Staffan Heimerson; En järnlady – men är hon rostfri


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

et var under hennes första dag som
secretary of state,
amerikansk utrikesminister. Den
knubbiga, kortväxta men drottninglika Madeleine Albright gjorde framfår ögonen på hundratals amerikanska diplomater en spexartad liten
piruett.
Någon vecka senare – på sin fårsta
jorden-runt resa till viktiga allierade,
Storbritannien, Tyskland, Frankrike,
Italien, Japan, Sydkorea, till EU och
till världspolitikens nyckelländer,
Kina och Ryssland- klev hon ur sin
Boeing 707:a klädd i svart Stetson, en
cowboyhatt, det mest amerikanska av
attribut, vilket hon gjort till sitt
varumärke.
Vid trettioåttonde breddgraden på
den koreanska halvön visade hon sin
STAFFAN HElMERSON är Sveriges
Radios korrespondent i Washington.
Han kommer i sommar ut med en
kåseribok om Amerika, ”Med Dolly
Parton i baksätet” (W&W).
34
STAFFAN HEIMERSON:
men
En järnlady
ar hon rostfri?
publikfriande, tv-mässiga, skämtsamma formuleringskonst, när hon
mötte amerikanska soldater. ”Det
var, när jag som barn växte upp i
London”, sa hon och syftade på hur
hon var ett flyktingbarn från då-
varande Tjeckoslovakien, ”som jag
fårsta gången hörde the Yanks are
coming. Det var fårsta gången jag blev
fårälskad i amerikaner i uniform…”
”Kanske har ni noterat”, sa hon vid
ett annat tillfålle till sina åskådare och
SVENSK TIDSKRIFT
drog ner en storm av skratt, ”att jag
inte ser ut som Warren Christopher.”
Christopher – grånad, skrynklig i
ansiktet, anonym i stilen, advokat till
yrket och så korrekt, brukade det
sägas, att han åt M&M-praliner med
gaffel och kniv – var Albrights
fåreträdare på utrikesrninisterposten.
Inga tvivel när det gäller den nya
främsta fåreträdaren får amerikansk
utrikespolitik. Hon är tolv år yngre.
Det gör intryck på omvärlden, när
hon talar franska med fransmän och
ryska med ryssar. Rollen ger henne
en egotripp. Hon har, som Henry
Kissinger en gång, stjämkvalitet. Det
är skillnad i förpackning.
Men i innehåll?
”Ja”, svarar de utrikesbedömare
och diplomater jag talat med i Washington. ”Skillnaden finns i deras bakgrund. Christopher är från Kalifornien. Han hade lätt att fårstå Ostasien
på andra sidan Stilla havet och tyckte
att Europa var ointressant. Albrights
bakgrund som flykting, först undan
Hitler och nazismen, sedan undan
Stalin och kommunismen, har gett
henne bister och bitter erfarenhet av
faran av totalitära grannar. Hon har
ett persOt!ligt intresse i att skapa nya
säkerhetsarrangemang i Europa.”
I en intervju i Le Monde och i en
artikel i The Economist, som hon själv
signerat, står hon reservationslöst upp
för Natos utvidgning.
Rysk seger
Natofrågan var Albright följaktligen rask i att i Moskva förklara vad
Natos förmodade utvidgning i juli –
med Polen, Ungern och hennes eget
Tjeckien som medlemmar 1999 –
innebär för ryssarna. Hennes försäljningsargument var, att ett utvidgat
Nato i själva verket ska ha fårre
soldater och fårre vapen, och att i
Nato-affärer ”ge Ryssland en röst
men inte ett veto”. President Jeltsin
ska för sin omgivning med tiden
kunna presentera detta som en rysk
seger.
”Ryssland har ingenting att frukta,
ett utvidgat Nato bidrar till att
stabilisera Centraleuropa”, skrev i ett
inlägg i New York Times Albrights
biträdande utrikesminister, rysslandsspecialisten och ryssvännen Strobe
Talbott.
