Peter Larsson; Doktrinlöshetens pris
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
\
l
PETER LARSSON:
Doktrinlöshetens pris
Det kalla kriget gav starka skäl
till en doktrin som innebar en
beväpnad neutralitet. Det var då
svårt att hävda försvarsneddragningar. l dag är Sverige
doktrinlöst vilket kan underlätta
våra EG-förhandlingar. Men det
ger också socialdemokraterna
möjlighet att ytterligare pressa
försvarsbudgeten
Peter Larsson visar här exempel på socialdemokraternas
genomarbetade försök till nedrustning de senaste åren.
Fil stud Peter Larsson är löjtnant
i reserven.
V
ad var det vi sa! Det till synes pretentiösa utropettycks än en gång
vara giltigt. Ryssarna medger att
ubåtskränkningar förekommit på svenskt
inre vatten. En framgång för expertsamtalen mellan svenska och ryska militärer.
statsminister Carl Bildts Moskvaresa kan
därför ses som ett genombrott för svenskt
försvar och en stärkt svensk position
gentemot Ryssland. Senare presenterar
Sveriges ÖB de slamrande ljudbevisen
från skärgårdsvattnets djup. Ett decenniums trägna ubåtsjakter får plötsligt upprättelse.
Tyvärr är denna glättade bild av Sveriges säkerhetspolitiska agenda ofullständig. De som i dag sätter agendan, dvs regeringen, har ändrat kurs, men målen är
inte fastställda. Mycket av det arbetet är
betydelsefullt. Sverige markerar i dag sitt
Europaengagemang, inte bara FN-skrapans betydelse. Försvarsbeslutet 92 (FB
92) visar en målsättning om ett trovärdigt
försvar som betonar kvalitet. Det ligger i
sakens natur att EG-förhandlingarna
medför en delikat balansgång för regeringen att diskret lämna neutraliteten och
nu formulera sig mot en ”Europeisk identitet”. Samtidigt hävdas vår militära alliansfrihet tills Europas säkerhetsordning
blir mer konkret.
Det kan vara klokt att inte binda upp
sig med säkerhetspolitiska reservationer
som hotar att bli obsoleta på några års
sikt. Häri ligger den problematiska paradoxen. Socialdemokraterna har länge
velat bromsa försvarsutgifterna men varit
uppbundna av det kalla krigets krav på ett
starkt svenskt försvar. Nu ser de en möjlighet att välkomna den stora fredens
tidevarv och hävda nedrustningens välsignelse. Socialdemokraterna har det fak
tiskt väl förspänt då Sverige glider omkring iett doktrinlöst tillstånd utan uttalade mål med preciserade ansvarsområden.
Det skapar argument för budgetpress
inom försvarsmakten.
I höstas varnade jag för ökad partisplittring i försvarsfrågor (Sv T 7/ 92) i
takt med den nya freden. Utvecklingen
visar också tecken på det. Folkpartiet –
som inte har någon naturlig koppling till
försvarsproblematiken – presenterade
Socialdemokraterna har det välförspänt då Sverige glider omkring i ett
doktrinlöst tillstånd utan uttalade
mål med preciserade ansvarsområ-
den.
mycket riktigt en stark koppling till det
europeiska försvarssamarbetet Samtidigt
har Bengt Westerberg inte uteslutit långtgående nedskärningar i försvarsbudgeten, siffran 10 Mdr är nämnd. Men det är
inte här som vår tidigare glättade bild
grumlas.
Socialdemokratisk bromskloss
En studie i den socialdemokratiska odyssen om försvarspolitiken visar en outtalad
strategi. Nämligen ”återhållsamma anslag
leder till oundvikliga nedskärningar”,
men märk väl på lång sikt. All förvaltning
– inklusive försvarsmakten – stretar tappert emot när budgeten hålls tillbaka.
