Thomas Gul; I ensamhetens labyrint
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
kronan på det sätt som nu har skett via
marknaden. Den levnadsstandardfOrsämringen är vi alla bara betraktare
av. Ingen har fattat beslutet. Det skulle
inte gå att fatta, for det hade inte fltt
majoritet.
På samma vis är det med många av de
stora och viktiga samhälleliga förändringsprocesserna.EllermedLyttkens ord:
”Detärrned Sverigesommedpuppan
och larven. För den naturintresserade
som enbart har sina sinnen till hjälp
forblir puppan ofOränderlig ända fram
till det ögonblick då den spricker och
THOMASGUR:
fjärilen tar sig ut. Kunde man istället
följa larvens utveckling i puppan vore
fjärilens befrielse inte samma stora
överraskning. Barn växer ur sina kläder
men så småningom också sin barnslighet… En paradox är att svenskarna och
deras fortroendevalda blandar ihop
puppan och fjärilen. Panik och ångest
sprider sig när puppan spricker bland
dem som tror att fjärilen inte kan leva
utan sitt skydd. Men puppan sprickerfor
att fjärilen inte längre kan leva med
puppan.”
l ENSAMHETENS LABYRINT
S
verige finns inte längre. Som
en homogen nationalstat, med
en homogen kultur och ett
etniskt homogent folk danades
det kring 1520-talet och har nu upphört
attexistera.Visst,dethade någrakolonier
över Östersjön under ett par decennier.
l ensamhetens labyrint, Mauricio Rojas, Bromberg,;/
En Moderna Tider bok, 1993.
Och det hade Finland och det miste
Finland. Och det hade, men vann
egentligenaldrig, Norge, trots enlevering
och tvångsäktenskap. Men i hjärtat och
i hjärtlandet var Sverige ett helgjutet
och ensartat land och detta land finns
alltså inte mer.
Istället finns ett nytt Sverige där
närmare var tionde innevånare är
utlandsfcidd. Vad mer, deras barn, den
SvENSK TI DSKRI FT 457
andra generationen av invandrare,
personer födda i landet men med minst
en utiandsfödd förälder (såväl HM
Konungen och hans tre barn som de
barn som den senast anlända stora
invandrargruppen, bosnierna, kommer
att sätta till världeni det somkommeratt
bli deras nya hemland), utgör idag var
mer än femtonde innevånare detta nya
land som ersatt det gamla Sverige.
Sverige så som vi kommit att känna
det genom seklerna finns således inte
längre. På kort tid, inom loppet av en
generation upphörde det att existera
och forvandlades till något annat. Idag
har var sjätte innevånare i landet en
bakgrund som invandrare. Ta en
kärnfamilj med far, mor och två vuxna
barn. Utbarnen ta med sina äkta hälfter.
En av dem kommer att ha en bakgrund
i utlandet.
De nya innevånarna i landet har sin
bakgrund i många olika länder, men
alltfler avde nykomna bärpå etniska och
kulturella identiteter som är allt
avlägsnare den infödda befolkningens.
Någon gång i mitten av sextiotalet
började forändringen av detta gamla
Sverige och vi befinner oss nu bara i
börja:n. Ingen kan med visshet säga hur
det nya Sverige kommer att bli, men
många, väldigt många är nu varse om
hur fort det gamla Sverige försvann. Det
säger sig självt att denna snabba
metamorfosfrån ett etniskt ochkulturellt
homogent samhälle till ett etniskt och
kulturelltheterogentsådant, intepasserar
obemärkt, intekanske utansmärtsamma
konflikter.
Om detta och om mycket mer kring
det svenska invandrarproblemet, ty det
är ett problem, har ekonomhistorikern
Mauricio Rojas från Lunds universitet
skrivit en av de mest intressanta och
pregnanta debattböcker jag hittills läst.
Som alla bra debattböcker är Mauricio
Rojas Iensamhetens labyrint (Brombergs/
Moderna Tider. 1993) en bok där det
individuellaperspektivetochdegenerella
slutsatserna sammanflätas på ett omärkbart och därmed naturligt sätt.
Rojas skriver mycket öppet och utan
illusioner och med stor förståelse om
denvånda sommånga svenskarplågas av
när de ser hur deras land forändrats i det
mest grundläggande – dess mänskliga
sammansättning – utan att någon ens
forsökeratt påallvarsägahurdetkommer
att bli, vart vi är på väg, vad det ärfor ett
land vi kommer att fa istället for det
Sverige som inte längre finns.
