amerikakärleken
bland svenskar är ytterst begränsad.
Vi inbillade oss en gång att vi var
amerikaniserade, därför att vi efter
andra världskriget hade mera pengar
än invånarna i de sönderslagna länderna i Europa och därför snabbare
än invånarna där – på amerikanskt vis
– kunde skaffa tvättmaskin och elektrisk rakapparat. Vi inbillar oss det
fortfarande, därför att våra barn med
förtjusning äter pannbiff av den typ
som benämns Big Mae och ser actionfilmer, vars titlar – praktiskt nog
– på sina svenska affischer fatt behålla
sina namn, som de getts i Hollywood.
Svensken har alltså ett hum om det
amerikanska i materiella och popkultureila ting. Han kan säga lifestyle och
bullshit. Men det är ingen enastående
insikt: italianos kör tvättmaskin, kineser äter hamburgare, fransmän ser
nästan uteslutande hollywoodrullar.
De flesta nationaliteter – inte bara
svenskar – har sin översittaraktiga,
billigt foraktfulla och skräckslagna
syn på Amerika och amerikaner.
Tidningen Le Monde sammanfattade
fransmännens syn i orden: ”De betraktar amerikanerna som naiva barn,
enbart intresserade av pengar och
makt och inbegripet i ett världsomspännande slag for att påtvinga andra
länder sin kulturella och språkliga hegemoni.”
Hollywoodfilmernas popularitet i
Paris far fransmän att tala om amerikansk kulturimperialism. Jag noterar
som konsument amerikanska
SVENSK TIDSKRIFT
snabbköp de franska ostarnas popularitet bland amerikanska konsumenter
– och förvånas över att jag aldrig hör
amerikaner, reciprokyt, tala om camenbertimperialism.
Jag har haft for mig att britterna, de
gamla kolonialherrarna, är de enda
23
som haft gott förstånd på Amerika,
även om kvickhuvuden brukar säga,
att ”britter och amerikaner är åtskilda
av samma språk”. Dock har så många
av dem – från Hitchcock och
Wodehouse till Tina Brown och
Peter Mayle – låtit sig assimileras av
det amerikanska kulturlivet. Men jag
förstår, att samma snutiga snobbattityd, som finns i Paris och Stockholm,
också finns i London. Jag läser nämligen en skildring om V S Pritchett, en
av 1900-talets största litterära gestalter, och författaren gör en poäng av
att skriva, att Pritchett ”som alla
självlärda engelsmän, som inte utsatts
för Oxbridges snorkighet, tyckte om
Förenta staterna.” Ett undantag från
snorkigheten alltså.
Finns det några undantag i Sverige?
Jag har hittat två.
Vilhelm Moberg, somju långvarigt
var bosatt i Kalifornien, låter i sitt utvandrarepos Karl-Oskars lillebror
Robert uttrycka vad som var
Mobergs notering om det klasslösa
samhället: ”Det finns bara två sorters
folk i Nordamerika: De som hade
bott här så länge, att de hunnit bli rika, och de som var så nykomna och
färska, att de fortfarande var fattiga.”
Ateisten Moberg noterade också
att den amerikanska religionsfriheten
var så gammal och självklar, att den
skapat tolerans, vilket i sin tur ”ger
en vänlig kyrka”. Han noterar dess- ” Jag noterar som
konsument i amerikanska snabbköp de franska ostarnas popularitet bland amerikanska
konsumenter- och förvånas över att jag aldrig hör amerikaner,
reciprokyt, tala om camenbertimperialism.
”
utom i ett brev, att ”här finns ingen
adel utan arbetets adel”. Amerikanen
i allmänhet präglas av ”fördomsfrihet,
tolerans, frisinne, andlig generositet”
– och vid ett tillfålle skriver Moberg:
”Det är tragiskt för en man att vid 54
års ålder behöva säga följande men så
känner jag det: Jag beklagar mitt öde
att jag inte föddes uti detta land…”
Om Moberg är den svensk som
SVENSK TIDSKR.IFT
fangat Amerikas hjärta är Jolo den
som lyckats tränga undan klicheerna.
