Harald Riesenfeld; Människans välfärd
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HARALD RIESENFELD:
Människans välfärd
F
ör drygt ett år sedan utkom påven
Johannes Paulus II:s encyklika
(rundskrivelse) om vår tids sociala
problem. I medvetande om att katolsk sociallära har ett ärende till fler än den egna
kyrkans medlemmar eller dem som räknar sig som kristna, vänder sig påven ”till
alla människor av god vilja”. Som vanligt
utgörs den latinska textens titel av de
första orden, i detta fall Centesimus annus
(’Efter hundra år”). Det ger anknytningen
till den banbrytande socialencyklika som
påven Leo XIII (f 1810, påve 1878-1903)
utgav 1891. Den senaste rundskrivelsen
föreligger nu i svensk översättning, med
titeln ”Människans välfärd”.
Människans välfärd, Johannes Paulus
ll:s encyklika Centesimus Annus. Katolska Bokförlaget Uppsala 1991
Efter franska revolutionen dröjde det upp
till hundra år innan man i Västerlandet till
fullo insåg att en ny tid hade kommit. Det
hierarkiska samhället, med furstar ”av
Guds nåde”, gick inte att restaurera. Demokratiska synsätt och institutioner hade
slagit igenom. Dessutom hade industrialismen vuxit fram med nya möjligheter och
nya problem. Leo XIII såg med klar blick
att, trots ökat välstånd, stora befolkningsskikt i de europeiska länderna hade kommit i kläm. Genom en urskillningslös exploatering av arbetskraften hade industriarbetamas levnadsvillkor blivit orättfärdiga och mänskligt ovärdiga. Klasskampen tedde sig för många som den enda
lösningen.
Med rundskrivelsen 1891 tog påven
Leo upp hela arbetarfrågan. Han brännmärkte den hänsynslöshet med vilken kapitalet kunde utnyttjas i händerna på
några få, samtidigt som han varnade för
bruket.av våld i reaktionerna mot orättvisor. Framför allt utredde han förutsättningarna för rättvisa och rättfärdighet i
den dåtida ekonomiska och sociala situationen. Arbetets värdighet medför rätt till
skälig lön, reglerad arbetstid och nödvändig vila samt rätt för kvinnor och barn att
särbehandlas när det gäller tungt kroppsarbete. I en strävan att skapa rättvisa har
både kyrkan och staten sina givna uppgifter. För första gången i nyare tid gjorde
kyrkan sitt inflytande gällande på det
socialpolitiska planet, framför allt naturligtvis i Mellan- och Sydeuropa. Rundskrivelsen följdes under innevarande århundrade av uppmärksammade dokument med liknande syfte.
Sin encyklika Centesimus annus (här
CA) börjar Johannes Paulus II med en
”omläsning” av sina företrädares skrivelser i ämnet. Vad var betydelsefullt? Vad
har förändrats? Var kvarstår problem?
När CA i huvuddelen ger sig i kast med de
sociala frågorna i det vidgade globala
perspektivet, märker man att påven personligen har varit engagerad i utformningen och att han i vissa delar själv har
fört pennan.
Den som lever i en protestantisk del av
världen väntar sig väl att en kyrklig utredning av frågor som har med människans i
skapelsen givna värdighet och med
mänskligt samliv att göra vimlar av bibelcitat som ger ledning och förlänar eftertryck. Icke så. Jag har räknat till fem
diskreta hänvisningar i början, lika många
i slutet och några i mitten, vinjetter som
antyder grundkaraktären. Den egentliga
framställningen argumenterar inte utifrån
bibeln, som om den var en uppslagsbok
där frågorna finns besvarade, om man
434
bara ser efter och utlägger rätt. I katolskt
tänkande, både teologiskt och socialetiskt, är skrift och tradition oskiljaktiga
komplement. Premisserna och den aldrig
sinande inspirationen finns i skriften. sedan sker tankearbetet i ständigt medvetande om den levande tradition som –
både konstant och i utveckling – går genom kyrkans generationer. Det blir synligt i noterna. Där hänvisas till sådant som
har tänkts och sagts från fornkyrkan till
våra dagar. Till detta sluter sig kontakten
och diskussionen med vetenskaperna i tiden. Man anar vilka resurser i fråga om
institut och kloster som kyrkan och dess
ledning måste förfoga över och också gör.
I huvuddelen till CA kan påven anknyta till de förändringar som inträffade i
Central- och Östeuropa under 1989.
