Thede Palm; Den utrikespolitiska leken


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Den utrikespolitiska leken
Ambassadör Yngve Mö/ler har
kommit ut med en bok om Sverige och Vietnam. Framställningen bygger i hög grad på material
som tidigare inte varit tillgängligt
eller utnyttjat.
Utrikesdepartementets resurser missbrukades i kampen
mellan utrikesministern och Olof
Palme. Det hela liknade en
diplomatisk lekstuga, konstaterar Thede Palm.
Fil dr Thede Palm har varit
forskningschef på Militärhögskolan.
D
en stora bok, som ambassadören
Yngve Mäller givit ut nu i vår, har
fått mycket positiva recensioner.
Leif Carlsson har t ex i Svenska Dagbladet beskrivit den som ”ett utomordentligt
och omfångsrikt arbete”, och mer än så
kan man knappast säga. Boken heter Sverige och Vietnamkriget (Tiden).
Den handlar först om den tid, då USA
ännu inte gått in i inbördeskriget i de länder, som kallades Nord- resp Sydvietnam.
Det är sant, att USA tidigt gav ekonomisk
och en del annan hjälp åt Frankrike i detta
sammanhang. När Frankrike tvingades ge
upp, hade USA gått längre än så. Världskommunismen stödde kriget och USA
hade, kan man säga, tagit över kriget mot
kommunismen. Det skedde inte bara i
Vietnam, fastän inte överallt med samma
vapen. I Sverige fick man uppleva fördömanden och en antiamerikanism som
vi inte förr upplevt. Den understöddes
även av regeringen.
När allt detta började var Yngve Mäller journalist och riksdagsman och som
sådan högt betrodd. Han iakttog vad som
hände. Han var säkert inte någon beundrare av USA i Vietnam, men han var en
hederlig bedömare. Det är därför hans
bok är så värdefull.
Som inledning finner man ett kapitel
som skildrar hur USA blev invecklat idetta krig. Själva krigföringen går han inte in
på. Här bör vi kanske påminna oss om att
i Svensk Tidskrift skrev Nils Palmstierna
sina välavvägda artiklar om krigföringen i
Vietnam.
Bakgrunden till kriget var att Japan
hade gått in i världskriget och då hade utnyttjat chansen att lägga beslag på de franska kolonierna i Indokina. När kriget var
över och japanerna tvingades att lämna
sina erovnngar, kom fransmännen tillbaka, men kolonierna utnyttjade sina
möjligheter att förbli fria. Därav kriget,
som visade sig vara alltför svårt att föra.
Frankrike begärde hjälp av amerikanerna, som ju varit avgörande i kriget mot
tyskarna. Men detsamma gällde inte i
Asien.Två amerikanska presidenter, Truman och Eisenhower, visade sig vara ovilliga att gå emot arvet från president
Roosevelt. Hans tanke hade varit, att när
kriget var vunnet borde detta leda till att
kolonialväsendet borde upphöra. Det
gick alltså inte att gå in i ett kolonialkrig
borta i Asien. I Frankrike tog man detta
mycket illa och pressen på USA blev både
hård och otrevlig. Det kan ju vara intressant att minnas, att medan man i Sverige,
från statsministern och nedåt, fördömde
USA och deras våld, började den värsta
kritiken av USA då amerikanerna inte ville gå in i ett nytt krig.
En annan detalj i det hela var att president Eisenhower var utpräglat ovillig att
ansvara för ett krig. Han hade själv varit
med tillräckligt. Hans utrikesminister,
som inte hade samma erfarenheter, försökte förgäves övertala presidenten att
avgöra kriget snabbt genom att sätta in
atomvapen; ett märkligt förslag från en
politiker som gärna lät det bli bekant att
han hade sin bibel liggande på skrivbordet i sitt arbetsrum. Den hjälp, som presidenten gick med på var praktiskt taget
uteslutande ekonomisk. Krigföringen fick
fransmännen sköta själva.
Eisenhowers efterträdare, president
Kennedy, var minst lika mycket emot krig.
Yngve Möller menar att han borde ha
kunnat lösgöra USA ur kriget, men att
han vid sitt tillträde som president ”var
politiskt sargad efter fiaskot i Grisbuk- 217
ten”. Bortsett från att den tokiga historien
med Grisbukten låg långt efter januari
månad, då Kennedy tillträdde, blev minnet av honom närmast knutet till fred: Det
var han som tvingade Chrustjov att avveckla den sovjetiska sammandragningen
av missiler på Kuba.
