Isobel Hadley-Kamptz; Insiktsfullt om judisk makt
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
!SOBEL HADLEY-KAMPTZ:
Insiktsfullt om judisk makt
A
ntisemitism skiljer sig
på ett sätt från nästan
all annan rasism. Den
hatade juden har alls
inte samma egenskaper som andra hatade främlingar.
Han är smart och inflytelserik och
strävar efter att lägga det samhälle han
lever i under sig och forgöra det. Det
är en vanlig missuppfattning att antisernitismen skulle vara en logisk del
av nazismens forakt for svaghet, men
det är närmast tvärtom. Antiserniter
kan därfor heller inte nöja sig med att
(som andra rasister) vilja ”skicka hem
de dit där de kommer ifrån” eller
undvika rasblandning. Eftersom judarna är starka måste de forgöras helt
– de kan inte underkuvas. Denna
hotbild har en annan genomslagskraft
än övrig rasism, särskilt hos intellektuella, eftersom rädsla for någon som
man tror är stark och ondskefull är en
mycket starkare känsla än forakt for
svagare.
Judisk makt
Just därfor har det sedan andra världskriget, då antisemitismen diskrediterades, åtminstone i västvärlden, åtminstone for ett tag, varit tabu att tala om judisk makt. I USA har det varit mest påtagligt, där antisemitismflagg har rests så fort någon talat om
judarnas stora inflytande i Hollywood, eller media, eller Wall Street.
Nu är dessa påståenden sanna, vilket
alla insatta vet, men det har inte spelat någon roll. Eftersom de tidigare
användes som argument mot judar,
har påståendena som sådana blivit
stämplade som anti-judiska.
Titeln på J J Goldbergs intelligenta
analys av den amerikanska judiska
In side the American jewi sh Establishment, J J Goldberg, AddisonWesley, 1996.
32 SVENSK TIDSKRIFT
gemenskapens framväxt och makt, är
medvetet provokativ. Den är heller
inte helt passande, for även om boken handlar om judisk makt handlar
den lika mycket om det amerikanskjudiska organiserade livet i allmänhet.
Han belyser hur judarna organiserade
sig när de kom till det nya landet och
hur den amerikanska konstitutionen
lade grunden for den amerikanska judendomens mångfacetterade karaktär. Den forbjuder nämligen den
amerikanska staten att erkänna någon
religiös myndighet alls, och det ledde
inledningsvis till stor fcirvirring bland
judarna. I Europa hade den religiösa
ledningen forhandlat med staten for
sina medlemmars räkning och ibland
lyckats ra bra avtal, ibland dåliga. Här
hade alla judar lika stora rättigheter
som andra medborgare, men staten
ville inte veta av deras ledare. Det
ledde till att en uppsjö olika judiska
organisationer bildades, där ingen
kunde anses foreträda judarna, ur
myndighetens synvinkel. Det gamla
judiska skämtet om att finns det två
judar finns det tre åsikter, fick här en
konkret form. Det goda med detta
var dock att frivilligorganisationerna
blev en viktig och naturlig del av
amerikansk judendom.
Lobbying en demokratisk
rättighet
Förutom den specifiktjudiska lobbyn
behandlar boken också lobbying som
fenomen. Långt ifrån svenska skräckscenarier, där de slemma kapitalisterna syns styra allt genom ännu slemmare lobbyister, handlar den om själva hantverket. Varfor är just den judiska lobbyingorganisationen så
stark, vad finns det for problem med
systemet, varfor är lobbying en
oundgänglig demokratisk rättighet?
Det sistnämnda skär sig grovt mot
den svenska bilden, men är en vanlig
åsikt i USA. Genom lobbying kan
även minoritetsgrupper göra sina röster hörda, vanliga människor kan på-
verka sina politiker även mellan valtillfåliena. Den även i Sverige hyllade
medborgarrättsrörelsen på 50- och
60-talet var i mångt och mycket en
lobbyingkampanj, till stor del finansierad av judiska bidrag. (Man kan forvisso inte se några entydiga etniska
motiv, mångajudar som var aktiva då
säger att de var det som amerikaner i
forsta hand, inte som judar.)
Lobbying är dock inte helt oproblematiskt, vilket boken också visar.
