Ledare; Förändra för att bevara
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
föRÄNDRA FÖR ATT BEVARA
N
ärSvenskTidskrift:lteruppstod år1911 var det
en imponerande samling som stod bakom.
Eli Heckscher och Gösta Bagge var
redaktörerochbland medarbetarna fånns
Verner von Heidenstam, Erik Axel
Karlfeldt, Nathan Söderblom, Ragnar
Östberg och m:lnga andra.
Stiftama av det som kom att kallas
den svenska konservatismens röst forklarade tidskriftens politiska hllining:
”Denna redaktionella st:lndpunkt är
oberoende af de särskilda politiska
partiernas program, och om man vill
söka i allmänna vändningar sammanfatta dess kärna kan den – ehuru
slagord foga betyda – sägas vara: den
svenska statens inre och yttre styrka
och statsarbetets effektivitet, till stöd
for landets gemensamma uppgifter,
tillv:lrd om rikets internationella ställningoch till statsintressetsbefrämjande
gent emot alla enskilda partiers och
klassers öfvergrepp eller oberättigade
anspclk.”
Svensk Tidskrifts nuvarande redaktion
vill gärna framhllia: Vi skriver under
vartenda ord av Svensk Tidskrifts forsta
programförklaring. Kloka :lsikter blir
inte foclldrade bara for att det g:ltt 80 :lr.
Till ett av de m:lnga glädjeämnena
med att vara läsare och vän av Svensk
Tidskrift hör att inte behöva rodna och
harklande hänvisa till tidsandan, forändrade omständigheter eller sent vunna
insikter när man far höra om sin tidskrift
fOr 5, 10 eller 50 :lr sedan.
En artikel i Sydsvenska Dagbladet
nyligen om den påg:lende debatten om
historiesynen börjar med att referera
debatten i 1919 :lrs Svensk Tidskrift, for
att sedan konstatera att egentligen är det
samma debatt som nu :\ter rasar i radio
122 SvE NsK Tr osKRI FT
………………………………………..~v~~~
och pi kultursidorna. För Svensk
Tidskrifts läsare är detta ingentingovanligt. Och for våra sympatisörer är det
ingen överraskning att det finns besdende sanningar.
När värld.!ns nyfikenhet kittlades av
bolsjevikerna som gripit makten i Ryssland, konstaterade Svensk Tidskrift 1918
att ”ljuset fcln öster bestir mest av flammorna fcln mordbrand och våldsdåd”.
Varningarna i SvT iret därpi, for hur
nyserbisk nationalism kan sprida söndring i Europa ekar kusligt aktuella. När
enigheten var stor om att krig tillhörde
historien, talar SvT med den drucknes
envishet mot nedrustningar under hela
1920- och 30-talet. SvT oroas över att
fascismen kan ”urarta till tving och
våld” innan Hitlerens hade utgivitMein
Kampf. Svenska skattebetalare hade besparats minga miljarder i utgifter om
våra tiders bankdirektörer hade läst Eli
Beckschers analyser av 30-talets
fastighetsmarknad. Under tidiga 30-talet när antisemitism och rasbiologi fortfarande fascinerade vida kretsar, känns
det befriande att läsa Svensk Tidskrifts
hkda ord om ”barbarisk atavism, värre
än utrotningen av hugenotterna”. Likaså känns SvenskTidskrifts konsekventa
linje mot offentlig expansion, for
Baltikumsfrihet eller GunnarHeckschers
engagerande plädering for europeisk
integration innan ordet ens var uppfunnet, idag mer aktuella än nigonsin.
Det ter sig naturligt att en tidskrift,
som inte behöver vara modern genom
att byta åsikter, inte heller ständigt behöver byta skepnad. Visst finns det de,
som fcln tid till annan, tyckt att vi, likt
minga andra tidskifter, bort hitta pi ett
litetfräsigare och modemare namn, lätta
upp texterna med skojiga bilder, roliga
tävlingar och mer tidsenligt snabblästa
snuttar och opinionsundersökningar.
Men si har det inte blivit. Kloka
åsikter rostar inte. En bra tidskrift skall
inte behöva sminkas om med modets
växlingar: De gånger Svensk Tidskrift
bytt layout under detta sekel är lätt
räknade. När vi nu gör en sidan förnyelse, är det snarast en itergång till tidskriftens ursprungliga strama, av Arthur
Sjögren utformade, utseende. Förändra
for att bevara, även här.
De flesta tidskrifter brukar motivera
forändringar i utformningen med stolta
proklamationer om att nu cider en helt
ny tid. Svensk Tidskrift vill uttrycka
motsatsen. Den filosofi om måtta, förnuft, humanism, respekt for erfarenhet,
politisk konservatism och ekonomisk
liberalism som varit Svensk Tidskrifts
linje under detta sekel, hiller nog ett
sekel till.
