Ledare; Socialdemokraternas konvulsioner


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
SociALDEMOKRATERNAs
KONVULSIONER
A
tt Paavo Väyrynen dagen
efter den solklara segern
(57-43) i Finland for JA till
EU började forsöka manipulera fram ett nej förvånar väl ingen.
Men att även en del politiska kommentatorer och journalister började tala om
en motgång for JA och en osäker utgång
kan verka egendomligt. Om NEJ segrat
med 50.5 – 49,5 hade det inte blivit
minsta diskussion om hur resultatet skulle
tolkas.
Felaktigföreställning
Förklaringen till denna asymmetri är
egentligen rätt enkel: kommentatorerna
utgår från den till synes självklara men
djupt felaktiga föreställningen att valet
står mellan en forändring och ett status
quo. Det går då att hävda att förändringen inte stöds av en majoritet av folket
eftersom 74 procent röstade.
Men även NEJ är ett val, och ett val
som troligen innebär större och mer
drastiska forändringar på många områden
än ett JA. Konsekvenserna av ett säkerhetspolitiskt och ekonomiskt utanforskap
har varit ett starkt argument for de finländska JA-röstarna. Röstskolkare skulle
med samma rätt kunna räknas in i
JA-sidan: medvetna om Ja-sidans säkra
seger har de genom att avstå tagit avstånd
från de forändringar som utanforskapet
skulle ha inneburit.
Formell tolkning
Men enklast och snyggast är att avstå från
all sådan advokatyr och vara strikt formell. Ett ja är ett ja är ett ja, ett nej är ett
nej är ett nej, hur liten majoriteten än är.
Om man i forväg sagt att folkviljan skall
repekteras även om den är rådgivande,
far man avstå från taktiskt manövrerande
med hänvisning till for svaga majoriteter
Om Finland också kommer att ta sitt
riksdagsbeslut före den svenska omröstningen ökar chansen for ett JA även här.
Det nordiska förbund som en del på
SVEN SK TIDSKRIFT 293
NEJ-sidan satt som alternativ har fallit.
Alternativet EES blir mycket mindre
lockande, då ett EES-block bestående av
endast Sverige, Norge och Island förlorat
mycket av sin forhandlingstyngd gentemot EV.
Tveksamma socialdemokrater
Men segern är långt ifrån klar. Den faktor
som av många, inte minst näringslivsföreträdare, tillmättes stor vikt for ett JA
har visat sig vara en chimär. Många hävdade att endast en socialdemokratisk regering kunde fa tillräckligt många tveksamma socialdemokrater att rösta JA.
Socialdemokraterna själva har också
slagit mynt av denna myt. Först genom
att framtvinga att folkomröstningen lades
efter valet. Därmed garanterades i praktiken miljöpartister och (f d?) kommunister tillträde till riksdagen och en borgerlig
majoritet blev tämligen osannolik. Dessutom förvärrade osäkerheten i EV-frågan
krisen på finansmarknaden och räntestegringarna, vilket givetvis spelade den
socialdemokratiska propagandan i händerna.
marknaden att skylla budgetunderskottet
på ”politikerna” i allmänhet i stället for
på dem som burit huvudskulden, socialdemokraterna. Man accepterar en evig
(s)-hegemoni i svensk politik: De nödvändiga fårändringarna kan bara genomforas av det parti som av verklighetens
tryck motvilligt accepterat dem.
Ödesfrågor
I ett upplyst samhälle borde det vara
tvärtom. De som bäst kan sanera finanserna och modernisera välfärdssystemen
borde vara de som i decennier varnat for
den utforsbacke vi nu är i, inte de som
svarat på besparingsforslag med klasskampsparoller. De som borde ha största
forutsättningarna att leda landet in i EU
borde vara de som längst med entusiasm
sett gemenskapens möjligheter, inte de
som beslöt sig i form av en fotnot i ett
krispaket. Dessa två ödesfrågor närmar sig
sitt avgörande. Socialdemokraterna är
milsvitt från en politik som kan hejda
bankrutten. Nu visar de också en betänklig tvekan inför att driva medlemskapsfrågan resolut.