Dagens Nyheter-reportern Jolo är ju
mera berömd för sina skildringar av
Irland och Leningrad, krigshjältar
och bisarra figurer ur historien. Men
i en serie amerikaböcker hittar han
den amerikanska kärnan. I ett samtal
med sin hustru frågar han: ”Kan vi
bo här? Skulle vi vilja bo här? Skulle
vi vilja ha barn här? Vi sa ja till alltsammans efter invecklade inbördes
argumenteringar, av det enkla skälet
att vi alltid trivts i USA, alltid tyckt
om människorna där, alltid älskat deras fräna kritik av egna olater, deras
öppna vilsenhet, deras energiska, aldrig avslappnade frågande och sökande, deras frimodiga uppgörelse med
sig själva och sina institutioner.”
Själv har jag tröttnat på att inför
svenskars reflexmässiga antiamerikanism att med en mobergsk eller jolosk pedagogik förklara min egen
förtjusning i den amerikanska klasslösheten, livsviljan och optimismen.
Jag hummar först lite – ”varför jag
är fåst vid Amerika?” -och fräser sedan – ”jag gillar stora bilar, feta människor och junkJood.”
Då blir det åtminstone tyst.
KNAPPAR PA NASAN
STAFFAN HElMERSON
Hur kan det komma sig, att det fortfarande är så fiiiiint och skänker sådan
prestige att vara Amerikafiende? Några funderingar i frågan.
D
et finns i svensk litterär, journalistisk
och politisk framställningskonst tre
sätt att skildra länder och främmande fåreteelser.
1. Panegyriken. Devota studier
och skildringar, förbehållna system
som Kubas, Iraks och Hoxhas
Albanien.
2. Identifikationen. Författaren har
som ung konfronterats med begrepp
som baguette, manana eller pint. Landet ifråga har krupit honom under
huden. Humoristiskt kan han identifiera sig med invånarnas bisarra sidor
och benigna byråkrati – som Auren i
Paris, Lindqvist i Madrid, Ehrenmark
i London, Hamrin i Rom. Skolan
har bredd. Inget år utan nya böcker
om Provence, i vilka författaren försöker utmayla Peter Mayle.
STAFFAN HElMERSON är Sveriges
Radios korrespondent i Washington .
3. Jämförelsen. Appliceras på Amerika.
Syftet med jämförelser är att i den
omgivande kretsen – i arbetsrummen
hos the chattering e/ass, regeringssfåren,
utredningsmaskineriet och på mediefolkets redaktioner – röna beundran
för spiritualitet och politisk korrekthet.
Snitsiga bisatser
Tekniken är denna: Tala eller skriv i
en fråga vilken som helst. Använd
huvudsatsen till att hålla er till sakfrå-
gan. Men – oavsett ämne eller sammanhang – tillför sedan en bisats.
Gör i bisatsen en iakttagelse eller ett
påstående om Amerika – riktigt eller
oriktigt. Ni blir därmed en obändig
snitsare med gott och odlat omdöme.
Så här till exempel: ”Vi hade viktiga frågor på dagordningen och jag åt
lunch med en man som hade en jäkligt snygg slips – till skillnad från
amerikaner som ju alltid bär skrikiga,
vulgära slipsar gjorda av plast.”
Hallå där? Bromsa nu! Så där säger
SVENSK TIDSKRIFT
ju ingen.
Jodå! Jag kastar mig ner i en hög
svenska tidningar från hösten och får
bränsle på min brasa:
Exempel: En stjärnskribent, Anders Ehnmark, kommenterar på Expressens kultursida den mest svenska
av företeelser, en svensk utredning,
Anna-Greta Leijons djupdykning i
den svenska bokbranchens problem,
som inte liknar några utländska problem. Det tar honom bara fyra meningar innan han i bisatsen snitsar till:
”…en motsvarande tendens på kulturens område, tydligast i USA, där
Kalle Anka-kulturen breder ut sig
överallt…”
Exempel: En älskad komiker,
Ronny Eriksson i Piteå, får inför en
TV-premiär frågan om vad han själv
skrattar åt – alltså inte vad han inte
skrattar åt. Hans svar naturligtvis:
Brittiska komiker, speciellt John
Cleese, som till skillnad från amerikanska komiker har en allvarlig underton. Underförstått: amerikanska
komiker är bara flams (fast jag undrar
?1
hur Mark Twain, James Thurber och
Woody Allen uppfattar klassningen).
Ni uppfattar Erikssons signal till
kompisarna: Se så politiskt korrekt
jag är!
Exempel: En kulturskribent i
Dagens Nyheter, Arne Ruth, skickas
till London för att intervjua en brittisk författare, Frederick Forsyth.