I ensamhetens labyrint, behandlar vid
forsta ögonkastet tämligen konventionella ämnen som forsök till karaktärsbestämning av Sverige och den svenska
kulturen, den svenska invandrarpolitiken, invandrarnas sociala och
ekonomiska situation i Sverige, mötet
mellan invandraren och svensken och
den manliga invandrarens marginalise- 458 SvENsK TiosKRIFT
ring och degradering. Många av dessa presenterade inte ens i sin samrnanteman har avhandlats i enskilda former fattning redigt det beslut som den lade
tidigare. fram till riksdagen att anta. Det utskott
Kulturkrockspreventeringsindustrin,
de somharinvandrerietsomnäringstang;
socialarbetare, kuratorer, frilansande
hyllare av det mångkulturella Sverige,
som behandlade propositionen refererade beslutet även den bristfålligt. Tio år
senare skrev regeringen i en annan
proposition att beslutet från 1975 togs
handelsresande i begagnande ideer, utan en ordentlig diskussion om dess
invandrarpolitiker, invandrarsekreterare innehåll. Men mot mitten av 1970-talet
och invandrarorganisationsföreträdare
har alla, antingen med en eloge till en på
förhand som oproblematisk definierad
mångfald eller med gråten i halsen och
äskandet om ytterligare medel för
informationsinsatser i beredskap, berört
dessa frågor. Rojas styrka består i att han
gör det utan att på något sätt vara
förbunden med det officiella invandrarSverige.
Det viktigaste i Rojas’ bok är hans
inbjudan till samtal, hans envisa
betonande av att alla frågor, hur dumma
och okunniga än de låter, måste fl ställas
och attmänniskor måste fl bli förvissade
om att de flr säga sitt, även om det inte
sker i så vårdade former som man kan
förvänta sig av medborgare som sedan
decennier tillbaka uppfostrats av ”den
offentliga inskränktheten, legaliserad,
toppsvensk, socialbyråkratisk, systematiserad, plagierad, monopoliserad,
kyrklig, andligt beredskapsmässig etc.”
för att tala med Ekelöf
1975 togs ettinvandrarpolitisktbeslut
av en enig riksdag. Propositionen
försvanninvandrarfrågansomhelhetfrån
offentligheten.
Följden av detta var att en annan och
mycket viktigare fråga aldrig formulerades offentligt, skriver Rojas. Frågan
gäller svenskamas nationella särart och
identitet, övergången från det kända,
det etniskt homogena Sverige till det
okända, det mångetniska samhället.
Människornai Sverige vetvadde lämnar
bakom sig men ingen vet hur det
kommer att bli istället. Det finns ingen
garanti ingenlogiskprincip ellerhistorisk
erfarenhet som säger att det mångkulturella samhället är bättre än det
enkulturella. Och kanske viktigare än
allt annat: vill människorna i detta land
verkligen leva i en mångkulturell miljö?
Denna typ av frågor har helt enkelt
inte varit legitim, säger Rojas. Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen.
Hur det gått med integrationen av
invandrama sedan dess visar Rojas med
några oroväckande skådeexempel. Med
sina insikter som ekonomhistorisk
SVENSK T IDSKRIFT 459
·l·l
l
,,l
fackman ger han också i mitt tycke en av
de bättre och uppslagsrikare förklaringarna till de nyanlända invandramas
allt sämre närvaro på arbetsmarknaden.
Rojas pekar på att till skillnad från
arbetskraftsinvandringens rekordår på
60-talet, är det inte längre okvalificerad
tempoarbetskraftsomindustrinäribehov
av; något somju märkts inte minst för de
infödda själva. De näringsgrenar som
stått för det svenska undret kom under
70- och 80-talen att förvandlas till
mäktiga strukturhinder. Länge löstes,
eller snarare uppsköts detta problem,
genom en expansioninomden offentliga
sysselsättningen.
Den offentliga sektorn krymper idag
och för lågkvalificerad arbetskraft stängs
arbetsmarknadenalltmer. De nyaarbeten
som skapas i den privata sektorn ställer å
sin sida stora krav på samarbete,
flexibilitet, snabbhet, för korta serier
och kvalitet. För de nykomna invandrama, 80-taletsflyktinginvandring, gäller
det att hävda sig på en arbetsmarknad
med ett växande arbetskraftsöverskott
och stora krav på kommunikations- och
samarbetsförmåga.