Rationaliseringar eller uppskjuten verksamhet brukar svaret bli, i hopp om bättre
budgettider. När dessa inte infinner sig
107
har en tidsmässig förskjutning helt plötsligt gjort det politiskt möjligt att skära i
verksamheten. Då med argumentet att
obalanserna mellan ställda uppgifter och
resurser är oacceptabla. Vi ska se på
”bromskloss-politiken” i praktiken.
1988 års försvarskommille var införstådd med krisen i försvaret vilket föranledde en tidigareläggning av försvarsbeslutet. Redan här står det klart att ÖB behöver mer pengar eller nya – lägre – krav
på försvarsmakten (FM 90). Det tvetydiga svaret blir en utredningsrunda där ÖB
ska presentera sin organisation på nio
olika ekonomiska nivåer (Ds Fö 1990:5).
I september 1990 lämnas ÖB 91 som
egentligen säger samma sak: Mer pengar
eller nya riktlinjer!
Under samma höst havererar försvarskommitten. De borgerliga partierna hoppar av då det står klart att den socialdemokratiska inställningen använder osä-
kerheten i omvärlden som argument mot
höjda anslag. En ny försvarsberedning
tillsätts på ett år, vilket flyttar fram försvarsbeslutet. Under tiden lever försvaret
på en nollbudget Det passar socialdemokraterna då obalanserna sakta växer och
gör en återtagning mycket kostsam.
I februari 1991 medges för första gången att inriktningen ger . . . begränsade
uppgifterför det militära försvaret . .. i anvisningarna till ÖB. Senare under 1991
presenterar ÖB en bedrövlig läsning i sin
ÖB 92. Obalanserna är oacceptabla för
försvaret. Men nu kan man säga att socialdemokraterna har lyckats. Under valrö-
relsen 1991 står det klart att en halvering
av armen måste till om inte nya pengar anslås. Tidstillvänjningen har givit resultat,
samma valsituation hade säkert inte
accepterats bland folk 1989.
108
Tiden som vapen
Nu vinner borgarna valet och ger försvarsbeslutet en helt ny inriktning. Men
skadan är skedd. En fullständig återtagning skulle kosta över 20 Mdr, nu stannade man vid 7,3 Mdr. För socialdemokraternas del är syftet uppnått, förhalningen
– att använda tiden som vapen – har
tvingat fram ett mindre kostsamt försvarsbeslut. Att de själva inte hade regeringsmakten gör också att de i sin ”skuggprop”
till FB-propen i februari 1992 kunde presentera vad man verkligen ville, bl a 13
brigader (FB 92 =från 21 till i dag 16).
Efter en stökig parlamentarisk vår där
hoppet tändes och släcktes för olika förband nästan dagligen klubbades FB 92
den 3 juni 1992. Samma höst kom nästa
chock i form av valutakrisen. Enorma
finanspolitiska besparingar tvingades
fram. Själva förutsättningen för socialdemokraternas medverkan var besparingar
inom försvaret. Mycket riktigt innehåller
krispropen 1992/ 93:50 besparingar på
2,8 Mdr kr fram till1996/97. Karlsborgsflottiljen försvinner och luftvärnsfrågan är
infekterad. Frågan är om inriktningen i
FB 92 i och med detta kan fullföljas.
Detta resonemang leder oss fram till
dagens situation där socialdemokraterna
på nytt lämnat en motion med nya besparingar. Här föreslås faktiska neddragningar där det mest iögonfallande förslaget är
åtta garnisoner, vardera med utbildningsansvar för två brigader, i stället för dagens
16 brigader vid 16 regementen. Samtidigt
vill man ta bort den s k teknikfaktorn som
årligen kompenserar fördyringen av materiel med 1,5 %. Erfarenheten visar att
anslagsramarna sällan räcker under beslutsperioden. Förslaget skulle kunna innebära en ny indragning till enbrigadsutbildning, alltså endast 8 brigader kvar!