Den judiska lobbyn är stark genom
att judar mer än andra etniska grupper är politiskt aktiva. De arbetar mer
än andra ideellt med politik, de är
mer beredda att delta i kampanjarbete mot kandidater eller frågor de anser missgynnar dem, och de är mer
beredda att ge pengar till politiska
ändamål. Detta har en historisk forklaring i att judar har tjänat så mycket på viss politik och forlorat så ofantligt på annan, att de inte är beredda
att ta chansen att låta fel politiker
vinna. Och visst ger det dem ett
övertag mot andra, mindre politiskt
aktiva grupper. Ett annat problem
som uppkommit på senare tid är att
de största finansiärerna i allt större
grad vill styra vad lobbyorganisationerna tycker. När dessa var finansierade av mängder av små bidrag kunde de i större utsträckning själva välja
väg – nu finns en risk att man inte
vågar stöta sig med rika donatorer.
För den judiska lobbyn har detta
inneburit att den, och därmed ickejudars bild av judarna, avlägsnat sig
allt mer från vad vanliga judar tycker.
I allmänhetens ögon har judarna, från
att ha varit mycket liberala, blivit alltmer konservativa, och samtidigt allt
mer religiösa. Goldberg visar att så är
det inte. Judar röstar fortfarande
övervägande demokratiskt och så lite
som lO procent av USAs judar är religiöst ortodoxa. Men de grupper
som är ortodoxa respektive konservativa har tagit över som ”judarnas
röst”. En liten grupp neokonservativa (denna rörelses ledande är mestadels judar: Irving Kristol, Norman
Podhoretz m fl) har tagit det politiska
initiativet inom den judiska gemenskapen, samtidigt som ortodoxa tagit
befälet i religiösa frågor. Det påminner om hur det republikanska partiet
SVENSK TID SKRIFT
tagits som gisslan av en liten grupp
kristna högmoralister, med mycket
liten åsiktsgemenskap med vanliga
republikanska väljare (även om skillnaden här är ännu större).
Goldbergs genomgång accepterar
inte heller de självklara sanningarna
att judar har makten i Hollywood,
judar har makten i media etc. Visst,
enskilda judar har stor makt inom
underhållnings- och mediabranchen,
men utnyttjar de den makten som judar? Han säger att det mycket sällan
är så och att det är tydligt inom båda
branscherna. Det finns många judar
på film och TV i USA, de senaste
åren har bara Seinfeldt-succen sporrat
utvecklingen av en hel genre – vuxensitcom om judiska singlar som lever i storstad. Men vad visar det av
judiskt liv? På vilket sätt är det i judarnas intresse?
Större förståelse för
palestinierna
I nyhetsmedia syns ännu tydligare att
det kan finnas ett stort antal judar inom en sektor utan att någon kollektiv etnisk makt finns. Det syns på t ex
medias inställning till Israel. Den är
ofta mycket kritisk och forsöker forstå palestiniernas sida, oftare än vissa
konservativa judiska organisationer
tycker är lämpligt. Undersökningar
visar att den judisk-ägda, judisk-styrda tidningen New York Times haft
hårdare bevakning och större kritik
av israeliska misstag och övergrepp
sedan 1967 än konservativa icke-judiska tidningar som Wall Street
Journal.
33
Goldbergs bok lever inte riktigt åtaganden. Mycket lite av alla de
upp till sin titel, trots spektakulär sta- pengar som samlas in går till politiska
ristik om hur många judiska röster kampanjer. En recensent föreslog att
som filide eller tillsatte den eller den boken istället borde ha hetat
politikern eller hur mycket pengar ”Avmystifieringen av den judiska
judar samlar in. Hans genomgång vi- makten”, för det är vad den handlar
sar att de judiska organisationerna om. Men lite provokation ökar introts allt mest sysslar med religiösa tresset och intresse är denna bok defifrågor, äldrevård, skolor och sociala nitivt värd, även i Sverige. Här kan
man läsa den som ett bevis på att
icke-statliga frivilliga sammanslutningar verkligen behövs som motvikt
till staten. Och att det inte behöver
innebära att statsfientliga element undergräver dess legitimitet, utan att
enskilda människor, även sådana som
är för väWirdsstat, inte alltid tycker att
den skall eller kan sköta allt.
MATS FÄLT:
Det danska medlöperiet
oseph McCarthy gjorde antikommunismen en stor otjänst
genom att ge den dåligt rykte.
