Ulf Kristersson; Svar till Per Dahl

ULF KRISTERSSON:
Svar till Per Dahl
P
er Dahl intresserar sig liksom jag
för den svenska folkrörelsetraditionen. Hans perspektiv är det som
trots allt fungerar i denna ”svenska modell”, medan mitt perspektiv var det omvända – allt det som är falskt, förljuget
och dogmatiskt.
I den meningen kan vi naturligtvis båda
ha rätt -jag intresserar mig för att analysera folkrörelsens brister och Per Dahl
dess förtjänster. Men det kanske vore att
göra det väl enkelt för sig!
Om Per Dahl nöjer sig med detta behö-
ver vi inte diskutera saken vidare. Men
om han, vilket jag trots allt tror, inser att
bakom folkrörelsens demokratiska struktur och fasad finns mycket murket trä, bör
vi också våga tala om hur politik i Sverige
ofta egentligen fungerar. Jag ska kommentera några av Pers invändningar.
l. Finansiering. Per Dahl konstaterar i
likhet med mig (och i likhet med Anders
Isaksson som skrivit om saken i Moderna
Tider) att ”den svenska samhällssubventionerade varianten (av folkrörelse)” är
döende. Han inser att en fri finansiering
dramatiskt skulle förändra det svenska
politiska organisationslivet Jag tror t o m
att den statliga och kommunala subventioneringen är den enskilt viktigaste faktorn för att förhindra modernisering av
svenskt organisationsliv. Många utredningar tyder på att de traditionella folkrö-
relserna blir allt tommare på både folk
och rörelse, men bidragskarusellen undanröjer varje incitament till förändring.
Detta förefaller Per Dahl helt strunta i.
2. Urval och rekrytering. Den traditionella folkrörelsen har det uppenbara problemet att det oftare är lång och trogen
~änst än kompetens, orginalitet och gott
politiskt ledarskap som befordras. Många
kan vittna – för en tid sen t ex Harry
Schein i en kolumn i DN – om hur stor
skillnaden mellan folkrörelsens vackra retorik om de många och vanliga människornas ideella medverkan, och verklighetens (i Scheins fall) pensionärer faktiskt
är. Det är inget att ironisera över eller att
bli cynisk för. Men det är värt att reflektera över. Och det är meningslöst att likt Per
Dahl stoppa huvudet i sanden och vägra
se hur verkligheten ofta ser ut.
Vi har mera subtila rekryteringsproblem i det uppenbara faktum att folkrö-
relsen tycks attrahera betydligt fler män
än kvinnor – framför allt tillledande förtroendeuppdrag. Min enkla – alltför
enkla? – tes är att det framför allt brister i
ledarskap. Det finns helt enkelt ingen rekrytering att tala om i ordets egentliga bemärkelse. Det som är varje ”civile” chefs
mest fundamentala ansvar i andra organisationer är helt nonchalerat ifolkrörelsen.
Vi rekryterar inte, vi uppmuntrar inte de
som kan bli bra som chefer/förtroendemän/politiska ledare. Vi litar istället på att
det får bli som det blir. Den som anstränger sig mest och vill helst (och inte bryter
mot alltför många av folkrörelsens tabun)
blir normalt ”befordrad”. Vi litar samtidigt på att de som är eller kan bli lämpliga
ska vara födda ”exhibitionister” som stiger fram ur mängden och säger – eller
snarare menar- ”rösta på mig”. Vad vi
alltför ofta får istället är strebrar som går
över lik för att nå dit de vill. Och normala
hyggliga människor som tröttnar och inte
tycker att det är värt besväret.
Detta går naturligtvis inte att helt undvika i en demokratisk organisation och
det är heller inte ett problem som är okänt
i andra organisationer. Men man borde
åtminstone erkänna att det inte är bra, att
chefer och ledare har ett ansvar och att
det inte alltid är den som vill mest som blir
bäst.
Till folkrörelsens försvar ska man samtidigt säga att den är rätt effektiv som kontrollmaskin och i den meningen kan sägas
kompensera sin dåliga aktiva rekrytering
men en kontrollfunktion som i alla fall
rensar bort de mest olämpliga. Det har i
alla fall de flesta partier – möjligen NyD
undantaget – varit rätt bra på. Kvar blirom man ska vara lite elak – de som inte
avviker för mycket från normen, de som
smälter in i parti och kultur. Men är det
alltid de politikerna som väljama skulle
vilja ha?
3. Valsystemet. Rekryteringen hänger
ihop med valsystemet. Listval garanterar
starka partier och lojalitet inåt, medan
personval premierar starka personligheter med lojalitet ”utåt”. Jag säger inte att
det ena är perfekt och det andra bara då-
ligt, men det är nog ingen överdrift att
folkrörelsens avigsidor kommer till tydligast uttryck i ett system som är så introvert och så lite intresserat av vad väljama
vill tala om, som vårt listvalssystem.
