Lennart Uller; Tredje världskrigets slut
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LENNART ULLER:
Tredje världskrigets slut
D
järvt är det att till allmän nagelfaring utlämna sina tankar och
synpunkter i rubricerat ämne.
Inte minst därför att analyserna ju är tillkomna under ett ofattbart dynamiskt förlopp. Än mer gäller detta för en person
som inte sällan drabbats av etablissemangets bannlysning. Vi erinrar oss t ex
departementsrådet Brodins ogrundade,
hemligstämplade, anklagelse om överlöperi (”övergång till fienden” sv ordb)
eller försöken att tiga ihjäl hans ibland besvärliga synpunkter. Antingen därför att
väktarna av god svensk säkerhetspolitik
var alltför långt på efterkälken vad gäller
den säkerhetspolitiska utvecklingen och
inte förstod att kommentera situationen
eller förstod men väntade på signal om
vad man borde tycka och därför teg.
Bo Hugemark: Tredje världskrigets slut.
Probus 1992
Huvudintrycket i ett backspegelperspektiv är att Hugemarks analyser präglas av
skarpsinne och är ytterst givande att läsa
även idag. Tendenserna i utvecklingen –
färdriktningen – som ibland kunnat
skönjas först i efterhand har i ett tidigt
skede av utvecklingen i allt väsentligt varit
riktigt uppfattade och beskrivna av Hugemark. Överensstämmelsen med det som i
detalj sedan händer under resans gång –
vilket är en annan fråga – visar också ofta
att författaren haft rätt. T}’värr är detta det
många oftast finner intressant, kommer
ihåg. Klokskapen i det man läst bedöms
därför tyvärr i stor utsträckning utifrån
detta. Ändå är inslaget av spådom när det
gäller detaljhändelser så påtagligt. Tillfälligheter, som inte sällan styr utvecklingen
för lång tid, låter sig ju knappast förutses.
Även om de ibland kan ligga ”ifarans riktning” eller längs färdvägen har förutsägelser av det slaget mest karaktären av gissningar, låt vara välgrundade.
Februari 1990 ställer Hugemark frå-
gan om vad som hänt om Honecker med
polistruppernas hjälp lyckats få stopp på
demonstrationerna i Leipzig i oktober
1989. I dag är det lätt att glömma att fortfarande den 8 november 1989 var Sveriges officiella hållning till kommunistdiktaturerna sådan att Estland t ex inte
ansågs ockuperat eller ens annekterat.
Kommunismens intressesfär var alltså
alltjämt fast accepterad hos oss. Vem
hade då rest ett finger för att hjälpa
DDR:s förtryckta medborgare till frihet
om ett Himmelska Fridens Torg hade utspelats på olika östtyska demonstrationsplatser? Hade på motsvarande sätt Bukarestborna inspirerats till protester om
Tirnisoara-oroligheterna kvävts i blod?
En viss ödmjukhet kunde sålunda vara
på sin plats hos dem som fortfarande anspråksfullt spår om framtiden. Trots detta
slog t ex Lars Ångström i Nattcafes debatt med Hugemark den 5 augusti i år fast
att militära styrkor bl a för Estland och
Lettlands försvar har spelat ut sin roll.
säkerheten skulle bäst tillgodoses genom
att betala Ryssland de 40 miljarder till
bostäder m m Moskva bland mycket annat kräver för att dra bort huvuddelen av
styrkorna före mitten av decenniet.
Förhoppningsvis kan Hugemarks bok
öppna ögonen på någon i denna och
liknande frågor. Boken kan i vart fall tjäna
som exempelsamling att utnyttjas i försvarsdebatten gentemot dem som i nära
nog alla lägen dömer ut militära medel
som en del i den säkerhetspolitiska arsenalen. Den analyserar sålunda steg för
352
steg socialismens undergång, vära egna
svårigheter att idemässigt och intellektuellt hantera ett dynamiskt händelseförlopp när invanda föreställningar och
officiellt sanktionerade dogmer blir förlegade. Nästan alla tongivande som hörts i
debatten erkänner först nu, sent omsider,
t ex marknadsekonomin som grunden för
välstånd. Debatten rör ju de facto främst
hur omfattande statsmaktens inflytande
skall vara, höjden på det sociala skyddsnätet och ansvarsfördelningen för att klara välfärden. Även här är Hugemarks reflexioner tänkvärda. Intressant på liknande sätt är avsnittet om svensk neutralitetspolitik där det ju nu börjat röra på sig i debatten. Kommentarerna och reflexionerna omkring Saddam Husseins situation,
beslutsalternativ och hans chansningar i
samband med Gultkriget är också av stort
värde. Detta gäller inte minst när vi själva
ska försöka kartlägga vårt eget framtida
läge i en ny-gammal värld.
Det avslutande säkerhetspolitiska kalendariet torde vara av stort värde – inte
minst för att sätta in analyserna i ett riktigt
perspektiv, befriat från efterhandskonstruktioner.
För den som vill erinra/lära sig vad
som hände de dramatiska åren då demokratin besegrade proletariatets diktatur,
marknadsekonomin vann i styrka, socialismen med sin nödvändiga planhushållning kollapsade och blottade all ondska,
förödelse och ett stort svårbemästrat hot
mot freden, människorna och miljön är
Hugemarks sammanställda analyser en
utmärkt lärobok. Kanske vågar man t o m
hoppas att den kan användas i utbildningssammanhang.