Det var president Johnson som mångdubblade de amerikanska trupperna i
Vietnam och det var han som inledde luftbombardemangen. Det var dessa som
”väckte” omvärlden och det var för dem
som USA mest fördömdes.
Olof Palmes Gävletal
Hur mycket kommunisterna i Sverige än
kunde använda kriget i Vietnam för att
undergräva all tilltro till USA, skulle verkan inte blivit så stor om de inte fått oväntad hjälp av regeringen genom OlofPalme
och hans s k Gävletal i juli 1965. Socialdemokraternas Broderskapsrörelse höll
kongress och Olof Palme var t f chef för
UD medan utrikesminister Torsten Nilsson var på semester. Palme hade anmodats hålla ett högtidstal och det gjorde han
mycket skickligt. Han nämnde inte USA
men han lindade in kritik av användning
av våld i många fraser. Det är möjligt att
Palme själv i sista minuten ville rikta all
sin kritik mot USA genom att i slutmeningarna säga att han ”ju talat om Vietnam” eller om ”bönderna i Vietnams byar”, för att göra det känsligare.
Talet väckte mycket mer uppståndelse
– beröm eller kritik – än vad Palme förmodligen tänkt sig. Han kom att framstå
som den moraliske, den som talade sanningens sak inför USA:s brott. Mot honom sades att han utnyttjat förhållandet
att utrikesministern inte var i tjänst för att
218
visa upp sig själv och sitt intresse för ”hela
världen”. I och med detta blev talet hårt
kritiserat från Washington, men i Stockholm förklarade statsminister Erlander
att regeringen stod bakom vad Palme sagt.
Detta senare förefaller tvivelaktigt. Det
hade ju varit rimligt i så fall att låta utrikesministern läsa det, vilket inte skedde.
I varje fall är det påfallande, att Olof
Palme efter detta tal 1965 befattade sig
mera med Vietnam än förr och att han
gjorde det i bestämd riktning. Han var
emot USA. Ibland verkade det som om
Olof Palme vände sig emot presidenten
där, och särskilt mot president Nixon, för
att undersöka hur mycket denne skulle
tåla kallt stål. En dag fick han veta det.
Fackeltåget
I februari 1968 hade ett antal föreningar
och andra ordnat ett fackeltåg till Sergels
torg i Stockholm, där ett möte skulle hållas. Där skulle man tala för fred och kräva
förhandlingar för att få slut på kriget i
Vietnam. Statsrådet Olof Palme hade anmodats hålla talet. Regeringen hade varit
tveksam. Detta skulle innebära, att regeringen ställde sig bakom både fackeltåg
och tal. Men som vanligt blev det Palme
som fi~k göra som han ville. Det hela blev
komplicerat. Någon dag före mötet meddelade Nordvietnams ambassadör i
Moskva att han avsåg att göra ett besök i
Stockholm. Det visade sig att han avsåg
att vara med om mötet på Sergels torg.
Det sades att detta kom som en överraskning. Palme, som skulle gå vid sidan av
hedersgästen, yttrade något som pekade
åt det hållet. Men det hela verkade vara
alltför väl förberett för att någon kunde
acceptera detta okritiskt.
Yngve Möller har gjort en ordentlig utredning i saken, och inget tvivel råder om
att ambassadören blivit inbjuden. En vietnamesisk kommunistisk ambassadör gick
alltså i fackeltåg med ett svenskt statsråd
för att demonstrera mot Förenta Staterna
och särskilt mot dess president, som förklarades begå folkmord i Vietnam.
Resultatet var att den amerikanske
ambassadören kallades hem för konsultation, vilket innebar en stark kritik mot
Sverige. Kritik framfördes också i klara
ord i Stockholm till statsminister Erlander själv. Någon som helst mening med att
tala om svenska försök att få slut på kriget
fanns därmed inte längre.
Diplomatisk lekstuga
Ty sådana försök hade gjorts och beskrivningen av dessa är en höjdpunkt i Möllers
bok. Saken var tydligen den att Torsten
Nilsson börjat söka egna vägar att både få
fram olika förslag till Washington och till
motparten i Nordvietnam, Viet-Cong,
alltså till de nordvietnamesiska kommunisterna. Detta hade inte varit lätt. Beskrivningarna av hur olika försök gjordes
ger ett märkligt intryck av hur utrikesdepartementets resurser missbrukades.