Så länge invandringen innebar att
nykomlingarna fick enklare arbeten där
dessa krav var starkt begränsade var det
svenska samhällets traditionelltkulturella
slutenhet inget större problem, menar
Rojas. Men den kulturella slutenheten
har utvecklats till ett allt överskuggande
problem när det gäller att integrera
invandrare med helt olika kulturbakgrund i den typ av samarbets- och
kommunkationsintensiva miljöer som
80- och 90-talens arbetsmarknad
innebär.
”Problemet ligger inte så mycket i
den teknisk- instrumentella aspekten av
kommunikationen och inte heller i
språket i sig, utan i det som ofta inte
behöver sägas – ett gemensamt förhållningssätt, delade etiska och estetiska
värderingar, med andra ord kulturarvet
istörsta allmänhet. Dessaaspekterbygger
på en typ av kunskap som inte kan
formaliseras, köpas ellerlärasin på skolor
eller universitet. Det är den typ av
erfarenhetsbaserade kunskapersom iden
internationella litteraturen har kallats,
tacit, personal eller idiosyncratic
knowledge. Dessa ’tysta’ eller ’osynliga’
kunskaper får man enbart genom
långvarigt personligt deltagande i ett
visst organisatoriskt eller kulturellt
sammanhang.”
Attbyggaupp verkligtmångkulturella
arbetsmiljöer är en kostsammare och
svårare uppgift än vad många verkar tro,
skriverRojas. Omställningskostnaderna
ärknappast motiveradeför arbetsgivaren
och det avgörande i sammanhanget är
inte att det handlar om etnisk diskriminering utan en rationell ekonomisk
kalkyl.
I andra sammanhang har Mauricio
460 SVENSK TIDSKRIFT
Rojas lämnat en del forslag som han tror
skulle kunna underlätta invandramas
integration i arbetsmarknaden och det
svenska samhället. Flera av hans forslag
innebärdock mycket radikala brottmed
den svenska socialstatens traditioner, så
som avskaffanden eller omläggningar av
arbetsmarknadslagar, undantag från
ekonomiskt bistånd enligt social~änste?-
lagens sjätte paragraf under fem år for
nyanlända invandrare, undandragande
från andra ~änster som välfärdsstaten
tillhandahåller och avskaffande av lagen
om rätt till ledighet for svenskundervisning osv. I ettpolitisktläge där till och
med bevisligen skadliga aspekter av den
så kallade turordningsprincipen vid
permitteringar,varit omöjligaattavskaffa
eller ändra, torde dessvärre Rojas olika
forslag inte kunna fl något större stöd i
landets lagstiftande församling, hur
nödvändiga än de må te sig som
åtminstone starten till en ny ansats
invandrarpolitiken.
Beträffande framtiden for det nya
Sverige med alltfler invandrare utanfor
arbetsmarknaden, med de utseendemässigt avvikande invandramas utanförskap och underklassposition, deras
växandemarginalisering, tendensernatill
gettobildning och moraliskt förfall,
tilltagandevåldiformavgatukriminalitet
bland andra generationens invandrare,
gängslagsmål och rasistiska gruppers
lömska attentat; beträffande denna
framtid har Rojas svårt att vara optimistisk.
Att det svunna Sverige inte kan
återvinnas torde framgå for de flesta.
FörortersomBiskopsgården i Göteborg,
Rinkeby och Fit~a i Stockholm eller
Rosengård i Malmö ligger alla i Sverige
och oberoende av vad vi tycker om det
är de människor som bor där svenskar i
medborgerlig bemärkelse även om de
etniskt skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Mankanvarkentvångsassimilera
eller eliminera ”den andra” om man vill
bygga upp ett land att leva i, påpekar
Rojas.
Men att bygga upp en integrerad
nation som inte vilar på en stark etniskt
och kulturell gemenskap är emellertid
en ytterst svår uppgift. Det är dessutom
något nytt for Sverige.
Trots sin pessimism är det denna väg
som Rojas föreslår for att komma ut ur
problemen. Vimåste gåvidare ochbygga
upp en nation som grundar sig på och
bejakar mångfalden, en nation som inte
hålls ihop av ett gemensamt historiskt
arv och en gemensam etnicitet utan av
ett medborgerligt kontrakt och en
gemensam framtid, skriver Rojas. Den
etniska nationen måste ge plats åt den
medborgerliga nationen. DetärSveriges
storautmaningi den närmaste framtiden
och den gäller inte bara invandramas
integrationi Sverige utan också Sveriges
integration i Europa.