Tredje världskrigets slut
D
järvt är det att till allmän nagelfaring utlämna sina tankar och
synpunkter i rubricerat ämne.
Inte minst därför att analyserna ju är tillkomna under ett ofattbart dynamiskt förlopp. Än mer gäller detta för en person
som inte sällan drabbats av etablissemangets bannlysning. Vi erinrar oss t ex
departementsrådet Brodins ogrundade,
hemligstämplade, anklagelse om överlöperi (”övergång till fienden” sv ordb)
eller försöken att tiga ihjäl hans ibland besvärliga synpunkter. Antingen därför att
väktarna av god svensk säkerhetspolitik
var alltför långt på efterkälken vad gäller
den säkerhetspolitiska utvecklingen och
inte förstod att kommentera situationen
eller förstod men väntade på signal om
vad man borde tycka och därför teg.
Bo Hugemark: Tredje världskrigets slut.
Probus 1992
Huvudintrycket i ett backspegelperspektiv är att Hugemarks analyser präglas av
skarpsinne och är ytterst givande att läsa
även idag. Tendenserna i utvecklingen –
färdriktningen – som ibland kunnat
skönjas först i efterhand har i ett tidigt
skede av utvecklingen i allt väsentligt varit
riktigt uppfattade och beskrivna av Hugemark. Överensstämmelsen med det som i
detalj sedan händer under resans gång –
vilket är en annan fråga – visar också ofta
att författaren haft rätt. T}’värr är detta det
många oftast finner intressant, kommer
ihåg. Klokskapen i det man läst bedöms
därför tyvärr i stor utsträckning utifrån
detta. Ändå är inslaget av spådom när det
gäller detaljhändelser så påtagligt. Tillfälligheter, som inte sällan styr utvecklingen
för lång tid, låter sig ju knappast förutses.
Även om de ibland kan ligga ”ifarans riktning” eller längs färdvägen har förutsägelser av det slaget mest karaktären av gissningar, låt vara välgrundade.
Februari 1990 ställer Hugemark frå-
gan om vad som hänt om Honecker med
polistruppernas hjälp lyckats få stopp på
demonstrationerna i Leipzig i oktober
1989. I dag är det lätt att glömma att fortfarande den 8 november 1989 var Sveriges officiella hållning till kommunistdiktaturerna sådan att Estland t ex inte
ansågs ockuperat eller ens annekterat.
Kommunismens intressesfär var alltså
alltjämt fast accepterad hos oss. Vem
hade då rest ett finger för att hjälpa
DDR:s förtryckta medborgare till frihet
om ett Himmelska Fridens Torg hade utspelats på olika östtyska demonstrationsplatser? Hade på motsvarande sätt Bukarestborna inspirerats till protester om
Tirnisoara-oroligheterna kvävts i blod?
En viss ödmjukhet kunde sålunda vara
på sin plats hos dem som fortfarande anspråksfullt spår om framtiden. Trots detta
slog t ex Lars Ångström i Nattcafes debatt med Hugemark den 5 augusti i år fast
att militära styrkor bl a för Estland och
Lettlands försvar har spelat ut sin roll.
säkerheten skulle bäst tillgodoses genom
att betala Ryssland de 40 miljarder till
bostäder m m Moskva bland mycket annat kräver för att dra bort huvuddelen av
styrkorna före mitten av decenniet.
Förhoppningsvis kan Hugemarks bok
öppna ögonen på någon i denna och
liknande frågor. Boken kan i vart fall tjäna
som exempelsamling att utnyttjas i försvarsdebatten gentemot dem som i nära
nog alla lägen dömer ut militära medel
som en del i den säkerhetspolitiska arsenalen. Den analyserar sålunda steg för
352
steg socialismens undergång, vära egna
svårigheter att idemässigt och intellektuellt hantera ett dynamiskt händelseförlopp när invanda föreställningar och
officiellt sanktionerade dogmer blir förlegade. Nästan alla tongivande som hörts i
debatten erkänner först nu, sent omsider,
t ex marknadsekonomin som grunden för
välstånd. Debatten rör ju de facto främst
hur omfattande statsmaktens inflytande
skall vara, höjden på det sociala skyddsnätet och ansvarsfördelningen för att klara välfärden. Även här är Hugemarks reflexioner tänkvärda. Intressant på liknande sätt är avsnittet om svensk neutralitetspolitik där det ju nu börjat röra på sig i debatten. Kommentarerna och reflexionerna omkring Saddam Husseins situation,
beslutsalternativ och hans chansningar i
samband med Gultkriget är också av stort
värde. Detta gäller inte minst när vi själva
ska försöka kartlägga vårt eget framtida
läge i en ny-gammal värld.
Det avslutande säkerhetspolitiska kalendariet torde vara av stort värde – inte
minst för att sätta in analyserna i ett riktigt
perspektiv, befriat från efterhandskonstruktioner.
För den som vill erinra/lära sig vad
som hände de dramatiska åren då demokratin besegrade proletariatets diktatur,
marknadsekonomin vann i styrka, socialismen med sin nödvändiga planhushållning kollapsade och blottade all ondska,
förödelse och ett stort svårbemästrat hot
mot freden, människorna och miljön är
Hugemarks sammanställda analyser en
utmärkt lärobok. Kanske vågar man t o m
hoppas att den kan användas i utbildningssammanhang.