Ledare; Är ljuset i tunneln ett mötande tåg
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AR LJUSET ITUNNELN ETT
o
MOTANDE TAG?
H
östen 1990 skrev Carl
Bildt och Bengt W esterberg en gemensam
debattartikel i Dagens
Nyheter som väckte berättigad uppståndelse såväl utanför som inom de
båda partierna. Öppna attacker från
Bengt Westerberg på moderaterna –
”ett hot mot väWirden”- ett år tidigare
hade plötsligt ersatts av gemensamma
politiskauppfattningari ekonomiska och
sociala frågor mellan folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet.
Artikeln bildade sedan grunden för
arbetet med det gemensamma ”valprogrammet” Ny start för Sverige som
Bildt och W esterberg presenterade ett
halvår senare.
Det är ingen överdrift att säga att Ny
start för Sverige hälsades med tillfredsställelse påborgerligthåll. Äntligen fanns
något som kunde liknas vid en agenda
för en borgerlig regering. I den mån det
förekom kritik gick den i huvudsak ut
på att ifrågasätta en eventuell borgerlig
regerings förmåga att verkligen genomföra programmet. I synnerhet om en
sådan regering inkluderade centerpartiet.
Att läsa om Ny start för Sverige nu
när två tredjedelar av mandatperioden
har gått är intressant. Utgångsläget må-
lades i dystra och realistiska fårger även
om formuleringarna var försiktiga. Man
spådde en fortsatt snabb ökning av arbetslösheten och konstaterade att erfarenheterna från andra länder som gått
från hög tilllåg inflation visade att omställningen ”inte är smärtfri” …
Målen för programmet var ambitiösa, åtgärderna många och löftena om
snabba resultat obefintliga. Mendetmest
anmärkningsvärda så här i efterhand är
att påfallande många av de konkreta
SVENSK TIDSKRIFT 221
åtgärderna faktiskt genomforts eller är
på väg att genomfåras.
Regeringens problem är därfor inte
att man inte lyckats göra vad man foresatte sig. Utan att det man foresatte sig
visade sig inte vara tillräckligt.
Det skenbart radikala program som
två partier – mot alla politiska odds –
kunde ena sig om, och som sedan- mot
alla politiska odds – genomforde, var
långt ifrån vad som egentligen skulle
krävts for att rätta till de grundläggande
strukturella problem Ny start for Sverige
pekade ut.
Inte ens genom att ta på sig en tvångströja i form av den fasta kronkursen
formådde ~e politiska institutionerna
prestera det som var och är nödvändigt.
Och omvärldens berättigade misstro mot
den politiska formågan gjorde det
”otänkbara” oundvikligt: en fritt fallande krona som nu gett den gamla
spattiga hästkraken Sverige en duktig
arsenikinjektion.
Med en statsskuld på merän en biljon
kronor, ett statligt budgetunderskott på
kanske en kvarts biljon och med över tio
procents öppen arbetslöshet (och var
femte svensk utan ett riktigt jobb) kan
situationens allvarinte överdrivas. Ingen
konjunkturuppgång i världen kommer
att kunna rädda oss om vi sitter passiva.
Därfor vore det allvarligt om vi i den
stundande valrörelsen far höra en bildtsk
version av de larssonska ”vändpunkterna” t ex i form av ett tilltagande ”ljuspunktsflimmer”.
Visst är det begripligt att politiska
partier i regeringsställning griper efter
varje halmstrå for att forsöka ge sken av
att deras politik varit framgångsrik. Men
att framställa nominella exportökningar
till foljd av kronans depreciering som en
framgång for regeringens politik är över
gränsen for det anständiga. Fler forsök i
samma anda riskerar dessutom att underminera möjligheterna att fa envaraktigforståelse får strukturella forändringar
som sträcker sig över flera mandatperioder.
Der riktigt allvarliga i dagens situation äratt den svenska industristrukturen
forkalkats under ett antal decennier.
Medan det for bara 20 år sedan fanns
tusentals och åter tusentals små tillverkningsforetag i Sverige, kan dessa i dag
räknas i blott hundratal. Nyforetagandet
i industrin är nere i en(!) procent mot
fyra-fem på 1950- och 60-talen.
Därmed har den viktigaste basen for
framtida tillväxtkraft i det närmaste raderats ut samtidigt som anspråken på
denna bas successivt har växt. Svensk
ekonomi står och faller i princip nu med
20-30 stora och alltmer internationaliserade industrikoncerner. De utgör
ryggraden i ekonomin och ger hundratusentals människorjobb i Sverige och i
andra länder. Men de skapar också en
sårbarhet i den svenska ekonomin som i
222 SvENsK TIDsKRIFT
längden är ohållbar.