Den med tiden allt mer bisarre
senatorn gav genom sina utfall
överdrifter sina motståndare
möjlighet att slå tillbaka och ifrågasätta hela iden att det fanns ett hot som
måste motarbetas.
Idag vet vi att Alger Hiss och makarna Rosenberg var spioner. Vi vet
också att det fanns fler medlöpare och
landsförrädare än ens de flesta högerpolitiker i väst gjort gällande. Det
gällde inte bara den i detta avseende
totalt hopplösa brittiska underrättelsetjänsten och hovförvaltningen.
Omfattningen av den kommunisriska infiltrationen i vår egen del av
världen är inte lika uppmärksammad.
(Vpk):s pinsamma kryperi inför östdiktaturerna har granskats och Per
Ahlmark och Andres Kung har på-
mint åtskilliga framträdande svenska
debattörer om deras mindre smickrande förflutna som kommunistdiktaturernas hejarklack. Styrkan i Mette
Herborg och Per Michelsens Stasi og
Danmark (Kay Holkenfeldt, 1996) är
helhetsgreppet. Här handlar det inte
bara om kommunisternas egna försyndelser eller om de ledande intellektuella.
När man som läsare följer de nära
kontaktema mellan Stasi och andra
representanter för diktaturen i ÖstStasi og Danmark, Mette Herborg och Per Michelsen, Kay Holkenfeldt,
1996.
34 SVENSK TID SKRIFT
herlin och Danmark är det lätt att
glömma att många av de händelser
som skildras inte ens ligger tio år tillbaka i tiden. Till pjäsen hör också att
DDR:s uppgift inför ett kommande
storkrig i Europa var att, med eller
utan insats av kärnvapen, ta sig an just
Danmark. Lojaliteten hos öst-statsarmeerna kunde ibland ifrågasättas,
men i nationella folkarmens fall gäller
nog att uppgiften skulle ha genomförts med tysk precision.
Det fanns ända till slutet gott om
danskar som såg något värdefullt och
positivt i den Östtyska polisstaten och
värnade dess överlevnad. Mest talande är författarnas redogörelse för det
vänsterliberala partiet Radikale
Venstres samröre med kulissorganisationen Bondepartiet i DDR.
För den som träffat den jovialiske
danske utrikesministern Niels Helveg
Insiktsfullt om judisk makt
A
ntisemitism skiljer sig
på ett sätt från nästan
all annan rasism. Den
hatade juden har alls
inte samma egenskaper som andra hatade främlingar.
Han är smart och inflytelserik och
strävar efter att lägga det samhälle han
lever i under sig och forgöra det. Det
är en vanlig missuppfattning att antisernitismen skulle vara en logisk del
av nazismens forakt for svaghet, men
det är närmast tvärtom. Antiserniter
kan därfor heller inte nöja sig med att
(som andra rasister) vilja ”skicka hem
de dit där de kommer ifrån” eller
undvika rasblandning. Eftersom judarna är starka måste de forgöras helt
– de kan inte underkuvas. Denna
hotbild har en annan genomslagskraft
än övrig rasism, särskilt hos intellektuella, eftersom rädsla for någon som
man tror är stark och ondskefull är en
mycket starkare känsla än forakt for
svagare.
Judisk makt
Just därfor har det sedan andra världskriget, då antisemitismen diskrediterades, åtminstone i västvärlden, åtminstone for ett tag, varit tabu att tala om judisk makt. I USA har det varit mest påtagligt, där antisemitismflagg har rests så fort någon talat om
judarnas stora inflytande i Hollywood, eller media, eller Wall Street.
Nu är dessa påståenden sanna, vilket
alla insatta vet, men det har inte spelat någon roll. Eftersom de tidigare
användes som argument mot judar,
har påståendena som sådana blivit
stämplade som anti-judiska.
Titeln på J J Goldbergs intelligenta
analys av den amerikanska judiska
In side the American jewi sh Establishment, J J Goldberg, AddisonWesley, 1996.
32 SVENSK TIDSKRIFT
gemenskapens framväxt och makt, är
medvetet provokativ. Den är heller
inte helt passande, for även om boken handlar om judisk makt handlar
den lika mycket om det amerikanskjudiska organiserade livet i allmänhet.