Men även om Svensk Tidskrift har
fatt rätt i minga förutsägelser och minga
krav har blivit verklighet, tycks det samhälleliga minnet bara bli kortare. Tre h
efter socialismens fall, förefaller dess
S v ENsK TIOsKRIFT 123
….~~~~ ………………………………………..
läxor redan vara glömda. Med kuslig
precision verkar varje generation vilja
upprepa misstagen och bedra sig själv i
tron om att vi, just vi, lever i en tid som
är så unik att vi kan ta oss vilka friheter
som helst.
I en tid när det politiska fornuftet
tycks vara lika forgängligt som en åsiktsforklaringav Bert Karlsson eller en folkstorm hos Sivert Öholm, behövs ett
liberal-konservativt forhållningssätt mer
än någonsm.
GRÄNSLÖST EUROPA – ELLER
GRANSLOS SKULD?
D
anmarkisering” har dykt
upp i debatten om
Maastricht-avtaletsom ett
begrepp for en hten stats
oforvägna uppstickande mot de stora.
Men ordet är inte nytt, det har bland
säkerhetspolitiska experter tidigare använts om strävan att vara med i en allians
och fl dess skydd utan att vilja betala dess
kostnader, en teknik som Danmark som
”fotnotsmedlem” av NATO flitigt ansågs utöva. Att sålunda både ha kakan
och äta den är väl närmast vad de danska
forbehållen handlar om nu också, och
det är sv<’lrt att se n<’lgra skäl att heroisera
detta forhållningssätt bara for att det
handlar om en liten nation. Däremot
kan man kanske cyniskt pragmatiskt
säga att det inte spelar så stor roll om
danskarna flr rätten att ställa sig utanfor
en europeisk forsvarsgemenskap; deras
bidragskulle bli marginellt om det gällde
att t ex agera på Balkan. Om det skulle
bli ett större krig på kontinenten dras de
in ändå och händer något i Norden finns
ju alltid Danmarks NATO-medlemskap, fotnötter till trots.
Sveriges geostrategiska situation är
helt annorlunda, och därfor är det synnerligen malplacerat att i den svenska
debatten nu börja diskutera om vi skulle
kunna fl samma slags undantag. Som
Svensk Tidskrift hävdat i sin ledare i
nummer 1/93 är det tvärtom s<’l att
124 SV EN SK TIDSKR.I FT
–
föRÄNDRA FÖR ATT BEVARA
N
ärSvenskTidskrift:lteruppstod år1911 var det
en imponerande samling som stod bakom.
Eli Heckscher och Gösta Bagge var
redaktörerochbland medarbetarna fånns
Verner von Heidenstam, Erik Axel
Karlfeldt, Nathan Söderblom, Ragnar
Östberg och m:lnga andra.
Stiftama av det som kom att kallas
den svenska konservatismens röst forklarade tidskriftens politiska hllining:
”Denna redaktionella st:lndpunkt är
oberoende af de särskilda politiska
partiernas program, och om man vill
söka i allmänna vändningar sammanfatta dess kärna kan den – ehuru
slagord foga betyda – sägas vara: den
svenska statens inre och yttre styrka
och statsarbetets effektivitet, till stöd
for landets gemensamma uppgifter,
tillv:lrd om rikets internationella ställningoch till statsintressetsbefrämjande
gent emot alla enskilda partiers och
klassers öfvergrepp eller oberättigade
anspclk.”
Svensk Tidskrifts nuvarande redaktion
vill gärna framhllia: Vi skriver under
vartenda ord av Svensk Tidskrifts forsta
programförklaring. Kloka :lsikter blir
inte foclldrade bara for att det g:ltt 80 :lr.
Till ett av de m:lnga glädjeämnena
med att vara läsare och vän av Svensk
Tidskrift hör att inte behöva rodna och
harklande hänvisa till tidsandan, forändrade omständigheter eller sent vunna
insikter när man far höra om sin tidskrift
fOr 5, 10 eller 50 :lr sedan.
En artikel i Sydsvenska Dagbladet
nyligen om den påg:lende debatten om
historiesynen börjar med att referera
debatten i 1919 :lrs Svensk Tidskrift, for
att sedan konstatera att egentligen är det
samma debatt som nu :\ter rasar i radio
122 SvE NsK Tr osKRI FT
………………………………………..~v~~~
och pi kultursidorna. För Svensk
Tidskrifts läsare är detta ingentingovanligt. Och for våra sympatisörer är det
ingen överraskning att det finns besdende sanningar.
När värld.!ns nyfikenhet kittlades av
bolsjevikerna som gripit makten i Ryssland, konstaterade Svensk Tidskrift 1918
att ”ljuset fcln öster bestir mest av flammorna fcln mordbrand och våldsdåd”.