De för Albright – under hennes
pågående smekmånad – så positiva
jämförelserna med Christopher är
dock inte rättvisa och sportsliga.
Christopher kom in i en regering,
som fatt överta hanteringen av två
förgiftade situationer, Somalia och
Bosnien, situationen i den senare
krishärden låst på grund av FNs bleka
agerande och de stora europeiska
ländernas ovilja att intervenera. President Clinton var själv nybörjare.
Demokraternas administration hade
varit borta från maktutövning i tolv
år. Clinton velade och vacklade.
Missgreppen var hans.
” Ingen amerikan
är i11dignerad. Men
mån<!?a är häpna. Det
finns eH gåta kring
Albr({!hts sätt att forma sin ide11titet. Tä11k
om den nya utrikesmiHisfem inte bara är
hård – utan kall.

Albright kommer väl tränad, fast
hennes bakgrund är akademisk; hon
var en gång lärare vid Georgetown
University och en elegant aktör i
huvudstadens cocktail drcuit.
Intresset för henne personligen
ökade, när Albright förklarade sig
häpen och ovetande om det Washington Post i hennes födelseland
Tjeckien spårat upp om hennes överlevande anhöriga där och hennes
historia. Hon hade forts i Prag.
Pappan var diplomat. Som barn var
hon flykting forst i blitzens London,
sedan som tonåring i USA. Föräldrarna hade konverterat till katolicismen. Själv bytte Madeleine
senare religion igen, till den amerikanska delen av den anglikanska kyrSVE N SK T IDSKRIFT
kan. Sådant är på intet sätt onormalt
i ett land, där det nästan ligger i
konstitutionen, att ha rätten att starta
sitt liv på nytt, rätten att skapa sig en
ny identitet.
Men, frågade sig många amerikaner, då uppgifterna om hennes
rötter blev kända, vare sig det är en
religiös fråga eller en etnisk, är det
inte konstigt, att Albright aldrig
under ett vuxet liv varit nyfiken på
sitt ursprung, sin judiska miljö i då-
varande Tjeckoslovakien? Varfor har
hon inte undrat vad som egentligen
hände morforäldrarna och farforäldrarna och kusiner – många av dem
dödades i Auschwitz.
G åta kring Albright
”Jag är jude”, sa till mig vid en
middag i Washington en litterär
agent, ”och jag är störd över att
Madeleine Albright säger, att hon
aldrig undrat… och över att hon inte
öppnat breven från sin kusin, som
lever kvar i Tjeckien, och inte tittat
på de dokument, som borgmästaren i
hennes fodelsekommun sänt henne.”
Ingen amerikan är indignerad.
Men många är häpna. Det finns en
gåta kring Albrights sätt att forma sin
identitet. Tänk om den nya utrikesministern inte bara är hård – utan
kall.
Albright var i flera år USAs
ambassadör till FN, i avgörande
situationer en diplomatisk järnlady
med en mungipa ur vilken hon
kunde avlossa odiplomatiska giftigheter. Hon använde generalsekreteraren Boutros Boutros Ghali som
35
ett steg i sm karriärtrappa. Det var
hon som målmedvetet och metodiskt
röjde undan egyptiern, som amerikanarna ju var så missbelåtna med.
Det fanns de i FN-huset som sa, att
hon gick över lik om det passade
hennes syften.
Hon meriterade sig genom att till
Vita huset komma med en trofe –
och hon hade därmed visat, att hon
hade hårda nypor och kvalificerade
sig till regeringskretsen. Hon låter sig
gärna beskrivas som ”en hök som
flyger högt.”
Men nota bene: Albright tar upp
sin post när världen, generellt,
befinner sig i lugn, krishärdarna är ta
– och hon har ännu inte tillfort den
amerikanska urrikespoliriken någonting med hennes eget signum. Hon
har hittills bara foljt upp Christophers
politik.
