Sven Otto Littorin; Självständig centralbank-exemplet Nya Zeeland


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN OTTO LITIORIN:
Självständig centralbank
NyaZeeland-exemplet
Inflationens prisstegringar ändrar på ett oregelbundet och oförutsägbart sätt relativpriserna
mellan olika varor och tjänster.
Detta innebär att hela prismekanismen skadas allvarligt.
För att uppnå prisstabilitet har
Nya Zeeland och Kanada gjort
sina centralbanker självständiga
och samtidigt infört mycket tyd/iga prisstabilitetsmål.
Sverige har mycket att lära av
såväl Kanada som Nya Zeeland
som lyckats stoppa inflationsförväntningarna.
Sven Otto Littorin är politiskt
sakkunnig (m) i finansdepartementet.
’-,.=.-
A
llt fler länder prioriterar prisstabilitet som stabiliseringspolitiskt
mål. Det hänger samman med insikten om inflationens effekter på den
samhällsekonomiska effektiviteten och
dess negativa effekt på tillväxten.
I sin bok ”Denationalisation of Money” pekar 1974 års nobelpristagare i
ekonomi, professor F A von Hayek, på en
av de grundläggande orsakerna till varför
inflation får mera skadliga effekter på lsamhällsekonomin än vad t ex de keynesianskt inspirerade ekonomerna velat ·
medge. Hayek riktar kärnan i sin kritik
mot keynesianernas strikt förenklade diskussion kring en enda prisnivå; som om
inflation skulle innebära att alla priser
höjdes samtidigt med samma procentsats.
Så är det naturligtvis inte. Det stora
problemet med inflation är att inflationens prisstegringar på ett oregelbundet
och oförutsägbart sätt ändrar relativpriserna mellan olika varor och tjänster. Detta innebär att inflation allvarligt skadar
hela prismekanismen – den enligt Hayek
viktigaste informationsbäraren i hela det
marknadsekonomiska systemet.
Under prisstabilitet bär priser information om i vilken omfattning de olika produktionsfaktorerna har använts. För kö-
paren innebär det att man då priset på en
produkt är högt kan välja olika substitutvaror där resursutnyttjande m m varit
mera effektivt och priset därför blivit lägre. Prisstabilitet är i detta fall ett viktigt
redskap i hela marknadsekonomin för att
uppnå god användning av våra knappa resurser. Inflation svedrider priserna och
minskar detta samband. Därför tenderar
inflation att leda till att vi som konsumenter köper ”fel” saker.
Detta leder givetvis till en felallokering
102
av det totala utrymmet för investeringar.
Det är inte bara så att investeringarna
läggs i ”fel” tid, med allt vad det kan föra
med sig av svängningar mellan överhettning och lågkonjuktur, utan dessa kommer också att ske i ”fel” industrigrenar,
jämfört med vad som är samhällsekonomiskt mest effektivt.
På längre sikt har inflation visat sig direkt skadlig för tillväxten, bl a därför att
man med en sådan politik tämligen
snabbt är tillbaka i en höginflationskarusell med alla dess negativa effekter. Dessutom, som Bengt Dennis skriver på DN
debatt (10/1 1993), leder inflation till
”missbedömningar av statsfinanserna, för
lågt sparande och felaktiga beslut om kreditgivning. De felinvesteringar som gjordes under 1980-talet hade inte blivit så
stora om inflationen varit lägre”. Ur fördelningssynpunkt är inflationen en bedrövlig blindbock som på ett slumpmässigt sätt omfördelar förmögenheter och
inkomster.
Tydliga prisstabilitetsmål
Nya Zeeland och Kanada är exempel på
länder som under den senaste tiden gjort
sina centralbanker självständiga och samtidigt infört mycket tydliga prisstabilitetsmål som centralbankerna har att styra
mot.
Under månadsskiftet september/qktober förra året tillbringade jag en vecka på
Nya Zeeland i syfte att studera ett litet exportberoende lands penningpolitik under
flytande växelkurs. Erfarenheterna hittills
visar att det även i en modern ekonomi
går att föra en lyckosam långsiktig penningpolitik, syftande till prisstabilitet under flytande växelkurs. Erfarenheten vi- ——–
sar också att just det faktum att centralbanken har en självständig roll är en
mycket betydelsefull orsak bakom det
lyckade slutresultatet.
Den fasta växelkursen övergavs i Nya
Zeeland i mars 1935. Detta förklarades
av det faktum att den nya zeeländska exporten är starkt diversifierad. Förändringar i världsmarknadspriserna orsakade därmed stora svängningar i Nya Zeelands terms-of-trade. Detta skapade en
ekonomisk osäkerhet och ryckighet, trots
att landet formellt hade en fast växelkurs.
Dessutom fanns det inte någon alternativ
enskild valuta att knyta dollarn till. Den
som möjligen låg närmast till hands, den
australienska dollarn, hade ur inflationshänsyn inga fördelar.