Situationen har inte minsta knytning
till Amerika. Men när kulturskribenten skildrar mötet, understryker han
mötesplatsens diskreta, nedtonade
lyx, ”ett understatement som kontrast till låtsaslyxen på amerikanska
kedjehotell”. Noteringen är naturligtvis mera harmlös än illvillig- men
uppsåtet så löjligt genomskinligt: ett
underförstått meddelande till kompisarna i eliten: Seså god smakjag har!
Inga Mejobs
Exempel: En arbetsmarknadsminister, Margareta Winberg, har bekymmer med den höga svenska arbetslösheten. När hon diskuterar den, gör
hon en populär släng mot Amerika,
där visserligen full sysselsättning råder
och där arbetets heder hyllas lika
mycket som under nybyggartiden
och där på 17 år 27 miljoner nya
jobb har skapats. Men det är inte en
sådan sysselsättning svenskar ska ha –
”vi vill inte ha McJobs, vi vill ha
kompetens”. Hög svansföring, snitsig
formulering. Sanningen, att huvuddelen av de nya jobben i Arnerika
kommer inom high tech och telekommunikation, inte på hamburgerbarer, är negligerbar, ty det handlar
ju bara om Amerika.
Exempel: En kåsör i Dagens
Nyheter, Birgitta Edlund, skriver om
den just avlidne franske kommunistledaren Marchais. Allt i kåseriet
handlar om fransmän och en parisförort (möjligen också om det gamla
Sovjet) – tills den amerikafientliga
metaforen kommer i en bisats: De
franska kommunisterna i bänkraderna applåderar lydigt där de ska- ”ungefär som de drillade applåderna i
amerikanska TV-komedier”. Bock i
kanten. Hör inte till ämnet.
Dessutom fel: de amerikanska TVkomediernas publik applåderar inte,
det de gör på beställning är skrattar.
Arnerika kan användas som tillhygge i vilket sammanhang som helst.
Kerstin Hallert i Svenska Dagbladet
kan inte vandra i New York utan att
finna, att den staden är i jämförelse
med europeiska metropoler ”en
ohygglig stad”. Kanske har hon rättmen hon slår New York i huvudet
med att ”där finns inte en enda tiggare, inte ens i tunnelbanan. Det finns
inte så mycket som en hundskit på
gatorna. Det finns inga kateer att sitta
ned vid.”
En ledarsidesskribent i Expressen,
PM Nilsson, kan på liknande vis inte
ta faktum, att New Yorks gator har
blivit renare och säkrare utan att insinuera en sinister konspiration: extrema åtgärder för att ”massan ska hållas
i schack”. Den extrema åtgärden är
inte konstigare än att borgmästaren
bett polisen att göra det polisen är
betald att göra.
Alla koketterar de med en liten
tarvlighet eller spottloska, som inför
SVENSK TIDSKRIFT
arbetskamraterna ska markera: Se så’n
snits jag har!
När jag vid ett tillfålle i en kulturförening i Washington höll ett föredrag i detta ärende – det svenska patenterade, perverterade amerikahatet
– kände sig den gamle svenske UsAambassadören Wilhelm Wachtmeister manad att korrigera: Vi svenskar,
sa han, är väldigt amerikaniserade
och det rör sig om ett kärlekshat.
Inbillad amerikanisering
Det var en trevlig tillställning. Jag
gick inte in i polemik. Men jag är
övertygad om att amerikakärleken
bland svenskar är ytterst begränsad.
Vi inbillade oss en gång att vi var
amerikaniserade, därför att vi efter
andra världskriget hade mera pengar
än invånarna i de sönderslagna länderna i Europa och därför snabbare
än invånarna där – på amerikanskt vis
– kunde skaffa tvättmaskin och elektrisk rakapparat. Vi inbillar oss det
fortfarande, därför att våra barn med
förtjusning äter pannbiff av den typ
som benämns Big Mae och ser actionfilmer, vars titlar – praktiskt nog
– på sina svenska affischer fatt behålla
sina namn, som de getts i Hollywood.
Svensken har alltså ett hum om det
amerikanska i materiella och popkultureila ting. Han kan säga lifestyle och
bullshit. Men det är ingen enastående
insikt: italianos kör tvättmaskin, kineser äter hamburgare, fransmän ser
nästan uteslutande hollywoodrullar.