Om tillräckligt många av dessa koncerner bestämmer sig for att Sveriges
attraktionskraft långsiktigt inte är tillräcklig, att villkoren for investeringar
och produktion är bättre och mer beständiga någon annanstans, då kommer
Sveriges saga som industri- ochvälfärdsnation att vara all. Och dagens kris
konuner att framstå som en rosenröd
idyll att drömma sig tillbaka till.
Det är lätt att bli djupt pessimistisk
inför framtiden mot den här bakgrunden. Få har ännu forstått vidden av
internationaliseringens utmaningar. Samtidigt är det bråttom. Den svenska ansiktslyftningen måste ske omgående for
att vi ska ha en chans i den internationellaskönhetstävlingen om investeringar
och jobb.
Kommer det politiska systemet att
mäkta med forändringar av den arten?
Val tenderar ju tyvärr att minska det
politiska risktagandet. Bötje Hörnlund
har redan skickat signaler om att omfattande forändringar i arbetsrätten kanske
inte är så nödvändiga. Trots att denna
bisarra lagstiftning just nu håller på att
ställa en hel ungdomsgeneration utanfor
arbetsmarknaden.
Pensionsfrågan har effektivt begravts
det svenska utredningsväsendet och
kommer i valje fall inte att grävas upp
fore valet trots att den insiktsfulle vet att
detta är en tickande bomb som måste
desarmeras så fort det bara går.
Exemplen kan göras fler och lugnar
inte pessimisten. Snart kommer vi dessutom att ra följa den traditionella valbataljen mellan regering och opposition
där alla detaljer om motståndarens inkompetens kommer att framhållas;
forutsägbart intill minsta flygblad.
Men regeringspartierna och moderatema i synnerhet gör klokt i att mellan
de oundvikliga attackerna på socialdemokratin besinna att det trots allt inte är
oppositionen som utgör det riktiga hotet mot regeringens politik. Snarare är
det den bistra ekonomiska verkligheten
och – inte minst – tiden, som på allvar
kan s~älpa regeringens och landets framtid om inte politiken rar ett radikalare
innehåll under nästa mandatperiod.
SVENSK TIDSKRIFT 223
o
MOTANDE TAG?
H
östen 1990 skrev Carl
Bildt och Bengt W esterberg en gemensam
debattartikel i Dagens
Nyheter som väckte berättigad uppståndelse såväl utanför som inom de
båda partierna. Öppna attacker från
Bengt Westerberg på moderaterna –
”ett hot mot väWirden”- ett år tidigare
hade plötsligt ersatts av gemensamma
politiskauppfattningari ekonomiska och
sociala frågor mellan folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet.
Artikeln bildade sedan grunden för
arbetet med det gemensamma ”valprogrammet” Ny start för Sverige som
Bildt och W esterberg presenterade ett
halvår senare.
Det är ingen överdrift att säga att Ny
start för Sverige hälsades med tillfredsställelse påborgerligthåll. Äntligen fanns
något som kunde liknas vid en agenda
för en borgerlig regering. I den mån det
förekom kritik gick den i huvudsak ut
på att ifrågasätta en eventuell borgerlig
regerings förmåga att verkligen genomföra programmet. I synnerhet om en
sådan regering inkluderade centerpartiet.
Att läsa om Ny start för Sverige nu
när två tredjedelar av mandatperioden
har gått är intressant. Utgångsläget må-
lades i dystra och realistiska fårger även
om formuleringarna var försiktiga. Man
spådde en fortsatt snabb ökning av arbetslösheten och konstaterade att erfarenheterna från andra länder som gått
från hög tilllåg inflation visade att omställningen ”inte är smärtfri” …
Målen för programmet var ambitiösa, åtgärderna många och löftena om
snabba resultat obefintliga. Mendetmest
anmärkningsvärda så här i efterhand är
att påfallande många av de konkreta
SVENSK TIDSKRIFT 221
åtgärderna faktiskt genomforts eller är
på väg att genomfåras.
Regeringens problem är därfor inte
att man inte lyckats göra vad man foresatte sig. Utan att det man foresatte sig
visade sig inte vara tillräckligt.
Det skenbart radikala program som
två partier – mot alla politiska odds –
kunde ena sig om, och som sedan- mot
alla politiska odds – genomforde, var
långt ifrån vad som egentligen skulle
krävts for att rätta till de grundläggande
strukturella problem Ny start for Sverige
pekade ut.