De första två, tre årens penningpolitik
efter flytet kännetecknades av en osäkerhet och en ovana att arbeta i den nya miljö
som en flytande växelkursregim innebar.
Mot slutet av 1985 trodde centralbanken
att inflationsutvecklingen var bruten och
lättade därför på penningpolitiken. Detta
visade sig vara en alltför tidig åtgärd och
inflationen tog åter fart och nådde under
1986 nivåer över 18 procent. För att motverka detta apprecierades dollarn under
1986-87 med hjälp av fortsatt höga räntor.
1987 verkar vara det stabiliseringspolitiska genombrottsåret i den bemärkelsen
att såväl räntor som valutakurs kunde
börja sjunka samtidigt som inflationstakt
och inflationsförväntningar permanent
verkade ha brutits. Under mitt besök på
Nya Zeeland hänvisade man till flera år av
genomgripande samhällsförändringar
som den underliggande orsaken; den
långt gångna protektionismen hade avvecklats och ersatts med ökad frihandel,
arbetsmarknaden hade avreglerats och
den offentliga sektorn var stadd i omvandling och effektivisering.
Ny centralbankslag
Den enskilt viktigaste åtgärden på penningpolitikens område under senare år är
utan tvivel den nya centralbankslagen
som trädde i kraft 1990. I vissa stycken innebär lagen en kodifiering av målsättningar och regler som varit vägledande sedan
några år tidigare. Just tydligheten och preciseringen av uppgiften och ansvaret anses dock ha betytt mycket för den penningpolitiska stabiliteten och för inflationsbekämpningen. Sedan lagen tillkom
har inflationsförväntningarna dämpats
drastiskt och prisstabilitetsmålet redan
uppnåtts.
Lagen i sig innehåller två huvuddelar.
För det första fastslås centralbankens
enda uppgift i penningpolitiskafrågor och
för det andra definieras centralbankens
översynsansvar för banksystemet Det
sistnämnda tänker jag inte närmare beröra.
Centralbanken har som enda penningpolitiska uppgift att nå och därefter upprätthålla prisstabilitet Detta definieras
sedan i ett Policy Target Agreement
(PTA) mellan centralbankschefen och finansministern. I det första PTA som
skrevs under i början av 1990 fastslogs
prisstabilitetsmålet vara överensstämmande med en årlig ökningstakt i KPI på
mellan 0-2 procent och att detta mål
skulle nås senast vid 1992 års utgång.
Nytt PTA måste undertecknas då ny
centralbankschefutses eller då den tidigareomväljs.
Vid förra regeringsskiftet, oktober
103
1990, ville den tillträdande finansministern bekräfta inflationsmålet och skrev
därför under ett nytt PTA Den enda skillnaden var att måldatumet för att uppnå
prisstabilitet då sköts ett år framåt – till
1993 års utgång.
Detta är nu överspelat av det faktum att
prisstabilitetsmålet redan är nått. Inflationen spås under 1993 uppgå till endast 0,8
procent. Det nu gällande PTA, som undertecknades den 16 december 1992 då
den sittande centralbankschefen fick förlängt förordnande, slår fast att centralbankens enda uppgift är att bibehålla den
nu uppnådda prisstabiliteten.
Det nya zeeländska prisstabilitetsmålet
kan enligt lagen åsidosättas av regeringen
genom ett s k Order-in-Councilförfarande. Det innebär att generalguvernören på
initiativ av finansministern utfårdar ett
slags moratorium i inflationsbekämpningen och det motiveras av s k exogena
chocker.
Moratoriet måste omedelbart offentliggöras och debatteras i parlamentet och
är tidsbegränsat till ett år i taget. Det är
alltså fullt möjligt för en majoritet i parlamentet att ändra centralbankens uppdrag.
Men det får inte ske i det tysta utan att allmänheten informeras och en offentlig debatt om saken kommer till stånd.
Centralbankens självständighet
stärks
En rad regler har tillkommit i syfte att
stärka centralbankens självständiga roll.
Finansministern utser numera centralbankschefen efter rekommendation från
centralbankens styrelse. Mandatperioden
är fem år, att jämföras med att parlamentsval i Nya Zeeland hålls vart tredje
år.
104
Centralbankschefen är ensam ansvarig
för den monetära politikens utformande
och fattar ensam de penningpolitiska besluten. Han kan avsättas bara efter beslut
av generalguvernören i ett Order-inCouncilförfarande. Ett avsättande kräver
att centralbankschefen grovt misskött sitt
uppdrag. Olika uppfattningar om penningpolitikens inriktning räcker inte, så
länge lagstiftningen som klart anger inflationsmålet följts. På så vis görs centralbankschefen så oberoende gentemot sin
uppdragsgivare som möjligt, utan att folkets valda representanter förlorar den
slutliga kontrollen över penningpolitiken.