SVENSK TIDSKRIFT 461
Men en nationsombejakarolikheten
ochsomintevillkränkaindividensbehov
av egen identitet, en sådan nation kan
inte fora anspråk på att detaljreglera det
sociala livet, skapa ett likformigt
skolsystem, definiera individens bästa
ellerbyggaupp enavmäktigaämbetsverk
övervakad trygghet.
GUNNAR FRÖROTH:
Och så faller det på plats. Den svenska
invandrarpolitikenskapadessomettantal
särskilda åtgärder for en mycket särskild
grupp människor. Mauricio Rojas visar
tydligt att det inte finns något
invandrarproblem som står avskilt från
samhällslivet i övrigt.
EN BEGÅVAD SVENSKS FUNDERINGAR
D
et är sällanjag har riktigt
roligt åt politiska artiklar.
Men det har jag när jag
läser Mats Svegfors korta
artikel om gatukostnadsfallet i hans
utmärkta lilla bok Vi dumma svenskar.
Den korta historien från hans tid som
statssekreterare i bostadsdepartementet
ger en tragikomisk bild av hur ett forslag
kanuppståurintet, påbyråkratersintiativ,
antas av ett ovetande regeringskollektiv,
Vi dumma svenskar. Mats Svegfors, Timbro 1993
klubbas igenom i en ointressrad riksdag
och plötsligt påverka medborgarnas
vardag.
Förslaget handlade om kommuners
rätt att ta ut avgifter for att finansiera
forbättringar av gator och vägar i
tätorterna. Eftersom bostadsdepartementet under Fälldin II delats på ett
moderat och ett folkpartistiskt statsråd
var tjänstemännen tvungna att gräva
ganska djupt i lådorna får att hålla sina
överordnade sysselsatta. Det gamla
fårslaget om ökade befogenheter får
kommunerna i fråga om finansiering av
462 SVENSK TJDSKRIFT
marknaden. Den levnadsstandardfOrsämringen är vi alla bara betraktare
av. Ingen har fattat beslutet. Det skulle
inte gå att fatta, for det hade inte fltt
majoritet.
På samma vis är det med många av de
stora och viktiga samhälleliga förändringsprocesserna.EllermedLyttkens ord:
”Detärrned Sverigesommedpuppan
och larven. För den naturintresserade
som enbart har sina sinnen till hjälp
forblir puppan ofOränderlig ända fram
till det ögonblick då den spricker och
THOMASGUR:
fjärilen tar sig ut. Kunde man istället
följa larvens utveckling i puppan vore
fjärilens befrielse inte samma stora
överraskning. Barn växer ur sina kläder
men så småningom också sin barnslighet… En paradox är att svenskarna och
deras fortroendevalda blandar ihop
puppan och fjärilen. Panik och ångest
sprider sig när puppan spricker bland
dem som tror att fjärilen inte kan leva
utan sitt skydd. Men puppan sprickerfor
att fjärilen inte längre kan leva med
puppan.”
l ENSAMHETENS LABYRINT
S
verige finns inte längre. Som
en homogen nationalstat, med
en homogen kultur och ett
etniskt homogent folk danades
det kring 1520-talet och har nu upphört
attexistera.Visst,dethade någrakolonier
över Östersjön under ett par decennier.
l ensamhetens labyrint, Mauricio Rojas, Bromberg,;/
En Moderna Tider bok, 1993.
Och det hade Finland och det miste
Finland. Och det hade, men vann
egentligenaldrig, Norge, trots enlevering
och tvångsäktenskap. Men i hjärtat och
i hjärtlandet var Sverige ett helgjutet
och ensartat land och detta land finns
alltså inte mer.
Istället finns ett nytt Sverige där
närmare var tionde innevånare är
utlandsfcidd. Vad mer, deras barn, den
SvENSK TI DSKRI FT 457
andra generationen av invandrare,
personer födda i landet men med minst
en utiandsfödd förälder (såväl HM
Konungen och hans tre barn som de
barn som den senast anlända stora
invandrargruppen, bosnierna, kommer
att sätta till världeni det somkommeratt
bli deras nya hemland), utgör idag var
mer än femtonde innevånare detta nya
land som ersatt det gamla Sverige.
