Den glömda generationen
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILLSIST
Den glömda generationen
K
änner någon Mikael?
Om svaret är nej är det inte så
konstigt, för han tillhör den glömda generationen.
Redan namnet kan ge en ledtråd om
vilka de är. Gary och Kjell-Åke var redan
omoderna namn när Mikael föddes, men
folk hade heller inte börjat döpa sina sö-
ner till Vilhelm och Andreas.
Det här är en historia om Mikael. En
dag i november förra året började det
snöa. Mikael pallrade sig ut i blötsnön och
stod – utan att klaga – på en ruggig parkeringsplats och satte på de nya vinterdäcken på bilen. Någon mer snö blev det
inte den säsongen. Inte förrän i april, dagen efter att Mikael tagit av de, vid det här
laget, slitna dubbdäcken. Det var också
dagen innan han fick en sladd i snömodden och kraschade både bil och bonus.
Alltid aningen för sen och alltid aningen för tidig. Mikael är en värdig representant för sin generation.
Den är en miljon eller så, men ändå
bara som ett reklamavbrott i demografin.
Ett Polen i generationernas krig.
De har alltid varit för unga för att få
makt men alltid för gamla för att revoltera
mot makten. De hamnade för långt bak i
välfärdsstatens kedjebrev för att få njuta
subventionerna men var för vuxna för att
strunta i systemet och jobba svart.
De är för unga för att ha hunnit tjäna en
miljon på sin lägenhet, men tillräckligt
gamla för att ha hunnit förlora en halv.
De hann aldrig få statssubventionerade
studieresor till Vietnam, Cuba och Tanzania och nu är de för etablerade för årslånga apexresor till Australien.
De har knappt rest alls. När de blev
gamla nog, var det redan för farligt att lifta, ändå har de vartenda år varit ett år för
gamla för att få köpa interrail kort.
Inte har de haft det så kul heller. studentmössan var avskaffad när de gick ut
skolan men studentfesterna var ännu inte
återinförda. skojigheter som fri sex, massor med rödvin och storfamilj var de för
små för att vara med om. Och för romantik, ölprovning och kärnfamilj har de varit
för gamla.
När de växte upp var biograferna redan nedlagda, krogarna hade långa köer
och TV var kass. Nu finns det hundratals
kabelkanaler och krogarna priskrigar.
Och då är de plötsligt för gamla för sånt.
Deras ungdomskultur är nedtystad. De
var för unga att uppleva när Leonard
Cohen var poppis och nu är de för gamla
för att veta att han är poppis igen.
I tjugo år fick de höra nostalgiskt tjat
om Elvis och Tommy och Beatles. Nu
skränas det rapp och acid och raveparties.
Först mycket sent, med reprisen av
Flipper i TV och återupptäckten av
ABBA har deras epok fått något annat än
hån. Det är så dags.
En gång ansågs det intressant att höra
ungdomar i TV kalla vuxna för
kapitalistlakejer. Sen var det enda intressanta i tio år dessa f d ungdomars problem med universitet, barnomsorg, 30-
årskris och 40-årskris. Nu anses det intressant med direktsändningar från Fryshuset där ungdomar kallar vuxna för jätteproppar.
Alltid har de hamnat tio år fel.
I striden mellan 40-talisternas egocentrerade besserwissrar och 60-talisternas
narcissistiska upprorsmakare, har de stått
förundrade och tittat på. Utan klagan och
utan gnäll har de helt enkelt skött sitt.
Visst är den tysta generationen värd en
hyllning. 1950-talets kvinnor och män.
Den glömda generationen
K
änner någon Mikael?
Om svaret är nej är det inte så
konstigt, för han tillhör den glömda generationen.
Redan namnet kan ge en ledtråd om
vilka de är. Gary och Kjell-Åke var redan
omoderna namn när Mikael föddes, men
folk hade heller inte börjat döpa sina sö-
ner till Vilhelm och Andreas.
Det här är en historia om Mikael. En
dag i november förra året började det
snöa. Mikael pallrade sig ut i blötsnön och
stod – utan att klaga – på en ruggig parkeringsplats och satte på de nya vinterdäcken på bilen. Någon mer snö blev det
inte den säsongen. Inte förrän i april, dagen efter att Mikael tagit av de, vid det här
laget, slitna dubbdäcken. Det var också
dagen innan han fick en sladd i snömodden och kraschade både bil och bonus.
Alltid aningen för sen och alltid aningen för tidig. Mikael är en värdig representant för sin generation.
Den är en miljon eller så, men ändå
bara som ett reklamavbrott i demografin.
Ett Polen i generationernas krig.
De har alltid varit för unga för att få
makt men alltid för gamla för att revoltera
mot makten. De hamnade för långt bak i
välfärdsstatens kedjebrev för att få njuta
subventionerna men var för vuxna för att
strunta i systemet och jobba svart.
De är för unga för att ha hunnit tjäna en
miljon på sin lägenhet, men tillräckligt
gamla för att ha hunnit förlora en halv.
De hann aldrig få statssubventionerade
studieresor till Vietnam, Cuba och Tanzania och nu är de för etablerade för årslånga apexresor till Australien.
De har knappt rest alls. När de blev
gamla nog, var det redan för farligt att lifta, ändå har de vartenda år varit ett år för
gamla för att få köpa interrail kort.
Inte har de haft det så kul heller. studentmössan var avskaffad när de gick ut
skolan men studentfesterna var ännu inte
återinförda. skojigheter som fri sex, massor med rödvin och storfamilj var de för
små för att vara med om. Och för romantik, ölprovning och kärnfamilj har de varit
för gamla.
När de växte upp var biograferna redan nedlagda, krogarna hade långa köer
och TV var kass. Nu finns det hundratals
kabelkanaler och krogarna priskrigar.
Och då är de plötsligt för gamla för sånt.
Deras ungdomskultur är nedtystad. De
var för unga att uppleva när Leonard
Cohen var poppis och nu är de för gamla
för att veta att han är poppis igen.
I tjugo år fick de höra nostalgiskt tjat
om Elvis och Tommy och Beatles. Nu
skränas det rapp och acid och raveparties.
Först mycket sent, med reprisen av
Flipper i TV och återupptäckten av
ABBA har deras epok fått något annat än
hån. Det är så dags.
En gång ansågs det intressant att höra
ungdomar i TV kalla vuxna för
kapitalistlakejer. Sen var det enda intressanta i tio år dessa f d ungdomars problem med universitet, barnomsorg, 30-
årskris och 40-årskris. Nu anses det intressant med direktsändningar från Fryshuset där ungdomar kallar vuxna för jätteproppar.
Alltid har de hamnat tio år fel.
I striden mellan 40-talisternas egocentrerade besserwissrar och 60-talisternas
narcissistiska upprorsmakare, har de stått
förundrade och tittat på. Utan klagan och
utan gnäll har de helt enkelt skött sitt.
Visst är den tysta generationen värd en
hyllning. 1950-talets kvinnor och män.