Dock kan en nyordning i agendan,
i prioriteringarna, anas. Christophers
forsta resa utomlands, sedan han 1993
tagit upp posten som utrikesminister,
gick till Mellanöstern. Det var där
han med tålamod, under långa
perioder av skytteldiplomati, vistades
mest.
Albright flyttar på sin prioriteringslista ner Mellanöstern till en
tredje plats – efter Europa och Kina.
Hur hantera Kina?
Mellanöstern med dess PalestinaIsrael-fråga mår kanske, säger en del
bedömare, rentav väl av att en tid stå
på sparlåga – och med ingripanden
bara, när det ser ut att koka över.
Kinapolitiken däremot är en Arne- 36
rikas ödesfråga. Hur hantera en gåtfull världspolitisk bjässe med växande
ekonomisk betydelse? Hur lägga
vikterna rätt mellan en viss containment och ett öppet utbyte, som i
längden ska löna sig: fa slut på den
kinesiska maktapparatens forbrytelser
mot mänskliga rättigheter, skapa
demokrati och marknadsekonomi for
en miljard människor, göra Kina till
en civiliserad medspelare och fredlig
granne? Få tror att piska hjälper,
många tvivlar på morotens verkan.
Den amerikanska kinapolinken kan
komma att testas snart – efter Pekings
maktövertagande av det fria Hongkong eller om kommunistregimen på
nytt med aggressioner tär på Taiwans
nerver.
Natofrågan intresserar inte
Det som under våren mest synts av
en Clintons kinapolirik är skandalomsusade penningbidrag till hans
omvalskampanj – och ingen tvivlar
på penningarnas syfte: att köpa sig inflytande i Vita huset.
Mest intressant är foljaktligen
Amerikas – och Albrights – europapolitik, i vilken Natos utvidgning är
den hetaste punkten.
Hur het? Svar: alls inte så het som
frågan i det närmast natohysteriska
Sverige ofta kan forefalla. I Amerika
varken intresserar eller engagerar den
allmänheten. Den finns knappast i
debatten, den belyses inte i tv:s
nyhetsprogram. Medelamerikanen
skulle, om han tillfrågades, i de flesta
fall inte ens veta, att Natos gränser
sannolikt flyttas österut. Han skulle
SVENSK TIDSKRIFT
säga: ”Vaddå, kalla kriget är ju över
sedan sex-sju år sedan… det här rör
inte mig.”
Men den amerikanska regeringen
vet, att den både utomlands och
bland expertisen på hemmaplan har
stöd for utvidgningen. Det var en
tysk socialdemokrat (!), partiets talesman i utrikesfrågor Karsten Voigt,
som vid ett symposium i Washington
sa: ”Det behövs inget ’ja’ från
Ryssland. Det kommer inte att säga
ja. Varfor skulle det det? Vi kan göra
den ena eftergiften efter den andra
och Ryssland kommer ändå inte att
säga ja.”
Och en veteran i utrikespolitiken,
Zbigniev Brzezinski (som ju i likhet
med Albright har rötter i Östeuropa)
dlder västvärlden att ignorera ryska
hot och locktoner: ”Vi behöver inte
vara blyga, vi kan öppet säga, att en
Natos expansion hjälper det demokratiska Ryssland och den skadar det
imperialistiska Ryssland. Rysslands
fyrahundraåriga imperialistiska historia står vid sitt slut.”
I den lilla krets som engagerar sig i
Nato- och europapolitik ses därför
nästa steg som det intressantaste. l)
Vilka blir nästa omgångs nya Natomedlemmar, Slovenien, Rumänien,
Bulgarien? 2) Hur forhindras att
eftergifterna till ryssarna skapar ett
ja/ta II- där Moskvas inflytande över
forna sovjetrepubliker – inklusive
baltstaterna – finns direkt eller indirekt inskrivet?
Det blir frågor i vilka Albright far
visa, om hon är en lady for sin
Stetson – eller en tom tunna.