Först 1990 kodifierades således de
penningpolitiska reglerna i form av det
fasta penningvärdesmål som den numera
självständiga centralbanken har att leva
upp till. Detta är dock ett handlingssätt
som krävt och kräver en mycket bred politisk samstämmighet, vilket också för mig
angavs som ett av nyckelskälen till att inflationsbekämpningen lyckats. När den
nya centralbankslagen röstades igenom
på hösten 1989 var det ingen av parlamentsledamöterna som röstade mot förslaget.
Kanada följer efter
Kanada är ett annat i ekonomiska termer
litet exportberoende land som använder
sig av prisstabilitetsmål och som planerar
att göra sin centralbank självständig. Kanada har haft flytande växelkurs sedan
1970-talet. Varken penning- eller finanspolitiken användes i syfte att bekämpa
inflationsimpulserna förrän 1984, då
regeringen presenterade sin ”Agenda for
Economic Renewal”. Den nya politiken
syftade till att vända den nedåtgående
ekonomiska trenden genom traditionella
utbudsekonomiska medel i kombination
med en makroekonomisk miljö för att
underlätta denna utveckling. I det sistnämnda låg att med hjälp av penningpolitiken bromsa inflationen.
Vad gäller finanspolitiken lyckades den
kanadensiska regeringen stabilisera ett tidigare växande budgetunderskott. Hade
det inte varit för den växande räntebördan hade det blivit överskott i statens finanser.
Inflationsbekämpningen via penningpolitiken misslyckades man dock med,
fram till 1991. Inflationen låg kvar mellan
4 och 5 procent under hela åttiotalet, trots
att de korta räntorna låg kvar på jämförelsevis höga nivåer.
Fast inflationsmål
I budgeten som presenterades i februari
1991 presenterade finansdepartementet
och centralbanken en gemensam formell
överenskommelse i vilken ingår ett fast
inflationsmål. Den årliga ökningstakten
av KPI skulle bringas ned till 3 procent
före 1992 års utgång och ned till 2 procent före 1995 års utgång. Efter 1995
skall inflationstakten bibehållas på en nivå ”klart under 2 procent”.
KPI-talet är av praktiska skäl rensat för
mat- och energipriser. Målen omges av
toleransmarginaler på +- l procent. Om
särskilda skäl föreligger, t ex kraftiga förändringar av indirekta skatter, kan målanpassning komma ifråga.
Enligt ett regeringsförslag från oktober
1991 kommer centralbanken, Bank of
Canada, att få en betydligt mera självständig roll än tidigare. Det enda målet för
centralbanken föreslås bli, liksom i Nya
Zeeland, att uppnå och sedan hålla inflationsmålet Inflationsförväntningarna har
dragits ner rejält, liksom den faktiska inflationen, som nu uppgår till under 2 procent på årsbasis.
Likheterna mellan den nya zeeländska
och den kanadensiska utformningen av
penningpolitiken är tydliga. Båda länderna uppvisar följande karaktäristika:
l. Reformering av hela den offentliga
sektorn, arbetsrätten, de offentliga finanserna m m inleddes i båda länderna
runt 1984 i ett någorlunda politiskt
koncensusklimat
2. Flytande växelkurs; Kanada från bör·
jan av 1970-talet, Nya Zeeland från
1985.
3. Explicit inflationsmål och en tidsprofil
för hur man skall ta sig dit. Denna penningpolitik har sedan kodifierats först
några år efter det att de finans- och
realekonomiska obalanserna börjat
komma i ordning.
4. Självständig centralbank; i Nya Zeeland från 1990, iKanada än så länge ett
förslag från 1991.
5. Möjlighet till tidsbegränsade moratorier eller andra anpassningar i inflationsbekämpningen i de fall exogena
chocker motiverar det.
105
Lärdomar för Sverige
I modern inflationsteori är slutsatsen att
det främst är inflationsförväntningarna
som måste brytas om inflationsbekämpningen skall kullila lyckas. Denna slutsats
ställer entydigt kravet på att antiinflationspolitiken måste vara så utformad att
den på ett trovärdigt sätt förmår förmedla
budskapet om att såväl finans- som penningpolitiken i det långa perspektivet inriktats på att föra en politik syftande till
prisstabilitet eller låg inflation.
Det är min bestämda uppfattning att
Sverige har mycket att lära av såväl Kanada som Nya Zeeland. Under flytande
växelkurs kan en självständig riksbank
vara en av nyckelåtgärderna för att skapa
penningpolitisk trovärdighet – oavsett
vilket penningpolitiskt mål man sedan
fastställer.
1987 års nobelpristagare i ekonomi,
Robert M Solow, är inne på liknande
ideer.I en artikel från 1981 skriver Solow:
”Om vi bara kunde finna ett sätt att få priser och löner, istället för produktion och
sysselsättning, att reagera på penningoch finanspolitisk återhållsamhet, skulle
vi kunna åstadkomma en långsammare
inflation snabbare och mindre smärtsamt.
Med andra ord, eftersom vi lider av en
institutionell åkomma, borde vi också
söka en institutionell medicin.”