Mats fält, Böcker att bojkotta


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
MATS FÄLT:
BöCKER ATT BOJKOTTA
D
et är en grannlaga uppgift
att informera om fransk
litteratur i dessa den internationella symboldiplomatins dagar. Tids nog lär det dock återigen gå att köpa franska produkter utan
att behöva riskera offentlig utskällning.
Marknaden for fransk litteratur är
även våra inköp forutan ganska stor med
131 miljoner fransktalande i världen.
Franskan är världens nionde språk. På
Haiti talas en inhemsk variant men endast
nio procent av befolkningen kan läsa och
skriva språket. Det och att franska är
obligatoriskt i skolorna i Bolivia och
Costa Rica, men frivilligt i belgiska
Flandern, kan man läsa sig till i Atlas de La
Langue Francaise (Bordas) som samrnanställts av Phillipe Roussillon. Boken
innehåller en noggrann genomgång av
språkets ställning i världen – inte minst
i Afrika – franskans starkaste bastion.
För att något mildra de aktuella motsättningarna kan det vara klokt att fortsätta med en bok som tydligt visar att
våra länder trots allt inte är så olika. Det
självklara valet for denna uppgift är den
nyutkomna Le droit du travail de A aZ
pour L’enterprise de 1 a49 salaires (Editions
Dalain) av Patrick Burne! som består av
1.500 sidor om arbetsrättslagstiftning.
Efter denna mycket pedagogiska genomgång torde de flesta illussionerna om
latinskt lynne och söderns charm ha
lämnat läsaren.
Inte bara politiska pamfletter
Samtidigt är forvisso bokens och litteraturens ställning en annan i Frankrike än i
Sverige. Alla läser inte men många gör
det och än fler känner att de borde. De
flesta ledande politiker med ambitioner
har publicerat sig – och då inte bara i
form av politiska pamfletter. Ett aktuellt
exempel på detta forhållande är parlamentets vänstergaullistiske talman
Phillipe Seguin. Han har tidigare bl a
producerat en stridsskrift mot
Maastrichtfordraget, tillsammans med
Marie-France Garaud – tidigare nära
medarbetare till Jacques Chirac, och en
uppskattad biografi om kejsar Napoleon
III, Louis-Napoleon le Grand (Grasset).
Hans senaste bidrag till det politiska
biblioteket heter 240 dans unJauteuil. Le
saga des presidents de L’assembLee (Seuil). På
knappt 1.100 sidor berättar Seguin om
sina fåreträdare i talmansstolen – inklusive en viss revolutionär monarkist vid
namn Francois-Henri de Virieu som
SVENSK TiDSKRIFT 341
innehade posten en enda dag år 1790.
Seguins mest centrala slutsats av genomgången är att talmännen spelat en viktig
positiv roll i orostider – något han själv
gärna vill göra igen.
Ett av landets politiska monument
porträtteras av sin politiske efterföljare i
Jean-Antoine Giansilys Pinay L’independant (Denoel). Antoine Pinay avled 107
år gammal i december 1994. Han var bl a
mannen bakom den nya francen och
konseljpresident 1952. Hans något längre
karriär som finansminister under de
Gaulle var mer lyckosam. Pinay blev
efter att ha lämnat den politiska scenen
1960 med tiden en mycket respekterad,
om än väl skeptisk, politisk kommentator.
En något mer dramatisk händelse var
publiceringen av Jean Montaldos senaste
uppgörelse med Mitterand och den
omfattande korruptionen inom socialistpartiet. I boken Rendez l’argent (Albin l
Michel) redogör han noggrant för
åtminstone 20 års mutor och vänskapskorruption inom presidentens parti.
Denna och tidigare böckers stora fram- l
gångar har gjort det möjligt för Montaldo
att för~ust deklarera att han är ”den ende l
fransman som på ett lagligt sätt blivit rik l
tack vare korruption”.
För den som vill veta allt och mer därhar även våren bjudit på intressanta
nyheter. Presidentens like originelle som
genialiske medarbetare Jacques Attalis
Verbatim II – 1986-99 (Fayard) är ett
exempel – en guldgruva av skvaller från
maktens cirklar med avslöjande citat, ofta
ursprungligen yttrade i förtroende. Den
kritik som mötte den första delen av
utgivningen har dock fatt författaren att
vara något mer försiktig den hä-r gången,
vilket man som läsare kan beklaga men
samtidigt hysa stor förståelse för. Gott
omdöme är inte en av herr Attalis mer
framträdande egenskaper.
Franska revolutionen
Ett annat är Edith Boccaras Mitterand en
toutes lettres (Belfond) – en uppslagsbok
med presidentens samlade tankar från
övertagandet av socialistpartiet 1971 till
de sista månaderna i Elyseepalatset. Här
kan man t ex följa hans tänkandes
utveckling när det gäller synen på marxismen och Europa – det senare ett av de
fa teman som han drivit konsekvent
under sin karriär. Boccara äger som arkivarie på den politiska veckotidningen Le
Point stora kunskaper i ämnet.
En annan författare som imponerar i
kraft av sina kunskaper är historikern
Francois Furet. Han har bl a skrivit ett
antal mycket uppmärksamn1ade böcker
om den franska revolutionen, senast
Dictionnaire critique de la Revo/utio11
Francais (Flammerion, 1988). I boken
ifrågasätter han många av de myter som
omger dessa omvälvningarnas år.
till om Europas kanske mest utstuderade Hans ifrågasättande av kommunismen
machiavelliske politiker efter kriget, den ledde till en brytning redan 1956, efter
nyligen avgångne Francois M.itterand,
1
den sovjetiska invasionen av Ungern. I
342 SVENSK TiDSKRIFf
boken Le passe d’une illusion (Laffont,
Calmann-Levy) forsöker han forklara hur
en så destruktiv ideologi kunnat fångsla,
både bildligt och bokstavligt, så många.