Sverige så som vi kommit att känna
det genom seklerna finns således inte
längre. På kort tid, inom loppet av en
generation upphörde det att existera
och forvandlades till något annat. Idag
har var sjätte innevånare i landet en
bakgrund som invandrare. Ta en
kärnfamilj med far, mor och två vuxna
barn. Utbarnen ta med sina äkta hälfter.
En av dem kommer att ha en bakgrund
i utlandet.
De nya innevånarna i landet har sin
bakgrund i många olika länder, men
alltfler avde nykomna bärpå etniska och
kulturella identiteter som är allt
avlägsnare den infödda befolkningens.
Någon gång i mitten av sextiotalet
började forändringen av detta gamla
Sverige och vi befinner oss nu bara i
börja:n. Ingen kan med visshet säga hur
det nya Sverige kommer att bli, men
många, väldigt många är nu varse om
hur fort det gamla Sverige försvann. Det
säger sig självt att denna snabba
metamorfosfrån ett etniskt ochkulturellt
homogent samhälle till ett etniskt och
kulturelltheterogentsådant, intepasserar
obemärkt, intekanske utansmärtsamma
konflikter.
Om detta och om mycket mer kring
det svenska invandrarproblemet, ty det
är ett problem, har ekonomhistorikern
Mauricio Rojas från Lunds universitet
skrivit en av de mest intressanta och
pregnanta debattböcker jag hittills läst.
Som alla bra debattböcker är Mauricio
Rojas Iensamhetens labyrint (Brombergs/
Moderna Tider. 1993) en bok där det
individuellaperspektivetochdegenerella
slutsatserna sammanflätas på ett omärkbart och därmed naturligt sätt.
Rojas skriver mycket öppet och utan
illusioner och med stor förståelse om
denvånda sommånga svenskarplågas av
när de ser hur deras land forändrats i det
mest grundläggande – dess mänskliga
sammansättning – utan att någon ens
forsökeratt påallvarsägahurdetkommer
att bli, vart vi är på väg, vad det ärfor ett
land vi kommer att fa istället for det
Sverige som inte längre finns.
I ensamhetens labyrint, behandlar vid
forsta ögonkastet tämligen konventionella ämnen som forsök till karaktärsbestämning av Sverige och den svenska
kulturen, den svenska invandrarpolitiken, invandrarnas sociala och
ekonomiska situation i Sverige, mötet
mellan invandraren och svensken och
den manliga invandrarens marginalise- 458 SvENsK TiosKRIFT
ring och degradering. Många av dessa presenterade inte ens i sin samrnanteman har avhandlats i enskilda former fattning redigt det beslut som den lade
tidigare. fram till riksdagen att anta. Det utskott
Kulturkrockspreventeringsindustrin,
de somharinvandrerietsomnäringstang;
socialarbetare, kuratorer, frilansande
hyllare av det mångkulturella Sverige,
som behandlade propositionen refererade beslutet även den bristfålligt. Tio år
senare skrev regeringen i en annan
proposition att beslutet från 1975 togs
handelsresande i begagnande ideer, utan en ordentlig diskussion om dess
invandrarpolitiker, invandrarsekreterare innehåll. Men mot mitten av 1970-talet
och invandrarorganisationsföreträdare
har alla, antingen med en eloge till en på
förhand som oproblematisk definierad
mångfald eller med gråten i halsen och
äskandet om ytterligare medel för
informationsinsatser i beredskap, berört
dessa frågor. Rojas styrka består i att han
gör det utan att på något sätt vara
förbunden med det officiella invandrarSverige.
Det viktigaste i Rojas’ bok är hans
inbjudan till samtal, hans envisa
betonande av att alla frågor, hur dumma
och okunniga än de låter, måste fl ställas
och attmänniskor måste fl bli förvissade
om att de flr säga sitt, även om det inte
sker i så vårdade former som man kan
förvänta sig av medborgare som sedan
decennier tillbaka uppfostrats av ”den
offentliga inskränktheten, legaliserad,
toppsvensk, socialbyråkratisk, systematiserad, plagierad, monopoliserad,
kyrklig, andligt beredskapsmässig etc.”
för att tala med Ekelöf
1975 togs ettinvandrarpolitisktbeslut
av en enig riksdag. Propositionen
försvanninvandrarfrågansomhelhetfrån
offentligheten.
