Ledare; Solidaritetens gränser


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
solidaritetens gränser
S
venska socialister har alltid tagit
den internationella solidariteten på
entreprenad. De har heller inte behövt sky kostnaderna; skattebetalarna har
lydigt betalat för understöd till samhällsexperiment som skövlat länder som Vietnam, Tanzania och Kuba. Den borgerliga
regeringens biståndspolitik visar också att
den socialistiska solidariteten fått fäste
även i andra partier.
En extra chans till uppvisning i solidaritet gavs nyligen i Sydafrikafrågan. När
alla andra länder efter de Klercks jordskredsseger i folkomröstningen hävde
sina sanktioner tar Sverige ensamt sitt
ansvar för att med hela sin tyngd se till att
de Klerck nu inte tappar tempo: Vi avvecklar med förnuft gradvis i avvaktan på
att en övergångsregering bildas. Att de
enda som drabbas av sanktionerna är de
svenska företag som kommer på efterkälken i den väntade investeringsvågen är ett
rimligt pris för solidariteten med ANC.
De vita i Sydafrika kan naturligtvis inte
undgå att påverkas av vår konsekventa
linje!
Men det finns en tydlig gräns för solidariteten, ett ”hitintills men icke vidare”:
Sverige får inte deltaga eller ens stödja
krigshandlingar. Att vi genom att skriva
under FN-stadgan förpliktat oss att vid
behov delta i väpnade aktioner mot fridstörare spelar därvid ingen roll. Sverige är
unikt, vi har en högre moral än andra. Vi
ägnar oss åt humanitär verksamhet. Andra, lägre stående nationer, får göra det
nödvändiga blodiga jobbet.
Hösten 1990, när Saddam Hussein
ockuperat Kuwait, förkunnade den dåvarande svenske statsministern att det gällde att bevara freden ”till varje pris”. Lyckligtvis följde den amerikanske presidenten inte detta välmenta råd. Ett tänkbart
pris hade blivit att Saddam tillåtits utbreda sitt välde över hela arabiska halvön,
disponerat 46 % av världens oljereserver
och med denna rikedom kunnat bygga
upp sin krigsmakt och utveckla sin kärnvapenkapacitet
Förenta Nationerna bestämde sig för
att inte ens en fortsatt ockupation av Kuwait var ett rimligt pris för ”freden”. Sverige anslöt sig till detta beslut. Däremot
gjorde vi ingenting för att bidra till befrielsen, förrän den brittiska framställan om
ett fältsjukhus kom. Jo, vi hade faktiskt
sålt en obemannad marin minröjningsfarkost till amerikanarna, fast i största hemlighet. Det fick inte komma till allmän
kännedom att vi deltog i krigföringen!
Nu riktas nya hot mot vår fredliga karaktär: Ett tänkbart deltagande i en framtida europeisk försvarsgemenskap. Skall
svenska soldater gå i krig för utlänningar?
Är inte svenska liv mera värda än utländska?
statsministern intervjuades om detta
efter sitt uttalande i Lissabon om ett tänkbart deltagande i WEU. Han fann inför de
indignerade tonfallen för gott att bagatellisera problemet. Det gällde ett framtida
fredligt Europa där vi skulle vara med och
bygga säkerheten.
Försiktigheten är förståelig, det finns
gott om neutralitetsfundamentalister i regeringen och utanför, och det är klokt att
gå varsamt fram. Socialdemokraterna är
olyckliga över att vara i samma båt som
moderaterna i EG-frågan och söker ivrigt
efter möjligheter att skilja ut sig, att peka
på att Bildts EG inte är Carlssons. Centern har gamla traditioner av provinsialism och neutralism.
Det ligger i och för sig inget konstigt i

att en nation tar alla chanser att undvika
att komma i krig. Det är den naturliga
strävan hos varje land. Men under år av
s k neutralitetspolitik har den föreställningen alltmer slagit rot att vi själva i alla
lägen kan bestämma att inte komma i krig.
”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” har kommit att uppfattas som
”garanterande”. Har inte två världskrig
visat att vi själva kan styra vårt öde?
I själva verket kan man starkt betvivla
att vi, om det (kalla) tredje världskriget
blivit hett, kunnat hålla oss utanför krigshandlingar. De moderna vapensystemens
räckvidder har gjort det mer och mer
osannolikt att krig kan föras strikt geografiskt avgränsat. Och om vi hade dragits in
skulle vårt öde med säkerhet ha bestämts
av om andra nationer kommit till vår
hjälp.
Nu utbröt inget storkrig i Europa. Sannolikt har det av USA dominerade NATO haft en avgörande roll i att avskräcka
från fortsatt kommunistisk expansion.
Därmed har också vår frihet och fred garanterats av den fria världens benägenhet
att gå i krig, ytterst dess beredvillighet att
riskera det ömsesidiga kärnvapensjälvmordet
Ett isolerat angrepp mot Sverige skulle
ha varit lockande för Sovjetunionen om
angriparen inte behövt räkna med att vi
fått hjälp. I och med att vi avfärdat det isolerade angreppet som irrelevant för vår
planering har vi också implicit intecknat
hjälpen utifrån.
Ibland var det inte ens underförstått
utan nog så påtagligt. För ett fåtal år sedan
hördes signaler från försvarsdepartementet om att risken för kustinvasion mot
södra Sverige minskat till följd av det västtyska marinflygets styrka.
85
Så länge det svenska området var av vital betydelse för försvaret av västerlandet
i en strategiskt lätt definierad krigssituation var hoppet om hjälp utifrån välgrundat. Den store cowboyen hade tillräckligt
starka egna intressen av att inte lämna oss
i sticket för att han inte skulle låta sig på-
verkas av vårt moraliserande över våldet.
Men den minst sagt oklara framtiden gör
den enkelriktade solidariteten mindre
självklar.
Sålunda har vi nu att välja två vägar:
Antingen att i ökad utsträckning förlita
oss på vår egen kraft. För detta behövs en
rejäl upprustning av ett försvar som under
tjugo års tid urholkats med ca 100 miljarder. Eller att fortsätta att förlita oss på utländskt bistånd. Men då kan vi inte samtidigt vägra att själva delta i väpnade aktioner för att stödja andra länder om deras frihet hotas.
Regeringen tycks för närvarande satsa
på både livrem och hängslen. En viss förstärkning av försvarsanslaget sker, visserligen blygsam, men den bryter nedrustningen och ger en signal om att det ligger
allvar bakom den stolta parollen ”Ingen
annan än vi själva försvarar Sverige!”
Samtidigt hålls dörren öppen för en sä-
kerhetspolitisk samverkan i det gränslösa
Europa. Och denna måste faktiskt bygga
på ömsesidig solidaritet, ömsesidig beredskap att ta risker och uppoffringar.
De personer, oftast ”på vänsterkanten”, som med moraliskt darr på stämman
fördömer den svenska ”upprustningen”
och tankarna på att delta i ett europeiskt
försvarssamarbete företräder i själva verket den värsta omoral: Vi gör oss beroende av andras väpnade hjälp men tänker
minsann inte själva ägna oss åt något så
ociviliserat som militära aktioner!