Man vet ganska mycket också sedan Gunnar Jarring gett ut sin bok Utan glasnost
och perestrojka (1989). Man skulle kunna
tala om en diplomatisk lekstuga om det
hela inte vore så allvarligt. Vissa påhitt,
som utrikesministern själv knappast kunde bedöma skulle följas upp av personal
direkt under utrikesministern. Ambassadörer, som haft till uppgift att sätta sig in i
förhållandena i Vietnam och som förmodligen visste mer än andra, gick man
förbi. En yngre tjänsteman, som Torsten

Nilsson hade tilltro till, reste fram och tillbaka till olika ställen för att skaffa kontakter, som inte fanns. Allt blev misslyckat
och eftersom misslyckande är svårt att
erkänna gick en order ut till svenska ambassader att papper i detta ärende skulle
brännas.
Det är svårt att förstå vad det var som
drev Torsten Nilsson. Men det går att gissa. Olof Palme hade förbigått utrikesministern i bedömningar och uttalanden och
han hade gjort det med statsministerns
godkännande. Det kan inte ha varit angenämt för utrikesministern. Denne hade
för övrigt svårt nog genom att han stod
kvar som ordförande i Arbetarkommunen i Stockholm. Denna kunde göra uttalanden om Vietnam och åtminstone i nå-
got fall skedde det i skarpa ord, vilket arbetarkommunen kunde göra, eftersom
den inte hade något ansvar i frågan. Men
ordföranden fick stå för ord som han inte
kunde använda då han gick till sitt arbete i
departementet. Ordningen förefaller
orimlig, men så ville Torsten Nilsson alltså ha det.
Yngve Möller säger rent ut i sin bok att
Torsten Nilsson lämnade regeringen därför att han inte kunde samarbeta med
Olof Palme. Denne gick sina egna vägar
bakom ryggen på sin utrikesminister.
Framför allt: Torsten Nilsson ville ha
vägarna öppna för att eventuellt kunna nå
resultat. Palme gjorde uttalanden av ett
slag som skulle komma honom att framstå
som den som vågade och kunde tala ut.
Men han visade också dåligt omdöme.
Fördömandet av USA
Detta är inte för mycket sagt. Det ur
diplomatisk synpunkt värsta var det välkända fördömandet av USA och presi- 219
dent Nixon julen 1972. Palme handlade
på eget initiativ och förbigick också då sin
utrikesminister. Resultaten blev så pass
allvarliga för Sverige att det är svårt att tro
att Palme handlade annat än obetänksamt, men säkert är detta inte. I varje fall
blev USA:s ambassadör hemkallad, denna gång för att inte komma tillbaka. Det
tog mer än ett år innan en amerikansk
ambassadör åter sändes till Stockholm.
Till detta kom, att när Palme höll sitt tal
julen 1972 skulle Sverige just byta ambassadör i Washington. Sverige hade meddelat att den nye ambassadören skulle bli
just Yngve Möller. I Stockholm fick han
höra, att det inte var lämplig tid att sända
honom. Detta var inte riktat mot Möller
personligen. Det var helt en reaktion på
PaJmes uppträdande. Alltsammans var
förödmjukande för Sverige. Inte minst var
detta fallet för den alldeles oskyldige
Yngve Möller. Han, en självständig, dugande man blev lidande för Palmes skull.
Det är orimligt att tro att han bar detta alldeles lugnt och omedelbart förlåtande.
Någon dag senare hade Palme förstått
att han gått för långt. Han författade, med
hjälp från UD, en personlig skrift till president Nixon med en ursäkt. Han fick
aldrig svar. Palme lär senare ha gjort försök att bli mottagen av president Nixon i
Washington, men han lyckades inte.
Det är intressant att fundera över det
som från svenskt håll gjordes ifredens sak
under dessa år. Mycket var det inte. Kanske var vi för små, kanske för obetydliga,
kanske för okunniga i landets ledning.
Mycket betydde ju Olof Palme, för eller
emot. För den som vill studera problemen
ger Yngve Möllers bok ett mycket gott
underlag.