Sveriges ansvar
Det är ganska symptomatiskt att inledningen i socialdemokraternas förslag vädrar FNs uppmaningar om fredsbevarande
insatser i stället för vår egen situation och
förändringarna i vårt närområde. Sveriges
geostrategiska läge, möjliga hot och
möjligheter måste i första hand styra vårt
vägval. Detta kan skvallra om försiktighet
i form av ett starkt försvar. Det kan också
vara till gagn med ett integrationsarbete i
Sveriges strategiska läge, möjliga
hot och möjligheter måste i första
hand styra vårt vägval.
Europa med ett aktivt Sverige. I det
perspektivet är en ”fredsbrigad” för FNs
och ESKs räkning inte fel. Men den får
inte prioriteras på bekostnad av andra
förband när försvarsutgifterna samtidigt
ska krympas, som socialdemokraterna
vill.
Västeuropa med sina över 340 milj invånare, kan i dag skriva det kalla krigets
bortre parentes. Bort till det osäkra Ryssland ligger nu ett Central- och Östeuropa
med 180 milj invånare som försöker förändra sig, förvisso nedtyngda av etniska
och ekonomiska problem. Vårt närområ-
de som består av 22 milj nordbor bor
granne med giganten Rysslands 140 milj.
Nu vill de nordiska länderna integreras
med EG. En reflektion säger att Nordens
geografiska yta är nästan hälften så stor
som dagens EG. Det måste tarva till eftertanke. Det är inget tal om akuta krigsrisker men i dag är det vår region som ligger
utsatt.
Sverige har ett förhållandevis stort territorium att trygga. Ett fortsatt starkt försvar måste vara grundbulten i det säkerhetsarbete som i slutändan syftar till en
gemensam säkerhet.
Regionalt ansvar
Europavisionärerna vänder sig i dag mot
Bryssel, samtidigt med ett lämnat revir
mot Ryssland. Här ligger den politiska viljan. Dessutom finns det en inhemsk
bromskloss i form av socialdemokrater1
Etablera en doktrin som talar om
att vi vill ta vårt ansvar i vår del av
Europa.
här ovan beskriven tillsammans med andra röd-gröna grupperingar. Om de övervinns eller inte så kvarstår de nu som en
realitet. Till dessa två finns också det
absoluta säkerhetspolitiska behovet. Vilket betonar försvarets betydelse och trovärdigheten i det möjliga försvarssamarbetet Här finns det i dag en inte oviktig
men smal debatt. Ja till EU betyder ett
europeiskt försvarssamarbete. Från
Moskvas horisont kan det inte verka provokativt, men med ett Europa utan USA
finns det en större osäkerhet om konti- 109
nentaleuropeer verkligen vill eller kan
undsätta Sverige i ett utsatt läge.
Den andra inställningen talar om ett
nordiskt arrangemang som genom Norges starka band till USA innebär en säkrare koppling till en stark paktledare.
Detta resonemang medför också en risk
att verka provokativt från Moskvas synvinkel. Distinktionen står alltså mellan
något osäkert och något provokativt, lite
grovt uttryckt. Vid en studie där alla dessa
faktorer sammanfaller borde Sverige nu
markera sin vilja, visa sin utsatthet och
lämna sitt bidrag till stöd i regionen.
I klartext: Etablera en doktrin som talar om att vi vill ta vårt ansvar i vår del av
Europa. Ett bibehållet starkt försvar som
säkerhetslås, ett fortsatt stöd till Baltikum
och ett demokratiskt Ryssland. Fortsätta
det europeiska samarbetet även militärt.
Ett första steg skulle kunna vara en nordisk samkörning av flottenheter, kustbevakning, tull m m. Allt för att i närtid kunna möta smuggling av flyktingar och vapen, terrorism eller miljöhot. Dessa breddade hotbilder är gränsöverskridande,
varför samarbete krävs. Samtidigt markerar vi både vår utsatthet och vår vilja till
ansvar i Norden.