Det är betecknande att varje gång vi i
Sverige talar om ett eventuellt personvalssystem, så framförs oroliga synpunkter
om alla filmstjärnor, fotbollsspelare och
andra kändisar som skulle ta plats i vårt
parlament. Ingen frågar sig däremot om
dessa tydligen så ovanligt olämpade människor skulle ha väljarkontakter som skiljer sig från dagens politikers. Över huvud
taget är politik i Sverige en introvert respektive medial verksamhet. Däremot
mycket sällan personlig eller kommunikativ.
4. Det ideella engagemanget. Det är
självfallet inte löjligt att engagera sig poli- 335
tiskt, som Per Dahllite försåtligt vill ge intrycket av att jag tycker. Varför skulle jag
själv ägna mig åt något som jag inte tror är
viktigt eller roligt? Däremot tycker jag att
det är hyckleri att likt de socialdemokratiska studiecirkelkampanjerna låtsas som
om partiledningens ställningstaganden
skulle vara summan av alla lokala aktivisters tyckande. Så funkar inte socialdemokraterna. Och så fungerar definitivt inte
moderaterna, varken inom eller utanför
riksdagen. Och det är nog tur det.
Somliga kanske går på det, men vill
man föra en seriös debatt om hur det
fungerar och inte som Per Dahl nöja sig
med att vi har en elegant formell modell
och struktur, då måste man börja diskutera hur åsikter, ställningstaganden och partilinjer egentligen formuleras. Att säga
det, är däremot inte att säga att förankring
och återkoppling är betydelselöst, tvärtom.
Uppenbart är ju att ett partis åsikter
delvis formas inom partiet eller organisationerna. Men dessa lever ju inte i ett vakum. Den som har upplevt en svensk
mediafixerad valrörelse inifrån vet att
partiers och partiledningars ställningstaganden och ”utspel” försiktigt uttryckt
inte bara baserar sig på ”mentala medlemsomröstningar”. Att låtsas som om
det vore på det viset – det tycker jag däremot är lite larvigt.
Jag hävdar inte att det var ”rätt” av (s)
att köra över sin egen partiopinion i EGfrågan, men jag retar mig ännu mera på att
de hycklar om ledningsansvaret och gömmer sig bakom kommitteer och sammanträden istället för att ta sitt personliga ansvar. Ett parti kan inte ledas av en kommitte. Väljare låter sig inte längre ledas av
ett ”parti”. Det krävs helt enkelt person- 336
ligt engagemang, och ett tydligare politiskt
ledarskap.
5. Slutligen detta om ungdomar. Det
moderata dilemmat är nog rätt tydligt. Vi
vill att politiken i samhället ska vara stark
men mycket begränsad. Vi tycker att det
är bra att människor tar saker i egna händer och i den meningen ”avpolitiserar”
barnomsorg, bostadsmarknad och pensioner. Att det sedan ofta måste ske i det
fördolda och ibland vara direkt olagligt
verkar ingen i Sverige längre tycka är
omoraliskt. Vem fördömer sin kompis
som köper ett hyreskontrakt svart? Vem
fördömer sin granne som har en svart
barnflicka hemma? Ingen och det borde
möjligen stämma oss till eftertanke.
Vårt moderata problem är att vi för
många har legitimerat att ”skita i politiken” eftersom vi s a s är emot politik på
många områden. Den subtila signalen att
man bara kan uppnå det civila samhället
och den begränsade politiken just genom
politiska ställningstaganden och politiskt
ansvarstagande är inte helt självklar för
att uttrycka det milt.
Och moderatema som parti gör inte
heller mycket för att signalen ska bli tydlig: partiet uppfattas som ett parti bland
många, som tycker lite annorlunda än
andra partier, men inte ett parti väsensskilt från de andrajust i kraft av att vilja ha
mindre politik och inte mer. Partiet kommunicerar inte annorlunda än andra partier, dess företrädare agerar inte annorlunda. Hur ska väljarna kunna förstå att
de ska bry sig om just den moderata politiken när de har tröttnat på politik i allmänhet?
Ny Demokrati är de enda som i alla fall
försöker kommunicera direkt med väljarna. Och om det visar sig vara lätt att kommunicera populism och opportunism, så
säger det egentligen bara att vi som har
seriösa åsikter måste vara ännu bättre på
kommunikation med väljarna!
Jag har en enkel samhällssyn, säger Per
Dahl, och det kanske är sant. Men jag tror
att den med alla sina brister fångar ett
kom av sanning om hur vi arbetar politiskt i Sverige. Och jag har tröttnat på att
lägga ansvaret på politik- och politikertrötta människor istället för på det politiska ledarskapet. Det politiska ledarskapet
kräver professionalism och personligt
engagemang. Förmågan att kommunicera
med väljarna är inte ett uttryck för elitism
eller snobbism. Och det är heller inte elitism eller cynism att säga att Olle Ehrenkrona (bara ett exempel, Olle) påverkar
Carl Bildt, moderaterna och svensk politik mer än ett kretsrådsmöte på Öland.
Att påstå motsatsen är däremot korkat!