Svend Dahl; Cigaretter, bilar och videovåld
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CIGARETTER, BILARo
OCH VIDEOVALD
SVEND DAHL
Till raden av ”ismer” Ledande politiker Lämnat efter sig menar
många nu att det är dags att Lägga ”Clintonismen”.
New Jersey höll en annars
I
mycket populär och nationellt känd guvernör –
Christine Todd Whitman –
på att bli bortröstad, eftersom
motståndaren lovade lägre bilförsäkringspremier. I Virginia vann republikanen James Gilmore guvernörsvalet med tor marginal eftersom han
lovade att avskaffa delstatens bilskatt.
Och i Washington är den stora sakfrågan varken krisen i pensionssystemet eller utvidgningen av NATO,
utan vad man skall göra för att förrundra landets 14-åringar från att
börja röka.
Mina politiskt engagerade vänner
skrattar naturligtvis åt mig när jag på-
pekar att debattklimatet kanske är ett
tecken på att skillnaden mellan republikaner och demokrater i amerikansk politik håller på att suddas ut.
SVEND DAHL är frilansskribet·tt och
City u11ivers itelels Cap ito/iumslipendiat i Washi11gton DC.
Med det kalla kriget vunnet, budgeten balanserad och en högkonjunktur
som inte visar några tecken på att avta, kan politiken handla om småsaker. Ja, hur skall man annars förklara
att bilförsäkringspremierna kan bli
den viktigaste valfrågan eller att en
ny skatt på cigaretter förmodligen
kommer att bli en stor fråga i höstens
kongressval.
Små skillnader i sakfrågorna
Men, invänder mina vänner inom
republikanerna, den politik som demokraterna står för är väsensskild från
republikanernas. Demokraterna är
fortfarande ”tax-and-spend-liberals”,
som egentligen skulle vilja ha det
som i Sverige, förklarar de.
Saken är bara den att det är vårt att
hitta några viktiga sakfrågor där partierna står långt ifrån varandra. Mycket
tyder helt enkelt på att det inte skulle
spela någon större roll om det satt en
demokrat på Newt Gingrichs plats
som talman i representanthuset.
Det är en rejäl förändring. Så sent
SVENSK TIDSKR.IFT
som för sex år sedan, när Bill Clinton
valdes till president lovade han nya
stora statliga projekt, inte minst ett
sjukvårdssystem av europeisk modell.
Men Clintons sjukvårdsideer kom
inte längre än till kongressen, och republikanerna vann det påföljande
kongressvalet tack vare missnöje med
Clinton. Republikanernas främsta
krav, en balanserad budget, hamnade
snabbt överst på Clintons agenda.
Presidenten och kongressen kunde
därefter tillsammans reformera välfärdssystemet. Och i januari 1997
förklarade Clinton att den stora statens tid var förbi.
Clinton har blivit en demokratisk
president, som i flera centrala frågor
låter och agerar som en republikan.
Självklart har det varit svårt att acceptera för en del demokrater. Men,
trots att demokraternas ledare i kongressen, Dick Gephardt, ibland försöker låta som en ga1ru11aldags liberal,
tyder det mesta faktiskt på att Clinton
har förändrat sitt parti. Två tredjedelar av demokraterna i kongressen rös- 25
tade for uppgörelsen som resulterade
i en balanserad budget. Ingen demokrat vill idag höja skatterna, ra vill se
nya stora utgiftsprogram och alla vill
se en budget i balans. Och republikanerna håller forstås med.
En politisk kommentator, Mark
Shields, konstaterade faktiskt for ett
tag sedan halvt på skämt, halvt på allvar, att republikanerna behöver en
presidentkandidat som håller med
om partiets politik, tilltalar kvinnliga
väljare och gör sig bra på TV, men
att Bill Clinton tyvärr är forhindrad
av konstitutionen från att kandidera
en tredje gång.
C lintonism
Det är svårt att tänka sig dagens politiska situation utan republikanernas
valseger 1994 och deras krav på en
balanserad budget. Men om man
bortser från budgeten är det Bill
Clinton som format den nya politiska
dagordningen.
I januari, precis innan all rapportering om presidenten började handla
om sex, publicerade tidskriften US
News & World Report en artikel om
hur Clinton forändrat amerikansk
politik. Vi har vant oss vid termerna
”thatcheristn” och ”reaganism”, men
finns det en ”clintonism”? Ja, det var
i varje fall vad artikeln mynnade ut i,
och den har redan blivit den dorninerande iden i amerikansk politik.
Budgetdisciplin är självklart en viktig del, liksom frihandel. Men ”clintonismen” handlar också om ett nytt
forhållningssätt till socialpolitik. Man
26
avfärdar demokraternas traditionella
tro på stora federala program inom
socialpolitiken, och forespråkar istället decentralisering. Det handlar
emellertid långtifrån om att, som en
del konservativa, helt avvisa den federala statsmakten. Istället ser
Clinton nya uppgifter for staten.
Utbildningspolitiken är t ex ett så-
dant område, där både presidenten
och många republikaner vill ge den
federala statsmakten nya uppgifter.