\
l
PETER LARSSON:
Doktrinlöshetens pris
Det kalla kriget gav starka skäl
till en doktrin som innebar en
beväpnad neutralitet. Det var då
svårt att hävda försvarsneddragningar. l dag är Sverige
doktrinlöst vilket kan underlätta
våra EG-förhandlingar. Men det
ger också socialdemokraterna
möjlighet att ytterligare pressa
försvarsbudgeten
Peter Larsson visar här exempel på socialdemokraternas
genomarbetade försök till nedrustning de senaste åren.
Fil stud Peter Larsson är löjtnant
i reserven.
V
ad var det vi sa! Det till synes pretentiösa utropettycks än en gång
vara giltigt. Ryssarna medger att
ubåtskränkningar förekommit på svenskt
inre vatten. En framgång för expertsamtalen mellan svenska och ryska militärer.
statsminister Carl Bildts Moskvaresa kan
därför ses som ett genombrott för svenskt
försvar och en stärkt svensk position
gentemot Ryssland. Senare presenterar
Sveriges ÖB de slamrande ljudbevisen
från skärgårdsvattnets djup. Ett decenniums trägna ubåtsjakter får plötsligt upprättelse.
Tyvärr är denna glättade bild av Sveriges säkerhetspolitiska agenda ofullständig. De som i dag sätter agendan, dvs regeringen, har ändrat kurs, men målen är
inte fastställda. Mycket av det arbetet är
betydelsefullt. Sverige markerar i dag sitt
Europaengagemang, inte bara FN-skrapans betydelse. Försvarsbeslutet 92 (FB
92) visar en målsättning om ett trovärdigt
försvar som betonar kvalitet. Det ligger i
sakens natur att EG-förhandlingarna
medför en delikat balansgång för regeringen att diskret lämna neutraliteten och
nu formulera sig mot en ”Europeisk identitet”. Samtidigt hävdas vår militära alliansfrihet tills Europas säkerhetsordning
blir mer konkret.
Det kan vara klokt att inte binda upp
sig med säkerhetspolitiska reservationer
som hotar att bli obsoleta på några års
sikt. Häri ligger den problematiska paradoxen. Socialdemokraterna har länge
velat bromsa försvarsutgifterna men varit
uppbundna av det kalla krigets krav på ett
starkt svenskt försvar. Nu ser de en möjlighet att välkomna den stora fredens
tidevarv och hävda nedrustningens välsignelse. Socialdemokraterna har det fak
tiskt väl förspänt då Sverige glider omkring iett doktrinlöst tillstånd utan uttalade mål med preciserade ansvarsområden.
Det skapar argument för budgetpress
inom försvarsmakten.
I höstas varnade jag för ökad partisplittring i försvarsfrågor (Sv T 7/ 92) i
takt med den nya freden. Utvecklingen
visar också tecken på det. Folkpartiet –
som inte har någon naturlig koppling till
försvarsproblematiken – presenterade
Socialdemokraterna har det välförspänt då Sverige glider omkring i ett
doktrinlöst tillstånd utan uttalade
mål med preciserade ansvarsområ-
den.
mycket riktigt en stark koppling till det
europeiska försvarssamarbetet Samtidigt
har Bengt Westerberg inte uteslutit långtgående nedskärningar i försvarsbudgeten, siffran 10 Mdr är nämnd. Men det är
inte här som vår tidigare glättade bild
grumlas.
Socialdemokratisk bromskloss
En studie i den socialdemokratiska odyssen om försvarspolitiken visar en outtalad
strategi. Nämligen ”återhållsamma anslag
leder till oundvikliga nedskärningar”,
men märk väl på lång sikt. All förvaltning
– inklusive försvarsmakten – stretar tappert emot när budgeten hålls tillbaka.