De flesta nationaliteter – inte bara
svenskar – har sin översittaraktiga,
billigt foraktfulla och skräckslagna
syn på Amerika och amerikaner.
Tidningen Le Monde sammanfattade
fransmännens syn i orden: ”De betraktar amerikanerna som naiva barn,
enbart intresserade av pengar och
makt och inbegripet i ett världsomspännande slag for att påtvinga andra
länder sin kulturella och språkliga hegemoni.”
Hollywoodfilmernas popularitet i
Paris far fransmän att tala om amerikansk kulturimperialism. Jag noterar
som konsument amerikanska
SVENSK TIDSKRIFT
snabbköp de franska ostarnas popularitet bland amerikanska konsumenter
– och förvånas över att jag aldrig hör
amerikaner, reciprokyt, tala om camenbertimperialism.
Jag har haft for mig att britterna, de
gamla kolonialherrarna, är de enda
23
som haft gott förstånd på Amerika,
även om kvickhuvuden brukar säga,
att ”britter och amerikaner är åtskilda
av samma språk”. Dock har så många
av dem – från Hitchcock och
Wodehouse till Tina Brown och
Peter Mayle – låtit sig assimileras av
det amerikanska kulturlivet. Men jag
förstår, att samma snutiga snobbattityd, som finns i Paris och Stockholm,
också finns i London. Jag läser nämligen en skildring om V S Pritchett, en
av 1900-talets största litterära gestalter, och författaren gör en poäng av
att skriva, att Pritchett ”som alla
självlärda engelsmän, som inte utsatts
för Oxbridges snorkighet, tyckte om
Förenta staterna.” Ett undantag från
snorkigheten alltså.
Finns det några undantag i Sverige?
Jag har hittat två.
Vilhelm Moberg, somju långvarigt
var bosatt i Kalifornien, låter i sitt utvandrarepos Karl-Oskars lillebror
Robert uttrycka vad som var
Mobergs notering om det klasslösa
samhället: ”Det finns bara två sorters
folk i Nordamerika: De som hade
bott här så länge, att de hunnit bli rika, och de som var så nykomna och
färska, att de fortfarande var fattiga.”
Ateisten Moberg noterade också
att den amerikanska religionsfriheten
var så gammal och självklar, att den
skapat tolerans, vilket i sin tur ”ger
en vänlig kyrka”. Han noterar dess- ” Jag noterar som
konsument i amerikanska snabbköp de franska ostarnas popularitet bland amerikanska
konsumenter- och förvånas över att jag aldrig hör amerikaner,
reciprokyt, tala om camenbertimperialism.
”
utom i ett brev, att ”här finns ingen
adel utan arbetets adel”. Amerikanen
i allmänhet präglas av ”fördomsfrihet,
tolerans, frisinne, andlig generositet”
– och vid ett tillfålle skriver Moberg:
”Det är tragiskt för en man att vid 54
års ålder behöva säga följande men så
känner jag det: Jag beklagar mitt öde
att jag inte föddes uti detta land…”
Om Moberg är den svensk som
SVENSK TIDSKR.IFT
fangat Amerikas hjärta är Jolo den
som lyckats tränga undan klicheerna.
Dagens Nyheter-reportern Jolo är ju
mera berömd för sina skildringar av
Irland och Leningrad, krigshjältar
och bisarra figurer ur historien. Men
i en serie amerikaböcker hittar han
den amerikanska kärnan. I ett samtal
med sin hustru frågar han: ”Kan vi
bo här? Skulle vi vilja bo här? Skulle
vi vilja ha barn här? Vi sa ja till alltsammans efter invecklade inbördes
argumenteringar, av det enkla skälet
att vi alltid trivts i USA, alltid tyckt
om människorna där, alltid älskat deras fräna kritik av egna olater, deras
öppna vilsenhet, deras energiska, aldrig avslappnade frågande och sökande, deras frimodiga uppgörelse med
sig själva och sina institutioner.”
Själv har jag tröttnat på att inför
svenskars reflexmässiga antiamerikanism att med en mobergsk eller jolosk pedagogik förklara min egen
förtjusning i den amerikanska klasslösheten, livsviljan och optimismen.
Jag hummar först lite – ”varför jag
är fåst vid Amerika?” -och fräser sedan – ”jag gillar stora bilar, feta människor och junkJood.”
Då blir det åtminstone tyst.