Ann-Sofie Nilsson; Fyrahundra sidor av retorik
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
beståndsdel i världsordningen, naturen
och livet som de troende kallar Gud Fader och vars dom allt är underkastat.”
Denna livssyn är den innersta drivkraften i det revolutionära verk som Havel
satsat sitt liv på. Och detta innebär samtidigt att han är avvisande till varje form
ANN-SOFIE Nll..SSON:
519
av utopism: ”Av de utopister, som lovat
ett jordiskt paradis har världen de allra
värsta erfarenheter.”
Om jag satt i en svensk partistyrelse,
skulle jag arbeta för ett seminarium kring
V<iclav Havels tänkande. Vi behöver mer
av det.
Fyrahundra sidor av retorik
P
ierre Schoris nya bok lovar mer än
den kan hålla. Något övertygande
Dokument inifrån lyckas han inte
ge läsaren. Framför allt inte något dokument inifrån den förre kabinettssekreterarens tankevärld.
Pierre Schori: Dokument inifrån. Tidens
förlag 1992
I stället för att gripa tillfället att utveckla
de ideer och tankar som väl vägleder den
förre kabinettssekreteraren i hans flängande till jordens alla hörn har Schori valt
att kopiera valda delar av sin omfångsrika adressbok och publicera detta i bokform.
Uppblandat med den flödande – och
överflödiga – informationen om vilka
delar av vår världs befolkning som är
Pierre med Schori finner man retoriska
haranger av klassiskt schariskt slag.
De av oss som har studerat Pierre
Schoris tidigare produktion har också
svårt för att hitta något nytt i faktaväg på
de fyra hundra sidorna. Det skulle vara
beskrivningen av författarens äventyrliga
flygfårder för att ta sig till Havanna. Den
internationelle socialistens liv är tydligen
spännande värre.
Man kan då ställa frågan om vad syftet
med verket är, när presentationen av nytt
material är så sparsam.
För den informationen behöver man
dock inte bläddra långt. Redan på första
sidan i förordet förklarar Schori att boken är ett försök att slå tillbaka mot hö-
gerns i hans tycke oacceptabla kritik av
den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Kritiken från höger menar Schori
”sannolikt ingår … i ett systematiskt försök att skriva om Sveriges utrikespolitiska nutidshistoria, att i efterhand försö-
ka återerövra en tidigare förlorad debatt
och terräng” (sid 7).
Att socialdemokratin, och Schori själv,
har svårt att hantera den öppna och fria
debatt som kännetecknar ett demokra- 520
tiskt samhälle har vi som befinner oss
utanför nämnda rörelse inte kunnat undgå. Kritik av Olof Palmes gärningar eller
person går alldeles särskilt inte för sig.
Dokument inifrån bekräftar bara vad
vi redan vet alltför väl.
Därför känns det inte riktigt äkta när
Schori, under ett av många totalangrepp
på moderat politik, i upprörd ton framhåller att ”utrikespolitiken aldrig (får) bli
ett partis ensak, den är alltid en nationell
angelägenhet” (sid 50).
Aningen fel känns det också när författaren ger sig på att tala om Sten Anderssons Fingerspitzgefiihl och Baltikum
på en och samma sida, eller när han dedicerar åtskilliga sidor åt den kubanska
demokratin, ett område som ingår i
svensk socialdemokratis nya arsenal av
utrikespolitiska hobbies.
Riktigt ledsamt blir det också på sina
håll, när författaren avslöjar att han ännu
inte har förstått varför eller hur Sovjetimperiet brakade samman.
Däremot är det lätt att hålla med Pierre Schori om att detta är en tid då ”mycket av det gamla har dött men det nya ännu inte fötts” (sid 9). Det är just det som
boken visar klarare än något annat.
Oavsiktligt får man förmoda.
och livet som de troende kallar Gud Fader och vars dom allt är underkastat.”
Denna livssyn är den innersta drivkraften i det revolutionära verk som Havel
satsat sitt liv på. Och detta innebär samtidigt att han är avvisande till varje form
ANN-SOFIE Nll..SSON:
519
av utopism: ”Av de utopister, som lovat
ett jordiskt paradis har världen de allra
värsta erfarenheter.”
Om jag satt i en svensk partistyrelse,
skulle jag arbeta för ett seminarium kring
V<iclav Havels tänkande. Vi behöver mer
av det.
Fyrahundra sidor av retorik
P
ierre Schoris nya bok lovar mer än
den kan hålla. Något övertygande
Dokument inifrån lyckas han inte
ge läsaren. Framför allt inte något dokument inifrån den förre kabinettssekreterarens tankevärld.
Pierre Schori: Dokument inifrån. Tidens
förlag 1992
I stället för att gripa tillfället att utveckla
de ideer och tankar som väl vägleder den
förre kabinettssekreteraren i hans flängande till jordens alla hörn har Schori valt
att kopiera valda delar av sin omfångsrika adressbok och publicera detta i bokform.
Uppblandat med den flödande – och
överflödiga – informationen om vilka
delar av vår världs befolkning som är
Pierre med Schori finner man retoriska
haranger av klassiskt schariskt slag.
De av oss som har studerat Pierre
Schoris tidigare produktion har också
svårt för att hitta något nytt i faktaväg på
de fyra hundra sidorna. Det skulle vara
beskrivningen av författarens äventyrliga
flygfårder för att ta sig till Havanna. Den
internationelle socialistens liv är tydligen
spännande värre.
Man kan då ställa frågan om vad syftet
med verket är, när presentationen av nytt
material är så sparsam.
För den informationen behöver man
dock inte bläddra långt. Redan på första
sidan i förordet förklarar Schori att boken är ett försök att slå tillbaka mot hö-
gerns i hans tycke oacceptabla kritik av
den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Kritiken från höger menar Schori
”sannolikt ingår … i ett systematiskt försök att skriva om Sveriges utrikespolitiska nutidshistoria, att i efterhand försö-
ka återerövra en tidigare förlorad debatt
och terräng” (sid 7).
Att socialdemokratin, och Schori själv,
har svårt att hantera den öppna och fria
debatt som kännetecknar ett demokra- 520
tiskt samhälle har vi som befinner oss
utanför nämnda rörelse inte kunnat undgå. Kritik av Olof Palmes gärningar eller
person går alldeles särskilt inte för sig.
Dokument inifrån bekräftar bara vad
vi redan vet alltför väl.
Därför känns det inte riktigt äkta när
Schori, under ett av många totalangrepp
på moderat politik, i upprörd ton framhåller att ”utrikespolitiken aldrig (får) bli
ett partis ensak, den är alltid en nationell
angelägenhet” (sid 50).
Aningen fel känns det också när författaren ger sig på att tala om Sten Anderssons Fingerspitzgefiihl och Baltikum
på en och samma sida, eller när han dedicerar åtskilliga sidor åt den kubanska
demokratin, ett område som ingår i
svensk socialdemokratis nya arsenal av
utrikespolitiska hobbies.
Riktigt ledsamt blir det också på sina
håll, när författaren avslöjar att han ännu
inte har förstått varför eller hur Sovjetimperiet brakade samman.
Däremot är det lätt att hålla med Pierre Schori om att detta är en tid då ”mycket av det gamla har dött men det nya ännu inte fötts” (sid 9). Det är just det som
boken visar klarare än något annat.
Oavsiktligt får man förmoda.