Varningarna i SvT iret därpi, for hur
nyserbisk nationalism kan sprida söndring i Europa ekar kusligt aktuella. När
enigheten var stor om att krig tillhörde
historien, talar SvT med den drucknes
envishet mot nedrustningar under hela
1920- och 30-talet. SvT oroas över att
fascismen kan ”urarta till tving och
våld” innan Hitlerens hade utgivitMein
Kampf. Svenska skattebetalare hade besparats minga miljarder i utgifter om
våra tiders bankdirektörer hade läst Eli
Beckschers analyser av 30-talets
fastighetsmarknad. Under tidiga 30-talet när antisemitism och rasbiologi fortfarande fascinerade vida kretsar, känns
det befriande att läsa Svensk Tidskrifts
hkda ord om ”barbarisk atavism, värre
än utrotningen av hugenotterna”. Likaså känns SvenskTidskrifts konsekventa
linje mot offentlig expansion, for
Baltikumsfrihet eller GunnarHeckschers
engagerande plädering for europeisk
integration innan ordet ens var uppfunnet, idag mer aktuella än nigonsin.
Det ter sig naturligt att en tidskrift,
som inte behöver vara modern genom
att byta åsikter, inte heller ständigt behöver byta skepnad. Visst finns det de,
som fcln tid till annan, tyckt att vi, likt
minga andra tidskifter, bort hitta pi ett
litetfräsigare och modemare namn, lätta
upp texterna med skojiga bilder, roliga
tävlingar och mer tidsenligt snabblästa
snuttar och opinionsundersökningar.
Men si har det inte blivit. Kloka
åsikter rostar inte. En bra tidskrift skall
inte behöva sminkas om med modets
växlingar: De gånger Svensk Tidskrift
bytt layout under detta sekel är lätt
räknade. När vi nu gör en sidan förnyelse, är det snarast en itergång till tidskriftens ursprungliga strama, av Arthur
Sjögren utformade, utseende. Förändra
for att bevara, även här.
De flesta tidskrifter brukar motivera
forändringar i utformningen med stolta
proklamationer om att nu cider en helt
ny tid. Svensk Tidskrift vill uttrycka
motsatsen. Den filosofi om måtta, förnuft, humanism, respekt for erfarenhet,
politisk konservatism och ekonomisk
liberalism som varit Svensk Tidskrifts
linje under detta sekel, hiller nog ett
sekel till.
Men även om Svensk Tidskrift har
fatt rätt i minga förutsägelser och minga
krav har blivit verklighet, tycks det samhälleliga minnet bara bli kortare. Tre h
efter socialismens fall, förefaller dess
S v ENsK TIOsKRIFT 123
….~~~~ ………………………………………..
läxor redan vara glömda. Med kuslig
precision verkar varje generation vilja
upprepa misstagen och bedra sig själv i
tron om att vi, just vi, lever i en tid som
är så unik att vi kan ta oss vilka friheter
som helst.
I en tid när det politiska fornuftet
tycks vara lika forgängligt som en åsiktsforklaringav Bert Karlsson eller en folkstorm hos Sivert Öholm, behövs ett
liberal-konservativt forhållningssätt mer
än någonsm.
GRÄNSLÖST EUROPA – ELLER
GRANSLOS SKULD?
D
anmarkisering” har dykt
upp i debatten om
Maastricht-avtaletsom ett
begrepp for en hten stats
oforvägna uppstickande mot de stora.
Men ordet är inte nytt, det har bland
säkerhetspolitiska experter tidigare använts om strävan att vara med i en allians
och fl dess skydd utan att vilja betala dess
kostnader, en teknik som Danmark som
”fotnotsmedlem” av NATO flitigt ansågs utöva. Att sålunda både ha kakan
och äta den är väl närmast vad de danska
forbehållen handlar om nu också, och
det är sv<’lrt att se n<’lgra skäl att heroisera
detta forhållningssätt bara for att det
handlar om en liten nation. Däremot
kan man kanske cyniskt pragmatiskt
säga att det inte spelar så stor roll om
danskarna flr rätten att ställa sig utanfor
en europeisk forsvarsgemenskap; deras
bidragskulle bli marginellt om det gällde
att t ex agera på Balkan. Om det skulle
bli ett större krig på kontinenten dras de
in ändå och händer något i Norden finns
ju alltid Danmarks NATO-medlemskap, fotnötter till trots.
Sveriges geostrategiska situation är
helt annorlunda, och därfor är det synnerligen malplacerat att i den svenska
debatten nu börja diskutera om vi skulle
kunna fl samma slags undantag. Som
Svensk Tidskrift hävdat i sin ledare i
nummer 1/93 är det tvärtom s<’l att
124 SV EN SK TIDSKR.I FT
–