Rationaliseringar eller uppskjuten verksamhet brukar svaret bli, i hopp om bättre
budgettider. När dessa inte infinner sig
107
har en tidsmässig förskjutning helt plötsligt gjort det politiskt möjligt att skära i
verksamheten. Då med argumentet att
obalanserna mellan ställda uppgifter och
resurser är oacceptabla. Vi ska se på
”bromskloss-politiken” i praktiken.
1988 års försvarskommille var införstådd med krisen i försvaret vilket föranledde en tidigareläggning av försvarsbeslutet. Redan här står det klart att ÖB behöver mer pengar eller nya – lägre – krav
på försvarsmakten (FM 90). Det tvetydiga svaret blir en utredningsrunda där ÖB
ska presentera sin organisation på nio
olika ekonomiska nivåer (Ds Fö 1990:5).
I september 1990 lämnas ÖB 91 som
egentligen säger samma sak: Mer pengar
eller nya riktlinjer!
Under samma höst havererar försvarskommitten. De borgerliga partierna hoppar av då det står klart att den socialdemokratiska inställningen använder osä-
kerheten i omvärlden som argument mot
höjda anslag. En ny försvarsberedning
tillsätts på ett år, vilket flyttar fram försvarsbeslutet. Under tiden lever försvaret
på en nollbudget Det passar socialdemokraterna då obalanserna sakta växer och
gör en återtagning mycket kostsam.
I februari 1991 medges för första gången att inriktningen ger . . . begränsade
uppgifterför det militära försvaret . .. i anvisningarna till ÖB. Senare under 1991
presenterar ÖB en bedrövlig läsning i sin
ÖB 92. Obalanserna är oacceptabla för
försvaret. Men nu kan man säga att socialdemokraterna har lyckats. Under valrö-
relsen 1991 står det klart att en halvering
av armen måste till om inte nya pengar anslås. Tidstillvänjningen har givit resultat,
samma valsituation hade säkert inte
accepterats bland folk 1989.
108
Tiden som vapen
Nu vinner borgarna valet och ger försvarsbeslutet en helt ny inriktning. Men
skadan är skedd. En fullständig återtagning skulle kosta över 20 Mdr, nu stannade man vid 7,3 Mdr. För socialdemokraternas del är syftet uppnått, förhalningen
– att använda tiden som vapen – har
tvingat fram ett mindre kostsamt försvarsbeslut. Att de själva inte hade regeringsmakten gör också att de i sin ”skuggprop”
till FB-propen i februari 1992 kunde presentera vad man verkligen ville, bl a 13
brigader (FB 92 =från 21 till i dag 16).
Efter en stökig parlamentarisk vår där
hoppet tändes och släcktes för olika förband nästan dagligen klubbades FB 92
den 3 juni 1992. Samma höst kom nästa
chock i form av valutakrisen. Enorma
finanspolitiska besparingar tvingades
fram. Själva förutsättningen för socialdemokraternas medverkan var besparingar
inom försvaret. Mycket riktigt innehåller
krispropen 1992/ 93:50 besparingar på
2,8 Mdr kr fram till1996/97. Karlsborgsflottiljen försvinner och luftvärnsfrågan är
infekterad. Frågan är om inriktningen i
FB 92 i och med detta kan fullföljas.
Detta resonemang leder oss fram till
dagens situation där socialdemokraterna
på nytt lämnat en motion med nya besparingar. Här föreslås faktiska neddragningar där det mest iögonfallande förslaget är
åtta garnisoner, vardera med utbildningsansvar för två brigader, i stället för dagens
16 brigader vid 16 regementen. Samtidigt
vill man ta bort den s k teknikfaktorn som
årligen kompenserar fördyringen av materiel med 1,5 %. Erfarenheten visar att
anslagsramarna sällan räcker under beslutsperioden. Förslaget skulle kunna innebära en ny indragning till enbrigadsutbildning, alltså endast 8 brigader kvar!