Bland orsakerna till de marxistiska regimernas fall nämns det andliga tomrum
som ateismen hade skapat. Det ledde till
en urholkning av stukturerna och ett sö-
kande efter andra livsvärden. I kapitlet
Privat egendom och alla människors rätt
till jordens tillgångar dyker som en nyhet
upp det ägande som består i kunskap, särskilt vetenskaplig, i teknik och annan
kompetens. Också där krävs solidaritet,
ansvar och planering. Kapitalismen och
konsumismen gransRas i deras följder för
tredje världen. Naturekologin, och uppmärksamheten den förtjänar, ses i samband med den alltför lite beaktade humanekologin, där t ex drogmissbruk och
även bristen på nödvändig kultur hör till
tecknen på vad recensenten brukar kalla
psykisk miljöförstöring. Också välfärdsstaten – det uttrycket används – sätts under luppen, bl a funktionsstörningar i
vårdsamhället som är resultat av en felaktig uppfattning om vad som är statens
uppgift. Här tas subsidiaritetsprincipen
upp: ”En högre nivå skall inte ingripa i interna angelägenheter på en lägre nivå … I
nödfall skall en högre ruvå ge stöd åt en lä-
gre nivå.” Där kommer också familjen och
dess uppgift in i bilden.
”Kyrkan hämtar sin kunskap om vad
människan är ur den gudomliga uppenbarelsen.” Därför är kristen antropologi
ett kapitel inom teologin, och till denna
hör kyrkans sociallära. Också vid början
av det tredje årtusendet vill kyrkan vara
”ett tecken på och ett skydd för människans transcendens”.
Karaktäristiskt för Johannes Paulus II
är parollen Aldrig mer krig! ”Liksom det
finns ett kollektivt ansvar för att undvika
krig, finns det ett kollektivt ansvar för att
främja utveckling.” Och utveckling är en
förutsättning för fred.
Kärleken till de fattiga har alltid varit
en väsentlig del av kyrkans tradition. Där
tjänar raderna av helgon som exempel. I
västvärlden drabbar fattigdomen grupper
som lever i utkanten av samhället: gamla
och sjuka, offer av överkonsumtion och
nu också flyktingar och invandrare. Därtill kommer den andliga fattigdomen. ”I
utvecklingsländerna avtecknar sig dramatiska krismoln vid horisonten, om inte internationellt samordnade åtgärder vidtas
innan det är för sent.” Öppenheten för
dialog och samarbete krävs av alla människor av god vilja.
Den svenska översättningen, till vilken
har fogats mellanrubriker och en detaljerad innehållsförteckning, har förtjänstfullt gjorts av rektor Jan Smith i
Rom. En instruktiv inledning har skrivits
av pater Frans J Holini Uppsala.
Människans välfärd
F
ör drygt ett år sedan utkom påven
Johannes Paulus II:s encyklika
(rundskrivelse) om vår tids sociala
problem. I medvetande om att katolsk sociallära har ett ärende till fler än den egna
kyrkans medlemmar eller dem som räknar sig som kristna, vänder sig påven ”till
alla människor av god vilja”. Som vanligt
utgörs den latinska textens titel av de
första orden, i detta fall Centesimus annus
(’Efter hundra år”). Det ger anknytningen
till den banbrytande socialencyklika som
påven Leo XIII (f 1810, påve 1878-1903)
utgav 1891. Den senaste rundskrivelsen
föreligger nu i svensk översättning, med
titeln ”Människans välfärd”.
Människans välfärd, Johannes Paulus
ll:s encyklika Centesimus Annus. Katolska Bokförlaget Uppsala 1991
Efter franska revolutionen dröjde det upp
till hundra år innan man i Västerlandet till
fullo insåg att en ny tid hade kommit. Det
hierarkiska samhället, med furstar ”av
Guds nåde”, gick inte att restaurera. Demokratiska synsätt och institutioner hade
slagit igenom. Dessutom hade industrialismen vuxit fram med nya möjligheter och
nya problem. Leo XIII såg med klar blick
att, trots ökat välstånd, stora befolkningsskikt i de europeiska länderna hade kommit i kläm. Genom en urskillningslös exploatering av arbetskraften hade industriarbetamas levnadsvillkor blivit orättfärdiga och mänskligt ovärdiga. Klasskampen tedde sig för många som den enda
lösningen.
Med rundskrivelsen 1891 tog påven
Leo upp hela arbetarfrågan. Han brännmärkte den hänsynslöshet med vilken kapitalet kunde utnyttjas i händerna på
några få, samtidigt som han varnade för
bruket.av våld i reaktionerna mot orättvisor. Framför allt utredde han förutsättningarna för rättvisa och rättfärdighet i
den dåtida ekonomiska och sociala situationen. Arbetets värdighet medför rätt till
skälig lön, reglerad arbetstid och nödvändig vila samt rätt för kvinnor och barn att
särbehandlas när det gäller tungt kroppsarbete. I en strävan att skapa rättvisa har
både kyrkan och staten sina givna uppgifter. För första gången i nyare tid gjorde
kyrkan sitt inflytande gällande på det
socialpolitiska planet, framför allt naturligtvis i Mellan- och Sydeuropa. Rundskrivelsen följdes under innevarande århundrade av uppmärksammade dokument med liknande syfte.