Inte ens genom att ta på sig en tvångströja i form av den fasta kronkursen
formådde ~e politiska institutionerna
prestera det som var och är nödvändigt.
Och omvärldens berättigade misstro mot
den politiska formågan gjorde det
”otänkbara” oundvikligt: en fritt fallande krona som nu gett den gamla
spattiga hästkraken Sverige en duktig
arsenikinjektion.
Med en statsskuld på merän en biljon
kronor, ett statligt budgetunderskott på
kanske en kvarts biljon och med över tio
procents öppen arbetslöshet (och var
femte svensk utan ett riktigt jobb) kan
situationens allvarinte överdrivas. Ingen
konjunkturuppgång i världen kommer
att kunna rädda oss om vi sitter passiva.
Därfor vore det allvarligt om vi i den
stundande valrörelsen far höra en bildtsk
version av de larssonska ”vändpunkterna” t ex i form av ett tilltagande ”ljuspunktsflimmer”.
Visst är det begripligt att politiska
partier i regeringsställning griper efter
varje halmstrå for att forsöka ge sken av
att deras politik varit framgångsrik. Men
att framställa nominella exportökningar
till foljd av kronans depreciering som en
framgång for regeringens politik är över
gränsen for det anständiga. Fler forsök i
samma anda riskerar dessutom att underminera möjligheterna att fa envaraktigforståelse får strukturella forändringar
som sträcker sig över flera mandatperioder.
Der riktigt allvarliga i dagens situation äratt den svenska industristrukturen
forkalkats under ett antal decennier.
Medan det for bara 20 år sedan fanns
tusentals och åter tusentals små tillverkningsforetag i Sverige, kan dessa i dag
räknas i blott hundratal. Nyforetagandet
i industrin är nere i en(!) procent mot
fyra-fem på 1950- och 60-talen.
Därmed har den viktigaste basen for
framtida tillväxtkraft i det närmaste raderats ut samtidigt som anspråken på
denna bas successivt har växt. Svensk
ekonomi står och faller i princip nu med
20-30 stora och alltmer internationaliserade industrikoncerner. De utgör
ryggraden i ekonomin och ger hundratusentals människorjobb i Sverige och i
andra länder. Men de skapar också en
sårbarhet i den svenska ekonomin som i
222 SvENsK TIDsKRIFT
längden är ohållbar.
Om tillräckligt många av dessa koncerner bestämmer sig for att Sveriges
attraktionskraft långsiktigt inte är tillräcklig, att villkoren for investeringar
och produktion är bättre och mer beständiga någon annanstans, då kommer
Sveriges saga som industri- ochvälfärdsnation att vara all. Och dagens kris
konuner att framstå som en rosenröd
idyll att drömma sig tillbaka till.
Det är lätt att bli djupt pessimistisk
inför framtiden mot den här bakgrunden. Få har ännu forstått vidden av
internationaliseringens utmaningar. Samtidigt är det bråttom. Den svenska ansiktslyftningen måste ske omgående for
att vi ska ha en chans i den internationellaskönhetstävlingen om investeringar
och jobb.
Kommer det politiska systemet att
mäkta med forändringar av den arten?
Val tenderar ju tyvärr att minska det
politiska risktagandet. Bötje Hörnlund
har redan skickat signaler om att omfattande forändringar i arbetsrätten kanske
inte är så nödvändiga. Trots att denna
bisarra lagstiftning just nu håller på att
ställa en hel ungdomsgeneration utanfor
arbetsmarknaden.
Pensionsfrågan har effektivt begravts
det svenska utredningsväsendet och
kommer i valje fall inte att grävas upp
fore valet trots att den insiktsfulle vet att
detta är en tickande bomb som måste
desarmeras så fort det bara går.
Exemplen kan göras fler och lugnar
inte pessimisten. Snart kommer vi dessutom att ra följa den traditionella valbataljen mellan regering och opposition
där alla detaljer om motståndarens inkompetens kommer att framhållas;
forutsägbart intill minsta flygblad.
Men regeringspartierna och moderatema i synnerhet gör klokt i att mellan
de oundvikliga attackerna på socialdemokratin besinna att det trots allt inte är
oppositionen som utgör det riktiga hotet mot regeringens politik. Snarare är
det den bistra ekonomiska verkligheten
och – inte minst – tiden, som på allvar
kan s~älpa regeringens och landets framtid om inte politiken rar ett radikalare
innehåll under nästa mandatperiod.
SVENSK TIDSKRIFT 223