Han belyser hur judarna organiserade
sig när de kom till det nya landet och
hur den amerikanska konstitutionen
lade grunden for den amerikanska judendomens mångfacetterade karaktär. Den forbjuder nämligen den
amerikanska staten att erkänna någon
religiös myndighet alls, och det ledde
inledningsvis till stor fcirvirring bland
judarna. I Europa hade den religiösa
ledningen forhandlat med staten for
sina medlemmars räkning och ibland
lyckats ra bra avtal, ibland dåliga. Här
hade alla judar lika stora rättigheter
som andra medborgare, men staten
ville inte veta av deras ledare. Det
ledde till att en uppsjö olika judiska
organisationer bildades, där ingen
kunde anses foreträda judarna, ur
myndighetens synvinkel. Det gamla
judiska skämtet om att finns det två
judar finns det tre åsikter, fick här en
konkret form. Det goda med detta
var dock att frivilligorganisationerna
blev en viktig och naturlig del av
amerikansk judendom.
Lobbying en demokratisk
rättighet
Förutom den specifiktjudiska lobbyn
behandlar boken också lobbying som
fenomen. Långt ifrån svenska skräckscenarier, där de slemma kapitalisterna syns styra allt genom ännu slemmare lobbyister, handlar den om själva hantverket. Varfor är just den judiska lobbyingorganisationen så
stark, vad finns det for problem med
systemet, varfor är lobbying en
oundgänglig demokratisk rättighet?
Det sistnämnda skär sig grovt mot
den svenska bilden, men är en vanlig
åsikt i USA. Genom lobbying kan
även minoritetsgrupper göra sina röster hörda, vanliga människor kan på-
verka sina politiker även mellan valtillfåliena. Den även i Sverige hyllade
medborgarrättsrörelsen på 50- och
60-talet var i mångt och mycket en
lobbyingkampanj, till stor del finansierad av judiska bidrag. (Man kan forvisso inte se några entydiga etniska
motiv, mångajudar som var aktiva då
säger att de var det som amerikaner i
forsta hand, inte som judar.)
Lobbying är dock inte helt oproblematiskt, vilket boken också visar.
Den judiska lobbyn är stark genom
att judar mer än andra etniska grupper är politiskt aktiva. De arbetar mer
än andra ideellt med politik, de är
mer beredda att delta i kampanjarbete mot kandidater eller frågor de anser missgynnar dem, och de är mer
beredda att ge pengar till politiska
ändamål. Detta har en historisk forklaring i att judar har tjänat så mycket på viss politik och forlorat så ofantligt på annan, att de inte är beredda
att ta chansen att låta fel politiker
vinna. Och visst ger det dem ett
övertag mot andra, mindre politiskt
aktiva grupper. Ett annat problem
som uppkommit på senare tid är att
de största finansiärerna i allt större
grad vill styra vad lobbyorganisationerna tycker. När dessa var finansierade av mängder av små bidrag kunde de i större utsträckning själva välja
väg – nu finns en risk att man inte
vågar stöta sig med rika donatorer.
För den judiska lobbyn har detta
inneburit att den, och därmed ickejudars bild av judarna, avlägsnat sig
allt mer från vad vanliga judar tycker.
I allmänhetens ögon har judarna, från
att ha varit mycket liberala, blivit alltmer konservativa, och samtidigt allt
mer religiösa. Goldberg visar att så är
det inte. Judar röstar fortfarande
övervägande demokratiskt och så lite
som lO procent av USAs judar är religiöst ortodoxa. Men de grupper
som är ortodoxa respektive konservativa har tagit över som ”judarnas
röst”. En liten grupp neokonservativa (denna rörelses ledande är mestadels judar: Irving Kristol, Norman
Podhoretz m fl) har tagit det politiska
initiativet inom den judiska gemenskapen, samtidigt som ortodoxa tagit
befälet i religiösa frågor. Det påminner om hur det republikanska partiet
SVENSK TID SKRIFT
tagits som gisslan av en liten grupp
kristna högmoralister, med mycket
liten åsiktsgemenskap med vanliga
republikanska väljare (även om skillnaden här är ännu större).
Goldbergs genomgång accepterar
inte heller de självklara sanningarna
att judar har makten i Hollywood,
judar har makten i media etc. Visst,
enskilda judar har stor makt inom
underhållnings- och mediabranchen,
men utnyttjar de den makten som judar? Han säger att det mycket sällan
är så och att det är tydligt inom båda
branscherna. Det finns många judar
på film och TV i USA, de senaste
åren har bara Seinfeldt-succen sporrat
utvecklingen av en hel genre – vuxensitcom om judiska singlar som lever i storstad. Men vad visar det av
judiskt liv? På vilket sätt är det i judarnas intresse?