Men ”clintonismens” kännetecken är ändå ”rnikropolitiken”, eller
”cigarett-och-bil-politik”. Trots att
många, inte minst journalister, avfärdade Clintons alla forslag som obetydliga småsaker, var de om man skall
tro Dick Morris, Clintons politiske
strateg under 1995 och 1996, den
kanske viktigaste faktorn bakom valsegern 1996. När Clinton pratade
om våld i TV, tobaksrökning och
kvaliteten i de offentliga skolorna,
kände väljarna helt enkelt att deras
vardagsproblem for en gångs skull
togs på allvar i Washington.
Republikanerna forsöker självklart
ta efter Clinton. Majoritetsledaren i
representanthuset Dick Armey talar
om att forbättra kvaliteten i skolorna
och -ja, det är sant – nya och bättre
bilforsäkringar. Talmannen N ewt
Gingrich, som bara for några år sedan
kallade sig själv for ”revolutionär”
nöjer sig idag med att prata om
vattenkvaliteten i USA:s floder och
forbättringar i vården for diabetessjuka.
Nu har skillnaden mellan republiSVENSK TIDSKRIFT
kaner och demokrater aldrig varit
särskilt stor, i varje fall inte om man
järnfor med skillnaderna mellan borgerliga och socialistiska partier i
Europa. Amerikansk politik har i
grunden varit en strid mellan världens två mest marknadsliberala partier. Och de skillnader som funnits har
till stor del handlat om annat än ekonomi, t ex utrikespolitik och livsstilsfrågor. Trots att frågor som kvotering
och rätten till abort fortfarande resulterar i hårda debatter, tyder det mesta
på att skillnaderna idag är ännu mindre än tidigare.
Inga ideologiska strider
De amerikanska politiker som gör
karriär under de kommande åren kan
nog inte räkna med några uppslitande
ideologiska strider. Snarare lär de ra
se det som sin uppgift att ge medborgarna ett gott liv, utan for mycket cigarettrök, och valuta for skattepengarna. Med andra ord kan vi se fram
emot fler valrörelser som handlar om
bilforsäkringspremier.
Så nog är det ett tidens tecken att
en gammal vänsterliberal, den forre
guvernören Kalifornien Jerry
Brown lämnat demokraterna, eftersom han tycker att de svikit sina ideal, samtidigt som en framgångsrik
borgmästare, som bekämpat brottsligheten och gjord livskvalitet till sitt
slagord, New Yorks Rudy Giuliani,
börjat dyka upp på listan över möjliga presidentkandidater.
OCH VIDEOVALD
SVEND DAHL
Till raden av ”ismer” Ledande politiker Lämnat efter sig menar
många nu att det är dags att Lägga ”Clintonismen”.
New Jersey höll en annars
I
mycket populär och nationellt känd guvernör –
Christine Todd Whitman –
på att bli bortröstad, eftersom
motståndaren lovade lägre bilförsäkringspremier. I Virginia vann republikanen James Gilmore guvernörsvalet med tor marginal eftersom han
lovade att avskaffa delstatens bilskatt.
Och i Washington är den stora sakfrågan varken krisen i pensionssystemet eller utvidgningen av NATO,
utan vad man skall göra för att förrundra landets 14-åringar från att
börja röka.
Mina politiskt engagerade vänner
skrattar naturligtvis åt mig när jag på-
pekar att debattklimatet kanske är ett
tecken på att skillnaden mellan republikaner och demokrater i amerikansk politik håller på att suddas ut.
SVEND DAHL är frilansskribet·tt och
City u11ivers itelels Cap ito/iumslipendiat i Washi11gton DC.
Med det kalla kriget vunnet, budgeten balanserad och en högkonjunktur
som inte visar några tecken på att avta, kan politiken handla om småsaker. Ja, hur skall man annars förklara
att bilförsäkringspremierna kan bli
den viktigaste valfrågan eller att en
ny skatt på cigaretter förmodligen
kommer att bli en stor fråga i höstens
kongressval.
Små skillnader i sakfrågorna
Men, invänder mina vänner inom
republikanerna, den politik som demokraterna står för är väsensskild från
republikanernas. Demokraterna är
fortfarande ”tax-and-spend-liberals”,
som egentligen skulle vilja ha det
som i Sverige, förklarar de.
Saken är bara den att det är vårt att
hitta några viktiga sakfrågor där partierna står långt ifrån varandra. Mycket
tyder helt enkelt på att det inte skulle
spela någon större roll om det satt en
demokrat på Newt Gingrichs plats
som talman i representanthuset.
Det är en rejäl förändring. Så sent
SVENSK TIDSKR.IFT
som för sex år sedan, när Bill Clinton
valdes till president lovade han nya
stora statliga projekt, inte minst ett
sjukvårdssystem av europeisk modell.
Men Clintons sjukvårdsideer kom
inte längre än till kongressen, och republikanerna vann det påföljande
kongressvalet tack vare missnöje med
Clinton. Republikanernas främsta
krav, en balanserad budget, hamnade
snabbt överst på Clintons agenda.
