Tomas Larsson; Asiatisk välfärd och demokrati


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ASIATISKVÄLFÄRD
OCH DEMOKRATI
TOMAS LARSSON
I det nyrika men allt gråhårigare Asien består välfordsutmaningen iförsta hand av att undvika
att hamna i de onda cirklar som markerats ut så tydligt av krisande västerländska
välfärdssamhällen som USA, Storbritannien och Sverige. Men det kan för de asiatiska
framgångsländerna visa sig betydligt svårare än vad man skulle kunna tro.
D
et taiwanesiska parlamentet
tog i juli beslut om att infora ett allmänt sjukforsäkringssystem – huvudsakligen finansierat av arbetstagare och arbetsgivare. Kritiker menar att sjukforsäkringssystemet som träder i kraft i januari 1995 kommer att starta en kostnadsökningsspiral som successivt kommer att tvinga staten att axla ett allt större
ansvar for medborgamas sjukvård.
Inforandet av ett allmänt pensionssystem står högt på den politiska dagordningen. Både regering och opposition
förespråkar ett självfinansierat pensionssystem som kräver minsta möjliga statliga
inblandning. ”Den allmänt hållna åsikten
är att välfärd gör folk lata”, kommenterade
en taiwanesisk oppositionspolitiker till Financial Times (20.7.1994). ”Alla är synnerTOMAS LARSSONärBangkokbaseradfrilansjoumalist
ocll korrespondent for The Economist Intelligence Units
nylletsbrev Business Asia.
ligen rädda for att (Taiwan skall) bli som
Storbritannien – ekonomin går utfor och
alla skyller på välfårdssystemet”.
Men frågan är om de taiwanesiska politikerna i slutändan har modet att forespråka någon mera innovativ, och möjligtvis mindre populistisk, lösning på
pensionsproblematiken.
Den Gamla Världen
Så tycks till exempel inte vara fallet i
Hongkong. Där vill kolonialregimen under guvenör Chris Patten införa ett pensionssystem a la Den Gamla Världen:
obligatoriskt, statligt administrerat och
subsidierat, transfereringsorienterat och
inflationsjusterat. Enligt det senaste forslaget skulle löntagare och arbetsgivare
tillsammans bidra med tre procent av lö-
nen till den allmänna pensionskassan som
skulle betala 30 procent av medianinkornsten till dem som fyllt 65 år. Redan innan detta, kan tyckas blygsamma,
Old Age Pension Scheme ens startat, fårut- 386 SvENsK TIDSKRIFT
,.
spär kritiker att det snabbt kommer att
hamna i finansieringssvårigheter – vilket
i sin tur innebär att staten kommer att
tvingas till avgiftshöjningar får att hålla
det vid liv.
Välfärdslavin
I vissa kretsar, i synnerhet inom Hongkongs näringsliv, är man rädda får att
detta till synes blygsamma pensionssystem skall sätta en välfärdslavin i rörelse.
De riktigt paranoida anar till och med en
perfid komplott från kolonialmaktens
sida att undergräva Hongkongs framtida
välstånd, inför överlämnandet till moderlandet år 1997!
Det är dock mycket möjligt, får att
inte säga sannolikt, att pensionssystemet
visar sig populärt – och popularitet är givetvis en allt viktigare faktor i det som ett
resultat av den av Mr Patten initierade
politiska reformen allt mer demokratiska
Hongkong.
”Det är just därfår som denna plan
väcker de farhågor som affärsmän och andra hyser inför obegränsad demokrati”,
kommenterade Asian Wall StreetJournal i
en ledare (14.7.1994). ”De hyser större
tillit till Kinas ~änstemän som inte tolererar yttrandefrihet än till folk som kan säga
(och göra) vad som helst får en röst”.
Degenererade system
I de öppna asiatiska länder där de politiska eliterna i grunden hyser samma demokratiska ideal som är fårhärskande i
västvärlden – som Taiwan och Hongkong- står motståndarna till välfärdsstatens expansion inför en tuff match. Välfärdsstatsskeptikerna finner dock meningsfränder i de mera auktoritärt styrda
asiatiska framgångsländerna, där politikerna är i full färd med att mobilisera ett
fårsvar mot de välfärdssjukor man sett få-
das ur vad man uppfattar som västvärldens degenererade demokratiska och
sociala system.
Det handlar dock inte om något i klassiska liberala ideal grundat motstånd mot
välfärdsstatens sociala och ekonomiska
ingenjörer. Tvärtom.
Striktare censur
Avskaffa allmän och lika rösträtt! Tvinga
barn att ta ansvar får sina gamla föräldrar!
Inför striktare censur! Ja, så lyder maningarna från de sydöstasiatiska härskare
som nu söker finna den väg som leder till
ekonomiskt välstånd, men inte till fullfjä-
drad demokrati och inte till välfärdssamhället.