Större förståelse för
palestinierna
I nyhetsmedia syns ännu tydligare att
det kan finnas ett stort antal judar inom en sektor utan att någon kollektiv etnisk makt finns. Det syns på t ex
medias inställning till Israel. Den är
ofta mycket kritisk och forsöker forstå palestiniernas sida, oftare än vissa
konservativa judiska organisationer
tycker är lämpligt. Undersökningar
visar att den judisk-ägda, judisk-styrda tidningen New York Times haft
hårdare bevakning och större kritik
av israeliska misstag och övergrepp
sedan 1967 än konservativa icke-judiska tidningar som Wall Street
Journal.
33
Goldbergs bok lever inte riktigt åtaganden. Mycket lite av alla de
upp till sin titel, trots spektakulär sta- pengar som samlas in går till politiska
ristik om hur många judiska röster kampanjer. En recensent föreslog att
som filide eller tillsatte den eller den boken istället borde ha hetat
politikern eller hur mycket pengar ”Avmystifieringen av den judiska
judar samlar in. Hans genomgång vi- makten”, för det är vad den handlar
sar att de judiska organisationerna om. Men lite provokation ökar introts allt mest sysslar med religiösa tresset och intresse är denna bok defifrågor, äldrevård, skolor och sociala nitivt värd, även i Sverige. Här kan
man läsa den som ett bevis på att
icke-statliga frivilliga sammanslutningar verkligen behövs som motvikt
till staten. Och att det inte behöver
innebära att statsfientliga element undergräver dess legitimitet, utan att
enskilda människor, även sådana som
är för väWirdsstat, inte alltid tycker att
den skall eller kan sköta allt.
MATS FÄLT:
Det danska medlöperiet
oseph McCarthy gjorde antikommunismen en stor otjänst
genom att ge den dåligt rykte.
Den med tiden allt mer bisarre
senatorn gav genom sina utfall
överdrifter sina motståndare
möjlighet att slå tillbaka och ifrågasätta hela iden att det fanns ett hot som
måste motarbetas.
Idag vet vi att Alger Hiss och makarna Rosenberg var spioner. Vi vet
också att det fanns fler medlöpare och
landsförrädare än ens de flesta högerpolitiker i väst gjort gällande. Det
gällde inte bara den i detta avseende
totalt hopplösa brittiska underrättelsetjänsten och hovförvaltningen.
Omfattningen av den kommunisriska infiltrationen i vår egen del av
världen är inte lika uppmärksammad.
(Vpk):s pinsamma kryperi inför östdiktaturerna har granskats och Per
Ahlmark och Andres Kung har på-
mint åtskilliga framträdande svenska
debattörer om deras mindre smickrande förflutna som kommunistdiktaturernas hejarklack. Styrkan i Mette
Herborg och Per Michelsens Stasi og
Danmark (Kay Holkenfeldt, 1996) är
helhetsgreppet. Här handlar det inte
bara om kommunisternas egna försyndelser eller om de ledande intellektuella.
När man som läsare följer de nära
kontaktema mellan Stasi och andra
representanter för diktaturen i ÖstStasi og Danmark, Mette Herborg och Per Michelsen, Kay Holkenfeldt,
1996.
34 SVENSK TID SKRIFT
herlin och Danmark är det lätt att
glömma att många av de händelser
som skildras inte ens ligger tio år tillbaka i tiden. Till pjäsen hör också att
DDR:s uppgift inför ett kommande
storkrig i Europa var att, med eller
utan insats av kärnvapen, ta sig an just
Danmark. Lojaliteten hos öst-statsarmeerna kunde ibland ifrågasättas,
men i nationella folkarmens fall gäller
nog att uppgiften skulle ha genomförts med tysk precision.
Det fanns ända till slutet gott om
danskar som såg något värdefullt och
positivt i den Östtyska polisstaten och
värnade dess överlevnad. Mest talande är författarnas redogörelse för det
vänsterliberala partiet Radikale
Venstres samröre med kulissorganisationen Bondepartiet i DDR.
För den som träffat den jovialiske
danske utrikesministern Niels Helveg