Presidenten och kongressen kunde
därefter tillsammans reformera välfärdssystemet. Och i januari 1997
förklarade Clinton att den stora statens tid var förbi.
Clinton har blivit en demokratisk
president, som i flera centrala frågor
låter och agerar som en republikan.
Självklart har det varit svårt att acceptera för en del demokrater. Men,
trots att demokraternas ledare i kongressen, Dick Gephardt, ibland försöker låta som en ga1ru11aldags liberal,
tyder det mesta faktiskt på att Clinton
har förändrat sitt parti. Två tredjedelar av demokraterna i kongressen rös- 25
tade for uppgörelsen som resulterade
i en balanserad budget. Ingen demokrat vill idag höja skatterna, ra vill se
nya stora utgiftsprogram och alla vill
se en budget i balans. Och republikanerna håller forstås med.
En politisk kommentator, Mark
Shields, konstaterade faktiskt for ett
tag sedan halvt på skämt, halvt på allvar, att republikanerna behöver en
presidentkandidat som håller med
om partiets politik, tilltalar kvinnliga
väljare och gör sig bra på TV, men
att Bill Clinton tyvärr är forhindrad
av konstitutionen från att kandidera
en tredje gång.
C lintonism
Det är svårt att tänka sig dagens politiska situation utan republikanernas
valseger 1994 och deras krav på en
balanserad budget. Men om man
bortser från budgeten är det Bill
Clinton som format den nya politiska
dagordningen.
I januari, precis innan all rapportering om presidenten började handla
om sex, publicerade tidskriften US
News & World Report en artikel om
hur Clinton forändrat amerikansk
politik. Vi har vant oss vid termerna
”thatcheristn” och ”reaganism”, men
finns det en ”clintonism”? Ja, det var
i varje fall vad artikeln mynnade ut i,
och den har redan blivit den dorninerande iden i amerikansk politik.
Budgetdisciplin är självklart en viktig del, liksom frihandel. Men ”clintonismen” handlar också om ett nytt
forhållningssätt till socialpolitik. Man
26
avfärdar demokraternas traditionella
tro på stora federala program inom
socialpolitiken, och forespråkar istället decentralisering. Det handlar
emellertid långtifrån om att, som en
del konservativa, helt avvisa den federala statsmakten. Istället ser
Clinton nya uppgifter for staten.
Utbildningspolitiken är t ex ett så-
dant område, där både presidenten
och många republikaner vill ge den
federala statsmakten nya uppgifter.
Men ”clintonismens” kännetecken är ändå ”rnikropolitiken”, eller
”cigarett-och-bil-politik”. Trots att
många, inte minst journalister, avfärdade Clintons alla forslag som obetydliga småsaker, var de om man skall
tro Dick Morris, Clintons politiske
strateg under 1995 och 1996, den
kanske viktigaste faktorn bakom valsegern 1996. När Clinton pratade
om våld i TV, tobaksrökning och
kvaliteten i de offentliga skolorna,
kände väljarna helt enkelt att deras
vardagsproblem for en gångs skull
togs på allvar i Washington.
Republikanerna forsöker självklart
ta efter Clinton. Majoritetsledaren i
representanthuset Dick Armey talar
om att forbättra kvaliteten i skolorna
och -ja, det är sant – nya och bättre
bilforsäkringar. Talmannen N ewt
Gingrich, som bara for några år sedan
kallade sig själv for ”revolutionär”
nöjer sig idag med att prata om
vattenkvaliteten i USA:s floder och
forbättringar i vården for diabetessjuka.
Nu har skillnaden mellan republiSVENSK TIDSKRIFT
kaner och demokrater aldrig varit
särskilt stor, i varje fall inte om man
järnfor med skillnaderna mellan borgerliga och socialistiska partier i
Europa. Amerikansk politik har i
grunden varit en strid mellan världens två mest marknadsliberala partier. Och de skillnader som funnits har
till stor del handlat om annat än ekonomi, t ex utrikespolitik och livsstilsfrågor. Trots att frågor som kvotering
och rätten till abort fortfarande resulterar i hårda debatter, tyder det mesta
på att skillnaderna idag är ännu mindre än tidigare.
Inga ideologiska strider
De amerikanska politiker som gör
karriär under de kommande åren kan
nog inte räkna med några uppslitande
ideologiska strider. Snarare lär de ra
se det som sin uppgift att ge medborgarna ett gott liv, utan for mycket cigarettrök, och valuta for skattepengarna. Med andra ord kan vi se fram
emot fler valrörelser som handlar om
bilforsäkringspremier.
Så nog är det ett tidens tecken att
en gammal vänsterliberal, den forre
guvernören Kalifornien Jerry
Brown lämnat demokraterna, eftersom han tycker att de svikit sina ideal, samtidigt som en framgångsrik
borgmästare, som bekämpat brottsligheten och gjord livskvalitet till sitt
slagord, New Yorks Rudy Giuliani,
börjat dyka upp på listan över möjliga presidentkandidater.