Sveriges ansvar
Det är ganska symptomatiskt att inledningen i socialdemokraternas förslag vädrar FNs uppmaningar om fredsbevarande
insatser i stället för vår egen situation och
förändringarna i vårt närområde. Sveriges
geostrategiska läge, möjliga hot och
möjligheter måste i första hand styra vårt
vägval. Detta kan skvallra om försiktighet
i form av ett starkt försvar. Det kan också
vara till gagn med ett integrationsarbete i
Sveriges strategiska läge, möjliga
hot och möjligheter måste i första
hand styra vårt vägval.
Europa med ett aktivt Sverige. I det
perspektivet är en ”fredsbrigad” för FNs
och ESKs räkning inte fel. Men den får
inte prioriteras på bekostnad av andra
förband när försvarsutgifterna samtidigt
ska krympas, som socialdemokraterna
vill.
Västeuropa med sina över 340 milj invånare, kan i dag skriva det kalla krigets
bortre parentes. Bort till det osäkra Ryssland ligger nu ett Central- och Östeuropa
med 180 milj invånare som försöker förändra sig, förvisso nedtyngda av etniska
och ekonomiska problem. Vårt närområ-
de som består av 22 milj nordbor bor
granne med giganten Rysslands 140 milj.
Nu vill de nordiska länderna integreras
med EG. En reflektion säger att Nordens
geografiska yta är nästan hälften så stor
som dagens EG. Det måste tarva till eftertanke. Det är inget tal om akuta krigsrisker men i dag är det vår region som ligger
utsatt.
Sverige har ett förhållandevis stort territorium att trygga. Ett fortsatt starkt försvar måste vara grundbulten i det säkerhetsarbete som i slutändan syftar till en
gemensam säkerhet.
Regionalt ansvar
Europavisionärerna vänder sig i dag mot
Bryssel, samtidigt med ett lämnat revir
mot Ryssland. Här ligger den politiska viljan. Dessutom finns det en inhemsk
bromskloss i form av socialdemokrater1
Etablera en doktrin som talar om
att vi vill ta vårt ansvar i vår del av
Europa.
här ovan beskriven tillsammans med andra röd-gröna grupperingar. Om de övervinns eller inte så kvarstår de nu som en
realitet. Till dessa två finns också det
absoluta säkerhetspolitiska behovet. Vilket betonar försvarets betydelse och trovärdigheten i det möjliga försvarssamarbetet Här finns det i dag en inte oviktig
men smal debatt. Ja till EU betyder ett
europeiskt försvarssamarbete. Från
Moskvas horisont kan det inte verka provokativt, men med ett Europa utan USA
finns det en större osäkerhet om konti- 109
nentaleuropeer verkligen vill eller kan
undsätta Sverige i ett utsatt läge.
Den andra inställningen talar om ett
nordiskt arrangemang som genom Norges starka band till USA innebär en säkrare koppling till en stark paktledare.
Detta resonemang medför också en risk
att verka provokativt från Moskvas synvinkel. Distinktionen står alltså mellan
något osäkert och något provokativt, lite
grovt uttryckt. Vid en studie där alla dessa
faktorer sammanfaller borde Sverige nu
markera sin vilja, visa sin utsatthet och
lämna sitt bidrag till stöd i regionen.
I klartext: Etablera en doktrin som talar om att vi vill ta vårt ansvar i vår del av
Europa. Ett bibehållet starkt försvar som
säkerhetslås, ett fortsatt stöd till Baltikum
och ett demokratiskt Ryssland. Fortsätta
det europeiska samarbetet även militärt.
Ett första steg skulle kunna vara en nordisk samkörning av flottenheter, kustbevakning, tull m m. Allt för att i närtid kunna möta smuggling av flyktingar och vapen, terrorism eller miljöhot. Dessa breddade hotbilder är gränsöverskridande,
varför samarbete krävs. Samtidigt markerar vi både vår utsatthet och vår vilja till
ansvar i Norden.