Följden av detta var att en annan och
mycket viktigare fråga aldrig formulerades offentligt, skriver Rojas. Frågan
gäller svenskamas nationella särart och
identitet, övergången från det kända,
det etniskt homogena Sverige till det
okända, det mångetniska samhället.
Människornai Sverige vetvadde lämnar
bakom sig men ingen vet hur det
kommer att bli istället. Det finns ingen
garanti ingenlogiskprincip ellerhistorisk
erfarenhet som säger att det mångkulturella samhället är bättre än det
enkulturella. Och kanske viktigare än
allt annat: vill människorna i detta land
verkligen leva i en mångkulturell miljö?
Denna typ av frågor har helt enkelt
inte varit legitim, säger Rojas. Välfärdsstaten skulle självklart lyckas med den
mångetniska integrationen.
Hur det gått med integrationen av
invandrama sedan dess visar Rojas med
några oroväckande skådeexempel. Med
sina insikter som ekonomhistorisk
SVENSK T IDSKRIFT 459
·l·l
l
,,l
fackman ger han också i mitt tycke en av
de bättre och uppslagsrikare förklaringarna till de nyanlända invandramas
allt sämre närvaro på arbetsmarknaden.
Rojas pekar på att till skillnad från
arbetskraftsinvandringens rekordår på
60-talet, är det inte längre okvalificerad
tempoarbetskraftsomindustrinäribehov
av; något somju märkts inte minst för de
infödda själva. De näringsgrenar som
stått för det svenska undret kom under
70- och 80-talen att förvandlas till
mäktiga strukturhinder. Länge löstes,
eller snarare uppsköts detta problem,
genom en expansioninomden offentliga
sysselsättningen.
Den offentliga sektorn krymper idag
och för lågkvalificerad arbetskraft stängs
arbetsmarknadenalltmer. De nyaarbeten
som skapas i den privata sektorn ställer å
sin sida stora krav på samarbete,
flexibilitet, snabbhet, för korta serier
och kvalitet. För de nykomna invandrama, 80-taletsflyktinginvandring, gäller
det att hävda sig på en arbetsmarknad
med ett växande arbetskraftsöverskott
och stora krav på kommunikations- och
samarbetsförmåga.
Så länge invandringen innebar att
nykomlingarna fick enklare arbeten där
dessa krav var starkt begränsade var det
svenska samhällets traditionelltkulturella
slutenhet inget större problem, menar
Rojas. Men den kulturella slutenheten
har utvecklats till ett allt överskuggande
problem när det gäller att integrera
invandrare med helt olika kulturbakgrund i den typ av samarbets- och
kommunkationsintensiva miljöer som
80- och 90-talens arbetsmarknad
innebär.
”Problemet ligger inte så mycket i
den teknisk- instrumentella aspekten av
kommunikationen och inte heller i
språket i sig, utan i det som ofta inte
behöver sägas – ett gemensamt förhållningssätt, delade etiska och estetiska
värderingar, med andra ord kulturarvet
istörsta allmänhet. Dessaaspekterbygger
på en typ av kunskap som inte kan
formaliseras, köpas ellerlärasin på skolor
eller universitet. Det är den typ av
erfarenhetsbaserade kunskapersom iden
internationella litteraturen har kallats,
tacit, personal eller idiosyncratic
knowledge. Dessa ’tysta’ eller ’osynliga’
kunskaper får man enbart genom
långvarigt personligt deltagande i ett
visst organisatoriskt eller kulturellt
sammanhang.”
Attbyggaupp verkligtmångkulturella
arbetsmiljöer är en kostsammare och
svårare uppgift än vad många verkar tro,
skriverRojas. Omställningskostnaderna
ärknappast motiveradeför arbetsgivaren
och det avgörande i sammanhanget är
inte att det handlar om etnisk diskriminering utan en rationell ekonomisk
kalkyl.