Singapores landsfader och förre premiärminister, Lee Kuan Yew, menar till
exempel att demokrati och demografi har
en tendens att konspirera mot bättre ekonomiskt vetande. Det är den demokratiska kärnprincipen om allmän och lika
rösträtt- one man, one vote – i kombination med ett allt gråhårigare samhälle som
är problemet. Därfår har han lagt fram ett
radikalt fårslag som går ut på att ge
familjefäder mellan 4G-60 år två röster
per person, får att undvika att oansvariga
väljare ställer till fest kring den singaporearrska statens utomordendigt rika
köttgrytor!
SvEN sK TmsKR IFT 387
En man, två röster
”Jag är inte intellektuellt övertygad om
att en man, en röst är bäst,” sade Lee
Kuan Yew i en intervju i Foreign Ajfairs
(mars/april 1994, se även annan plats i
SvT).
Därmed hoppas Lee Kuan Yew skapa
en motvikt till den demografiska forskjutningen i väljarkåren som stadsstaten
kommer att genomgå under de närmaste
årtiondena. Ar 2025 kommer 50 procent
av befolkningen vara över 42. Singapore
har då en befolkningsprofil liknande
Storbritanniens eller Frankrikes.
2025 kan tyckas avlägset. Men Singapores ledare har blivit djupt skakade vid
anblicken av 1990-talets västvärld, och
vad man där uppfattar som välfärdsstaternas moraliska kollaps och familjestrukturernas forfalL
Singapores nuvarande pensionssystem
– etablerat av den brittiska kolonialregeringen 1955 -har uppfattats som nå-
got av ett foredömme, och ter sig ur
svenskt perspektiv extra intressant i ljuset
av debatten om medborgarkonton.
Trygghetsfond
De singaporearrska löntagarna ser varje
månad en viss andel (40 procent idag) av
sin lön betalas in till deras individuella
konton i en obligatorisk, statlig, administrerad trygghetsfond (Central Provident
Funt!). Grundtanken med fonden var att
pengarna skulle stanna där tills löntagaren
pensionerades, men det är sedan länge
möjligt for singaporeanerna att använda
CPF-sparpengarna till att köpa bostäder
och (mera nyligen) for att investera i vissa
blue chip-aktier på Singaporebörsen.
Löntagarna har traditionellt haft rätt att ta
ut hela sin innestående sparsumma den
dag de pensioneras, men denna rättighet
vill staten nu kringskära – pensionärerna
skall i framtiden fi sitt sparkapital
utportionerat i små, månatliga utbetalningar.*
Social uppluckring
Men CPF tycks ändå inte vara tillräckligt
för att trygga de singaporearrska medborgarnas ålderdom. I de traditionella samhällena i Asien var det – liksom en gång i
Europa – en självklarhet att barnen skulle
finansiera foräldrarnas ålderdom. Denna
etablerade tradition håller nu på att
undergrävas av den sociala uppluckring
som följer i den snabba industrialiseringens och urbaniseringens spår.
En åtgärd som Singaporeregeringen
vidtagit for att möta denna utmaning är
att ge finansiella incitament – i form av
ett bidrag på 30.000 singaporedollar- till
vuxna barn som köper bostadsrättslägenheter nära sin foräldrabostad. Detta
är en morot ämnad att stärka familjens
roll som ålderdomstrygghetens garant.
Men man använder sig även av käppar.
Enligt ett lagforslag skulle ett barn som
underlåter att ta hand om sina till ålderns
höst komna foräldrar kunna straffas med
maximalt ett år i fängelse och böter. Lagen skulle också ge föräldrar möjlighet att
gå till dornstol for att kräva underhåll från
sina barn.
388 SvENsK TmsKRIFT
Behövandens underhåll
”Om det är en sak vi inte vill ha, så är det
en välfärdsstat”, forklarade Walter
Woon, parlamentsledamoten som presenterade lagforslaget. ”Men om vi inte
har något sätt att se till att de som är behövande far underhåll från sina barn,
kommer antingen staten att forsörja dem
eller så svälter de.”
”Du har ett ansvar for dina foräldrar.
Detta hör till alla civiliserade samhällen,
även om vissa har glömt det. Det finns
ingen anledning till att lagens bett inte
skulle stötta upp detta”, forklarade Walter Woon till Asiaweek (1.6.1994).
”Vått medlidande”, sade Lee Kuan
Yews efterträdare på premiärministerposten, Goh Chok Tong, i sitt nationaldagstal i augusti, ”rar aldrig bryta ner
den sporre som far folk att arbeta och betala fOr sig själva.” Och for sina foråldrar
kan man tillägga.