Sin encyklika Centesimus annus (här
CA) börjar Johannes Paulus II med en
”omläsning” av sina företrädares skrivelser i ämnet. Vad var betydelsefullt? Vad
har förändrats? Var kvarstår problem?
När CA i huvuddelen ger sig i kast med de
sociala frågorna i det vidgade globala
perspektivet, märker man att påven personligen har varit engagerad i utformningen och att han i vissa delar själv har
fört pennan.
Den som lever i en protestantisk del av
världen väntar sig väl att en kyrklig utredning av frågor som har med människans i
skapelsen givna värdighet och med
mänskligt samliv att göra vimlar av bibelcitat som ger ledning och förlänar eftertryck. Icke så. Jag har räknat till fem
diskreta hänvisningar i början, lika många
i slutet och några i mitten, vinjetter som
antyder grundkaraktären. Den egentliga
framställningen argumenterar inte utifrån
bibeln, som om den var en uppslagsbok
där frågorna finns besvarade, om man
434
bara ser efter och utlägger rätt. I katolskt
tänkande, både teologiskt och socialetiskt, är skrift och tradition oskiljaktiga
komplement. Premisserna och den aldrig
sinande inspirationen finns i skriften. sedan sker tankearbetet i ständigt medvetande om den levande tradition som –
både konstant och i utveckling – går genom kyrkans generationer. Det blir synligt i noterna. Där hänvisas till sådant som
har tänkts och sagts från fornkyrkan till
våra dagar. Till detta sluter sig kontakten
och diskussionen med vetenskaperna i tiden. Man anar vilka resurser i fråga om
institut och kloster som kyrkan och dess
ledning måste förfoga över och också gör.
I huvuddelen till CA kan påven anknyta till de förändringar som inträffade i
Central- och Östeuropa under 1989.
Bland orsakerna till de marxistiska regimernas fall nämns det andliga tomrum
som ateismen hade skapat. Det ledde till
en urholkning av stukturerna och ett sö-
kande efter andra livsvärden. I kapitlet
Privat egendom och alla människors rätt
till jordens tillgångar dyker som en nyhet
upp det ägande som består i kunskap, särskilt vetenskaplig, i teknik och annan
kompetens. Också där krävs solidaritet,
ansvar och planering. Kapitalismen och
konsumismen gransRas i deras följder för
tredje världen. Naturekologin, och uppmärksamheten den förtjänar, ses i samband med den alltför lite beaktade humanekologin, där t ex drogmissbruk och
även bristen på nödvändig kultur hör till
tecknen på vad recensenten brukar kalla
psykisk miljöförstöring. Också välfärdsstaten – det uttrycket används – sätts under luppen, bl a funktionsstörningar i
vårdsamhället som är resultat av en felaktig uppfattning om vad som är statens
uppgift. Här tas subsidiaritetsprincipen
upp: ”En högre nivå skall inte ingripa i interna angelägenheter på en lägre nivå … I
nödfall skall en högre ruvå ge stöd åt en lä-
gre nivå.” Där kommer också familjen och
dess uppgift in i bilden.
”Kyrkan hämtar sin kunskap om vad
människan är ur den gudomliga uppenbarelsen.” Därför är kristen antropologi
ett kapitel inom teologin, och till denna
hör kyrkans sociallära. Också vid början
av det tredje årtusendet vill kyrkan vara
”ett tecken på och ett skydd för människans transcendens”.
Karaktäristiskt för Johannes Paulus II
är parollen Aldrig mer krig! ”Liksom det
finns ett kollektivt ansvar för att undvika
krig, finns det ett kollektivt ansvar för att
främja utveckling.” Och utveckling är en
förutsättning för fred.
Kärleken till de fattiga har alltid varit
en väsentlig del av kyrkans tradition. Där
tjänar raderna av helgon som exempel. I
västvärlden drabbar fattigdomen grupper
som lever i utkanten av samhället: gamla
och sjuka, offer av överkonsumtion och
nu också flyktingar och invandrare. Därtill kommer den andliga fattigdomen. ”I
utvecklingsländerna avtecknar sig dramatiska krismoln vid horisonten, om inte internationellt samordnade åtgärder vidtas
innan det är för sent.” Öppenheten för
dialog och samarbete krävs av alla människor av god vilja.
Den svenska översättningen, till vilken
har fogats mellanrubriker och en detaljerad innehållsförteckning, har förtjänstfullt gjorts av rektor Jan Smith i
Rom. En instruktiv inledning har skrivits
av pater Frans J Holini Uppsala.