Furet väjer inte for långtgående jämforelser mellan nazism och kommunism.
Stalin fick ofta syndernas fOrlåtelse for att
hans trupper krossat Hitler. Hade Hitler
fatt detsamma om Tyskland krossat kommunismen? Furet tror att foraktet for det
borgerliga samhället, som inte minst i
Frankrike alls inte varit en känsla som
bara fi.mnits i vänsterkretsar, är en viktig
forklaring till kommunismens framgångar. Det ansågs länge som i praktiken
omöjligt att både vara höger och antifascist.
Odiplomatiskt språk
Liksom många andra länder
Västeuropa präglas den franska debatten
om invandringen av tabun och blockeringar. Det finns saker man alls helst inte
bör tala om. En modig man som inte riktigt forstått detta är Jean de Boishue,
statssekreterare med ansvar for högre
utbildning. Hans bok Banlieu, mon amour
(La table ronde) har blivit hårt angripen
av bl a organisationen SOS Rasism.
Boishue använder ett odiplomatiskt språk
men tar samtidigt upp många av de centrala problemen i de franska storstädernas
forslummade fororter. Han kritiserar den
moderna kulturens avarter och bristen på
ansvarstagande och ifrågasätter de ofta
självutnämnda gruppforeträdarnas demagogJ..
Huruvida den nyvalde presidenten
kommer att kunna göra något åt nationens problem ter sig alltmer tveksamt for
”Liksom i många
andra länder i
Västeuropa präglas
denfranska
debatten om invandringen av tabun
och blockeringar.
Det finns saker
man alls helst inte
bör tala om

den som foljer regeringen Juppes öden
och äventyr. Hur han kom till maktpyraInidens topp kan däremot journalisten
Christine Clerc i detalj redogöra for i sin
Journal ir1time de Jacques Chirac (Albin
Michel). Läsaren far folja vad som delvis
var en ganska ensam ökenvandring under
åren mellan högerns segerval i mars 1993
och den egna revanchen i maj 1995. Med
hjälp av en blandning av verkliga citat
och egna slutsatser tecknas en mycket
levande bild av Chiracs envisa kamp for
politisk överlevnad.
Myter och politik
Frankrikes svar på Sören Holmberg, skribenten, forfattaren, analytikern och
intervjuaren Alain Duhamel, har också
begåvat läsekretsen med en ny volym.
Årets tema är myter och politik och
avhandlas i La politique imaginaire. Les
mythes politiques francais (Flammarion).
Som alla forfattarens böcker är den
mycket systematiskt organiserad.
SVENSK TlDSKRIFT
343
l
ll
Presidentmaktens ställning är ett av de
problem som bekymrar Duhamel.
Samtidigt som ämbetets betydelse ibland
blivit skrämmande stor har presidentens
handlingsfrihet ’tidvis varit alltfor
begränsad av yttre faktorer. En lösning
kan enligt forfattaren vara att forkorta de
idag sjuåriga mandatperioderna. Huvudproblemet i Frankrike är enligt honom
den kris som plågat ekonomin under två
decennier. Den påverkar politiken och
skapar en känsla av oro, forvirring och
rastlöshet.
Icke-fundamentalistisk politik
En av fransk litteraturs starka sidor är de
verk som skildrar situationen i de tidigare
kolonierna – i forsta hand ländenn i
Nordafrika. Ett exempel som tangerar
denna kategori är general Pierre-Martin
Gallois Le soleil d’Allah aveugle I’Occident
(L’Age d’honm1e). Den tidigare kärnvapenteoretikern hävdar i boken att USA
gör sitt bästa for att behålla sin ställning
som ensam supernnkt – bl a genom att
redan idag anpassa sitt agerande, t ex i
Bosnien, till ett kommande fundamentalistiskt maktövertagande i Arabvärlden.
Gallois anser att USAs politik möter litet
motstånd i Europa – en forklaring är
Tysklands roll som landets nära allierade.
Själv forordar han en betydligt mer aktiv
anti-fundamentalirisk politik.
Till den mer exotiska avdelningen kan
Charles Najmans Haiti, Dieu seul me voit
(Balland) räknas. Enligt forfattaren ställs
många av de värderingar på huvudet i det
haitiska samhället – en franskspråkig
smältdegel av olika afrikanska stammar.
Slaveriets efterbörd är en svårkontrollerad
strävan efter befrielse och frälsning.
Längtan tillbaka till Afrika speglas av
voodomystiken, vilken i sin tur är ett
hinder for landets utveckling. Haiti har
splittrats mellan en liten fortryckande
överklass och ett fattigt och passiviserat
folk.
Kapten Raddock och flaskan
För den som vill ägna sig åt den mycket
franska, och belgiska, kulturyttringen
serier av hög kvalitet rekommenderas
studien Tillfin et /’a/cool (Editions
Chapitre 12) av Bertrand Boulin. Denna
bok om Tintin och kapten Haddocks
relation till flaskan kan dock vara svår att
fa tag på. De som ansvarar for seriens skapares kvarlåtenskap, stiftelsen Moulinsart
SA, har nämligen låtit forbjuda vidare
distribution, bok~ns kvalieeeter till trots.
Avslutningsvis kan noteras att
Ghislaine Ottenheimer i början av juli
mottog Le prix Demoeratie for sin bok
LA Machine Balladur (Plon). Utmärkelsen
går till den journalist som skrivit årets
bästa politiska verk. Man far hoppas att
boken forblir aktuell längre än dess
huvudperson.
344 SVENSK TIDSKRIFT