Men paradoxalt nog leder Goh Chok
Tong- som reflexmässigt reagerar så häftigt mot tendensen i Väst att staten tar
över ansvaret for medborgarnas väl och
ve – en oerhört pacemalisrisk regim som
finner sin ideologiska kraft ur en ådra av
reformerad socialdemokrati.
Inga rättigheter
Den avgörande skillnaden är att det
singaporeanska välfärdssystemet inte
innehåller några mekanismer for att fora
över pengar från en medborgare till en
annan. Istället kombineras pacemalismen
med ett starkt individuellt ansvar. Detta
gör systemet till ett idealiskt kontrollmedel. Medborgama har alla skyldigheter, men ra eller inga rättigheter att kräva
vare sig det ena eller det andra.
Singapores ledare ber dock inte om
ursäkt for sina faderligt hårda nypor. ”Liberalerna i väst, utländska media och
mänskliga rättighetsgrupper vill att
Singapore skall bli som deras samhällen,
och vissa singaporeaner dansar aningslöst
till deras pipa. Vi måste tänka for oss
själva och besluta vad som är bra for
Singapore, vad som gör Singapore stabilt
och framgångsrikt. Framforallt måste vi
hålla oss borta från politiken som bringat
en farsot av sociala och ekonomiska problem till USA och Storbritannien,” forklarade Goh Chok Tong.
Ett medel som används i Singapores
strävan att immunisera medborgarskapet
mot farliga ideer från väst är statlig styrning av all information – med resultat att
subversiva tidskrifter som The Economist
utsätts fOr cirkulationsforbud, och att det
råder totalforbud mot privat satellitantenninnehav i Singapore.
Kluven inställning
Ironiskt nog hyllar Singapores ledare
samtidigt det globala informationssamhället och Goh Chok Tong har ambitionen att forvandla stadsstaten till kärnan i det framväxande asiatiska informationsnätverket. Man inser de ekonomiska fordelarna Singapore har att vinna
på att aktivt deltaga i informationsrevolutionen, men kan inte acceptera
dess potentiella politiska och sociala konsekvenser.
SVENSK TIDSKRIFT 389
Också Malaysia har slagit in på den
väg som Singapores mörkermän banat.
Där ämnar man ta i med hårdhandskarna
mot den populära undomskulturen sedan
de malaysiska myndigheterna presenterat
en rapport om ett socialt problem som på
senare år gett upphov till moralisk panik i
den muslimska nationen – alla ungdomar
som bara ”hänger” i landets nybyggda
köpcentra. En undersökning av 6.11Oså-
dana unga odågor (12-25 år) påvisade en
stark korrelation till ”avikande” beteenden- 71 procent röker, 40 procent tittar
på porrfilm, 28 procent spelar hasard, 25
procent dricker alkohol, 18 procent roar
sig med sex fore äktenskapet, 16 procent
snattar och 14 procent är drogmissbrukare. De spenderar i genomsnitt 16.3
timmar per vecka görandes ”ingenting”
på allmän plats.
Snabbjotat industrisamhälle
För att komma tillrätta med problemet
rekommenderar rapporten skärpt och utvidgad censur for att skydda Malaysias
ungdom mot västerlandets många degenererade kultumtryck- rapmusik, teveprogram som idealiserar ensamma unga
mödrar och porträtterar sambopar som
hjältar, och så vidare. Det är inte bara
snusk och våldssnask som censureras i
Malaysia (och Singapore) – utan också
främmande och farliga värderingar.
Grundproblemet – om man nu väljer
att se det så – är det ingen som vill göra
något åt: den snabba ekonomiska tillväxt
som forvandlar den hopplöst sömninga
gamla plantageekonomin Malaysia till ett
snabbfotat, modernt industri- och konsumtionssamhälle likt andra fortsätter
ohejdat, med det oundvikliga resultatet
att alltfler shoppingcenter byggs, och att
alltfler malaysier flr råd att spendera delar
av sin fria tid där.
Skyr konsekvenserna
Ja, de neoauktoritära sydöstasiatiska ledarna är paradoxens flngar: å ena sidan
hyllar man det teknologiska framsteget
och den ekonomiska utvecklingen, å andra sidan skyr man dess politiska och sociala konsekvenser.
Man villlivnära sig på fast food utan
att drabbas av fetma.
I den slutgiltiga analysen ter det sig
därfor osannolikt att de neoauktoritära
asiatiska regimerna i längden kommer att
orka hålla ut i deras ”rear-guard action”
mot välståndets och demokratins inneboende politiska och sociala logik.
Fotnot:
* För en mera utförlig beskrivning och analys
av CPF-systemet, se gärna Tomas Larsson,
”Singapore – en ny välfårdsmodell?”
(Timbro Rapport, Nr 9 1994).
390 SvENsK TJosKRIFT