Regeringen Bildt satte EV främst i sin
Svårartad självstympning regeringsförklaring. Regeringen Carlsson
Efter valet använde också Ingvar Carlsson sätter den inte alls. ’Jag som statsrninisomsorgen om EV-kampanjen som ett ar- ter…”
gument mot samverkan med folkpartiet.
”Tanken” att endast socialdemokrater
skulle kunna fåra Sverige in i EV är ett
uttryck får svårartad politisk självstympning på den borgerliga sidan. Det
är samma slags naivitet och politiska
oskuld som fatt aktörer på finansNonsensargument
Förfarandet kan fårsvaras med att detta är
att visa respekt for väljarna, att inte tvinga
på dem en uppfattning etc. Sådana argument är nonsens. Ingen kan över huvud
taget tvinga på en människa en uppfatt- 294 SvENsK TiosKRIFT
ning. Men en ny regering har en sådan säga till den nye statsministern:. ”Det var
auktoritet att den genom denna kan ta Du som svängde partiets inställning till
med sig människor åt det håll man be- EV-frågan och som en gång lämnade i~
stämmer sig. Detta är inget fult, det är väl vår medlemsansökan. Du vill väl inte gå
vad man fårsöker göra på andra områden, till historien som den som sedan schabtill exempel att ta uppslutning kring en blade bort det hela framfår mål? Som lä-
besparingspolitik (om någon). ”Politik är get nu blivit måste Du nog ta en duell
att leda”. med Dina NEJ-ministrar. Eller verkar
Denna chans att ta folket med sig avstår det lika hotfullt som en debatt med Carl
Ingvar Carlsson från, uppenbarligen med Bildt under valrörelsen?”
motivet att ta med sig Margareta Winberg
och Marita Ulvskog i regeringen. Förvisso
en återpegling av att partiet är delat i
EV-frågan men knappast ett sätt att främja
ett JA. Plattformen som minister ger EVmotståndarna auktoritet och – inte minst –
mediauppmärksarnhet.
Stå utanför regeringen
Om nu Ingvar Carlsson av får oss okända
skäl ansåg Margareta Winberg och Marita Ulvskog oundgängliga i regeringen,
och om de inte var beredda att fårses
med munkavle i EV-frågan, fanns ju alltid möjligheten att låta dem stå utanfår
regeringen till efter omröstningen. Då
skulle regeringspolitiken ha kunnat omfatta den fråga som är den allra viktigaste i
svensk politik får lång tid framåt. Efter
ettJA kunde de ta plats i regeringen och i
enlighet med beslutet på partikongressen
lojalt acceptera att administrera inträdet.
Kanske har Ingvar Carlssons märkliga
hanterande av EV-frågan inte avgörande
negativ betydelse. Men man kan knappast hävda att ett JA sker tack vare den
socialdemokratiska valsegern. Och infår
risken av ett nej finns det anledning att
Stort äventyr
Egentligen är det en outhärdlig tanke att
en fråga av denna dimension skulle ta avgöras av snävt taktiserande. Likaså är- i
synnerhet järnfort med Finland – tystnaden om de säkerhetspolitiska konsekvenserna påtaglig och beklämmande. Finlands omsorg om att ingå i en större europeisk säkerhetsgemenskap avfårdas litet
fåraktfullt med ”rysskräck”, och svenskar
hänger sig ohämmat åt snävt provinsiellt
tänkande. Ryssland är ju långt borta, och
vi har ju Finland som buffert. Det återspeglas inte minst i regeringsfårklaringen
med dess uppgradering av alliansfriheten
och vår möjlighet att stå utanfår krig i vårt
närområde. Ett tänkande som vi innerst
inne inte trodde på ens under det kalla kriget och som nu blivit alltmer obsolet.
Att ansluta oss till en europeisk gemenskap är ett stort, okänt, säkerhetspolitiskt äventyr. Men så är även utanfårskapet. Och om det stora fredsprojektet
störs av sådana konvulsioner som lätt kan
inträffa i Europas östra delar är det bättre
att möta hoten i vänners sällskap än ensamma.
SvENsK TrosKRIFT 295