I andra sammanhang har Mauricio
460 SVENSK TIDSKRIFT
Rojas lämnat en del forslag som han tror
skulle kunna underlätta invandramas
integration i arbetsmarknaden och det
svenska samhället. Flera av hans forslag
innebärdock mycket radikala brottmed
den svenska socialstatens traditioner, så
som avskaffanden eller omläggningar av
arbetsmarknadslagar, undantag från
ekonomiskt bistånd enligt social~änste?-
lagens sjätte paragraf under fem år for
nyanlända invandrare, undandragande
från andra ~änster som välfärdsstaten
tillhandahåller och avskaffande av lagen
om rätt till ledighet for svenskundervisning osv. I ettpolitisktläge där till och
med bevisligen skadliga aspekter av den
så kallade turordningsprincipen vid
permitteringar,varit omöjligaattavskaffa
eller ändra, torde dessvärre Rojas olika
forslag inte kunna fl något större stöd i
landets lagstiftande församling, hur
nödvändiga än de må te sig som
åtminstone starten till en ny ansats
invandrarpolitiken.
Beträffande framtiden for det nya
Sverige med alltfler invandrare utanfor
arbetsmarknaden, med de utseendemässigt avvikande invandramas utanförskap och underklassposition, deras
växandemarginalisering, tendensernatill
gettobildning och moraliskt förfall,
tilltagandevåldiformavgatukriminalitet
bland andra generationens invandrare,
gängslagsmål och rasistiska gruppers
lömska attentat; beträffande denna
framtid har Rojas svårt att vara optimistisk.
Att det svunna Sverige inte kan
återvinnas torde framgå for de flesta.
FörortersomBiskopsgården i Göteborg,
Rinkeby och Fit~a i Stockholm eller
Rosengård i Malmö ligger alla i Sverige
och oberoende av vad vi tycker om det
är de människor som bor där svenskar i
medborgerlig bemärkelse även om de
etniskt skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Mankanvarkentvångsassimilera
eller eliminera ”den andra” om man vill
bygga upp ett land att leva i, påpekar
Rojas.
Men att bygga upp en integrerad
nation som inte vilar på en stark etniskt
och kulturell gemenskap är emellertid
en ytterst svår uppgift. Det är dessutom
något nytt for Sverige.
Trots sin pessimism är det denna väg
som Rojas föreslår for att komma ut ur
problemen. Vimåste gåvidare ochbygga
upp en nation som grundar sig på och
bejakar mångfalden, en nation som inte
hålls ihop av ett gemensamt historiskt
arv och en gemensam etnicitet utan av
ett medborgerligt kontrakt och en
gemensam framtid, skriver Rojas. Den
etniska nationen måste ge plats åt den
medborgerliga nationen. DetärSveriges
storautmaningi den närmaste framtiden
och den gäller inte bara invandramas
integrationi Sverige utan också Sveriges
integration i Europa.
SVENSK TIDSKRIFT 461
Men en nationsombejakarolikheten
ochsomintevillkränkaindividensbehov
av egen identitet, en sådan nation kan
inte fora anspråk på att detaljreglera det
sociala livet, skapa ett likformigt
skolsystem, definiera individens bästa
ellerbyggaupp enavmäktigaämbetsverk
övervakad trygghet.
GUNNAR FRÖROTH:
Och så faller det på plats. Den svenska
invandrarpolitikenskapadessomettantal
särskilda åtgärder for en mycket särskild
grupp människor. Mauricio Rojas visar
tydligt att det inte finns något
invandrarproblem som står avskilt från
samhällslivet i övrigt.
EN BEGÅVAD SVENSKS FUNDERINGAR
D
et är sällanjag har riktigt
roligt åt politiska artiklar.
Men det har jag när jag
läser Mats Svegfors korta
artikel om gatukostnadsfallet i hans
utmärkta lilla bok Vi dumma svenskar.
Den korta historien från hans tid som
statssekreterare i bostadsdepartementet
ger en tragikomisk bild av hur ett forslag
kanuppståurintet, påbyråkratersintiativ,
antas av ett ovetande regeringskollektiv,
Vi dumma svenskar. Mats Svegfors, Timbro 1993
klubbas igenom i en ointressrad riksdag
och plötsligt påverka medborgarnas
vardag.
Förslaget handlade om kommuners
rätt att ta ut avgifter for att finansiera
forbättringar av gator och vägar i
tätorterna. Eftersom bostadsdepartementet under Fälldin II delats på ett
moderat och ett folkpartistiskt statsråd
var tjänstemännen tvungna att gräva
ganska djupt i lådorna får att hålla sina
överordnade sysselsatta. Det gamla
fårslaget om ökade befogenheter får
kommunerna i fråga om finansiering av
462 SVENSK TJDSKRIFT